Bukefalos 28 år!

Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag har också en temperamentsfull fyraåring (pojke). :)

Härommånaden var han lugnet själv, nu får han utbrott, sammanbrott och allehanda melt downs för minsta lilla. Och jäklar vad sur han kan bli!

Helt underbart att uppleva hans utveckling och strävan efter självständighet. Min är väldigt verbal för sin ålder, men jäklar så förbannad han blir om jag inte förstår direkt vad han menar... :D
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Exakt, vi brukar tex få med en del extrasaker när vi handlar, igår plockade han en gurka tex, det gör ingenting med extra frukt och yogurth (eller mjöl eller vad som, så länge vi kan använda det) så länge det inte är godis eller glass (om det inte är godis eller glassdag).

Jag hade påbörjat en strid igår om jordgubbar som jag helt opedagogiskt bestämde mig för att förlora, hoppas det inte straffar sig. Det är bara det att jag inte kunde se någon orsak till att låta bli att köpa billiga, goda, nyttiga jordgubbar bara för att jag inte hade sett dem direkt och börjat "bråka" (när jag började diskussionen såg det ut som att de bara hade lite dyrare jordgubbar som såg trista ut.).

Det är väl inte opedagogiskt? Tvärtom visar det ju att han blir lyssnad på, som jag ser det. Opedagogiskt skulle det vara ifall du hade sagt nej, och när han sen la sig på golvet och skrek, så hade du sagt att ok, eftersom du skrek så mycket, så köper jag jordgubbar. Om du säger nej, han tycker jo, du funderar, och sen ändrar dig för att du faktiskt håller med honom, det var en bra idé att köpa jordgubbar, så ser jag inte det opedagogiska, det är ju så vuxna människor umgås, och det är väl så man vill att barnen ska lära sig att umgås också. Jag skulle bli skitförbannad på min man ifall han sa nej till att köpa jordgubbar han egentligen ville ha av ren princip, för att han såg fel på priset först och sa nej utan att titta efter först och sen vägrade att ändra sig fast han hade fattat fel. Så det sättet att agera ser jag inte som förebildligt alls, vem skulle orka med en vuxen som höll så hårt på principer och lät det gå prestige i allt?
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Haha jo helt sant, jag försöker ju behandla A som jag behandlar folk i allmänhet så länge det funkar.

Men han hade satt sig ned i en lätt mulen sittprotest och "tittade på jordgubbarna" när killen i ståndet log och sa ngt, jag tittade upp och såg de goda, billiga jordgubbarna. Sa ngt i stil med -ok du har nog rätt det är kanske jordgubbsdag idag i alla fall.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag håller med. Bra argument ska löna sig tycker jag. Gud vad jobbigt om det alltid var så att det var jag som visste bäst i familjen, då kan det ju aldrig jag utvecklas :)

KL
Visst är det skitsvårt att vara förälder. Men det är ju en annan människa - om än liten - jag har att göra med. Jag försöker påminna mig om det och då är det helt plötsligt inte lika svårt. Hur hade jag själv reagerat om jag sett det från mitt barns synvinkel...?
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag började i affären igår när min 4-åring plockade åt sig en kaviar för han ville ha kaviar. Jag började med att säga nej nej nej vi ska inte ha kaviar, men sen blev jag så less på mig själv, (jag gillar inte att den är så salt) va fan, barnet vill ha kaviar, han älskar kaviar, och han äter aldrig enorma mängder. Varför i hela friden ska han inte få kaviar om han nu tycker så mycket om det? I morse åt han sin kaviarmacka som var mycket god enligt han själv. Ibland blir jag verkligen trött på mig själv som förälder.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag håller med dig, men jag tycker att det är så svårt. Jag har dessvärre mycket svårt för att se min äldsta son som en egen individ med egen rätt till sina val. Jag behandlar honom gärna som jag själv blev behandlad som barn dvs bara överkörd hela tiden mer eller mindre. Jag får verkligen jobba med mitt beteende - hela tiden. Tufft är det och ibland blir jag så bedrövad bara när jag gör fel hela tiden.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Maktkamper håller jag mig borta från så mycket jag bara kan, tycker de är enbart destruktiva. Inte minst för barnet, som vuxen har man förståss en annan mental styrka och vinner alltid, så alltihop slutar bara med att barnet förlorar och den vuxne återigen bevisar att h*n är större och starkare. Vilket man ju redan visste, känns verkligen helt onödigt att ta en strid om det.

Jag tycker tvärtom att det är viktigt att barnet faktiskt får sin vilja igenom där det är möjligt, att det upplever att föräldrarna lyssnar, så att man inte får de där förtvivlade maktkamperna, där det handlar om prestige och vem som ska få bestämma. Såna fighter vill jag inte ha med mina nära och kära.

Min upplevelse är inte alls att barn blir argare av att få sin vilja igenom, och att vuxna visar att barnen blir lyssnade på, att deras åsikt räknas och att det inte alltid är barnet som får anpassa sig efter den vuxne, utan att det ibland blir som barnet vill också. Ganska ofta funkar det ju att göra på det viset som barnet ville också, det kan man bjuda på tycker jag.
Du är välkommen att prova dina metoder på min envisa son... :idea:
Tyvärr hamnar man ibland i situationer där man inte alltid har något val. Min filosofi är att man väljer sina strider noga och när man har bestämt sig för att sätta hårt mot hårt och inte ge sig, så driver man igenom det den gången. Nästa gång kan man agera annorlunda. Ibland ångrar man att man började ta striden, men att då plötsligt byta fot och strunta i kampen är helt fel väg för mig.
Första kampen vi hade låg barnet på golvet med overallen på sig i 2 timmar och 45 minuter, för att han vägrade ställa sig upp så jag kunde klä av honom. Jag brukade i liknande situationer innan detta ta av honom kläderna ändå, men denna gång tänkte jag att NU ska jag baskemig inte ge mig utan han ska ställa sig upp själv. Jag hann både laga mat, äta med syskonen, tömma och fylla diskmaskin, tömma o fylla tvättmaskin osv innan mormor till sist dök upp (hon skulle vara barnvakt några timmar). Medan han låg på golvet hade jag vänligt bett honom med jämna mellanrum att han skulle ställa sig upp, nu fick jag då chansen att fråga - ska jag eller mormor klä av dig? "DU SKA!" svarade han bestämt och ställde sig upp.
Barnet här är nu 8 år och vi har inte haft ens en sådan kamp om året, men utan dem hade han idag nog inte varit hanterbar. Problemet är dock att han försöker använda den här uttröttningsmetoden då och då fortfarande, när det är saker han inte vill - t.ex att skriva i skolan :crazy:, vilket han KAN men inte har lust med. Och mutor fungerar inte heller...

Han har två viljestarka syskon också men deras vilja har inte ens varit i närheten av detta. Man måste komma ihåg att det är lätt att slå sig själv på bröstet och tala om att "jag har minsann lyckats utan att ...(valfri fortsättning)" men man kan inte göra likadant med alla barn - ju fler barn man fostrar, desto mer inser man detta. Jag har bara fyra barn men redan där ser jag stora skillnader mellan dem.
 
Senast ändrad:
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag skulle bli skitförbannad på min man ifall han sa nej till att köpa jordgubbar han egentligen ville ha av ren princip, för att han såg fel på priset först och sa nej utan att titta efter först och sen vägrade att ändra sig fast han hade fattat fel. Så det sättet att agera ser jag inte som förebildligt alls, vem skulle orka med en vuxen som höll så hårt på principer och lät det gå prestige i allt?
Just det där att inte säga nej bara för sakens skull är ju något man ibland får träna på, för att slippa onödiga strider. Det är så lätt svara "nej" utan att tänka efter och det kan få så onödiga konsekvenser.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Som jag ser det måste man erbjuda barnet en möjlighet att gå ur en sån situation som med overallen med högt huvud, jag ser ingen vinst (snarare tvärt om) med att man använder sin vuxenmakt för att "vinna" och få barnet att "ge sig". Ett lättsårat och envist barn blir bara värre av att förlora strider, det kommer att göra nya försök att vinna. Hellre fintar jag barnet för att få det dit jag vill. Jag hade nog kunnat säga typ "jaha okej, då får jag inte av overallen, men den är smutsig så i så fall får du stanna här i hallen. Vill du låna min mobil så länge?" och gått därifrån (om jag inte var på väldigt dåligt humör redan innan för då hade jag nog bara fått ett utbrott, men det vet jag av erfarenhet att det hade gett sämre resultat). Målet för mig är inte att bevisa för barnet att jag bestämmer, målet är att få det att funka praktiskt och lära barnet hur man hanterar olika åsikter. Att sätta sig på tvären utan att förhandla som vuxen är ärligt talat inte särskilt konstruktivt. Det gör ju praktiskt taget inget om barnet sitter i hallen en stund om livet tillfälligt känns för kravfyllt för det och det behöver en liten paus så jag ser ingen anledning att göra just det till en konflikt.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Så, med andra ord, eftersom du har fyra barn och jag har två, så har du rätt eftersom du har större erfarenhet?

Jag tror att man kan hantera ett och samma barn på många olika sätt, faktiskt. Eller snarare, jag är helt säker på det. Alltså tror jag också att man har (viss) valfrihet som förälder, snarare än att barnets inneboende natur gör att föräldern bara kan agera på ett enda sätt om livet ska kunna fungera.

Tricket, som jag ser det, är att inte ens ge sig in i strider i stil med hur man ska ta av sig overallen. Framförallt inte när den urartar i två timmars maktkamp, som tämligen omgående inte alls handlar om overaller, utan Vem Som Bestämmer. Och visst, om man har gett sig in i en konflikt som handlar om vem som bestämmer, då kan man förmodligen inte backa halvvägs, eftersom slutsatsen då blir att barnet bestämmer. Det är därför jag skyr såna konflikter som pesten - sen kan jag hålla med om att det ibland är lätt att hamna där som förälder, vare sig man hade tänkt sig det eller inte - jag har en gång stått 45 minuter mitt i vintern och väntat på ett barn som vägrade gå hem själv utan ville åka vagnen till varje pris. Den konflikten handlade, precis som overallkonflikten du beskrev, rätt omgående inte alls om sakfrågan, utan om vem av oss som bestämde. Och jag vann såklart, eftersom jag är äldre och mentalt starkare. Men jag insåg också att detta var ett riktigt puckat sätt att hantera konflikter med barn, och att jag hellre ska göra mitt bästa för att undvika konflikter som handlar om prestige och makt. För de skadar och frusterar mer än de gör nytta. Varför ska barnet tvingas att inse att föräldrarna är större och starkare och har större makt? Vad är poängen med det, egentligen?

Min mamma, som har väldigt mycket erfarenhet av barn (både egna och andras), sa något väldigt klokt, nämligen att om man som vuxen sätter all sin prestige i småsaker som overallavklädning och vem som ska bestämma vart man ska sitta vid matbordet, som ju egentligen är petitesser, vad ska man ta till när det är nåt som verkligen är viktigt då?
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

mino - GISSA hur många gånger alternativa vägar har provats med detta barn...
Det jag faktiskt vann i detta fallet var att barnet insåg att det inte gick att tjura sig till att slippa göra som man blir tillsagd. Han blev oerhört mycket enklare att hantera efteråt. LÄNGE efteråt! Alltså, resultatet blev just att vi fick livet att fungera bättre praktiskt. Han är den tredje av tre tätt födda barn, så han var liksom den som man bara klädde på och tog av kläder oavsett humör, för att det blev enklast så när många skulle kläs på.
Jag minns inte exakt längre (det är väl typ 5-6 år sen) hur jag tog mig igenom situationen men jag är ganska övertygad om att jag gav barnet diverse utvägar - dock innebar samtliga att han skulle ställa sig upp så att jag kunde klä av honom overallen. Men som jag skrev tidigare så är detta barn inte riktigt som alla andra, när han inte har lust att göra något så GÅR det inte att resonera med honom. Det funkar inte varken att muta eller hota, varken med mjuka eller hårda metoder. Det hjälper inte att bli arg och det hjälper inte att lirka. Så detta med att till sist bara vänta ut honom var i det läget ett försök - som i hans fall föll väldigt väl ut. (det var inte heller så att han låg och grät eller skrek i nästan 3 timmar, utan han var helt lugn och bara betraktade omgivningen. Han erbjuds mat när syskonen serverades - förutsatt att han fick av sig overallen först - osv)

Det finns inga metoder som fungerar på alla barn, ibland måste man prova sig fram och vara beredd att prova även de metoder som man kanske normalt inte tror på. Som jag skrev i ett tidigare inlägg - det är lätt att slå sig på bröstet och tala om att "jag har minsann lyckats utan att ...(valfri fortsättning)" om man inte har träffat på de barn som inte följer strömmen.

För övrigt - vi pratar och diskuterar massor med våra barn, något som deras lärare alltid höjt till skyarna eftersom det märks på dem i skolan också. Men det funkar oftast väldigt dåligt att resonera med ett barn som är argt, ledset eller på annat sätt har "fastnat" i negativa tankar. Det är bättre att ta diskussionerna vid ett annat tillfälle när både barn och förälder är på gott humör.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

sa jag att jag har mer rätt? Svar nej
Jag sa att jag har märkt tydligt med mina "bara fyra" barn att man inte kan göra likadant med alla barn. Och att man inte ska slå sig på bröstet och tro att man kan bättre än någon annan bara för att man själv har lyckats med sina egna metoder.

Jag ska inte diskutera mer om saken, mer än att konstatera att maktkamper faktiskt kan behövas OCH göra nytta nån gång ibland. Gör man det varje dag eller varje vecka så kan jag hålla med om att man nog är fel ute. Men vid enstaka tillfällen (i mitt fall mindre än en gång om året) kan jag tycka att det kan vara högst befogat, om man har ett barn av den kalibern som min son är.
Jag har inte behövt göra något liknande med någon av de andra tre
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Självklart funkar inte alla metoder likadant på alla barn. Men man kan också välja som förälder vilka metoder man vill använda. Jag tror inte det finns något barn som tvingar sina föräldrar till att använda en specifik metod, dvs att vilken förälder som helst hade varit tvungen att lösa overallkonflikten på det sätt du gjorde med ditt barn, för att det inte fanns något annat att välja på med just det barnet.

Jag har bara haft den typen av fight en enda gång med mitt barn - för sen insåg jag att såhär vill jag inte ha det med mitt barn, jag vill inte ha mentala maktkamper med honom som handlar om att han måste ge sig. Som Mino skrev, jag vill att det alltid ska finnas en utväg för honom där han kan gå ut med huvudet högt. Hellre då att jag handgripligen bär iväg med honom under protest, än att han ska känna att han måste ge sig. För jag ser helt enkelt inte poängen med att lära barnet att jag är större och mentalt starkare och har mer makt. Vad ska det vara bra för?

Så nej, jag tycker inte maktkamper behövs, jag betraktar dem som olycksfall i arbetet och misslyckanden som förälder (och såna händer oss förståss alla, man är inte alltid så bra förälder som man skulle vilja), inte som befogade och nödvändiga. Varför ska man kampa om makt i sina nära relationer? Tänker man på saken är det ju egentligen helt absurt, maktdemonstrationer har inte där att göra.

Min åsikt är att de varken behövs eller gör nytta människor emellan. Och att man absolut kan ha åsikter om bättre och sämre metoder, och vad man tycker är sånt man vill göra och inte göra som förälder - och att man har ett val. Det är inte barnet som tvingar fram metoderna, det finns nästan alltid ett visst manöverutrymme som förälder, man kan välja hur man vill hantera diverse situationer som uppstår. Jag tror t ex inte heller att det finns barn där föräldern inte har något annat alternativ än att ge dem stryk för att få det att fungera, även fast det helt uppenbart finns föräldrar som väljer den metoden och tycker den fungerar jättebra på just deras barn.
 
Senast ändrad:
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

*kl*

Tack alla för svaren, hon hade en liknande period för 1 år sedan, men inte riktigt så här verbalt arg som hon kan bli nu. Jag tar faktiskt väldigt sällan strider med henne, men just igår hade vi en diskussion om att städa upp efter sig och som ni är inne på så blev det en maktkamp tillslut. Jag försökte verkligen stävja i tid och komma med förslag som lättade upp, men icke sa nicke.

Idag har vi inte haft några strider alls öht, känns skönt att "pausdagar" finns för det får mig att orka dom tyngre dagarna.

Mitt problem är hur jag ska förhålla mig till hennes utbrott när hon får dom, ignorera, avleda (fungerar oftast inte) eller hur ska man bete sig?
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Första kampen vi hade låg barnet på golvet med overallen på sig i 2 timmar och 45 minuter, för att han vägrade ställa sig upp så jag kunde klä av honom. Jag brukade i liknande situationer innan detta ta av honom kläderna ändå, men denna gång tänkte jag att NU ska jag baskemig inte ge mig utan han ska ställa sig upp själv.


Varför måste han stå upp när overallen ska tas av?

Varför måste overallen överhuvudtaget tas av?

Jag skulle aldrig slå mig på bröstet och säga att jag har lyckats utan att... för jag fattar inte vad det är jag ska lyckas med? Att vinna konflikten? Eller vad annars? Jag fattar verkligen inte.

Om man som vuxen ser konflikterna med barnen som något man ska lyckas med, tror jag att man har försatt sig själv i en rätt destruktiv position, där man har tillgång till mindre av sina vuxna och mogna egenskaper än i andra positioner.

För mig handlar de här sakerna överhuvudtaget inte om hur man "ska göra" med barnen (för att "lyckas" med något mystiskt som jag inte ens begriper vad det är), utan om vilka relationer man vill ha inom familjen. Och om hur man ser på varandras känslouttryck inom familjen. Om man som förälder inte ser barnens ilska som att det handlar om en själv, utan om barnet, så faller det sig väl rimligt att inte heller ta strid om saken.

Att man sedan reagerar som du när man är trött och stressad, det är ju som det är. Ingen är tålmodigt pedagogisk jämt. Barnen får ju även lära sig att leva med att vuxna inte heller är perfekta hela tiden, precis som de inte är det själva.

Jag ser det alltså inte heller som något direkt positivt att din son blev lättare att hantera (för dig) efter den konflikt du beskriver.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Det finns ju inte ett bra svar som alltid funkar men jag tycker att du har fått flera bra råd:
- undvik maktkamper
- förebygg konflikter
- ta bara strid om det är absolut nödvändigt
- har du inget bra skäl att säga nej, säg ja
- släpp tankar om att visa vem som bestämmer
- prata med barnet om konflikter och hur det känns och hur konkreta situationer kan lösas
- stå ut och invänta lugnare perioder...
Om du menar rent konkret i situationen så är det väl mest bara att behålla fattningen och gå därifrån och ge henne några minuter att lugna sig om du känner att ni inte kommer nån vart. En del barn kan bli lugnare av att bli hållna i famnen när de blir hysteriska, det där får man nog testa sig fram. Det finns en bok "Explosiva barn" som kan ge tips om hur man hanterar kraftiga och långdragna vredesutbrott, kanske kan ge tips om det är riktigt illa.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Mitt problem är hur jag ska förhålla mig till hennes utbrott när hon får dom, ignorera, avleda (fungerar oftast inte) eller hur ska man bete sig?

Jag tycker att avleda ofta blir lite respektlöst, särskilt om barnet är så pass stort som fyra år. (Det är en annan sak att helt sonika vända en ettåring som är på väg att dra katten i svansen en gång till, eller sätta en skorpa i handen på densamme så katten får vara ifred.)

Barnet är ju argt. Att avleda blir för mig ett sätt att säga till barnet att vi inte har tid/ork med dess känslor (vilket kan vara sant), ett sätt att säga till barnet att dess känslor är något du vill oviktiga, eller att (som jag oftast ser det) helt enkelt underkänna barnets känslor och åsikter och tycka att det ska tänka på något annat. Personligen skulle jag bli ännu argare om någon försökte avleda min ilska när jag är arg.

Jag tror att det bästa för alla inblandade är att man tar det lugnt och väntar tills anfallet är över. Bita ihop funkar oftast inte (för mig) men att hela tiden tänka att det här handlar om barnet, inte om mig, har jag haft viss nytta av. Alltså inte helt ignorera, men inte heller gå med i känslan och bråket utan förbli så samlad som möjligt (som strategi, i verkligheten förlorar man tålamodet då och då).

Det skyddar mig också från att gå in i maktkampen, tycker jag.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Nu menar jag avleda som att försöka hitta en lösning, men jag förstår att även det tenderar att uppfattas som respektlöst eller att man inte ser hennes ilska.

Mino: Tack för boktipset.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Aha.

Min erfarenhet är tyvärr att det väldigt sällan går att hitta en lösning värd namnet. Inte ens om man låter dem få som de vill vid de här utbrotten - vilket jag ofta tycker är en rätt behändig väg, jämförelsevis - så hjälper det alltid mot själva ilskan. Däremot hjälper det mot att man går in i maktkampen. Jag har upplevt det hela som att barnet vill/behöver vara just argt, egentligen inte lösa något yttre problem, så att säga.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Åh min systerdotter alltså. När jag råkat öppna hennes yoghurt och hon blir HELT förstörd över att jag hade mage att göra nåt så hemskt. Hon blir så arg så hon nästan exploderar. Så jag försöker sätta fast locket igen men då blir hon ÄNNU mer förstörd över att jag ens VÅGAR ge mig på ett så lamt försök. Spelar sen ingen roll att hon får en ny yoghurt - ALLT är liksom förstört vid det laget och om hon kunde skulle hon spotta och svära.

Ångesten när man råkat öppna plasten på ett sugrör vill jag inte ens tänka på.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Min äldsta dotter är nyligen fyllda åtta år. Hon har alltid varit en ganska orolig själ. Kolik som bebis, sov (sover) dåligt, vaknade...
2 3 4
Svar
78
· Visningar
20 821
Senast: Zewz
·
Gravid - 1år Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
24 474
Senast: Amk
·
Hästmänniskan Har en lååååång historia jag ska försöka göra kort. Vill höra utomståendes åsikter o höra om det här är rimligt och jag bara...
2 3
Svar
52
· Visningar
14 626
Senast: QueenLilith
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det var fredag kväll. Klockan hade blivit halv sju och hon var äntligen på väg hem från jobbet. Hon var bara 18 år, men hade lyckats få...
Svar
0
· Visningar
740
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp