Har tappat det

Orken alltså. Det finns inget driv kvar att klara av att borsta tänderna, att söka jobb, att städa en kvart om dagen. All kamp känns meningslös. För inget blir bättre. Fattar inte heller hur jag ska klara av att jobba framöver. Känns helt ogörligt. Ska livet vara så här? En kamp precis hela tiden?

Katterna var i alla fall gulliga i morse då de låg på varsin sida om mig.

 

[tuaphua]

Orken alltså. Det finns inget driv kvar att klara av att borsta tänderna, att söka jobb, att städa en kvart om dagen. All kamp känns meningslös. För inget blir bättre. Fattar inte heller hur jag ska klara av att jobba framöver. Känns helt ogörligt. Ska livet vara så här? En kamp precis hela tiden?

Katterna var i alla fall gulliga i morse då de låg på varsin sida om mig.

Kanske behöver du vara sjukskriven nu ett tag?
Det verkar ju vara ännu mer tufft för dig efter diagnosen. Kanske behöver du få landa i den, få anpassad hjälp etc innan du orkar söka jobb och jobba?

 

[Wille]

Kanske behöver du vara sjukskriven nu ett tag?
Det verkar ju vara ännu mer tufft för dig efter diagnosen. Kanske behöver du få landa i den, få anpassad hjälp etc innan du orkar söka jobb och jobba?

Har funderat på det, men vet inte hur jag ska orka ta tag i det. Och kommer fk att godkänna det?

 

[tuaphua]

Har funderat på det, men vet inte hur jag ska orka ta tag i det. Och kommer fk att godkänna det?

Förstår att det är tufft! Men det känns i inläggen här som att det nog bör vara läge för sjukskrivning. Du känns som du mår mycket sämre nu än innan diagnosen. Mycket!

 

[Masqueradee]

Håller med i det som redan skrivits, men tänkte ändå fråga om du känner att det är hanterbart att backa bandet och göra en sak om dagen, eller kanske två i veckan eller vad som känns bäst för dig? Försöka borsta tänderna varannan dag, söka jobb varannan och sen en kvart om dagen-projekt kanske måndag, onsdag och fredag?
Men med det sagt tycker jag nog att du ska försöka se om sjukskrivning är en sak som går att genomföra ett tag så att du faktiskt hinner landa i allt det nya.

 

[Wille]

Har ju boendestöd en gång i veckan som hjälper till så jag får saker gjorda. Men övriga 6 dagar i veckan har jag inget driv. Kommande vecka blir det inget boendestöd för jag ska på mammografi just då.

Känner inte att jag har någon livslust längre. Jag lever för att jag måste. Någon gång kan ett intresse skymta fram ändå, men inte tillräckligt för att få igång mig. Jag försöker i alla fall hitta saker som motiverar mig. Inte helt lätt dock.

 

[Wille]

Jag skrev till psykmottagningen via 1177, men inser att de antagligen kommer trycka i mig mer medicin och inte sjukskriva. Är ju rädd dels för biverkningar men också för att jag kanske blir beroende så man inte kan sluta med medicinen.

 

[Masqueradee]

Jag skrev till psykmottagningen via 1177, men inser att de antagligen kommer trycka i mig mer medicin och inte sjukskriva. Är ju rädd dels för biverkningar men också för att jag kanske blir beroende så man inte kan sluta med medicinen.

Men är inte ett liv med medicin och driv (stabilare mående, lättare med rutiner eller vad de skulle hjälpa till med) "bättre" än ett liv utan mediciner och hur du mår nu? Obs, med det sagt behöver det inte ens bli så att du behöver äta mediciner för alltid heller.

 

[Wille]

Men är inte ett liv med medicin och driv (stabilare mående, lättare med rutiner eller vad de skulle hjälpa till med) "bättre" än ett liv utan mediciner och hur du mår nu? Obs, med det sagt behöver det inte ens bli så att du behöver äta mediciner för alltid heller.

Visste att det skulle komma. Och det har ältats till leda redan förut.

Äter ju redan maxdos antidepp och en medicin till. Men nej, jag vill inte äta medicin. Och det kan vara fruktansvärt svårt att sluta med mediciner. Vill inte utsätta mig för det.

 

[Masqueradee]

Visste att det skulle komma. Och det har ältats till leda redan förut.

Äter ju redan maxdos antidepp och en medicin till. Men nej, jag vill inte äta medicin. Och det kan vara fruktansvärt svårt att sluta med mediciner. Vill inte utsätta mig för det.

Då håller vi tummarna för sjukskrivning!

 

[Wille]

Då håller vi tummarna för sjukskrivning!

Eller att jag kammar till mig och börjar funka igen.

 

[Masqueradee]

Eller att jag kammar till mig och börjar funka igen.

Fast det är väl en otroligt orimlig sak att säga till sig själv?! Om det vore så lätt skulle ju ingen människa ha svårt eller ha problem med något någonsin, och så ser ju inte verkligheten ut. För någon.

 

[Wille]

Fast det är väl en otroligt orimlig sak att säga till sig själv?! Om det vore så lätt skulle ju ingen människa ha svårt eller ha problem med något någonsin, och så ser ju inte verkligheten ut. För någon.

Hela mitt liv har gått ut på att kamma till sig. Och nu är det nog bara en fråga om inställning som fått mig sänkt. Andra säger ju att de blir så LÄTTADE och GLADA när de fått sin diagnos. Då borde jag väl också tycka det?

 

[Masqueradee]

Hela mitt liv har gått ut på att kamma till sig. Och nu är det nog bara en fråga om inställning som fått mig sänkt. Andra säger ju att de blir så LÄTTADE och GLADA när de fått sin diagnos. Då borde jag väl också tycka det?

Fast tycker du det har hjälpt? Kommer det hjälpa dig att ha inställningen "det är bara att kamma till sig" nu eftersom den inställningen har hjälpt dig tidigare? Det låter ju inte som det. Vilket i mitt tycke är helt jäkla rimligt!! Ingen människa kan bara vakna upp en dag och rycka på axlarna och säga "idag tänker jag inte vara deprimerad, ledsen, arg, upprörd....". Det GÅR inte. Jag önskade att jag kunde "kamma till mig" och sluta med mitt självhat, min känsla av att aldrig vara bra nog eller räcka till, att sluta ha ångest och panikattacker. Men jag vet att det aldrig kommer att "kamma" mig ifrån. Det är något som kräver hårt arbete, och det är jobbigt. Det är inget som kommer lösa sig på en pisskvart.

Nej, faktiskt inte. Du har din reaktion oavsett vad andra har upplevt. Äg den, det är din. Din reaktion är lika verklig, ärlig, äkta och rimlig som någon annans. Betyder det att du alltid kommer känna så? Nej. Betyder det att du alltid kommer må så här efter din diagnos? Nej. Det enda som är nu är att du precis fått en reaktion på en diagnos. Du behöver hjälp att hantera den.

 

[tuaphua]

Hela mitt liv har gått ut på att kamma till sig. Och nu är det nog bara en fråga om inställning som fått mig sänkt. Andra säger ju att de blir så LÄTTADE och GLADA när de fått sin diagnos. Då borde jag väl också tycka det?

Jag tror det är väldigt olika hur man reagerar på diagnos.
Nu har ju jag ADHD och inte autism. Men det är ju ändå en livslång diagnos som kan påverka en negativt på vissa sätt. Jag blev först ledsen när jag fick min diagnos. Jätteledsen! Just för att det kändes skitjobbigt att alltid ha den och inte kunna "bli frisk".
Men gradvis gick det mer och mer över till att det var bra att iaf få mer kunskap om mig själv. Både för att enklare förlåta mig själv för mina brister som jag upplevt jag hade och har. Och också för att lära mig hur jag skulle lägga om mitt liv så det blev så bra som möjligt för mig med mina behov. Och också så vården kunde anpassa hjälpen.
För mig har det lett till att jag fått ett rikare liv. Men det inträffade ju inte veckorna efter jag fått diagnosen.
Jag tror det är lite så för många. Det är dubbelt. Och i början mest bara skit. Men det kan vända till främst bra, med tid och ev hjälp.

 

[Wille]

Jag tror det är väldigt olika hur man reagerar på diagnos.
Nu har ju jag ADHD och inte autism. Men det är ju ändå en livslång diagnos som kan påverka en negativt på vissa sätt. Jag blev först ledsen när jag fick min diagnos. Jätteledsen! Just för att det kändes skitjobbigt att alltid ha den och inte kunna "bli frisk".
Men gradvis gick det mer och mer över till att det var bra att iaf få mer kunskap om mig själv. Både för att enklare förlåta mig själv för mina brister som jag upplevt jag hade och har. Och också för att lära mig hur jag skulle lägga om mitt liv så det blev så bra som möjligt för mig med mina behov. Och också så vården kunde anpassa hjälpen.
För mig har det lett till att jag fått ett rikare liv. Men det inträffade ju inte veckorna efter jag fått diagnosen.
Jag tror det är lite så för många. Det är dubbelt. Och i början mest bara skit. Men det kan vända till främst bra, med tid och ev hjälp.

Adhd finns det i alla fall medicin mot. Det gör det ju inte för autism på det sättet.

Jag har försökt luska lite vad habiliteringen kan göra och har väl inte kommit fram till så mycket. Man kan få scheman och listor. Typ så. Historiskt sett så har sånt inte funkat för mig. Så jag vet inte vad som skulle kunna funka för mig.

 

[skiesabove]

https://paulatilli.se/blogg/aspergers-syndrom-och-utbrandhet/

https://www.dk.specialisterne.com/autistisk-udbraendthed/

Vila och gör ingenting mentalt påfrestande tills hjärnan kommit ikapp, är mitt tips . Det blev nog för mycket för fort. För mig tar det 1-3 dagar att återställa om jag blivit överstimulerad/överstressad. Under dom dagarna klarar jag inte särskilt mycket alls som kräver hjärnverksamhet, fokuserar på enkel näring, tupplurar, och lite lagom utomhusrörelse.

 

[Wille]

https://paulatilli.se/blogg/aspergers-syndrom-och-utbrandhet/

Jo, många som blir utmattade får någon diagnos. Inte alls ovanligt.

 

[skiesabove]

Jo, många som blir utmattade får någon diagnos. Inte alls ovanligt.

Jag uppdaterade mitt inlägg med en till länk. Upplever du igenkänning när du läser om utmattning hos autister?

 

[skiesabove]

Men är inte ett liv med medicin och driv (stabilare mående, lättare med rutiner eller vad de skulle hjälpa till med) "bättre" än ett liv utan mediciner och hur du mår nu? Obs, med det sagt behöver det inte ens bli så att du behöver äta mediciner för alltid heller.

Det finns inga (vanligen utskrivna) mediciner som dämpar intaget av sinnesintryck, så det går inte att medicinera en autist ur utmattning. Tror inte det finns någon anti-utmattnings-medicin för neuromajoriteten heller.