Hur hinner ni med livet? Utbränd av vardagen?

[Fjordfrälst]

Är det någon här som har varit med om liknande eller har några tankar? Jag tror att jag börjar bli utbränd av "bara" vardagen. Och känner mig så misslyckad och "svag" för stora delar av samhället arbetar ju heltid utan att gå sönder så förstår inte varför min kropp inte klarar det? Jag har senaste veckan svimmat två gånger (bara plötsligt på jobbet så kan jag bli yr och ramla ihop när det blir för mycket), och har under flera månaders tid haft hjärtklappning och tryck över bröstet i stort sett hela tiden. Gråter för ALLT, och då menar jag verkligen allt.. (jag brukar annars inte vara sådan), får panikattacker dagligen och kan inte sova för tänker bara på "hur jag ska hinna med allt" och får stress över att jag ska hinna boka in alla vänner, medryttarhäst, hinna med min hund, hinna med jobb och matlagning, hushållssysslor och samtidigt blir jag ofta tillfrågad om extra projekt utanför jobbet som jag aldrig kan säga nej till..

Men som sagt jag har egentligen inte mycket mer än andra som har heltidsjobb och djur liksom.. Arbetar kontorstider varje vardag plus två helger i månaden, har stallet fem dagar i veckan (stallet ligger dock en timme hemifrån så kommer hem sent dessa kvällar), min hund och sedan försöker jag boka in vänner och familj de andra dagarna efter jobbet. Har fått hoppa in och jobba lite extra de senaste månaderna med vissa projekt också visserligen men då har det bara varit någon kväll här och där. Ändå hamna jag VARJE VECKA i att jag inte ens vet hur jag ska få plats och hinna med allt och får panik av det, vilket gör att jag bara blir virrig och stressad liksom. Tex förra veckan hade jag under måndagen direkt efter jobbet ett möte angående ett annat projekt jag ska göra vid sidan av jobbet, tisdag stall – fick vara snabb för att hinna innan jag var tvungen att åka iväg för en kompis som fyllde år så ska var där på kaffe, onsdag stall, torsdag stall och hjälpte en kompis med hämtning av barn, fredagen kom killen jag träffar och sov över till lördagen, då jag även behövde åka iväg till stallet under dagen, söndagen stall och sedan middag hos en familjemedlem. Var hemma vid 23-tiden varje dag, vilket ju som ni förstår gör att jag inte ens kunnat ha min hund hemma på heltid.. Jättetacksam över hjälpen jag får av familjen men vill ju ha henne hos mig.

Jag förstår liksom inte hur det alltid kan bli så mycket, eller i alla fall kännas alldeles för övermäktigt, när det egentligen inte är mer än många människor har vardagen.. Alla har ju ett vardagspussel att få ihop, så känner mig misslyckad som inte "klarar" det som egentligen är en normal vardag liksom..

Hur får man det att gå ihop? Hur hinner man leva? Kan man verklige bli utbränd av bara vardagen.. är jag dålig på att planera eller vad gör jag för fel? Jag funderar på att avsluta mitt samarbete med medryttarhästen, men har inga andra möjligheter att rida utan funderar på att i så fall höra av mig till ridskolan och rida där en gång i veckan bara för att hålla igång det.. Hur gör alla andra?

Men jösses dra i nödbromsen innan det är på tok för sent!!! Det där svimmandet måste du få bukt med; tänk om du svimmar på hästryggen, då kan det gå mycket galet!! Sök sjukvård och se till att bli sjukskriven. Samt en timmes enkel väg till medryttarhäst 5 dagar i veckan?!? Hjälp vilken tid du lägger där! Nej, du måste prioritera om, verkligen! Jag blir lixom flera andra här, stressad av allt du försöker hinna...Less is more har jag lärt mig efter att ha stressat arslet av mig på tok för länge....Ta hand om dig, NU!

