Bukefalos 28 år!

Hur hittar man tillbaka efter otrohet?

Jag är inte helt säker på att det är du som ska jobba på detta faktiskt. Jag är inte alls övertygad om att det på något sätt är ditt ansvar att ta tag i dina känslor att det är äckligt och att det han gjort är ett svek.

För mig är det mer självklart att han ska bevisa för dig att han är trovärdig, att han går att lita på och att han faktiskt vill vara med dig. Han är den som ska jobba på att få dig att känna dig älskad igen, han är den som ska jobba på att du ska bli förälskad igen osv.

Med hans arbetsinsats och hans bevisning om att han är lojal och trovärdig och att han faktiskt vill vara med dig kommer du att släppa de där tankarna som varit.

Jag tror inte att du kommer att komma förbi detta snedsteg utan att han jobbar tusen gånger hårdare på att få dig att känna dig trygg och älskad med honom.
vi behöver jobba på det båda två, både var för sig och tillsammans.
Jag frågar om min egen del av det.
 
Jag hade varit intresserad av varför han var otrogen
Och inte något messvar som "det blev bara så" och vad tänker han göra för att det inte ska hända igen. Och då vill jag ha något mer djuplodande än "jag lovar att det inte ska hända".
Den delen har jag fått en rimlig förklaring till, som är lagd till handlingarna.
 
Jag har råkat ut för något liknande och kommit över det. Inte otrohet men, utan att gå in på för mycket detaljer, ett svek av en art som chockade och mig fullständigt och fick mig att känna att mattan helt rycktes bort under fötterna på mig. Vi tog oss igenom det och har det minst lika bra som förut nu några år senare. Jag har återfått tilliten på ett sätt som jag precis där och då inte trodde skulle vara möjligt.

Det som funkade för mig och för oss var att min man var helt ärlig och besvarade alla mina frågor (frågor som jag behövde ställa för att få klarhet och ro i huvudet), att jag förklarade att jag behövde tid att smälta det och att han var 100% villig att ge mig all tid i världen och var väldigt tydlig med att han djupt ångrade det som skett och att det inte var ett beteende som någonsin skulle upprepas. Jag bearbetade under ganska lång tid och vi har haft ett par samtal om det hela genom åren, med längre och längre intervall. Han har aldrig slagit ifrån sig mina frågor eller blivit defensiv och jag har aldrig varit anklagande utan vi har kunnat prata lugnt och sansat, om än lite trevande och varsamt ibland eftersom det varit väldigt känsligt för oss båda.

Jag förstår dina känslor av chock och äckel nu när allt är så färskt, och jag kan såklart inte sia om hur just ni kommer kunna hantera det här men för mig gick de upprörda känslorna över med tiden och taggen i tilliten blev trubbigare och trubbigare tills den plötsligt försvann helt.
tack för att du berättar!
Det har bara gått några dagar än och hittills har jag fått alla svar jag begärt och precis som du skriver, tydlig och uppriktig ånger. Det låter liknande min situation och inger hopp för framtiden!
 
Stort tack till alla som svarar! :bow: Det betyder mycket för mig, även om jag kanske för stunden inte håller med er. Alla alternativa svar får mig att tänka efter ett par varv extra och det ger lite extra bearbetning i sig. Och det kanske är just de svar jag inte håller med om idag som hjälper mig mest om en månad eller tre, så alla (åtminstone vänligt formulerade ;) ) svar är lika välkomna!
 
Stort tack till alla som svarar! :bow: Det betyder mycket för mig, även om jag kanske för stunden inte håller med er. Alla alternativa svar får mig att tänka efter ett par varv extra och det ger lite extra bearbetning i sig. Och det kanske är just de svar jag inte håller med om idag som hjälper mig mest om en månad eller tre, så alla (åtminstone vänligt formulerade ;) ) svar är lika välkomna!

Ibland är det skönt att prova helt andra tankesätt, som att prova ett par byxor som verkar helt galna. Det blir klarare varför vissa val är självklara sedan. Eller så upptäcker jag att byxorna inte var så galna, när de väl kom på.

Långa promenader och många tankar rekommenderas.
 
