Bukefalos 28 år!

Hur hantera vuxet barn med autism nivå 1?

Finns det inte någon annan hjälp att få? Dels på universitetet/ skolan?
Eller i samband med att diagnosen gavs- finns det inte då hjälp att komma vidare?
Självklart måste hen själv vara villig att ta hjälp men jag tänker att det kanske blir lättare om någon utomstående hjälper till? Jag tror det kan bli väldigt känsligt och jobbigt om familjen ska finnas där och pusha.
Hen har kontakt med en terapeut i samband med hens habilitering. Men vi som är anhöriga har inte en susning om var vi kan få tips och råd. Vad hen får för hjälp från habiliteringen vet jag inte så mycket om eftersom hen är mycket sluten och väldigt svår att få att dela med sig av vad hen känner/ gör/ tycker osv.
 
Hens studier slutar officiellt i vår, så studentlägenhet är inte aktuellt längre. Så det skulle vara en annan typ av boende och då krävs regelbunden inkomst om man inte vill bo i utanförskapsområden, och där går min gräns också...
Om jag behövde hitta bostad idag så skulle jag dels ha lagt in en annons i hästgrupper på facebook eller andra annonssidor för häst. Jag har insett att det finns många gårdar på landet där det finns extra hus. Har en vän som hittade bostad just så.

Jag har även sett att folk lagt ut annonser i facebookgruppen för området och sett att flera svarar. Ofta är det privata bostäder även där tex att folk har en extra lägenhet på gården. Jag vet en familj som byggde någon sorts attefallshus till sin dotter och sen när hon flyttade hyrde de ut det till andra personer just genom facebook.

Om det behövs fast inkomst kanske ni också kan stå på kontraktet som borgensman i början?
 
Hens studier slutar officiellt i vår, så studentlägenhet är inte aktuellt längre. Så det skulle vara en annan typ av boende och då krävs regelbunden inkomst om man inte vill bo i utanförskapsområden, och där går min gräns också...
Fast, nu vet jag kanske inte allt om utanförskapsområden idag men, jag hade flera vänner som bodde i sådana och mitt barn går i skola i ett och ja, så är det väl? Varför går en gräns där?

Sedan, bor i närheten av storstad. Det gör jag också och jag tror jag avverkade runt 10 andrahandslägenheter tills jag fyllde 30 och fick förstahandskontrakt. Anslagstavlor på universitetet.
 
Hens studier slutar officiellt i vår, så studentlägenhet är inte aktuellt längre. Så det skulle vara en annan typ av boende och då krävs regelbunden inkomst om man inte vill bo i utanförskapsområden, och där går min gräns också...
Men med det sagt så har du helt rätt i att om en uppsats produceras och blir godkänd (någon la in en länk till att diskutera förväntad nivå på resultat, dvs allt behöver inte vara perfekt) och ett jobbsökande kommer igång eller mer tid där hen jobbar så är ju det en bra lösning även på boendefrågan.

(och jag tror ju inte på att vänta och bygga upp uppsatsmonstret ännu mer till i höst utan att börja slänga ut det i ljuset direkt.)
 
Fast, nu vet jag kanske inte allt om utanförskapsområden idag men, jag hade flera vänner som bodde i sådana och mitt barn går i skola i ett och ja, så är det väl? Varför går en gräns där?

Sedan, bor i närheten av storstad. Det gör jag också och jag tror jag avverkade runt 10 andrahandslägenheter tills jag fyllde 30 och fick förstahandskontrakt. Anslagstavlor på universitetet.
Vi pratar de områdena där det pågår gängkrig dagligdags, där man även för 20 år sedan, inte kunde gå hem från tunnelbanan utan att riskera att bli överfallen. Not so nice om man säger så. Jag är inte särskilt picky, men det är väl magstarkt för min smak.
 
Men med det sagt så har du helt rätt i att om en uppsats produceras och blir godkänd (någon la in en länk till att diskutera förväntad nivå på resultat, dvs allt behöver inte vara perfekt) och ett jobbsökande kommer igång eller mer tid där hen jobbar så är ju det en bra lösning även på boendefrågan.

(och jag tror ju inte på att vänta och bygga upp uppsatsmonstret ännu mer till i höst utan att börja slänga ut det i ljuset direkt.)
Jag ska ta tag i uppsatsmonstret så fort jag kan. Riva av plåstret så att säga.
 
Vi pratar de områdena där det pågår gängkrig dagligdags, där man även för 20 år sedan, inte kunde gå hem från tunnelbanan utan att riskera att bli överfallen. Not so nice om man säger så. Jag är inte särskilt picky, men det är väl magstarkt för min smak.
Har själv bott i Brandbergen, som anses vara ett sånt område. Aldrig upplevd några problem alls, valde med flid att inte bo nära centrum, utan bodde på "sidan" mot ett villaområde och våra grannar va hur snälla och hjälpsamma som helst. Fick även bärhjälp med paket från posten av en tjej som såg hur jag kom släppande när jag bodde där.
 
Angående att få diagnos sent i livet kan jag säga så här:

Det rubbar ens värld. Alla reagerar såklart olika, men för mig själv och flera vänner/bekanta till mig som fått diagnos sent så kan jag säga att mycket av ens liv och uppfattningar vänds upp och ned. Man kan ha kämpat med saker hela livet, vissa saker som man inte ens ville visa sin familj att man kämpade med och helt plötsligt finns det en förklaring för alla problem man haft. Det är väldigt svårt att förhålla sig till det. För mig var det väldigt svårt att förhålla mig till att allt miserabelt jag varit med om genom livet hade kunnat eventuellt hanteras bättre om jag visste om min diagnos tidigare. Helt plötsligt insåg jag att jag inte "är kass på allt" bara av ingen anledning alls, utan att det kanske finns vissa tydliga förklaringar till ett och annat. Den insikten gör att man väldigt lätt hamnar i self pity och det kan man ju sedan ta ut på helt olika sätt. För egen del blev det att läsa upp om allt jag kunde om kvinnor med aspergers, tycka synd om mig själv och känna "fan, den här skiten är icke botbar". För vissa andra jag känner blev det att de var tvungen att maniskt dela med sig av memes som rörde diagnosen, andra blev nästan handlingsförlamade - det kanske ditt barn blivit?

Det tar ett bra tag att smälta att man är en person med autism. Det gjorde det för mig, å då var jag ändå mestadels väldigt lugn och trygg i min diagnos och kände förhoppningar om att en satt diagnos skulle ge mig bättre hjälp.
This.
Jag fick diagnos när jag var 20 och jag bröt ihop. Det värsta var att jag efter 20 års hopp om att en dag bli normal och fungera som alla andra, insåg att autism är livslångt. Jag kommer aldrig bli normal och jag kommer aldrig fungera som andra och klara av samma saker. Allt hopp försvann liksom. Den insikten var skitjobbig och kan tidvis vara jobbig än idag, 16 år senare. Och det är inget jag pratade med mina föräldrar om heller, de har inte haft en aning om vad som pågick inom mig den perioden förrän typ nu.

Jag hade absolut inte kunnat plugga direkt efter min diagnos. Jag behövde tid att landa, sörja och lära känna mig själv på nytt.

Hen har kontakt med en terapeut i samband med hens habilitering. Men vi som är anhöriga har inte en susning om var vi kan få tips och råd. Vad hen får för hjälp från habiliteringen vet jag inte så mycket om eftersom hen är mycket sluten och väldigt svår att få att dela med sig av vad hen känner/ gör/ tycker osv.
Har ni haft kontakt med habiliteringen som anhöriga? Jag har för mig att habiliteringen hjälper även anhöriga.
 
Tänk på att tala tydligt och konkret. Säg inte "det vore bra att få hjälp, titta här på budgeten". Det är på tok för otydligt, vad är det för respons du förväntar dig? Försök med ja/nej-frågor istället.

Säg: "för att vi ska få ihop vår ekonomi så behöver du betala 4000kr i månaden så vi täcker den extra elen och maten. Klarar du det?"

Men det låter inte som att ni har det särskilt knapert om man säger så. Renoveringar? Guldkant på pensionen? Drar gränsen vid förorterna?

Personen borde nog söka jobb på annan ort, där även bostad kan lösa sig enklare. Och så hen kan klippa navelsträngen.
 
Tänk på att tala tydligt och konkret. Säg inte "det vore bra att få hjälp, titta här på budgeten". Det är på tok för otydligt, vad är det för respons du förväntar dig? Försök med ja/nej-frågor istället.

Säg: "för att vi ska få ihop vår ekonomi så behöver du betala 4000kr i månaden så vi täcker den extra elen och maten. Klarar du det?"

Men det låter inte som att ni har det särskilt knapert om man säger så. Renoveringar? Guldkant på pensionen? Drar gränsen vid förorterna?

Personen borde nog söka jobb på annan ort, där även bostad kan lösa sig enklare. Och så hen kan klippa navelsträngen.

Så de har inte rätt att ha guldkant under pensionen för att deras vuxna barn som snart är 30 år behöver försörjas? Och hus behöver renoveras.
 
Så de har inte rätt att ha guldkant under pensionen för att deras vuxna barn som snart är 30 år behöver försörjas? Och hus behöver renoveras.

Jodå, men hon måste tänka på hur hon pratar med sitt autistiska vuxna barn när det är en situation där hon VILL ha mer pengar över men inte MÅSTE ha det. Det är lätt att det blir dubbla budskap och dolda förväntningar, och bara stress och hopplöst att lista ut vad för respons som förväntas.

Förstår du vad jag menar?

Det gäller att tala klarspråk. Vara supertydlig. Och det är ok att säga "jag vill inte försörja dig mer. Du är vuxen nu. Kan du själv ordna så att du kan flytta ut, eller vill du ha hjälp av oss för att ordna det?"
 
Har själv bott i Brandbergen, som anses vara ett sånt område. Aldrig upplevd några problem alls, valde med flid att inte bo nära centrum, utan bodde på "sidan" mot ett villaområde och våra grannar va hur snälla och hjälpsamma som helst. Fick även bärhjälp med paket från posten av en tjej som såg hur jag kom släppande när jag bodde där.
Det blir ju lite så att man för vidare oro från vad man själv varit med om. Därav går utanförskapsområden bort.
 
Jodå, men hon måste tänka på hur hon pratar med sitt autistiska vuxna barn när det är en situation där hon VILL ha mer pengar över men inte MÅSTE ha det. Det är lätt att det blir dubbla budskap och dolda förväntningar, och bara stress och hopplöst att lista ut vad för respons som förväntas.

Förstår du vad jag menar?

Det gäller att tala klarspråk. Vara supertydlig. Och det är ok att säga "jag vill inte försörja dig mer. Du är vuxen nu. Kan du själv ordna så att du kan flytta ut, eller vill du ha hjälp av oss för att ordna det?"

Det håller jag med om.
 
This.
Jag fick diagnos när jag var 20 och jag bröt ihop. Det värsta var att jag efter 20 års hopp om att en dag bli normal och fungera som alla andra, insåg att autism är livslångt. Jag kommer aldrig bli normal och jag kommer aldrig fungera som andra och klara av samma saker. Allt hopp försvann liksom. Den insikten var skitjobbig och kan tidvis vara jobbig än idag, 16 år senare. Och det är inget jag pratade med mina föräldrar om heller, de har inte haft en aning om vad som pågick inom mig den perioden förrän typ nu.

Jag hade absolut inte kunnat plugga direkt efter min diagnos. Jag behövde tid att landa, sörja och lära känna mig själv på nytt.


Har ni haft kontakt med habiliteringen som anhöriga? Jag har för mig att habiliteringen hjälper även anhöriga.
Det ligger nog mycket i vad du säger. Barnet sörjer troligtvis och det kan vara det som gör att hen har ännu svårare att fokusera än förut på grund av det.

Vi har varit med på någon förinspelad kurs om autism, men den var förstås generell och inte individanpassad. Tyvärr kan jag inte hitta att man kan få mer individanpassat stöd som anhörig till vuxna med diagnosen. Tipsa gärna om du hittar något ställe där man kan lära sig mer och kanske få stöd.
 
Jag förstår inte varför det är så viktigt att skriva klart mastern nu? Hen har väl någon form av utbildning innan det och måste kunna få ett rätt okej jobb ändå så hen kan flytta hemifrån. Alternativt ta ett skitjobb, tjäna ihop cash och flytta hemifrån och skapa en egen identitet utanför föräldrarnas övervakning. Det går ju att ta upp utbildningen igen sen.
 
Tänk på att tala tydligt och konkret. Säg inte "det vore bra att få hjälp, titta här på budgeten". Det är på tok för otydligt, vad är det för respons du förväntar dig? Försök med ja/nej-frågor istället.

Säg: "för att vi ska få ihop vår ekonomi så behöver du betala 4000kr i månaden så vi täcker den extra elen och maten. Klarar du det?"

Men det låter inte som att ni har det särskilt knapert om man säger så. Renoveringar? Guldkant på pensionen? Drar gränsen vid förorterna?

Personen borde nog söka jobb på annan ort, där även bostad kan lösa sig enklare. Och så hen kan klippa navelsträngen.
Nja, någon guldkant på pensionen pratar vi inte om. Att kunna bo kvar i vårt torp och kunna ha mat för dagen och kunna transportera oss till affären och tillbaka är vad pensionen ska räcka till. Med dagens pensionsberäkning utan pensionsspar kommer det vara svårt. Vi vill också kunna betala av huslån etc. för att hålla nere boendekostnaderna senare. Och renoveringar avser inte att få senaste färgen på köksluckorna eller helkaklat badrum utan snarare kunna betala för att hålla badrummet fritt från fuktskador och måla fasaden då och då.

Jag drar inte någon gräns vid förorter. Jag drar gränsen vid särskilt utsatta områden. Det är stor skillnad.
 
Så de har inte rätt att ha guldkant under pensionen för att deras vuxna barn som snart är 30 år behöver försörjas? Och hus behöver renoveras.
Det blir ingen guldkant även om vi kan spara lite extra till pensionen. Men det kan hamna på en dräglig nivå där vi kanske slipper sälja det lilla huset vi bor i nu.
 
Jag förstår inte varför det är så viktigt att skriva klart mastern nu? Hen har väl någon form av utbildning innan det och måste kunna få ett rätt okej jobb ändå så hen kan flytta hemifrån. Alternativt ta ett skitjobb, tjäna ihop cash och flytta hemifrån och skapa en egen identitet utanför föräldrarnas övervakning. Det går ju att ta upp utbildningen igen sen.
Det hade kunnat gå om hen inte hade diagnos upplever jag. Hen visar inget intresse i nuläget för att flytta hemifrån och har svårt att klara av att ta ett "skitjobb". Troligtvis beroende på sin funktionsnedsättning skulle jag tro. Det är inte möjligt att få hen att ta det initiativet självmant. Man kan lägga orden i munnen på hen. Alltså - Vill du bo själv? hen svarar då kanske ja. Frågar man då hur hen har tänkt att göra för att lösa det så rycker hen på axlarna och svarar att hen inte vet. Det är något hen har gjort i hela hens liv. Vi upplevde det under hela uppväxten som att hen gjorde så för att hen var rädd för att hen skulle svara fel.

Jag skulle kunna tänka precis som du. Det är väl bara att bita ihop och göra liksom. Bara det att det funkar uppenbarligen inte så om man är autistisk. Otroligt frustrerande för mig, som inte kan sätta mig in i hur mitt barn funkar. Man blir lätt förbannad istället :(
 
Hen har kontakt med en terapeut i samband med hens habilitering. Men vi som är anhöriga har inte en susning om var vi kan få tips och råd. Vad hen får för hjälp från habiliteringen vet jag inte så mycket om eftersom hen är mycket sluten och väldigt svår att få att dela med sig av vad hen känner/ gör/ tycker osv.
Det finns anhörigmöten av något slag som man kan gå på, just om man har personer i sin närhet med NPF-diagnos och vill ha hjälp att veta hur man ska agera. Det går även att få sådana möten tillsammans med den som har diagnosen, men då gäller det ju att den personen vill det såklart. Det finns massor av hjälp både för den med diagnos och för de närstående.

Ett annat tips både till dig och ditt barn är att kolla på youtube. Där finns det många som pratar på ett väldigt informativt sätt om vad det innebär för dem att ha diagnosen. När jag själv började kolla på sådant så var det världens aha-upplevelse för mig. Jag hade inte ens funderat på att göra en utredning innan jag snubblade över ett sådant youtubeklipp och råkade känna igen mig så till den grad att jag började gråta. Alla gånger jag hade läst på tex vårdguiden och diverse info-sidor så tyckte jag nämligen inte att det lät som att jag hade något symptom alls. Inga alls. MEN grejen där var att allt beskrevs utifrån ett neurotypiskt perspektiv, det var alltså helt fel utgångsläge för mig och jag kände inte igen mig alls pga det.

Här är ett exempel på en person som jag tycker har bra information om autism:
https://www.youtube.com/@autismfromtheInside
Du skulle kunna titta på något av klippen själv, se om de verkar intressanta, titta på dem med ditt barn och fråga om hen känner igen sig. Det kan många gånger hjälpa om andra lyckas sätta ord på det man själv känner.
 
Sedan, bor i närheten av storstad. Det gör jag också och jag tror jag avverkade runt 10 andrahandslägenheter tills jag fyllde 30 och fick förstahandskontrakt. Anslagstavlor på universitetet.

(felcitat, ska vara @Badger ) Fast, om barnet inte kan fokusera på studierna när hen bor hemma, vad är oddsen för att det ska gå bättre utan inkomst i en osäker andrahandskarusell? Håller med om att det är så det ser ut för de flesta, men osäkerhet kring ekonomin och boendet brukar ge mer stress, inte mindre.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
5 074
Senast: Grazing
·
Kropp & Själ Jag kommer att behöva flytta ifrån mitt barn. Hur ska man leva med sig själv efter det? Hur ska man överleva med att bara få ha sitt...
2 3 4
Svar
70
· Visningar
14 087
Övr. Barn Anonymt nick Har ett barn på 13 år som har Social Fobi. Det har kommit smygande och kom starkt för ca 1 år sedan. Orsaken är inte...
2
Svar
28
· Visningar
3 652
Senast: Bapelsin
·
Kropp & Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
3 979
Senast: Yrsel
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Avliva aggressiv hund
  • Kattsnack 10
  • Valp 2025

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp