Hästtjej

[Mia_R]

Ingen förståelse för att det tar tid med djur, att man kan få skjuta semestern till september, inga krogragg och "enda" kravet på partner är glad och trevlig. Frågor på det, förkortad version?

 

[Butros]

Den här tråden väcker många tankar och funderingar hos mig. När jag nu som ensamstående man ger mig in i tråden är det inte "kontaktannons nr 2". Först och främst skulle jag inte vara så korkad att jag gjorde det nu, när min "rosa-bandet-avatar" får 90 % att spontant tro att jag är galen eller färgblind, och hälften av de kanske 10 % som läst varför jag har den suckar och tänker att jag kunde ha nöjt mig med ett rosa band. Dessutom tror jag helt enkelt inte på att aktivt söka partner, för man börjar spela något slags spel i stället för att vara sig själv.

Om jag har förstått det rätt arbetar trådskaparen med hästar på heltid. Då kan jag förstå att det skulle underlätta med en partner som också vore hästintresserad och hade förståelse för hans arbete och den tid det tar. Jag kan å andra sidan också förstå dem som behöver hästarna som sin fristad. Alla människor behöver en sådan också. Om jag hade häst, skulle jag gärna ha en hästintresserad fru, kunna rida ut tillsammans och dela ansvar och praktiska bestyr, medan jag skulle behöva förståelse för att jag ibland (läs: ofta) ville sitta och läsa en bok utan att bli störd.

Inte sällan har jag sett hästägare skriva att hästarna är viktigare än partnern. Menar de verkligen det? För mig är det självklart att min fru skulle vara viktigast, om jag vore gift. I valet mellan att rädda henne och en häst ur ett brinnande stall skulle det inte råda någon tvekan för mig.

Att man är nummer ett betyder emellertid inte att man alltid i varje situation ska komma först. En läkare kan behöva ta hand om en patient, även om familjen väntar hemma, och den som ansvarar för en häst måste fullt ut ta det ansvaret, även om det tar tid.

Jag tycker det är viktigt att ha det perspektivet. Om min fru är viktigast för mig, vill jag att hon får den tid hon behöver i stallet, även om jag får vänta. Annars är hon inte viktigast för mig, då är det mina behov av sällskap som är viktigast för mig.

Var ska man då träffa sin partner? Jag tror mer på de mötesplatser man har till följd av gemensamma intressen. Jag tittar på kvinnor såväl i kyrkan som i stallet, däremot inte på krogen. Nu är jag dock inte särskilt aktiv. För många människor tycks det vara ett självändamål att hitta en partner. Det är inget konstigt; tvärtom ett sannolikt nedärvt behov. För mig är det emellertid tvärtom. Man är aldrig så ensam som när man är tillsammans med fel person. För mig är tvåsamhet snarare en "belöning" än ett mål, något man uppnår, när man råkat möta den rätta.

 

[Raderad medlem 6459]

Värt att nämna är väl att bara för att man är hästintresserad betyder det inte att man vill satsa på försäljning och avelsverksamhet och att lägga hela sitt liv på det. Det behöver inte ens betyda att man vill ha hästen hemma på nån gård där man måste jobba. Jag är hästtjej sen många år tillbaka men ska jag ha häst igen ska den stå helinackorderad på ett bra stall så jag kan lägga min tid på att rida och njuta, snarare än att släppa in och ut hästar och mocka boxar.

 

[Butros]

Värt att nämna är väl att bara för att man är hästintresserad betyder det inte att man vill satsa på försäljning och avelsverksamhet och att lägga hela sitt liv på det. Det behöver inte ens betyda att man vill ha hästen hemma på nån gård där man måste jobba. Jag är hästtjej sen många år tillbaka men ska jag ha häst igen ska den stå helinackorderad på ett bra stall så jag kan lägga min tid på att rida och njuta, snarare än att släppa in och ut hästar och mocka boxar.

Ursäkta en fundering vid sidan av det egentliga ämnet, men har det inte skett en språklig sammanblandning de senaste decennierna, eller är det inställningen till hästen som har förändrats? Min känsla är att man för några decennier sedan sa, att man var intresserad av ridning, när man var intresserad av att rida, men inte ville sköta hästen. Idag talar man om hästintresse, vad det än gäller. Nu menar jag inte att det skulle gå att dra någon strikt gräns, men jag tycker ändå att det har skett en förändring. Kanske förklaras det av en generation av huvudsakligen kvinnor, som har "bott" i stallet, medan de som lärde sig rida förr inte hängde i stallet under uppväxten.

 

[Raderad medlem 6459]

@Butros Ingen aning faktiskt. Jag har dock aldrig hört nån säga att den "är intresserad av ridning" bara för att den inte vill sitta fast i månader med fölningar och försäljningar.

Ett hästintresse kan se ut på många olika sätt och inget sätt är mer rätt än något annat .

 

[Butros]

@Butros Ingen aning faktiskt. Jag har dock aldrig hört nån säga att den "är intresserad av ridning" bara för att den inte vill sitta fast i månader med fölningar och försäljningar.

Ett hästintresse kan se ut på många olika sätt och inget sätt är mer rätt än något annat .

Jag menade inte att det ena skulle vara mer rätt än det andra, bara att hästen som sådan fått mer plats för den genomsnittlige ryttaren. Några generationer tillbaka tog man emot hästen sadlad och klar, och efter ridturen tog någon hand om den. Många ryttare var nog sällan i stallet. Då talade man också om ridning som ett intresse.

 

[L8P8]

Jag tycker snarare det är tvärtom. Tillbringade i princip all fritid på åttiotalet i stallet och jag och mina kompisar hade ett genuint hästintresse. Inte bara ridningen, utan allt som hade med hästarna att göra var kul. Mocka, borsta, sopa stallgångar, smörja träns och man gjorde allt för att få ägna några extra minuter med sköthästen. De som hänger i stallet nu är inte alls lika dedikerade...