Stort tack till alla som svarar! :bow: Det betyder mycket för mig, även om jag kanske för stunden inte håller med er. Alla alternativa svar får mig att tänka efter ett par varv extra och det ger lite extra bearbetning i sig. Och det kanske är just de svar jag inte håller med om idag som hjälper mig mest om en månad eller tre, så alla (åtminstone vänligt formulerade ;) ) svar är lika välkomna!
Nu kanske jag är fånig men jag vet inte om du såg mitt svar.
Citat mig själv;
"Jag tror du måste bli kär i den här nya personen. Han är ju uppenbarligen inte den du trodde till 100%.
Så börja om - nu vet du det här. Han har trampat i klaveret.
Då får du plocka fram vad du mer vet och känna efter. Kan du älska/tycka om/utvecklas med honom?"
 
För mig är det mer självklart att han ska bevisa för dig att han är trovärdig, att han går att lita på och att han faktiskt vill vara med dig. Han är den som ska jobba på att få dig att känna dig älskad igen, han är den som ska jobba på att du ska bli förälskad igen osv.
Håller med. Självklart ligger detta på honom.
 
Jag ser att du önskar att ni kan lösa detta själva utan att ta professionell hjälp. Efter att ha jobbat med skilda föräldrar i många år är mitt tips att inte hålla fast vid den tanken för länge om ni ser att det inte verkar som att ni kan reda ut det på egen hand. Har träffat alltför många före detta par som försökt reda ut det själva men fastnat i något som fått ligga olöst för länge och till slut förstört relationen.

Ta reda på vilken professionell hjälp som finns att få där ni bor så att du vet vem du kan kontakta om behov uppstår. När man är i kris kan det vara svårt att tänka klart därför är det bra att vara beredd på vad man kan göra om man måste gå från plan A till plan B eller C etc.
 
vi behöver jobba på det båda två, både var för sig och tillsammans.
Jag frågar om min egen del av det.
Jag håller inte med dig. Detta är inte alls ditt ansvar utan hans. Du ska inte behöva jobba och fixa för att det här ska lösas, den biten ska ligga på honom till 110%. Tar han inte det ansvaret utan låter dig driva läkningsprocessen framåt så är han ansvarslös och inte tillräckligt engagerad. Där hade jag dragit ett streck över relationen och separerat. Är han inte 110% engagerad i att lösa detta utan tycker att det är du som har ett tillitsproblem för att han ju faktiskt sagt förlåt mm så är han inget att ha.

Han behöver bevisa för dig att han är värdig att vara tillsammans med dig trots att han trampat i klaveret. När han gör det kommer dina känslor automatiskt att försvinna och du behöver inte bearbeta någonting speciellt. Detta ligger på han, inte på er båda.
 
Jag håller inte med dig. Detta är inte alls ditt ansvar utan hans. ...

Detta ligger på han, inte på er båda.

Jag håller inte alls med. Min inställning, mina tankar och mitt mående är aldrig någonsin andras ansvar. Det måste jag ta ansvar för själv. Och ingen ska behöva jobba på mitt mående.

Däremot behövs i det här fallet insatser från bägge håll för att fixa ett gemensamt projekt, och projektmål.
 
Jag håller inte med dig. Detta är inte alls ditt ansvar utan hans. Du ska inte behöva jobba och fixa för att det här ska lösas, den biten ska ligga på honom till 110%. Tar han inte det ansvaret utan låter dig driva läkningsprocessen framåt så är han ansvarslös och inte tillräckligt engagerad. Där hade jag dragit ett streck över relationen och separerat. Är han inte 110% engagerad i att lösa detta utan tycker att det är du som har ett tillitsproblem för att han ju faktiskt sagt förlåt mm så är han inget att ha.

Han behöver bevisa för dig att han är värdig att vara tillsammans med dig trots att han trampat i klaveret. När han gör det kommer dina känslor automatiskt att försvinna och du behöver inte bearbeta någonting speciellt. Detta ligger på han, inte på er båda.
Men det hon ber om hjälp med är väl att reda upp sina känslor och tankar, inte att buke ska rädda hennes äktenskap. Inte ens om hon gjort det tror jag att ditt råd är särskilt fruktbart, det är sällan konstruktivt att ena parten sätter sig med armarna i kors och säger Du har fuckat upp det, så det är du som får lösa det. Jag är i en process på jobbet just nu där jag valt den positionen. Allt är den andres fel, själv behöver jag inte ändra på något. Det går sådär, kan jag säga.
 
Det är alldeles nytt nu, jag känner mig givetvis kränkt, sviken och äcklad över det han gjort. Men jag har för avsikt att ge vårt äktenskap en chans att överleva, vilket kräver en hel del av mig i form av förlåtelse, acceptans och att ta sig vidare mot en nystart med ett normalt samliv.
Det finns en risk med att du aktivt engagerar dig för att kunna släppa honom närmare igen. Kanske känner du att den bild du hade av er tillsammans har falerat och den ska byggas upp å det snaraste så att allt blir som vanligt. I din iver kan det då bli så att du lägger locket på dina känslor kring det här - där ligger de sen obearbetade och bubblar inom dig. Det blir en falsk fasad du reser åt er.

Vet din omgivning om vad som har drabbat dig? Eller bär du detta själv?
 
Lång historia i komprimerad form. Avslöjade häromdagen att min man sedan 20 år varit otrogen vid ett antal tillfällen för en tid sedan. :( Vi har ett klart uttalat monogamt äktenskap, det är vi fortfarande lika eniga om idag som när vi träffades, så alla spekulationer om något annat kan i stå över! Utelämnar övriga detaljer om detta. Kontentan i slutänden är att han varit helt öppen om vad, när, hur och varför, när det hela väl avslöjades. Jag har goda skäl att tro att det inte kommer upprepas, bland annat för att det fått oss att kommunicera bättre än på många år.
Det är alldeles nytt nu, jag känner mig givetvis kränkt, sviken och äcklad över det han gjort. Men jag har för avsikt att ge vårt äktenskap en chans att överleva, vilket kräver en hel del av mig i form av förlåtelse, acceptans och att ta sig vidare mot en nystart med ett normalt samliv. Han är beredd att göra allt som krävs för att rädda äktenskapet, då han insett att det är det han vill. Och som sagt, jag har goda skäl att tro på det.
Frågan är bara hur man bär sig åt för att ta sig förbi tankarna om äckel och svek? Hur gör man för att hitta tillbaka till någon form av tillit och att låta honom komma nära igen? Det kommer aldrig bli som det varit, men jag hoppas uppnå ett good enough-stadium åtminstone, som måste vara betydligt bättre än minsta tänkbara acceptabla nivå för att undvika skilsmässa. Kan man klara detta utan terapeuthjälp? Hur gör man? Hur tänker man? Alla former av tips och erfarenheter, positiva som negativa, är välkomna!
Väl medveten om att det kan sluta med skilsmässa, men inte utan att vi gett varandra en ärlig chans.

Jag skulle ALDRIG förlåta otrohet! :wtf: Det ingår i de 3 sakerna (våld, otrohet, missbruk) som jag skulle lämnat på studs för oavsett.

Har man valt att vara med någon så är man med den personen och är man otrogen lämnande man den relationen vid första otroheten och det är inget som i min mening går att förlåta då jag aldrig skulle kunna släppa det, skulle älta, vara svartsjuk, kontrollerande och hela tiden ifrågasätta och fundera tills jag dog inombords.

Kram! :heart
 
Skönt med en svart/vit värld, men jag kan rekommendera den i Technicolor. Det är där livet händer.

Ursäkta? Min åsikt är min? :cautious:

Och som ett svar så är jag extremt tacksam att jag lever livet utanför Buke där många är så frisläppta/slampiga och förlåtande att jag ryser och undrar vart självrespekten tog vägen.. :down:

I min värld här utanför tänker folk som mig :love:
 
Jag skulle ALDRIG förlåta otrohet! :wtf: Det ingår i de 3 sakerna (våld, otrohet, missbruk) som jag skulle lämnat på studs för oavsett.

Har man valt att vara med någon så är man med den personen och är man otrogen lämnande man den relationen vid första otroheten och det är inget som i min mening går att förlåta då jag aldrig skulle kunna släppa det, skulle älta, vara svartsjuk, kontrollerande och hela tiden ifrågasätta och fundera tills jag dog inombords.

Kram! :heart
Men du och din pojkvän är väl mer eller mindre nyförälskade fortfarande. För TS del handlar det vad jag förstår om en 20-årig relation. Och under den tiden har de här klavertrampen från mannens sida skett under en avgränsad tidsperiod. Det tyder ju ändå på att det kan finnas rätt mycket i förhållandet som är värt att spara på.
 
Men du och din pojkvän är väl mer eller mindre nyförälskade fortfarande. För TS del handlar det vad jag förstår om en 20-årig relation. Och under den tiden har de här klavertrampen från mannens sida skett under en avgränsad tidsperiod. Det tyder ju ändå på att det kan finnas rätt mycket i förhållandet som är värt att spara på.

Han har fortfarande varit otrogen och hade han velat vara med sin fru fullt ut hade han aldrig varit otrogen.

Vår åsikt beror inte på nyförälskelse, den beror på respekt.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Sulöm häst - tips
  • Ridstrumpor!
  • INK

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp