Turali
Trådstartare
Långt inlägg!
Jag postade för ganska exakt ett år sedan en tråd om min hund som äter grus, lera och sand. Kände mig riktigt uppgiven precis när hon började med det, och det har inte blivit någonting bättre under året.
Det finns att läsa här: http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1137597
Inomhus är hon väldigt lugn och stilla, men så fort vi går utanför dörren börjar det eviga ätandet.
Hyresvärden har grusat trappan. Medan jag låser dörren hetsäter hunden grus. Så fort vi har gått ned för trappan börjar hon istället hetsäta snö. Jag är helt okej med att hundarna tycker snö är gott och äter lite grann, men i vinter har hon börjat äta stora mängder på promenaderna. Första biten av promenaderna får jag dra med henne och försöka hindra henne från att äta medan vi rör oss framåt.
Oftast blir det äta, galoppera längst fram i koppel, tvärnita, äta snö, galoppera längst fram i kopplet osv.
Senaste påhittet att äta är bark. Går hon lös i skogen springer hon fram till träden, rycker bort en barkbit och tuggar i sig.
Jag hatar att göra mig osams med min hund, men jag får hela tiden vara på henne att sluta äta. Det känns som våra promenader inte består av något annat än "sluta", "spotta ut", "gå framåt!", "nej, nu räcker det". Hon har alltid varit i sin egen lilla bubbla, men jag upplever att det har blivit svårare att bryta henne senaste tiden. Går hon in för att vräka i sig jord, får jag bokstavligen lyfta bort henne, ställa mig på fläcken hon åt av och schasa bort henne. Då vaknar hon till, blir låg och tycker antagligen att jag är en j*vla kärring.
Vi kan inte stanna och prata med någon utan att hon börjar äta vad som finns på marken och jag får ideligen dra upp huvudet på henne, men hon ger sig inte.
Givetvis får hon beröm varje gång hon bryter av och nöjer sig med att promenera eller gå och nosa.
Senaste halvåret har jag varit hemma mycket med hundarna, men kommer snart få en ny arbetssituation och har ordnat dagisplats till hundarna. Därtill kommer jag behöva ordna en hundvakt som kan hjälpa till och passa när dagiset är stängt.
Jag har aldrig behövt lämna bort min hund, men slogs igår av att är det verkligen schysst att lägga ansvar på dagiset att passa min pica-hund? Det är väl en sak att jag går och muttrar på promenaderna, men jag vill inte sätta någon annan i den sitsen.
Hunden har under året ätit vitkål, fått vitamintillskott, bytt över till färskfoder och får ranitidin-tabletter två gånger om dagen.
Jag var hos veterinären senast i november och fick pica som diagnos. Han tyckte hon var i väldigt fint skick för sin ålder, 9 år. Tonsillerna är fina. Vi tog prover på lever och njurar när vi ändå var där, och de fungerar fint.
Ni som har haft djur med pica, hur har er vardag sett ut? Vad är det era djur har ätit?
Till er som läser vad skulle ni göra i min situation?
Jag har under hela året gått och velat fram och tillbaka om jag ska ta bort henne eller inte. Det går i perioder. Jag ser när jag skriver det här inlägget hur sjukt det låter, men det har blivit vardag för oss.
Hade min hund blivit gammal, börjat halta eller fått tumörer hade allt känts mer självklart. Min tant är glad och pigg och blir ofta misstagen för en valp. Hon ser frisk ut fast hon är sjuk.
Jag postade för ganska exakt ett år sedan en tråd om min hund som äter grus, lera och sand. Kände mig riktigt uppgiven precis när hon började med det, och det har inte blivit någonting bättre under året.
Det finns att läsa här: http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1137597
Inomhus är hon väldigt lugn och stilla, men så fort vi går utanför dörren börjar det eviga ätandet.
Hyresvärden har grusat trappan. Medan jag låser dörren hetsäter hunden grus. Så fort vi har gått ned för trappan börjar hon istället hetsäta snö. Jag är helt okej med att hundarna tycker snö är gott och äter lite grann, men i vinter har hon börjat äta stora mängder på promenaderna. Första biten av promenaderna får jag dra med henne och försöka hindra henne från att äta medan vi rör oss framåt.
Oftast blir det äta, galoppera längst fram i koppel, tvärnita, äta snö, galoppera längst fram i kopplet osv.
Senaste påhittet att äta är bark. Går hon lös i skogen springer hon fram till träden, rycker bort en barkbit och tuggar i sig.
Jag hatar att göra mig osams med min hund, men jag får hela tiden vara på henne att sluta äta. Det känns som våra promenader inte består av något annat än "sluta", "spotta ut", "gå framåt!", "nej, nu räcker det". Hon har alltid varit i sin egen lilla bubbla, men jag upplever att det har blivit svårare att bryta henne senaste tiden. Går hon in för att vräka i sig jord, får jag bokstavligen lyfta bort henne, ställa mig på fläcken hon åt av och schasa bort henne. Då vaknar hon till, blir låg och tycker antagligen att jag är en j*vla kärring.
Vi kan inte stanna och prata med någon utan att hon börjar äta vad som finns på marken och jag får ideligen dra upp huvudet på henne, men hon ger sig inte.
Givetvis får hon beröm varje gång hon bryter av och nöjer sig med att promenera eller gå och nosa.
Senaste halvåret har jag varit hemma mycket med hundarna, men kommer snart få en ny arbetssituation och har ordnat dagisplats till hundarna. Därtill kommer jag behöva ordna en hundvakt som kan hjälpa till och passa när dagiset är stängt.
Jag har aldrig behövt lämna bort min hund, men slogs igår av att är det verkligen schysst att lägga ansvar på dagiset att passa min pica-hund? Det är väl en sak att jag går och muttrar på promenaderna, men jag vill inte sätta någon annan i den sitsen.
Hunden har under året ätit vitkål, fått vitamintillskott, bytt över till färskfoder och får ranitidin-tabletter två gånger om dagen.
Jag var hos veterinären senast i november och fick pica som diagnos. Han tyckte hon var i väldigt fint skick för sin ålder, 9 år. Tonsillerna är fina. Vi tog prover på lever och njurar när vi ändå var där, och de fungerar fint.
Ni som har haft djur med pica, hur har er vardag sett ut? Vad är det era djur har ätit?
Till er som läser vad skulle ni göra i min situation?
Jag har under hela året gått och velat fram och tillbaka om jag ska ta bort henne eller inte. Det går i perioder. Jag ser när jag skriver det här inlägget hur sjukt det låter, men det har blivit vardag för oss.
Hade min hund blivit gammal, börjat halta eller fått tumörer hade allt känts mer självklart. Min tant är glad och pigg och blir ofta misstagen för en valp. Hon ser frisk ut fast hon är sjuk.
