Sv: Hästar+barn+sambo+ekonomi=hur går det ihop?
Hur har det funkat under de hyfsat många år ni var tillsammans innan ni fick barn? Har ni delat lika på arbete och tillgångar då, eller har det helt enkelt funkat i alla fall?
Hm...då var ju inte min lägre lön än hans, lika uppenbar som den är nu med mammapenningen.
han menar på att "när ska jag inse att jag inte har tid och råd med hästar nu när jag har barn"
Han menar att jag ska inse att nu har jag lite pengar och då får jag rätta hästantalet efter det...det känns verkligen som att jag är lämnas ensam med delad ekonomi då.
Vi har en då gjort så att allt som hästarna kostar, det betalar jag.
Men då menar han på att han får endå betala i slutändan för då får han betala mer räkningar istället
.
Jag har en då sålt en av hästarna och det trodde jag aldrig att jag skulle klara av innan jag fick barn eftersom mina hästar är mina familjemedlemmar.
Men han verkar inte vara mer nöjd för det.
Det känns som att han inte är nöjd förrän de är sålda allihop.
Hur ser ni på din mans föräldraskap? Det verkar ju som att du utnyttjar det allra mesta av föräldraledigheten? Om din man då ska ha minsta chans att bli en likvärdig förälder så borde han ju ta över barnet genast vid hemkomsten och vara med det större delen av helgerna? Varför ser det inte ut så? Vill du att ni är två likvärdiga föräldrar? Vill han? Har ni pratat om det?
Ja man tycker ju det, men då är han ju trött och måste vila sig efter en hel dag på jobbet jag har ju varit med barnet hela dagen och skulle ju med behöva vila lite ifrån barnet.
Men sen mitt i allt detta får man så dåligt samvete som ens "vill" vila ifrån mitt barn
.
Ja men jag tror att detta sitter i mycket från hans barndom, där hans pappa kom hem och slängde sig på soffan efter jobbet sedan gjorde inte han mycker mer den dagen.
Mamman slet med 3 barn och mat och skötte heltidsjobb städningen och allt.
Min sambo ser mycket upp till sin pappa och i den familjen har pappan varit överhuvudet som man inte säger emot osv, han vill väl vara den där pappan och jag tycker han blivit värre med detta sen vi fick barn.
Innan var han mer ödmjuk för detta med att hjälpas åt nu är det som att jag tjatar bara och "man får inte ens komma hem förrän man blir påhoppas om något som ska göras"
Eftersom du skriver att du tycker att mannen ska hjälpa till ibland, antar jag att djupare delaktighet i allt som rör ert gemensamma liv inte ens är något du hoppas på eller vill ha från den man du lever med?
Denna meningen förstod inte jag, såklart jag vill att vi ska hjälpas åt båda.
Innan vi hade barn så var det enda som bet på honom, helt enkelt att jag inte gjort något heller, då såg han att "ojdå" vad skitigt det blev när ingen gjorde något och eftersom han är noga med renlighet osv så efter ett tag högg han i/sa att vi borde nog städa= stor framgång från hans sida.
Men nu måste jag ju dammsuga osv för att barnet inte ska kvävas av dammhögarna
och jag vill inte riskera hans hälsa osv för att sambon ska fatta.
Vad händer om du helt enkelt talar om hur du vill ha livet, nu med barn och hästar och allt? Vad svarar han då? Hur vill han ha livet, nu med barn och bilar och allt? Vad svarar du då? Går era önskemål att kombinera ens i teorin? Om inte, tror du då att det går att få ihop en gemensam fungerande praktik?
Jag hoppas det, vi har varit nära att bryta upp många gånger även innan barnet kom pga detta men vi har i slutändan vetat att vi älskar varandra för mycket för att ge upp om detta även om vi troligen inte är de mest lika personer som finns eller kanske inte ens de mest passande att ens vara tillsammans.
Men vi har mycket annat som är bra och speciellt att vi är så trygga med varandra och kan stötta varandra i med och motgångar men det är just detta som vi aldrig riktigt har lyckats lösa.
)
