Hur hittar man tillbaka efter otrohet?

[Raderad medlem 6459]

Men @Gnist var är din medmänsklighet? Varför har du en sån bitsk ton? Det är ju inte dig han varit otrogen mot så varför bli så emotionellt engagerad?

Jag förstår inte riktigt dina huggiga inlägg här.

 

[ellabellabus]

Jag menar inte att du ska redovisa det här. Jag menar att om du inte litar på hans svar på sådana frågor, så är vägen nog MYCKET lång och snårig. Men du verkar ju tro att han talar sanning!

Jag har känt honom nästan halva livet, det är en man som i alla lägen tidigare varit ärlig. Vilket såklart gjorde chocken över upptäckten större Det finns inget i det han berättat som finns anledning att ifrågasätta, det är en helt rimlig historia utifrån den bakgrund som finns.

 

[ellabellabus]

Det finns en bok som hetet Att gå sönder och bli hel igen. Den kan nog vara något för dig, och är tillämplig på långa relationer.

tack för tips, titeln låter ju lämplig.

 

[Raderad medlem 6459]

Om JAG kände att det alltid skulle finnas en tagg kvar skulle jag nog ha svårt att fortsätta.

Jag tror att det är en rätt normal känsla, just detta att det aldrig kommer bli som förut, att det alltid kommer finnas en tagg kvar. Tror det är mer ett uttryck för hur man mår och känner just nu och inte säger särskilt mycket (ens något) om hur man kan kommer känna i framtiden.

 

[mandalaki]

Du får känna och ignorera precis hur mycket du vill, men vill man bara ha medhålls-svar så är forum oftast fel ställe att lufta sig på. Bättre då med nära vänner, för sannolikheten att de kommer hålla med i allt och ge de svar man vill ha är enormt mycket större.

För övrigt, så är det väldigt naivt att tro att han inte skulle hålla käft om ev andra affärer i nuläget, med tanke på att han inte hade minsta tanke på att berätta om denna. Du menar på att du inte litar på honom som förut, men just det väljer du att lita på?

Intressant faktiskt.

Men vad får du ut av att hävda att han ljuger? Det är ju bara elakt. Otroheten är några dagar gammal för henne, de pratar bättre än på många år och hon väljer att lita på honom. Vilket du försöker peta in tvivel i.

 

[ellabellabus]

Du får känna och ignorera precis hur mycket du vill, men vill man bara ha medhålls-svar så är forum oftast fel ställe att lufta sig på. Bättre då med nära vänner, för sannolikheten att de kommer hålla med i allt och ge de svar man vill ha är enormt mycket större.

För övrigt, så är det väldigt naivt att tro att han inte skulle hålla käft om ev andra affärer i nuläget, med tanke på att han inte hade minsta tanke på att berätta om denna. Du menar på att du inte litar på honom som förut, men just det väljer du att lita på?

Intressant faktiskt.

jag vill inte bara ha medhåll. Men jag har klart deklarerat att Dumpa inte är ett alternativ i nuläget.
Och du har missförstått. Jag har litat på honom totalt och fullständigt i 20+ år, ända till häromdagen. Jag har ingen anledning att misstro det han berättar för mig nu.

 

[Luff]

Jag tror du måste bli kär i den här nya personen. Han är ju uppenbarligen inte den du trodde till 100%.
Så börja om - nu vet du det här. Han har trampat i klaveret.
Då får du plocka fram vad du mer vet och känna efter. Kan du älska/tycka om/utvecklas med honom?

 

[farin]

Tack!
Om du eller någon annan har tips om böcker eller nät-resurser så är det välkommet! Eller vad man ska söka på för att bli kompis med google?
Det finns skäl till att jag i första hand skulle vilja försöka utan att blanda in samtalshjälp, det är inget förstahandsval så att säga.

Två böcker som jag tycker är givande avseende tankar, känslor, acceptans - Inte specifikt i en situation än bristande tillit, utan generellt - är Åsa Nilsonnes Vem bestämmer i ditt liv? och Anna Kåvers Att leva ett liv, inte hinna ett krig. De finns även som gemensam ljudbok, om du har lättare för att lyssna än läsa när dina egna tankar och känslor är i uppror.

 

[Gnist]

Men @Gnist var är din medmänsklighet? Varför har du en sån bitsk ton? Det är ju inte dig han varit otrogen mot så varför bli så emotionellt engagerad?

Jag förstår inte riktigt dina huggiga inlägg här.

Jag är inte ens en ynkedutts minsta lilla emotionellt engagerad, men en tämligen genomgående snipig ton mot flera inbjuder inte direkt till något större medhårsstrykande från mitt håll, helt oavsett ämne.

 

[athena_arabians]

Jag är nog överkänslig bara. Upplevde @athena_arabians första kommentar som ett knivhugg i ryggen, som jag inte riktigt är mogen att ta emot just nu. Jag är som ett stort gapande öppet sår. En annan dag, ett annat liv, hade jag sannolikt tagit det på ett annat sätt.

Jag hoppas du förstår att jag absolut inte menade det så

 

[ellabellabus]

Två böcker som jag tycker är givande avseende tankar, känslor, acceptans - Inte specifikt i en situation än bristande tillit, utan generellt - är Åsa Nilsonnes Vem bestämmer i ditt liv? och Anna Kåvers Att leva ett liv, inte hinna ett krig. De finns även som gemensam ljudbok, om du har lättare för att lyssna än läsa när dina egna tankar och känslor är i uppror.

Tack! Ljudböcker är bra skit! Alltid.

 

[ellabellabus]

Jag är inte ens en ynkedutts minsta lilla emotionellt engagerad, men en tämligen genomgående snipig ton mot flera inbjuder inte direkt till något större medhårsstrykande från mitt håll, helt oavsett ämne.

Man måste varken läsa eller svara.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag är inte ens en ynkedutts minsta lilla emotionellt engagerad, men en tämligen genomgående snipig ton mot flera inbjuder inte direkt till något större medhårsstrykande från mitt håll, helt oavsett ämne.

Du är den enda i tråden med en snipig ton.

 

[athena_arabians]

@ellabellabus: Jag kan tillägga att jag har blivit "dumpad" ganska fult av någon som var min absolut äldsta vän, som kände mig utan och innan. Det var skitjobbigt rent ut sagt och jag vände och vred på mig själv för att komma på vad jag gjort för fel.

Nu är det givetvis inte samma sak som det du varit med om och jag tror också att jag är äldre än vad du är samt har som sagt slagits ordentligt med mig själv tidigare. Det jag kom fram till är att även om jag verkligen inte är perfekt så hade jag inte gjort något som gett henne anledning att göra som hon gjorde (jag har en viss aning om vad som låg bakom och de sakerna har inte med mig att göra). Jag accepterade det hela rätt snabbt även om jag fortfarande känner en sorg över hur det blev. I det här fallet fanns det ingen anledning för mig att försonas eftersom det inte rörde sig om en partner men jag tror acceptans är nyckeln till att kunna ta itu med saker. Har man accepterat kan man börja nysta i hur och vad man behöver förändra för att gå vidare.

Nu kan jag naturligtvis ha jättefel men det är iaf något som fungerat för mig

 

[ellabellabus]

@ellabellabus: Jag kan tillägga att jag har blivit "dumpad" ganska fult av någon som var min absolut äldsta vän, som kände mig utan och innan. Det var skitjobbigt rent ut sagt och jag vände och vred på mig själv för att komma på vad jag gjort för fel.

Nu är det givetvis inte samma sak som det du varit med om och jag tror också att jag är äldre än vad du är samt har som sagt slagits ordentligt med mig själv tidigare. Det jag kom fram till är att även om jag verkligen inte är perfekt så hade jag inte gjort något som gett henne anledning att göra som hon gjorde (jag har en viss aning om vad som låg bakom och de sakerna har inte med mig att göra). Jag accepterade det hela rätt snabbt även om jag fortfarande känner en sorg över hur det blev. I det här fallet fanns det ingen anledning för mig att försonas eftersom det inte rörde sig om en partner men jag tror acceptans är nyckeln till att kunna ta itu med saker. Har man accepterat kan man börja nysta i hur och vad man behöver förändra för att gå vidare.

Nu kan jag naturligtvis ha jättefel men det är iaf något som fungerat för mig

Jag tror också att nyckeln heter acceptans. Måste bara hitta den där nedrans nyckeln.
Jag kommer ju aldrig kunna förändra det som redan hänt. Och eftersom jag har bestämt mig för att jag måste ge det en chans, så är det just nyckeljakten jag söker hjälp med. Som sagt.
Det finns grader i helvetet också. Vissa svek är totalt oförlåtliga, andra går att jobba med.

 

[athena_arabians]

Jag tror också att nyckeln heter acceptans. Måste bara hitta den där nedrans nyckeln.
Jag kommer ju aldrig kunna förändra det som redan hänt. Och eftersom jag har bestämt mig för att jag måste ge det en chans, så är det just nyckeljakten jag söker hjälp med. Som sagt.
Det finns grader i helvetet också. Vissa svek är totalt oförlåtliga, andra går att jobba med.

Mycket av min förmåga till acceptans kommer ifrån att jag har varit med om en drös jävligheter och liksom inte haft något val för att kunna fortsätta leva (men visst, jag har ibland metaforiskt skrikit och sparkat att jag vill inte). Mycket har kommit med åldern också, det blir lättare att hantera svåra saker. Lätt är det naturligtvis inte ändå.

 

[Ramona]

Frågan är bara hur man bär sig åt för att ta sig förbi tankarna om äckel och svek? Hur gör man för att hitta tillbaka till någon form av tillit och att låta honom komma nära igen? Det kommer aldrig bli som det varit, men jag hoppas uppnå ett good enough-stadium åtminstone, som måste vara betydligt bättre än minsta tänkbara acceptabla nivå för att undvika skilsmässa. Kan man klara detta utan terapeuthjälp? Hur gör man? Hur tänker man? Alla former av tips och erfarenheter, positiva som negativa, är välkomna!

Jag är inte helt säker på att det är du som ska jobba på detta faktiskt. Jag är inte alls övertygad om att det på något sätt är ditt ansvar att ta tag i dina känslor att det är äckligt och att det han gjort är ett svek.

För mig är det mer självklart att han ska bevisa för dig att han är trovärdig, att han går att lita på och att han faktiskt vill vara med dig. Han är den som ska jobba på att få dig att känna dig älskad igen, han är den som ska jobba på att du ska bli förälskad igen osv.

Med hans arbetsinsats och hans bevisning om att han är lojal och trovärdig och att han faktiskt vill vara med dig kommer du att släppa de där tankarna som varit.

Jag tror inte att du kommer att komma förbi detta snedsteg utan att han jobbar tusen gånger hårdare på att få dig att känna dig trygg och älskad med honom.

 

[Fibusen]

Jag har blivit bedragen 2 ggr, första gången hände när vi hade varit tillsammans i 3-4 år. Vi hade det lite si och så, och en vacker dag ringde han upp mig på morgonen efter en utekväll och sa: Hej... Jag har gjort något väldigt väldigt dumt...

Jag fattade ju direkt. Han ville att vi skulle lösa det, och nånstans så blev det bättre mellan oss då vi började prata igen, något vi inte gjort på ett bra tag. Jag ville veta allt och fick reda på allt också. På något sätt kändes det tryggt att veta att han var så pass ärlig och berättade det själv, direkt när han vaknade med bakisångest. Det var en dum fyllegrej bara. Vi löste det relativt snabbt efter lite ältande från mig. Gick kanske 1,5 år, sen gjorde jag slut. Inte pga otroheten, utan att känslorna inte fanns där, och antagligen så hade dom redan börjat sina innan otroheten...

Andra gången så vet jag inte riktigt om jag kan kalla otrohet heller, för jag hade jag nyligen träffat en kille, vi var väll egentligen på dejtingstadiet, men känslorna var STARKA! Vi hade uttalat att det var vi, men vipps några månader in i det så fick jag reda på att han legat med en annan i början av vårat förhållande. Jag fick inte ens reda på det av honom och när jag ifrågasatte det så fick jag dra ur han sanningen. Vet inte ens om jag fick den, men den stämde överens med tjejens iaf. När jag ville prata om det så var det inget att prata om, han vet inte, och det var hon som hade hållt på, och vi var ju inte riktigt tillsammans och jag skulle inte tänka på det NU! Jag fick alltså inga svar på mina frågor, fick inte diskutera, fick inte vara orolig och ledsen. Det har inte gått över än...


Jag tror det viktiga är att ni kan prata om det, att han svarar ärligt, och även är beredd på att du mår SKIT vissa dagar, att du kanske ifrågasätter mer, och att tilliten är borta och du kommer älta det om och om igen med honom. Fixar han det så finns det stor chans att det blir bra igen om det är det båda verkligen vill. Ett tips är att skriva ner allt du känner, brainstorma lite, skriv ner frågor och funderingar, sen prata med honom om det eller spara det för dig själv.

Lycka till med allt!

 

[escodobe]

Jag hade varit intresserad av varför han var otrogen
Och inte något messvar som "det blev bara så" och vad tänker han göra för att det inte ska hända igen. Och då vill jag ha något mer djuplodande än "jag lovar att det inte ska hända".

 

[KattenKorven]

Jag har råkat ut för något liknande och kommit över det. Inte otrohet men, utan att gå in på för mycket detaljer, ett svek av en art som chockade och mig fullständigt och fick mig att känna att mattan helt rycktes bort under fötterna på mig. Vi tog oss igenom det och har det minst lika bra som förut nu några år senare. Jag har återfått tilliten på ett sätt som jag precis där och då inte trodde skulle vara möjligt.

Det som funkade för mig och för oss var att min man var helt ärlig och besvarade alla mina frågor (frågor som jag behövde ställa för att få klarhet och ro i huvudet), att jag förklarade att jag behövde tid att smälta det och att han var 100% villig att ge mig all tid i världen och var väldigt tydlig med att han djupt ångrade det som skett och att det inte var ett beteende som någonsin skulle upprepas. Jag bearbetade under ganska lång tid och vi har haft ett par samtal om det hela genom åren, med längre och längre intervall. Han har aldrig slagit ifrån sig mina frågor eller blivit defensiv och jag har aldrig varit anklagande utan vi har kunnat prata lugnt och sansat, om än lite trevande och varsamt ibland eftersom det varit väldigt känsligt för oss båda.

Jag förstår dina känslor av chock och äckel nu när allt är så färskt, och jag kan såklart inte sia om hur just ni kommer kunna hantera det här men för mig gick de upprörda känslorna över med tiden och taggen i tilliten blev trubbigare och trubbigare tills den plötsligt försvann helt.