Hur känns det?

[tanten]

Finns det någon annan kärlek än den från förälder till barn som BÖR vara ovillkorlig undrar jag? Jag tycker nog att det är rätt sunt att kärlek i alla andra relationer faktiskt är villkorad (är du dum mot mig kommer jag sluta älska dig). Jag hoppas och tror att även min avkomman kärlek till mig kommer vara stark men inte ovillkorlig när han är stor nog att inte vara beroende av mig.

Beror på vilka villkoren är?

Förälder-barn som baseras på att presterar du är du älskad.
Eller i kärleksrelation -gör du som jag gillar älskar jag dig.

Så nej, det är inte alls sunt att kärlek är villkorad.

 

[julgrisen]

Finns det någon annan kärlek än den från förälder till barn som BÖR vara ovillkorlig undrar jag? Jag tycker nog att det är rätt sunt att kärlek i alla andra relationer faktiskt är villkorad (är du dum mot mig kommer jag sluta älska dig). Jag hoppas och tror att även min avkomman kärlek till mig kommer vara stark men inte ovillkorlig när han är stor nog att inte vara beroende av mig. Men jag har jättesvårt att tänka mig att sluta älska honom. Jag vet inte om det går?

Håller med! Tycker inte heller att någon annan typ av kärlek bör vara ovillkorlig.

 

[Milosari]

Beror på vilka villkoren är?

Förälder-barn som baseras på att presterar du är du älskad.
Eller i kärleksrelation -gör du som jag gillar älskar jag dig.

Så nej, det är inte alls sunt att kärlek är villkorad.

Att det finns villkor betyder inte per automatik att villkoren är orimliga. De kan vara det, men det normala är väl att villkoren är av typen "uppför dig och var snäll mot mig". Så är det ju normalt sett inte med barn som kan bete sig ganska illa utan att man tycker mindre om dem för det. Det är t ex inte ovanligt att de i affekt skriker att de hatar sina föräldrar. Ett sådant beteende är dock inte acceptabelt om det är ens partner.

 

[Roheryn]

Finns det någon annan kärlek än den från förälder till barn som BÖR vara ovillkorlig undrar jag? Jag tycker nog att det är rätt sunt att kärlek i alla andra relationer faktiskt är villkorad (är du dum mot mig kommer jag sluta älska dig). Jag hoppas och tror att även min avkomman kärlek till mig kommer vara stark men inte ovillkorlig när han är stor nog att inte vara beroende av mig. Men jag har jättesvårt att tänka mig att sluta älska honom. Jag vet inte om det går?

Jag håller med dig! Ovillkorlig kärlek känner jag till mitt barn och mina djur - ingen annan! Men jag vet att det finns de som ser det på helt andra sätt - min f.d. svärmor hävdar att ovillkorlig kärlek är en förutsättning för de romantiska relationer hon haft i sitt liv (som dessutom varit väldigt långvariga). Så man kan nog se det på olika sätt.

 

[Lingon]

Beror på vilka villkoren är?

Förälder-barn som baseras på att presterar du är du älskad.
Eller i kärleksrelation -gör du som jag gillar älskar jag dig.

Så nej, det är inte alls sunt att kärlek är villkorad.

Jo, annars skulle man ju stå där och bara ta vad som helst som den andre gör mot en. Jag älskar min man. Men nog tusan hade han kunnat göra saker som hade fått mig att sluta älska honom. Mitt barn däremot skulle jag nog älska oavsett vad hon gör eller inte gör. Men alla andra är nog villkorade. Sen är tröskeln väldigt hög för att sluta älska någon pga vad den gör. Men vi har väl alla våra deal breakers?

 

[zinnia]

Jag gissar att det är lika svårt för någon som har växt upp i ett tryggt kärleksfullt hem att föreställa sig hur det är att växa upp i ett otryggt kärlekslöst hem som det är för mig att föreställa mig hur det skulle kännas att växa upp och känna sig älskad, trygg och omhändertagen med människor man fullt ut kan lita på men jag skulle vilja veta, hur känns det? Hur känns det att som barn veta att man är älskad? Att kunna ta förgivet att människorna i ens närhet beskyddar en, bryr sig om en, tar hand om en, finns där för en oavsett vad och som aldrig skulle skada en med mening.

Ibland har jag fått frågan om jag känner mig trygg med det eller detta och jag vet aldrig vad jag ska svara för vad är det? Hur känns det?

Dra gärna paralleller, förklaringsexempel och liknande men framförallt, beskriv känslan. Jag behöver veta för att komma vidare.

Tack på förhand.

Jag tänkte aldrig ens tanken att jag inte skulle vara trygg, älskad, beskyddad eller ännu värre att någon skulle skada mig som barn. Kanske det är förklaring nog? Det finns inte ens i föreställningsvärlden. Man bara är trygg.

 

[Breaktown]

Jag gissar att det är lika svårt för någon som har växt upp i ett tryggt kärleksfullt hem att föreställa sig hur det är att växa upp i ett otryggt kärlekslöst hem som det är för mig att föreställa mig hur det skulle kännas att växa upp och känna sig älskad, trygg och omhändertagen med människor man fullt ut kan lita på men jag skulle vilja veta, hur känns det? Hur känns det att som barn veta att man är älskad? Att kunna ta förgivet att människorna i ens närhet beskyddar en, bryr sig om en, tar hand om en, finns där för en oavsett vad och som aldrig skulle skada en med mening.

Ibland har jag fått frågan om jag känner mig trygg med det eller detta och jag vet aldrig vad jag ska svara för vad är det? Hur känns det?

Dra gärna paralleller, förklaringsexempel och liknande men framförallt, beskriv känslan. Jag behöver veta för att komma vidare.

Tack på förhand.

Jag skulle påstå att det känns inte alls.

Med det menar jag att jag går inte runt och "känner mig trygg" i relationen till mina nära, det känns inte på något speciellt sätt.

Och det är väl lite det som är grejen. När tryggheten är självklart blir det en icke-fråge i bemärkelsen att det inte är något man funderar på. Men om man inte har tryggheten är det verkligen något som "känns".
Lite som parallellen till pengar. Det är väldigt enkelt att säga att pengar är oviktigt för ens välmående när man har gott om pengar, svårare när de hela tiden saknas.

Men med det sagt, precis som andra varit inne på, att man har tryggheten i relationen till sina nära anhöriga innebär ju inte att man är förskonad från oro, ångest och andra otrevligheter.

 

[Tuvstarr]

Intressant frågeställning. Jag växte upp i en familj som var trygg på vissa sätt, men inte på andra. Det kan jag se attfortfarande speglar sig i mig, men jag har faktiskt aldrig tänkt på sammanhanget.
I min familj hade vi ekonomisk tryghhet, och inget fysiskt våld. Jag känner mig nu också i vuxen ålder relativt avslappnad vad gäller ekonomin, inte så att jag dräller pengar omkring mig, tvärtom är jag rätt snål, men oroar mig sällan. Det samma gäller sådant som tanken på att t.ex bli våldtagen på dejt eller överfallen på gatan i en storstad, det är liksom inget som riktigt finns i tankarna.

Däremot kan jag inte lita på folk i den bemärkelsen att tro att de ordnar det som behöver ordnas eller tar mig i beaktande på något vis. I stället ser jag till att i alla lägen kunna klara mig själv, utan att behöva be andra om hjälp eller lita på att saker och ting nog fixar sig. För så var det hemma. Ville man ha en födelsedagstårta fick man baka den själv. Om man alltså i tid hade påminnt mamma att skaffa mjöl och ägg och grädde osv, så det fanns något att baka av. Behövde man nya strumpor var det bara att försöka prata med mamma tilräckligt många gånger vid rätta tillfällen, för att hon skulle gå med på att åka till stan gör att köpa nya.

Läxor fick man klara själv bäst man kunde. Mitt i allt kunde det komma en befallning om att "du ska ha sommarjobb i sommar", och så fick man vackert se till att skaffa det, inte var det tal om någon hjälp gällande vart man kunde tänkas ringa eller hur man gör när man söker jobb.

Så jag har aldrig haft den kännslan att andra nog sköter om mig. Jag har också enormt svårt att sätta mig i en situation där jag på minsta vis är beroende av en partner, och efter dåliga erfarenheter på den fronten kommer det heller aldrig att hända igen att jag t.ex. skulle bo i gemensamt hushåll med någon.

 

[Voeux]

Jag minns inte hur jag kände som barn men jag antar som många andra i tråden att bristen på känslor kring det definierade en trygg barndom. Jag hade känslor kring vilken leksak jag önskade mig på julafton, hästar, bråk med storebrorsan, mardrömmar och annat som barn känner kring. Föräldrarna var bara där. Som de ska när man är barn. Jag minns att vi gjorde roliga saker ihop och vi bråkade ibland. Att de inte skulle finnas där, eller att de skulle kunna sluta älska mig fanns nog inte ens med i tankarna. ”Alla föräldrar älskar sina barn oavsett vad de gör. Man kan inte sluta älska sina barn” minns jag att mamma har sagt några gånger. En vit lögn, generellt, men sant för henne.

 

[lingonben]

Med en störd relation till mina föräldrar (avskydde dem starkt och innerligt.) så blir jag ständigt häpen över avkommans hjälp och stöd. Hen är den enda släkting jag har riktig kontakt med. (Ensambarn och föräldrarna hitflyttade från annat land).
Hur kan man gilla sina föräldrar? Ett mirakel

Förnuftet begriper, men känslorna fattar inte.

Ja, visst är det en weird grej när en haft en trasig barndom och upptäcker det hos sina barn?
Jag hade en sån aha-upplevelse när yngsta avkomman satt tryggt ingonad i mitt knä och vi kollade på Bolibompa. Något barn där ville hälsa till sin mamma "för hon är alltid snäll och tar hand om mig". Min lilla avkomma kvittrar då att "så tror jag ALLA känner om sina mammor!!!"

Min första tanke var att lille vän, du har ingen aning
Min andra tanke var att lille vän, du HAR faktiskt ingen aning!

 

[TinyWiny]

Tack för alla svar. Jag var kanske otydlig. Det jag behöver är inte att veta att man kan må dåligt även om man är älskad av sina föräldrar eller att man som vuxen vet att man alltid har någon att ringa utan den faktiska känslan av att bli älskad och omhändertagen som barn. Hur det känns. Jag syftar inte på att föräldrar kräver att man tar de ansvar man kan heller utan hur det känns att vara en självklar del av familjen och bli omhändertagen på ett för åldern lämpligt sätt och bli älskad. Att som tvååring inte behöva fundera på om de kommer tillbaka när man som vanligt lämnas ensam när övriga åker iväg (helst när man sov så de slapp höra och se paniken och skriken) eller om man kommer få tag i någon mat. Precis som man vet hur en vanlig förlossning går till, det är så jag behöver veta hur det känns så att det går att föreställa sig, känna hur det skulle kunna kännas. Och, hur det kändes som barn, inte som vuxen.

 

[Lingon]

Tack för alla svar. Jag var kanske otydlig. Det jag behöver är inte att veta att man kan må dåligt även om man är älskad av sina föräldrar eller att man som vuxen vet att man alltid har någon att ringa utan den faktiska känslan av att bli älskad och omhändertagen som barn. Hur det känns. Jag syftar inte på att föräldrar kräver att man tar de ansvar man kan heller utan hur det känns att vara en självklar del av familjen och bli omhändertagen på ett för åldern lämpligt sätt och bli älskad. Att som tvååring inte behöva fundera på om de kommer tillbaka när man som vanligt lämnas ensam när övriga åker iväg (helst när man sov så de slapp höra och se paniken och skriken) eller om man kommer få tag i någon mat. Precis som man vet hur en vanlig förlossning går till, det är så jag behöver veta hur det känns så att det går att föreställa sig, känna hur det skulle kunna kännas. Och, hur det kändes som barn, inte som vuxen.

Men alltså, det fanns liksom inte i min värld att de inte skulle ta hand om mig. Det är det närmsta jag kan beskriva det som. Det var ju inte så att jag sonm 2åring eller 5 åring gick runt och kände mig tacksam eller full av kärlek för att jag visste att de inte skulle lämna mig. Det var bara så oerhört självklart att de skulle ta hand om mig att inget alternativ existerade i min värld. När man är barn är världen rätt liten. Man har ingen aning om hur jävligt många har det. Det enda man vet att ens eget liv. Min beskrivning är alltså att det kändes normalt. För det var det det var för mig som 2 åring eller 5 åring.

 

[Blyger]

Tack för alla svar. Jag var kanske otydlig. Det jag behöver är inte att veta att man kan må dåligt även om man är älskad av sina föräldrar eller att man som vuxen vet att man alltid har någon att ringa utan den faktiska känslan av att bli älskad och omhändertagen som barn. Hur det känns. Jag syftar inte på att föräldrar kräver att man tar de ansvar man kan heller utan hur det känns att vara en självklar del av familjen och bli omhändertagen på ett för åldern lämpligt sätt och bli älskad. Att som tvååring inte behöva fundera på om de kommer tillbaka när man som vanligt lämnas ensam när övriga åker iväg (helst när man sov så de slapp höra och se paniken och skriken) eller om man kommer få tag i någon mat. Precis som man vet hur en vanlig förlossning går till, det är så jag behöver veta hur det känns så att det går att föreställa sig, känna hur det skulle kunna kännas. Och, hur det kändes som barn, inte som vuxen.

Håller med @Lingon det känns inte.
Som när tjejen står på en A-brunn i Fuckin Åmål.

Det är något som bara finns där. En total trygghet.

 

[Askur2017]

Tror att känslan du efterfrågar blev synlig för mig först när jag var så gammal att jag fått se att alla inte hade det som jag. När jag kunde se kompisar känna en rädsla eller oro inför sina föräldrar som jag överhuvudtaget inte kunde relatera till förstod jag att det bodde något annat i mig. Hur det kändes? Går inte att beskriva på ett bra sätt… Man tar det för givet som vilken naturlag som helst.

 

[zinnia]

@TinyWiny Då, som barn, hade jag inga ord för det, men om jag formulerar nu hur det kändes då kan det beskrivas med ord som tryggt, stabilt, förutsägbart, kärleksfullt. Jag kände mig omhändertagen, välskött, älskad och fick mina materiella behov tillgodosedda.

Det gör mig ont att tänka på vad du och så många andra barn gått och går igenom.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny Då, som barn, hade jag inga ord för det, men om jag formulerar nu hur det kändes då kan det beskrivas med ord som tryggt, stabilt, förutsägbart, kärleksfullt. Jag kände mig omhändertagen, välskött, älskad och fick mina materiella behov tillgodosedda.

Det gör mig ont att tänka på vad du och så många andra barn gått och går igenom.

Tack! Precis vad jag var ute efter! Som barn har man såklart inte ord för det men det jag far efter är alltså detta, att man i efterhand ser/känner hur det var när man var barn. Att man kan känna känslan från ett barnperspektiv.

Stabilt, förutsägbart och kärleksfullt kan jag relatera till som förälder gentemot mina barn. Det sammantaget med att vara skyddad ger ju trygghet. Jag har aldrig haft probem med att ge detta och många är de som säger att jag (märkligt nog!) är bra på att få människor att känna det. Stora som små. Djur liksom människor.
Jag har inrättat mitt liv så gott det går att det ska vara stabilt och förutsägbart, så långt inga problem men kärleksfullt och tryggt, att de runt barnet som var jag skulle skydda istället för att skada, hur det skulle kunna kännas som barn att få trygghet och kärlek, det blir helt blankt när det blir i relation till andra. Jag kan inte projicera den rollen på någon för det fanns ingen som skulle kunna tänkas ta den. Det gör mig så irriterad att jag inte kommer vidare pga en sådan bagatell. Jag har aldrig haft svårt att känna med andra men det här är något jag aldrig har känt och då blir det helt blankt.

 

[Bexzor]

Jag gissar att det är lika svårt för någon som har växt upp i ett tryggt kärleksfullt hem att föreställa sig hur det är att växa upp i ett otryggt kärlekslöst hem som det är för mig att föreställa mig hur det skulle kännas att växa upp och känna sig älskad, trygg och omhändertagen med människor man fullt ut kan lita på men jag skulle vilja veta, hur känns det? Hur känns det att som barn veta att man är älskad? Att kunna ta förgivet att människorna i ens närhet beskyddar en, bryr sig om en, tar hand om en, finns där för en oavsett vad och som aldrig skulle skada en med mening.

Ibland har jag fått frågan om jag känner mig trygg med det eller detta och jag vet aldrig vad jag ska svara för vad är det? Hur känns det?

Dra gärna paralleller, förklaringsexempel och liknande men framförallt, beskriv känslan. Jag behöver veta för att komma vidare.

Tack på förhand.

Jag har inte haft en kärlekslös uppväxt men bristande på andra sätt. Tryggheten att ha någon förälder som stöttar/stöttade mig genom livet finns inte och har inte funnits på det sätt som jag märker att mina barn tar för givet att jag gör. För mig är det trygghet, men de skulle förmodligen inte hålla med eftersom det är deras vardag att jag alltid finns där för dom.

 

[TinyWiny]

Jag har hittat trygghet hos vänner och under en period med mitt ex. Så ja, jag vet vad trygghet är.

Barndomsminnena är svåra att tänka på. Men barndomen ger många nycklar till den människa jag är. Jag har mest undrat hur jag skulle varit om jag vuxit upp i ett "normalt" hem.
Kanske hade jag haft bättre förmåga att knyta an till människor?

En av de saker uppväxten gett mig är styrka. Jag är sällan rädd. Hjärnspöken har jag men riktig rädsla har jag inte.

Min dotter brukar säga att hade jag växt upp med normala föräldrar hade jag varit president

Jag tror inte det handlar om styrka utan ska man fortsätta leva får man fortsätta sätta den ena foten framför den andra.
Jag är inte heller rädd. Det är något som verkligen kan irritera mig när folk utgår ifrån att jag är/blir rädd för ditt eller datt i den eller den situationen för att de själva skulle känna så. Jag insåg t ex mycket tidigt att mörker var en äkta vän. Det du inte ser i mörker ser inte dig heller, alltså kan du komma undan i mörker och barn ser i normalfallet bättre i mörker än vuxna.

 

[TinyWiny]

Sen förstår jag ju att det inte är så för alla men jag tror att det kan vara lättare att försöka sätta sig in i att inte ha något än motsatsen. Jag vet hur trygg jag är i mina familiala relationer så jag kan någonstans förstå eller ana hur avsaknaden av den självklarheten kan kännas.

Det är lite spännande för så brukar det inte vara. De nära ser ju med egna ögon vad det innebär men förstå hur det är och hur det känns har nog ingen gjort. Många är de som trots att de vet ändå menar att "det är ju självklart att familjen skulle hjälp dig..." Det är som att det inte går in. Kanske är det som när folk säger att de är panka. Endel menar då att de inte har en massa rasselpengar men såklart har sparkonto och dylikt medans andra menar att de faktiskt inte har en enda krona. För (o)lustigt nog verkar det ibland vara populärt att säga att man har trasiga familjekonstellationer men när det är något finns familjen alltid där men det räknas liksom inte för det är så självklart för dem.

 

[TinyWiny]

Jag vet inte riktigt hur det känns. Även om det är tryggt och man kan helt lita på sina föräldrar så finns såklart alltid situationer då man är osäker och orolig också eller känner att tant Agda kanske inte gillar mig eller att farmor är elak eller att man inte passar ihop med alla klasskamrater eller inte direkt är populärast (även de som var populärast i klassen kände sig nog i vissa fall osäkra). Så dålig självkänsla och dåligt självförtroende kan man tex absolut ha ändå. Att ha allting bra är nog en väldigt svårfångad känsla.

Även det mest omhuldade barn verkar kunna må dåligt också (även om inte tex jag gjort det.) Så känslan är nog inte som att vara i en mjuk kattfamn direkt.

Som äldre känns det därmot väldigt tryggt att ha mamma och pappa och svärmor som pålitligt stöd om ngt skulle hända.

Jag vet inte hur det är relevant att barn med bra föräldrar kan må dåligt? Jag kan garantera att bara för att du inte har några föräldrar värda namnet så är du inte fri från mobbning eller på andra sätt elaka människor. Skillnaden är bara att du inte har någon att vända dig till alls.