 

[yamyam]

Är det någon här som har varit med om liknande eller har några tankar? Jag tror att jag börjar bli utbränd av "bara" vardagen. Och känner mig så misslyckad och "svag" för stora delar av samhället arbetar ju heltid utan att gå sönder så förstår inte varför min kropp inte klarar det? Jag har senaste veckan svimmat två gånger (bara plötsligt på jobbet så kan jag bli yr och ramla ihop när det blir för mycket), och har under flera månaders tid haft hjärtklappning och tryck över bröstet i stort sett hela tiden. Gråter för ALLT, och då menar jag verkligen allt.. (jag brukar annars inte vara sådan), får panikattacker dagligen och kan inte sova för tänker bara på "hur jag ska hinna med allt" och får stress över att jag ska hinna boka in alla vänner, medryttarhäst, hinna med min hund, hinna med jobb och matlagning, hushållssysslor och samtidigt blir jag ofta tillfrågad om extra projekt utanför jobbet som jag aldrig kan säga nej till..

Men som sagt jag har egentligen inte mycket mer än andra som har heltidsjobb och djur liksom.. Arbetar kontorstider varje vardag plus två helger i månaden, har stallet fem dagar i veckan (stallet ligger dock en timme hemifrån så kommer hem sent dessa kvällar), min hund och sedan försöker jag boka in vänner och familj de andra dagarna efter jobbet. Har fått hoppa in och jobba lite extra de senaste månaderna med vissa projekt också visserligen men då har det bara varit någon kväll här och där. Ändå hamna jag VARJE VECKA i att jag inte ens vet hur jag ska få plats och hinna med allt och får panik av det, vilket gör att jag bara blir virrig och stressad liksom. Tex förra veckan hade jag under måndagen direkt efter jobbet ett möte angående ett annat projekt jag ska göra vid sidan av jobbet, tisdag stall – fick vara snabb för att hinna innan jag var tvungen att åka iväg för en kompis som fyllde år så ska var där på kaffe, onsdag stall, torsdag stall och hjälpte en kompis med hämtning av barn, fredagen kom killen jag träffar och sov över till lördagen, då jag även behövde åka iväg till stallet under dagen, söndagen stall och sedan middag hos en familjemedlem. Var hemma vid 23-tiden varje dag, vilket ju som ni förstår gör att jag inte ens kunnat ha min hund hemma på heltid.. Jättetacksam över hjälpen jag får av familjen men vill ju ha henne hos mig.

Jag förstår liksom inte hur det alltid kan bli så mycket, eller i alla fall kännas alldeles för övermäktigt, när det egentligen inte är mer än många människor har vardagen.. Alla har ju ett vardagspussel att få ihop, så känner mig misslyckad som inte "klarar" det som egentligen är en normal vardag liksom..

Hur får man det att gå ihop? Hur hinner man leva? Kan man verklige bli utbränd av bara vardagen.. är jag dålig på att planera eller vad gör jag för fel? Jag funderar på att avsluta mitt samarbete med medryttarhästen, men har inga andra möjligheter att rida utan funderar på att i så fall höra av mig till ridskolan och rida där en gång i veckan bara för att hålla igång det.. Hur gör alla andra?

Jag känner hur min stressnivå stiger bara av att läsa det du skriver. ATT du lyckats hålla ihop hittills är för mig ett mysterium

Hade jag varit du hade jag sagt upp medryttarhästen för det sväljer väldigt mycket tid för dig. För mig är stallet en sån sak som jag vägrar att stressa till/i/från (i största möjliga mån) för det tycker jag förtar glädjen, varför jag väljer bort att prioritera bort allt annat som orken inte räcker till för under veckorna. Verkligen allt, orkar jag inte städa en vecka så gör jag inte det, orkar jag inte laga mat så värmer jag en frysrätt eller äter frukost till middag. Det är inte så jag skulle vilja behöva göra, i mitt optimala drömliv jag skulle ju vilja kunna göra ”allt”. Men nu lever jag ju i verkligheten och jag räcker inte till att göra allt jag vill, jag måste prioritera vad som är viktigast och så får det vara bra så. Det har varit svårt men jag har börjat komma dithän att jag nu accepterar det.

