Hanna Hellquist: "Varför verkar så få föräldrar ha roligt med sina barn? (utbruten)

Jag förstår det. Men för de som vill ha ett barn kanske det är oerhört provocerande att det är årets stressigaste vecka för föräldrar, man kan låta bli att ta hänsyn till det men jag kommer alltid tycka att folk får lufta sina tankar fritt i media, och jag kommer bli provocerad emellanåt av det. Har aldrig blivit så provocerad av en bok som av kvinnomanualen tex. Men jag väljer att inte gå igång så fasligt på det och ffa inte att peka fu till någon som längtar efter precis det jag skulle göra allt för att vara utan några dagar, dvs småbarnslivet och inser att jag har haft tur som både var fertil och träffade någon innan jag blev för gammal..

Fast jag tycker inte att den här krönikan var skriven så, alls. Jag har verkligen full förståelse för att det är provocerande för någon som är ofrivilligt barnlös, eller inte vill ha barn, att se alla dessa stressade/ledsna/upprörda föräldrar i kassan på Ica. Det är fullt mänskligt att känna så även om man rent intellektuellt förstår att man inte får hela bilden.

Men jag läste kommentarerna här först innan jag läste krönikan, så när jag läste den så gjorde jag det med förväntan om att jag skulle de det perspektivet som @Voeux missat. Att det fanns en annan insikt och perspektiv på krönikan än det som först beskrevs här. Men jag hittade det inte alls, utan istället detaljerade beskrivningar av hennes enda glada förälderkompis och hur han beklagade sig över att andra föräldrar lät sina barn titta på skärmar i vagnen. Det var öppet mål för att krönikan också skulle innehålla insikten om varför en person i hennes situation tolkar föräldrarna som hon gjort, men den bollen togs inte.

Är man krönikör så är en jobb att skriva texter som engagerar och folk tycker saker om och som bidrar till debatt. Är helt övertygad om att Hanna väntade sig exakt de här reaktionerna. Hon är en ytterst kompetent skribent som med all sannoliket var helt medveten om precis vilka knappar hon tryckte på. Så varför man ska som någon skrev innan här innan snälltolka någons text där texten i sig fultolkar andra begriper jag inte.
 
Och om du inte var det, vilket krönikören inte är ifråga om barn, hade du då inte reflekterat över just det, för att hjälpa dig själv och andra? Att slippa gå på knä för någon annan i många år är också ett sätt att leva (som jag ibland kan vara avundsjuk på). Kan man ge den personen som dessutom är i nån slags sorg det tänker jag, och det kan jag.

Som sagt, åter igen, det handlar inte om ämnet utan om att jag tycker att krönikören skriver på ett oschysst sätt. Har det inte framkommit tillräckligt tydligt ännu? Att det finns andra val än att ha barn och att de är bättre för många är väl ganska givet.
 
Är det inte detta som är själva grejen? Jag känner mig provocerad av artikeln för att jag får dåligt samvete som jag nånstans tycker är orättvist, man gör så gott man kan och precis som att jag inte alltid var på toppenhumör innan barn på väg till jobbet så är jag det inte med barn heller. Det var inte så att jag hatade mitt jobb och mitt liv innan barn men man är ju inte på topp hela tiden. Det är så extremt mycket krav på en som förälder, man ska jobba heltid men hämta barnen tidigt, inte ha skärmtid, leka med barnen, laga näringsriktig mat varje dag, vara tålmodig och pedagogisk som om man inte hade någon tidspress själv, ändå vara på jobbet i tid och utföra det lika bra som när man bara hade sig själv att ta hand om. Nu måste man dessutom vara glad hela tiden för att inte nån ska tro att man aldrig har roligt med sina barn. Det är inte barnen som gör mig missnöjd, det är alla krav som är omöjliga att leva upp till.
Dom kraven ställer vi nog själva. Jag känner dem inte alls, men så var det också en pedagog som kom ut till mig vid en lämning och sa att det var så himla fint när du sa till ditt barn att ”bara för att man är mamma är man inte alltid trevlig”.
 
Fast jag tycker inte att den här krönikan var skriven så, alls. Jag har verkligen full förståelse för att det är provocerande för någon som är ofrivilligt barnlös, eller inte vill ha barn, att se alla dessa stressade/ledsna/upprörda föräldrar i kassan på Ica. Det är fullt mänskligt att känna så även om man rent intellektuellt förstår att man inte får hela bilden.

Men jag läste kommentarerna här först innan jag läste krönikan, så när jag läste den så gjorde jag det med förväntan om att jag skulle de det perspektivet som @Voeux missat. Att det fanns en annan insikt och perspektiv på krönikan än det som först beskrevs här. Men jag hittade det inte alls, utan istället detaljerade beskrivningar av hennes enda glada förälderkompis och hur han beklagade sig över att andra föräldrar lät sina barn titta på skärmar i vagnen. Det var öppet mål för att krönikan också skulle innehålla insikten om varför en person i hennes situation tolkar föräldrarna som hon gjort, men den bollen togs inte.

Är man krönikör så är en jobb att skriva texter som engagerar och folk tycker saker om och som bidrar till debatt. Är helt övertygad om att Hanna väntade sig exakt de här reaktionerna. Hon är en ytterst kompetent skribent som med all sannoliket var helt medveten om precis vilka knappar hon tryckte på. Så varför man ska som någon skrev innan här innan snälltolka någons text där texten i sig fultolkar andra begriper jag inte.
Ja såklart, därför förstår jag kanske ännu mindre varför man går igång på den..
 
Rent krasst så passar föräldraskap och det moderna samhället rätt dåligt ihop. Två föräldrar som jobbar heltid ger en stress för hela familjen. Alldeles för tidiga och sena dagar som skapar en trött och gnällig familj (både vuxna och barn). Inte fasen hade man som småbarnsförälder valt att jobba så mycket om man inte var tvungen. Inte fasen hade man valt att ständigt ha tider att passa om man inte var tvungen! Nä, man hade hellre haft en lugn, trevlig och rolig morgon med barnen. Gått förbi lekplatsen på vägen till förskolan. Trillat in på jobb när det passade en själv och ens familj och sen åkt hem tidigt innan barnen (och man själv) hunnit bli trötta och alltför hungriga. Umgåtts och sen lagat mat i lugn och ro. Istället för att sent stressa iväg och hämta och sen i panik laga maten innan alla bryter ihop av trötthet!

Sen när barnen börjar skolan ska göra allt det där då måste man själv och barnen orka läsa läxorna också!

Klart som fan att det inte är roligt jämt!
 
Ja såklart, därför förstår jag kanske ännu mindre varför man går igång på den..

Därför att jag inte ser meningen i att vara oschysst, särskilt inte mot folk som uppenbarligen redan är utmattade. Att vår glädje tillsammans med barnen ifrågasätts för att vi inte ler samtidigt som vi drar vagnen genom snöslask. Jag tycker att vi redan har oerhört höga krav på oss, som krönikören själv berör vid i sin text. Att vara både bra föräldrar och försörjare, och vi dras med ett konstant dåligt samvete över att vi inte orkar eller kan vara ännu mer för våra barn. Trots att vi redan ger så mycket att vi fullkomligt brinner upp. Förmodligen för att vi älskar dem så förbaskat jäkla mycket. Jag tror att de flesta utav oss ger precis allt vi har men läser man krönikor, sociala medier och forum så är det aldrig nog.

Jag kan se syftet med provokation i andra diskussioner, men ser inte meningen här. Kan vi inte i stället vara snälla mot varandra. Barnlösa, barnfria, föräldrar. Vi behöver inte tjafsa.
 
Ja såklart, därför förstår jag kanske ännu mindre varför man går igång på den..

Fast det blir ju ett väldigt märklig utgångspunkt att ansvaret ska ligga på läsaren att "avkoda" skribentens syfte på det viset istället för att ansvaret ska ligga på skribenten i vad man faktiskt formulerar. För det tidigare fungerar ju uppenbarligen inte. Det är ju bara att titta på vilket kommentarsfält som helst på nätet för att inse att folk inte reflekterar utan sväljer andras texter med hull och hår, och så är liknande texter en sanning.
 
Rent krasst så passar föräldraskap och det moderna samhället rätt dåligt ihop. Två föräldrar som jobbar heltid ger en stress för hela familjen. Alldeles för tidiga och sena dagar som skapar en trött och gnällig familj (både vuxna och barn). Inte fasen hade man som småbarnsförälder valt att jobba så mycket om man inte var tvungen. Inte fasen hade man valt att ständigt ha tider att passa om man inte var tvungen! Nä, man hade hellre haft en lugn, trevlig och rolig morgon med barnen. Gått förbi lekplatsen på vägen till förskolan. Trillat in på jobb när det passade en själv och ens familj och sen åkt hem tidigt innan barnen (och man själv) hunnit bli trötta och alltför hungriga. Umgåtts och sen lagat mat i lugn och ro. Istället för att sent stressa iväg och hämta och sen i panik laga maten innan alla bryter ihop av trötthet!

Sen när barnen börjar skolan ska göra allt det där då måste man själv och barnen orka läsa läxorna också!

Klart som fan att det inte är roligt jämt!

Jag tänker att samhällen där fler bor ihop hade varit perfekt. Där man bor med barnens mor- och farföräldrar (duckar här för höga suckar :D) eller i kollektiv. Att bara vara två, som du säger som dessutom jobbar heltid, är verkligen inte optimalt för någon. Sen kan man diskutera de individuella valen, vilka möjligheter man har att jobba mindre osv. Men om man nu pratar som samhälle. Vi har gjort det väldigt tufft att ha småbarn.

(Tillägger att jag givetvis är oerhört tacksam över att leva i ett land där jag som kvinna har frihet att välja, och barnbidrag, och barnomsorg osv. Oerhört tacksam. Så det handlar inte om det. Jag reflekterar bara högt om var vi som samhälle befinner oss just nu).
 
Jag hade lite samma tankar som krönikören när vi försökte skaffa barn. Jag ville så gärna bli gravid men tyckte också att typ alla föräldrar jag pratade med eller läste om var så otroligt miserabla. Jag var rädd att vi skulle få barn och också bli miserabla. Jag ville inte bli en förälder som fräser åt mitt trötta barn på Ica.

Jag tror inte jag läser den lika bokstavligt som de som känner sig kritiserade. Jag tror inte hennes analys av de föräldrar hon ser har så mycket med föräldrarna att göra, som med henne själv och hennes tankar inför ett eventuellt föräldraskap.
 
Jag tänker att samhällen där fler bor ihop hade varit perfekt. Där man bor med barnens mor- och farföräldrar (duckar här för höga suckar :D) eller i kollektiv. Att bara vara två, som du säger som dessutom jobbar heltid, är verkligen inte optimalt för någon. Sen kan man diskutera de individuella valen, vilka möjligheter man har att jobba mindre osv. Men om man nu pratar som samhälle. Vi har gjort det väldigt tufft att ha småbarn.

(Tillägger att jag givetvis är oerhört tacksam över att leva i ett land där jag som kvinna har frihet att välja, och barnbidrag, och barnomsorg osv. Oerhört tacksam. Så det handlar inte om det. Jag reflekterar bara högt om var vi som samhälle befinner oss just nu).

Det hade verkligen inte hjälpt mig om mina föräldrar och svärföräldrar bott med oss. De jobbade alla fyra under våra småbarns år. Heltid. Den första gick i pension när dottern var 8 år och hämtade henne på fritids en dag i veckan eller så eller period. I övrigt så var de också fast i samhällets ekorrhjul. Samt hade egna intressen och liv. Ditt förslag funkar bara om den äldre generationen inte jobbar eller har aktiva liv med egna intressen.
 