För dig tänker jag att det låter jätterimligt att välja bort medryttarhästen för att prioritera bland dina andra saker? Till exempel hunden (gissar jag) kan vara ett ständigt dåligt samvete hos dig. Det låter som en mycket bra idé att börja på ridskola istället om du vill behålla ridningen.
Jag tror att om du börjar med att skala bort medryttarhästen så kommer din stressnivå kunna börja regleras ner bara av det. För om du har 1 h enkel väg lägger du 10 h per vecka bara på att resa till/från stallet, och i stallet kanske du lägger 2-3 h per dag de dagarna beroende på vad som ska göras? Det är 20-25 h som du då frigör på en vecka. Sedan tänker jag att en vårdkontakt kan vara på sin plats, antingen VC eller företagshälsovården. Stressproblem är inget ovanligt och det finns hjälp att få. Pacing är något jag verkligen kan tipsa om att läsa på lite om, det har varit till stor hjälp för mig att kunna förstå och ta hand om min stress.

 

[Fibusen]

Alltså, du jobbar mån-fre plus varannan helg? Så du kör alltså mån,tis,ons,tors,fre,lör,sön,mån,tis,ons,tor, fre? Hela tiden? Bara där är det ju helt galet! Att du hinner med en massa annat utöver det är fullkomligt orimligt!

Jag har alltid jobbat varannan helg, men då är jag ju ledig (har helg) mitt i veckan istället!

Du måste sakta ner, och det är nu!

 

[Görel]

Man kan hinna med massor om man känner att man själv har kontroll över sin tid. Men den tillvaro som du beskriver låter som precis tvärtom, med en massa måsten som pressar dig.
Jag tänker att du först måste göra något åt dina arbetstider, det du beskriver låter som mer än heltid. Därefter hitta en medryttarhäst som står närmare och ha den färre dagar i veckan.

Är själv en person som gärna gör saker nästan varje kväll i veckan men jag orkar det när jag känner att det är frivilligt, inte saker jag är tvingad att göra.

 

[Dopy]

Börja med att boka ett läkarbesök. Trötthet kan bero på brister, sköldkörtel problem, mm. Kan även vara saker som utmattning, ångest, depression, mm.

Avboka allt som inte är måsten. Tex avboka allt med kompisarna, kolla om du kan pausa från medryttare hästen en vecka, bara jobba, ta det lugnt, kanske gå i skogen med hunden och njuta lite.
Och sedan fundera vad du verkligen vill prioritera, är det medryttarhästen kan du kanske inte träffa kompisar flera dagar i veckan, är det kompisar kanske du får sluta med medryttarhästen, osv.
Glöm inte att planera in "slö dagar" där du inte har någonting planerat, utan bara gör det du känner för, slappa i soffan, yoga, promenad eller vad det nu kan vara.

Vart ifrån får du att alla andra orkar med allt du försöker göra? för att du ser det på sociala media?
Det man ser på sociala media är inte alltid sanningen.

 

[Cattis_E]

Måste ha examen för jobbet och får inte ihop ekonomin på mindre än 80% (dessutom underbemannade så skulle bara sluta med fler timmar i flex, den är redan överfull). 10 veckor kvar

Håll ut!
Och skala bort allt annat.
Men det misstänker jag att du redan gjort.

 

[musicmakesit]

Oj men tack för alla svar!! Jag får ärligt ett helt nytt perspektiv på det hela, så tack till alla er som delat med er av ur er vardag ser ut. Tror jag lever i någon slags bubbla att ”alla hinner med så mycket” och känner mig misslyckad för att jag inte lyckas bolla både jobb, stall, vänner och allt jag vill få plats med. Men är nog dags att prioritera om lite. Som flera av er varit inne på är min hund något jag har oerhört dåligt samvete över, att hon på många sätt blivit ”bortprioriterad” även om det absolut inte varit min mening… Önskar att jag kunde ha henne betydligt mycket mer, så därav går jag ju också i tankarna att avsluta med medryttarhästen för att istället kunna spendera tid med hunden. Samtidigt som jag tycker att en dag i veckan på ridskola ”bara” låter lite lite, men är nog exakt det där ”lite” jag behöver nu..

Anledningen till att medryttarhästen är en timme bort är för att jag tidigare jobbade där, så då var det smidigt att ta det direkt efter jobbet innan jag åkte hem. Men nu när jag arbetar på ett nytt ställe blir det mycket pendlande.. Hade gärna hittat en medryttarhäst närmre hemmavid, men har inte hittat någon som passar och känts helt bra. (Jag har varit ridrädd ett tag och nyligen kommit tillbaka så behöver en hyfsat lugn och trygg häst i nuläget och då har den nuvarande hästen varit perfekt.)

Finns det någon förklaring i det här, har du generellt svårt att säga nej? Till jobb, vänner, familj, osv?

Tror att det hela med att inte kunna säga nej och att känna en press att hinna träffa vänner, vara duktig och ställa upp på jobbet osv grundar sig i osäkerhet i mig själv. Har alltid varit väldigt rädd för att inte duga, förlora vänner osv så känner en press att alltid vara tillgänglig. Vilket gör att jag alltid ställer upp när någon vill ha hjälp eller bara vill ta en kaffe, tänker att om jag säger nej finns det någon annan som säger ja och då är jag inte viktig längre eftersom jag ”inte var tillgänglig”. Och det märker jag både i jobb och vänskapsrelationer. Har en ständig rädsla över att bli ensam och ”övergiven”, så måste alltid finnas till hands så att personen inte går till nästa bästa val (alltså väljer bort mig för en annan person).. Låter fånigt och vet ju logiskt att det inte fungerar så. Bra vänner och vuxna personer förstår att man inte kan ställa upp jämt och ständigt, men har ändå en sådan gnagande känsla och rädsla av någon anledning..

EDIT: Och att jag inte kan säga nej slutar ofta i att jag dubbel- och trippelbokar mig så jag ska hinna med både stall och träff med vän efter jobbet. Vilket ju som ni förstår är snarast omöjligt med den tiden stallet tar.. och då kommer stress och nästintill panik-känslor för att jag inte "räcker till"..

 

[musicmakesit]

Är du säker på att du inte har fel på tex sköldkörteln? Eller att det är någonting annat som spökar?

Jag orkar inte med, därför har jag skalat ner. Jag är utbildad jurist, men pallar inte med det trycket en sådan arbetsplats innebär på de tiderna de jobbar. Istället jobbar jag natt på ett LVM-hem. Det kan stundvis vara stressigt, men lååångt ifrån hur det är att ha ett debiteringskrav hängande över sig och behöva prestera hela tiden och samtidigt se representabel ut. På mitt jobb är alla lika nöjda oavsett hur jag ser ut eller vad jag har på mig.

Jag har hästarna hemma på lösdrift med fri tillgång på grovfoder, även om någon individ blir för fet så är det så det får vara. Just nu har jag lite ångest över att jag inte rider min inridna 3-åring som jag behöver komma igång med lite bättre, men hon dör inte av att bara få gå där heller så det är ingen panik med någonting. Jag tränar och tävlar ingenting, trots att jag egentligen skulle vilja. Vägrar sälja hästtransporten, trots att den knappt används, då jag har tanken att jag ska ut och tävla mer. Hunden får ingen träning just nu, men aktivering i form av promenader och gårdshäng. Jag har en superbra hundvakt som passar henne när jag är iväg på saker och då får hon massor med träning på klubben och aktivering, och jag nöjer mig med det just nu.

Jag städar och fixar hemma, men det kommer sig inte naturligt.

Känner igen mig i din beskrivning kring jobb.. I min yrkesroll krävs det också att jag är representabel hela tiden, på "alerten" liksom och alltid redo att prestera. Det är hela tiden väldigt stort fokus på prestation och har man inte presterat på topp får man höra det av chefen. Är en bransch med många som vill in på arbetsmarknaden men väldigt få fasta jobb. Jag har efter många år av kämpande lyckats knipa en av de fasta tjänsterna, och då ligger det mycket prestationsångest i att "bevisa att de valde rätt" liksom. Funderar nästan dagligen på att byta bana helt, men då kommer tankarna att man "slösar" alla år på universitet och alla år av kämpande för att komma dit man är idag. Känns väldigt skönt att höra att någon annan känt samma sak och faktiskt tagit steget ur det!

Efter att ha läst alla era inlägg ska jag absolut ta kontakt med vårdcentralen, för att utesluta att symtomen beror på något annat!

 

[Lightzone]

Alltså, du jobbar mån-fre plus varannan helg? Så du kör alltså mån,tis,ons,tors,fre,lör,sön,mån,tis,ons,tor, fre? Hela tiden? Bara där är det ju helt galet! Att du hinner med en massa annat utöver det är fullkomligt orimligt!

Jag har alltid jobbat varannan helg, men då är jag ju ledig (har helg) mitt i veckan istället!

Du måste sakta ner, och det är nu!

Alltså detta!!

Det är så sjukt mycket jobb
@musicmakesit but why?

 

[musicmakesit]

Alltså, du jobbar mån-fre plus varannan helg? Så du kör alltså mån,tis,ons,tors,fre,lör,sön,mån,tis,ons,tor, fre? Hela tiden? Bara där är det ju helt galet! Att du hinner med en massa annat utöver det är fullkomligt orimligt!

Jag har alltid jobbat varannan helg, men då är jag ju ledig (har helg) mitt i veckan istället!

Du måste sakta ner, och det är nu!

Ja till en början var mitt schema kontorstider måndag till fredag, men att jag ofta behövde jobba över på kvällarna eller ta med jobbet hem för att hinna få klart allt i tid. Men så småningom blev jag tillfrågad om att hoppa in varannan helg då de hade kort om folk som hade rätt kompetens för den rollen. Jag som, som jag nämnde i inlägget ovan, lyckats få en av de få fasta tjänsterna känner då en press över att bevisa att de valt rätt att välja just mig och visa att jag är en tillgång säger bara ja till allt.. så i dagsläget jobbar jag mitt grundschema måndag till fredag, plus varannan helg utöver det.. Samt att det fortfarande ofta blir att jag behöver ta hem jobbet för att timmarna på dagen inte räcker för att hinna klart. Hade jag inte haft någon fritid hade det nog fungerat, men just att jag så gärna vill hinna med allt annat och vara tillgänglig för alla även privat har nog gjort att det runnit över..

 

[Badger]

Oj men tack för alla svar!! Jag får ärligt ett helt nytt perspektiv på det hela, så tack till alla er som delat med er av ur er vardag ser ut. Tror jag lever i någon slags bubbla att ”alla hinner med så mycket” och känner mig misslyckad för att jag inte lyckas bolla både jobb, stall, vänner och allt jag vill få plats med. Men är nog dags att prioritera om lite. Som flera av er varit inne på är min hund något jag har oerhört dåligt samvete över, att hon på många sätt blivit ”bortprioriterad” även om det absolut inte varit min mening… Önskar att jag kunde ha henne betydligt mycket mer, så därav går jag ju också i tankarna att avsluta med medryttarhästen för att istället kunna spendera tid med hunden. Samtidigt som jag tycker att en dag i veckan på ridskola ”bara” låter lite lite, men är nog exakt det där ”lite” jag behöver nu..

Anledningen till att medryttarhästen är en timme bort är för att jag tidigare jobbade där, så då var det smidigt att ta det direkt efter jobbet innan jag åkte hem. Men nu när jag arbetar på ett nytt ställe blir det mycket pendlande.. Hade gärna hittat en medryttarhäst närmre hemmavid, men har inte hittat någon som passar och känts helt bra. (Jag har varit ridrädd ett tag och nyligen kommit tillbaka så behöver en hyfsat lugn och trygg häst i nuläget och då har den nuvarande hästen varit perfekt.)


Tror att det hela med att inte kunna säga nej och att känna en press att hinna träffa vänner, vara duktig och ställa upp på jobbet osv grundar sig i osäkerhet i mig själv. Har alltid varit väldigt rädd för att inte duga, förlora vänner osv så känner en press att alltid vara tillgänglig. Vilket gör att jag alltid ställer upp när någon vill ha hjälp eller bara vill ta en kaffe, tänker att om jag säger nej finns det någon annan som säger ja och då är jag inte viktig längre eftersom jag ”inte var tillgänglig”. Och det märker jag både i jobb och vänskapsrelationer. Har en ständig rädsla över att bli ensam och ”övergiven”, så måste alltid finnas till hands så att personen inte går till nästa bästa val (alltså väljer bort mig för en annan person).. Låter fånigt och vet ju logiskt att det inte fungerar så. Bra vänner och vuxna personer förstår att man inte kan ställa upp jämt och ständigt, men har ändå en sådan gnagande känsla och rädsla av någon anledning..

Bara lite rida är ju säkert något du kan tänka att du smakar på ett år och om det visar sig inte passa så kan du utöka därefter. Då kanske du också har ökat på självförtroendet lite igen. (kanske lika bra att kolla upp och ställa sig i kö/leta ledig plats, ibland har de kö)

Med så lite rida och så kort restid dit kan du säkert träffa vänner lika mycket som nu, men det känns som att du får tid över ändå. Även om det kanske är bäst att ligga riktigt riktigt lågt ett par veckor och göra nära ingenting?

 

[starcraft]

Ja till en början var mitt schema kontorstider måndag till fredag, men att jag ofta behövde jobba över på kvällarna eller ta med jobbet hem för att hinna få klart allt i tid. Men så småningom blev jag tillfrågad om att hoppa in varannan helg då de hade kort om folk som hade rätt kompetens för den rollen. Jag som, som jag nämnde i inlägget ovan, lyckats få en av de få fasta tjänsterna känner då en press över att bevisa att de valt rätt att välja just mig och visa att jag är en tillgång säger bara ja till allt.. så i dagsläget jobbar jag mitt grundschema måndag till fredag, plus varannan helg utöver det.. Samt att det fortfarande ofta blir att jag behöver ta hem jobbet för att timmarna på dagen inte räcker för att hinna klart. Hade jag inte haft någon fritid hade det nog fungerat, men just att jag så gärna vill hinna med allt annat och vara tillgänglig för alla även privat har nog gjort att det runnit över..

Att ha ett sånt schema känns inte riktigt okej enligt arbetstidslagen. Du har rätt till både dygnsvila och veckovila. Inte konstigt att du inte orkar. Jag hade inte orkat även om jag gjorde absolut ingenting utöver jobbet i längre än överskådlig period.

 

[lil-sis]

Ja till en början var mitt schema kontorstider måndag till fredag, men att jag ofta behövde jobba över på kvällarna eller ta med jobbet hem för att hinna få klart allt i tid. Men så småningom blev jag tillfrågad om att hoppa in varannan helg då de hade kort om folk som hade rätt kompetens för den rollen. Jag som, som jag nämnde i inlägget ovan, lyckats få en av de få fasta tjänsterna känner då en press över att bevisa att de valt rätt att välja just mig och visa att jag är en tillgång säger bara ja till allt.. så i dagsläget jobbar jag mitt grundschema måndag till fredag, plus varannan helg utöver det.. Samt att det fortfarande ofta blir att jag behöver ta hem jobbet för att timmarna på dagen inte räcker för att hinna klart. Hade jag inte haft någon fritid hade det nog fungerat, men just att jag så gärna vill hinna med allt annat och vara tillgänglig för alla även privat har nog gjort att det runnit över..

Du måste säga NEJ!

(Jag vet, det är svårt. Men går du in i väggen hjälper det varken dig eller arbetsgivaren.)

 

[Mineur]

Ja till en början var mitt schema kontorstider måndag till fredag, men att jag ofta behövde jobba över på kvällarna eller ta med jobbet hem för att hinna få klart allt i tid. Men så småningom blev jag tillfrågad om att hoppa in varannan helg då de hade kort om folk som hade rätt kompetens för den rollen. Jag som, som jag nämnde i inlägget ovan, lyckats få en av de få fasta tjänsterna känner då en press över att bevisa att de valt rätt att välja just mig och visa att jag är en tillgång säger bara ja till allt.. så i dagsläget jobbar jag mitt grundschema måndag till fredag, plus varannan helg utöver det.. Samt att det fortfarande ofta blir att jag behöver ta hem jobbet för att timmarna på dagen inte räcker för att hinna klart. Hade jag inte haft någon fritid hade det nog fungerat, men just att jag så gärna vill hinna med allt annat och vara tillgänglig för alla även privat har nog gjort att det runnit över..

Det där låter fullständigt vansinnigt, och inte helt lagligt kanske? Jag blir ärligt talat förbannad på arbetsgivaren som överhuvudtaget kommer på tanken att be någon jobba så mycket som du gör. Det är riktigt fult, ohållbart och får mig inte att känna att de bryr sig överdrivet mycket om sina anställdas hälsa, kanske? Det känns som att det behövs rätt rejäla förändringar inom organisationen! Det borde inte krävas någon som "vågar" säga nej, arbetsgivaren borde inte ställa sådana orimliga krav från första början.

(ber om ursäkt ifall jag drar det för långt här men jag blir lite arg när jag läser hur du har det)

 

[Lickety]

Den här artikeln är läsvärd. Inte en enda människa kommer tacka dig när du blir sjukskriven. https://www.naturvetarna.se/nyheter/2014/nr-2-2014/Ingen-tackar-dig-nar-du-blir-sjukskriven-/

 

[Milosari]

Jag tillhör skaran som orkar mycket, men jag är verkligen inte "alla". Majoriteten jobbar max 40 h veckan och hittar inte på så mycket på vardagarna. Om jag förstått dig rätt så jobbar du i snitt 50 h/vecka? Hur mycket restid har du till jobb och stall? Plussa på det. Lägg också på 5 h/vecka för mat/tvätt/städning. Och 55 h sömn/vecka. Sedan kan du börja räkna ut hur mycket tid du egentligen har kvar, och att den ska kunna räcka till att äta, hygien, vila och så måste man ha några timmar till buffert. Hur många timmar har du kvar att spendera med vänner då?

 

[musicmakesit]

Nu väcker jag detta till liv lite igen, men känner att jag behöver få lite perspektiv. Hur ofta umgås ni med vänner generellt? Jag sa idag, för första gången, nej till en kompis som ville ses för att jag verkligen måste tvätta och laga matlådor till veckan (har inte hunnit tvätta på flera veckor..). Tog mycket för mig att våga säga nej och prioritera tvätt och städ.. låter fånigt att det ska vara svårt att säga nej, men har sådana problem med att vara rädd att bli ensam och förlora vänner om jag inte alltid är tillgänglig, är dessutom hyfsat nyinflyttad i staden så har inte supermånga att umgås med här utan vill bevara de få jag har. Och denne vän blev märkbart något sur när jag sa att jag inte kan ses förrän torsdag, för att jag har stallet både imorgon och onsdag. Och nu får jag paniktankar om att jag är en dålig vän och kommer förlora hen och vara ensam.. hehe, hör ju själv att tankarna skenar iväg lite väl – men blir så stressad av det så nu kommer jag ändå inte kunna återhämta mig ikväll som tänkt utan kommer sitta och ha ångest över att jag "bara borde ha träffat vännen" för egentligen kan jag ju, är ju "bara" tvätt och matlådor

 

[em-pirre]

Nu väcker jag detta till liv lite igen, men känner att jag behöver få lite perspektiv. Hur ofta umgås ni med vänner generellt? Jag sa idag, för första gången, nej till en kompis som ville ses för att jag verkligen måste tvätta och laga matlådor till veckan (har inte hunnit tvätta på flera veckor..). Tog mycket för mig att våga säga nej och prioritera tvätt och städ.. låter fånigt att det ska vara svårt att säga nej, men har sådana problem med att vara rädd att bli ensam och förlora vänner om jag inte alltid är tillgänglig, är dessutom hyfsat nyinflyttad i staden så har inte supermånga att umgås med här utan vill bevara de få jag har. Och denne vän blev märkbart något sur när jag sa att jag inte kan ses förrän torsdag, för att jag har stallet både imorgon och onsdag. Och nu får jag paniktankar om att jag är en dålig vän och kommer förlora hen och vara ensam.. hehe, hör ju själv att tankarna skenar iväg lite väl – men blir så stressad av det så nu kommer jag ändå inte kunna återhämta mig ikväll som tänkt utan kommer sitta och ha ångest över att jag "bara borde ha träffat vännen" för egentligen kan jag ju, är ju "bara" tvätt och matlådor

Typ aldrig. En gång i månaden kanske och då är det under hundträning.

 

[Mumma]

Nu väcker jag detta till liv lite igen, men känner att jag behöver få lite perspektiv. Hur ofta umgås ni med vänner generellt? Jag sa idag, för första gången, nej till en kompis som ville ses för att jag verkligen måste tvätta och laga matlådor till veckan (har inte hunnit tvätta på flera veckor..). Tog mycket för mig att våga säga nej och prioritera tvätt och städ.. låter fånigt att det ska vara svårt att säga nej, men har sådana problem med att vara rädd att bli ensam och förlora vänner om jag inte alltid är tillgänglig, är dessutom hyfsat nyinflyttad i staden så har inte supermånga att umgås med här utan vill bevara de få jag har. Och denne vän blev märkbart något sur när jag sa att jag inte kan ses förrän torsdag, för att jag har stallet både imorgon och onsdag. Och nu får jag paniktankar om att jag är en dålig vän och kommer förlora hen och vara ensam.. hehe, hör ju själv att tankarna skenar iväg lite väl – men blir så stressad av det så nu kommer jag ändå inte kunna återhämta mig ikväll som tänkt utan kommer sitta och ha ångest över att jag "bara borde ha träffat vännen" för egentligen kan jag ju, är ju "bara" tvätt och matlådor

Jag gissar att jag i medeltal träffar någon vän varannan vecka. Nu har det dock gått snart tre veckor utan att jag träffat en levande själ annat än kollegorna och mina barn. Inget ovanligt med det, det kan bra gå ett par veckor till innan någon har tid och ork att träffas.

 

[Soapbubble]

Nu väcker jag detta till liv lite igen, men känner att jag behöver få lite perspektiv. Hur ofta umgås ni med vänner generellt? Jag sa idag, för första gången, nej till en kompis som ville ses för att jag verkligen måste tvätta och laga matlådor till veckan (har inte hunnit tvätta på flera veckor..). Tog mycket för mig att våga säga nej och prioritera tvätt och städ.. låter fånigt att det ska vara svårt att säga nej, men har sådana problem med att vara rädd att bli ensam och förlora vänner om jag inte alltid är tillgänglig, är dessutom hyfsat nyinflyttad i staden så har inte supermånga att umgås med här utan vill bevara de få jag har. Och denne vän blev märkbart något sur när jag sa att jag inte kan ses förrän torsdag, för att jag har stallet både imorgon och onsdag. Och nu får jag paniktankar om att jag är en dålig vän och kommer förlora hen och vara ensam.. hehe, hör ju själv att tankarna skenar iväg lite väl – men blir så stressad av det så nu kommer jag ändå inte kunna återhämta mig ikväll som tänkt utan kommer sitta och ha ångest över att jag "bara borde ha träffat vännen" för egentligen kan jag ju, är ju "bara" tvätt och matlådor

Jag umgås med vänner 1-2 gånger i månaden.