Du menar pappan som är ”en av få hon känner som har roligt med sina barn” och deras föräldraskap känns exotiskt? Jag förstår att hon funderar högt, och att föräldraskapet skrämmer (det ska det kanske). Men jag har svårt att inte läsa hennes text som väldigt dömande. ”Särskilt glada verkar de inte vara, varken barnen eller föräldrarna”.
Det var nog det att du kallade henne för barnfri som gjorde att jag tyckte att du tappade kontexten. Barnfri brukar ju användas som ett positivt ord, de som kallar sig själva det vill betona att det är med avsikt de inte har barn. Barnlös har en mer negativ och till och med sorglig klang, därför vill en del som valt bort barn inte kalla sig det. Men Hanna Hellquist är inte barnfri, hon är ofrivilligt barnlös. Har man med sig det så kan man läsa texten annorlunda. Om hon varit barnfri hade kanske jag också stoppat den i kategorin Hackande på föräldrar.
 
Det hade verkligen inte hjälpt mig om mina föräldrar och svärföräldrar bott med oss. De jobbade alla fyra under våra småbarns år. Heltid. Den första gick i pension när dottern var 8 år och hämtade henne på fritids en dag i veckan eller så eller period. I övrigt så var de också fast i samhällets ekorrhjul. Samt hade egna intressen och liv. Ditt förslag funkar bara om den äldre generationen inte jobbar eller har aktiva liv med egna intressen.
Jag föddes när min mormor var 64 och morfar 65, de hade båda slutat jobba innan jag fyllt ett år. Så de blev mina "dagföräldrar" ända tills jag började det som då hette lekskola vid 6 års ålder. Lite senare, när min bror var liten (han är 7 år yngre än jag), så bodde de hos oss i veckorna - måndag till fredag - och tog hand om min bror på heltid och mig när jag kom från skolan. Totalt var det ungefär 10 år av deras liv som de ägnade nästan helt åt sina barnbarn. Det här var ju en annan tid, såklart, 70-tal och början på 80-tal, men jag har i vuxen ålder ofta tänkt på vilket enormt engagemang min bror och jag fick av våra morföräldrar och hur extremt underlättande det måste ha varit för mamma och pappa (som båda jobbade heltid).
 
Jag föddes när min mormor var 64 och morfar 65, de hade båda slutat jobba innan jag fyllt ett år. Så de blev mina "dagföräldrar" ända tills jag började det som då hette lekskola vid 6 års ålder. Lite senare, när min bror var liten (han är 7 år yngre än jag), så bodde de hos oss i veckorna - måndag till fredag - och tog hand om min bror på heltid och mig när jag kom från skolan. Totalt var det ungefär 10 år av deras liv som de ägnade nästan helt åt sina barnbarn. Det här var ju en annan tid, såklart, 70-tal och början på 80-tal, men jag har i vuxen ålder ofta tänkt på vilket enormt engagemang min bror och jag fick av våra morföräldrar och hur extremt underlättande det måste ha varit för mamma och pappa (som båda jobbade heltid).

Ja, då hjälper det ju jättemycket! Men fortfarande så är det inte det föräldraskap jag hade velat ha. Jag hade velat få umgås med mitt barn mer i lugn och ro. Jag har ju inte skaffat barn för att mina föräldrar ska ha ett barnbarn utan för att jag vill ha ett barn. Jag hade ju velat utföra de vardagliga sysslorna (jobb, skola, städa, laga mat) i lugn och ro utan tidspress och konstant trötthet.
 
Det hade verkligen inte hjälpt mig om mina föräldrar och svärföräldrar bott med oss. De jobbade alla fyra under våra småbarns år. Heltid. Den första gick i pension när dottern var 8 år och hämtade henne på fritids en dag i veckan eller så eller period. I övrigt så var de också fast i samhällets ekorrhjul. Samt hade egna intressen och liv. Ditt förslag funkar bara om den äldre generationen inte jobbar eller har aktiva liv med egna intressen.

Nej det vet jag inte. Våra föräldrar jobbar, och har aktiva egna liv. Men de är ändå här och hämtar på förskola (kusinerna), hjälper till med läggningar om någon blir sen på jobbet, vabbar ibland osv. Så visst gör det skillnad med fler vuxna som hjälper till med barnen även om de också arbetar.
 
Det var nog det att du kallade henne för barnfri som gjorde att jag tyckte att du tappade kontexten. Barnfri brukar ju användas som ett positivt ord, de som kallar sig själva det vill betona att det är med avsikt de inte har barn. Barnlös har en mer negativ och till och med sorglig klang, därför vill en del som valt bort barn inte kalla sig det. Men Hanna Hellquist är inte barnfri, hon är ofrivilligt barnlös. Har man med sig det så kan man läsa texten annorlunda. Om hon varit barnfri hade kanske jag också stoppat den i kategorin Hackande på föräldrar.

Det är ju svårt att veta en krönikörs hela historia, jag har enbart läst denna krönika från henne men förstod att hon ville ha barn på den här texten också. Hela kontexten är ju svår att ha med sig dock. Men brukar välja ordet om jag inte är helt 100 på vad personen vill kalla sig.
 
Det är ju svårt att veta en krönikörs hela historia, jag har enbart läst denna krönika från henne men förstod att hon ville ha barn på den här texten också. Hela kontexten är ju svår att ha med sig dock. Men brukar välja ordet om jag inte är helt 100 på vad personen vill kalla sig.
Aha, fattar. Ja då är det ju generellt ett bra val.
 
Nej det vet jag inte. Våra föräldrar jobbar, och har aktiva egna liv. Men de är ändå här och hämtar på förskola (kusinerna), hjälper till med läggningar om någon blir sen på jobbet, vabbar ibland osv. Så visst gör det skillnad med fler vuxna som hjälper till med barnen även om de också arbetar.

Det är inte alla mor- och farföräldrar som tid och ork till det. I mitt fall var det bl.a. En som hade fullt upp med sina gamla föräldrar som krävde mycket hjälp. Personen gick på knäna i flera år pga det. Andra hade djur som behövde sitt efter heltidsjobbet.

Samtidigt så känner jag att jag faktiskt hade velat ha möjligheten att vara den förälder jag vill vara. Möjligheten att lämna över ansvaret till någon annan är inte bra nog.
 
Nej det vet jag inte. Våra föräldrar jobbar, och har aktiva egna liv. Men de är ändå här och hämtar på förskola (kusinerna), hjälper till med läggningar om någon blir sen på jobbet, vabbar ibland osv. Så visst gör det skillnad med fler vuxna som hjälper till med barnen även om de också arbetar.
Det gjorde mina föräldrar med för mina syskon, tills mina syskon blev sura på mina föräldrar, nu har dom insett att dom gick på knäna och aldrig hade någon ledig tid för att dom behövde hjälpa till med mina syskons barn hela tiden. Dom är lättade över att dom inte får passa barnen längre för att dom vill kunna få återhämtning eller pyssla med saker dom tycker är kul och givande som att renovera sitt hus och fixa i trädgården osv. Så visst det fungerar väl att ha sina föräldrar som barnvakter och att dom ska ställa upp hela tiden, men det är på bekostnad av deras egna liv.
 
Det är inte alla mor- och farföräldrar som tid och ork till det. I mitt fall var det bl.a. En som hade fullt upp med sina gamla föräldrar som krävde mycket hjälp. Personen gick på knäna i flera år pga det. Andra hade djur som behövde sitt efter heltidsjobbet.

Samtidigt så känner jag att jag faktiskt hade velat ha möjligheten att vara den förälder jag vill vara. Möjligheten att lämna över ansvaret till någon annan är inte bra nog.

Jo, men nu pratade jag lite generellt om att det kanske skulle vara ett hjälpsamt system. Att det inte skulle vara det för just dig eller för någon annan är en annan sak.

Personligen tycker jag det är fint att barnen har fler vuxna nära.
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
24 228
Senast: Amk
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Stora shoppingtråden II
  • Bildtråden
  • Elitloppet – en gång om året!

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp