Bukefalos 28 år!

Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag gjorde ett oförlåtligt fel i förrgår: jag stack ner plastbarnbarnets sugrör i hans juiceglas innan jag räckte honom det. Förstår du vidden av tragedin? Att inte själv få sticka ner sitt sugrör i sin juice, är verkligen höjden av personlig kränkning.

Barnets mor blev så matt att hon blev tvungen att gå undan och tjuvröka, och där satt jag med den rasande tvååringen och insåg vidden av mitt felsteg.

Redan trekvart senare kunde man ta riktigt rara foton av oss, där vi satt och drack kaffe och juice tillsammans. :)
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Mja, jag håller nog inte med, jag tror att man kan hamna i situationer som Ameo beskriver. Har varit i en själv med min lillebror om fotbollströja och snöfotboll. Eftersom jag var barnvakt kunde jag inte släppa ut honom i snön i bara t-shirt utan jag bad honom sätta på sig en jacka under fotbollströjan. Meningen -visst kan vi spela fotboll, ta på en jacka under fotbollströjan först. Det hann bli för mörkt för fotboll (tyckte han) innan han gick med på det.

Jag började såklart lirka och hålla på i 20 minuter först, till protester, och surighet och elände. När jag bara gav upp och sa javisst.... så kunde han pyssla och prata och tja umgås medan han försökte bestämma sig, mycket lugnare.

(och det är inte alls "typiskt" mig att göra så, har passat hans storebror många gånger utan att någonsin hamna i någon liknande situation.)
 
Senast ändrad:
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Åh min systerdotter alltså. När jag råkat öppna hennes yoghurt och hon blir HELT förstörd över att jag hade mage att göra nåt så hemskt. Hon blir så arg så hon nästan exploderar. Så jag försöker sätta fast locket igen men då blir hon ÄNNU mer förstörd över att jag ens VÅGAR ge mig på ett så lamt försök. Spelar sen ingen roll att hon får en ny yoghurt - ALLT är liksom förstört vid det laget och om hon kunde skulle hon spotta och svära.

Ångesten när man råkat öppna plasten på ett sugrör vill jag inte ens tänka på.

Haha, en väldigt typisk situation när de är i den åldern! Vår son (snart 3) blir både arg och verkligen förnärmad när man gjort ett sådant övertramp "-Du INTE gjöja, JAG gjöja!!! och så glor han stint, sticker han fram hakan och visar undertänderna.
Ibland är det svårt att hålla sig för skratt för han ser verkligen ut som en karikatyr men det enda som fungerar för oss i det läget är att verkligen ursäkta sig. "-men förlåt, det där skulle jag ju verkligen inte ha gjort, det är ju ditt sugrör. Var det verkligen jag som gjorde det där, det borde jag ju ha förstått att jag inte skulle göra!". Då har han markerat exakt var gränsen går och nästan själv börjat fnissa över det överdrivna ursäktandet ;):D
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag gjorde ett oförlåtligt fel i förrgår: jag stack ner plastbarnbarnets sugrör i hans juiceglas innan jag räckte honom det. Förstår du vidden av tragedin? Att inte själv få sticka ner sitt sugrör i sin juice, är verkligen höjden av personlig kränkning.

Barnets mor blev så matt att hon blev tvungen att gå undan och tjuvröka, och där satt jag med den rasande tvååringen och insåg vidden av mitt felsteg.

Oförlåtligt, helt oförlåtligt! Skäms! :D
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Fast det är ju inte riktiga konflikter som man ens kan ta. Har man "förstört" barnets mat är det bara att krypa till korset och försöka rätta till, vilket såklart inte går.

Men det är inte en riktig konflikt i stil med att -min rygg klarar inte längre att klä av overallen med barnet klängande, jag måste göra ngt. (Jag har själv stått där med vartenda på och avklädning (av varje plagg från strumpor till overall) med ett lealöst hängande barn och en punkt i ryggen som gör ont bara man ens trycker på den, rädd att någonting håller på att gå sönder permanent. Som tur var är det inte lillebror utan A som hänger, så jag har än så länge kunnat styra upp det.)
 
Senast ändrad:
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Fast det är ju inte riktiga konflikter som man ens kan ta. Har man "förstört" barnets mat är det bara att krypa till korset och försöka rätta till, vilket såklart inte går.

Men det är inte en riktig konflikt i stil med att -min rygg klarar inte längre att klä av overallen med barnet klängande, jag måste göra ngt. (Jag har själv stått där med vartenda på och avklädning (av varje plagg från strumpor till overall) med ett lealöst hängande barn och en punkt i ryggen som gör ont bara man ens trycker på den, rädd att någonting håller på att gå sönder permanent. Som tur var är det inte lillebror utan A som hänger, så jag har än så länge kunnat styra upp det.)

Eh, har jag överhuvudtaget beskrivit det som en "riktig" konflikt?! Jag svarade på Nephredils inlägg eftersom jag känner igen precis samma agerande.

Den konflikt du beskriver hade jag nog inte upplevt som en större konflikt (jag inser överhuvudtaget när jag läser i tråden att vi verkar ha besparats de flesta sådana, jag kan inte på rak arm komma på någon. Vi får väl så vi tiger när de är tonåringar istället antar jag....). Jag hade bara sagt att "-oj, nu gör det ont i ryggen, jag måste ställa ner dig" och sedan fortsatt avklädningen och sedan hade det varit bra.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Hur hade du tänkt att din son skulle kunna gå ur den striden utan att känna att du vann? Varför är det så viktigt för dig att vinna? Skulle du gjort likadant om det hade varit en vän som dröjde sig kvar i hallen?
Vad hade hänt om du istället hade sagt, -nej men, vill du inte ta av dig idag? -Varför vill du inte det? Kanske skulle du satt dig ner på huk och pratat med honom i hans höjd och verkligen sett honom. Jag tror faktiskt inte att han var ute efter att vinna utan han ville bara bli sedd precis som så många andra barn. Barn är olika och behöver olika mycket uppmärksamhet.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

KL

Har själv varit i samma overallsituation som ameo, då med min äldsta var tre.
Han låg på golvet i hallen ett bra tag och tvärvägrade klä av sig.
Prata med honom gick inte för då skrek han bara, svårt och prata när man inte kan göra sig hörd.
Ha honom i famnen funkade inte heller, då skrek och slogs han istället.
Så enda sättet var att låta honom vara tills han lugnade sig.

Det hade inte ett dugg och göra med att jag "skulle vinna" någonting.
Utan att han var tvungen och lugna sig först så man kunde prata med honom.
Visst är det bra och prata med barnen och ge alternativa lösningar, men ibland funkar det inte.

För oss slutade det med att sonen ledsnade på att ligga i hallen och skrika, reste sig och klädde av sig och så var det inget mer med det.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag förstår inte riktigt hur man ska genom hela barnens barndom och aldrig ta ett beslut.

Sonen kom hem från fsk med brända öronsnibbar för han vägrade solhatt. Ska jag alltså bara låta honom ha keps, ha ont i öronen och ökad risk för cancer för att jag inte ska gå in en maktkamp? Jag kan inte se det så.

Hur mycket han än sa nej så stod jag på mig och sa att han måste. Men han ville istället ha en grön solhatt kom han på och vi bestämde att köpa en sådan.

Men jag gjorde alltså fel enligt de flesta här. Keps och brända öron skulle han visst ha.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag förstår inte riktigt hur man ska genom hela barnens barndom och aldrig ta ett beslut.

Sonen kom hem från fsk med brända öronsnibbar för han vägrade solhatt. Ska jag alltså bara låta honom ha keps, ha ont i öronen och ökad risk för cancer för att jag inte ska gå in en maktkamp? Jag kan inte se det så.

Hur mycket han än sa nej så stod jag på mig och sa att han måste. Men han ville istället ha en grön solhatt kom han på och vi bestämde att köpa en sådan.

Men jag gjorde alltså fel enligt de flesta här. Keps och brända öron skulle han visst ha.

Det är ju just för att vissa saker bara är så som man inte ska bry sig om småsaker som egentligen inte spelar någon roll. Då förstår också oftast barnen att det här är viktigt och det brukar inte bli så mycket bråk då och blir det bråk så får man ta den fajten just den gången för då får det vara värt det. Att man ska sitta fast i bilen, ha hjälm eller på annat sätt skydda sig själv eller andra är ju bara så och det är inte förhandlingsbart. Däremot kan man ju som du gjorde erbjuda en annan färg eftersom det inte spelar någon roll för skyddet i sig också är alla glada igen. Grejen är ju att inte göra saker till maktkamper utan behandla sina barn som värdefulla medmänniskor. Jag tänkte ofta när det hände något när barnen var små hur jag hade hanterat detta om det hade varit en nära vän det handlade om (om man bortser ifrån att vännen är vuxen och får ta sina egna beslut men rent hur man är gentemot en annan människa) och det hjälpte mig mycket. Man ser så ofta föräldrar som nedvärderar sina barn. Skäller och gapar på dem och beter sig riktigt illa och så skulle de ju aldrig bete sig mot en vän och då tycker inte jag att man beter sig så mot sitt barn heller. Barn är ingen ägodel som man kan göra vad man vill med och behandla hur som helst utan det är en underbar gåva att vi har fått förvalta detta barn på bästa sätt under några år. Att vi får följa och guida barnet och se barnet utvecklas till en vuxen människa. Visst är det tufft många gånger och visst gör man massor med fel för att man var trött eller för att man inte tänkte men har man sin tankebana klar hur man faktiskt vill behandla sitt barn så har man vunnit mycket.
Istället för att vara som en överförmyndare så är det både bättre och roligare att leva med sina barn. Lära dem att argumentera för sin sak och stå på sig för det de tycker är viktigt. Sedan får man också ta hand om besvikelse när det inte kunde bli som man ville just den gången, trösta och gå vidare och glädjas när det flöt smidigt och berömma barnen för att de vågade eller vad det nu kan vara. Det är så lätt att fastna i en negativ spiral och säga nej till allt och fräsa och vara sur istället för att faktiskt umgås med och leva med sina barn och vara glad, stolt och lycklig över dem. Se de där tillfällena av skrik och gråt som just (läro)tillfällen för både föräldrar och barn och inte hänga upp sig på och tycka att ens barn är griniga och sura jämt för det blir de om man själv går in med den tanken. Ser man istället de där jobbiga tillfällen som just tillfällen så blir de en parentes istället för hela livet.

Detta blev delvis knapplån
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Eh, har jag överhuvudtaget beskrivit det som en "riktig" konflikt?! Jag svarade på Nephredils inlägg eftersom jag känner igen precis samma agerande.

Den konflikt du beskriver hade jag nog inte upplevt som en större konflikt (jag inser överhuvudtaget när jag läser i tråden att vi verkar ha besparats de flesta sådana, jag kan inte på rak arm komma på någon. Vi får väl så vi tiger när de är tonåringar istället antar jag....). Jag hade bara sagt att "-oj, nu gör det ont i ryggen, jag måste ställa ner dig" och sedan fortsatt avklädningen och sedan hade det varit bra.

Ah, jag trodde ni svarade Ameo och hennes overallproblem med en jämförelse och jag tyckte inte det var samma sak bara.

Exakt A faller ju bara ihop i en hög på hallgolvet om man säger så och släpper, men över några veckor kan man fixa det lite utan bråk, med bara en del irritation (och då räknar jag honom som ett lätthanterligt barn med positiv inställning.). Lillebror däremot, envis som en lus är han (har haft många nog små kusiner och småbröder för att inse att det är verkligen helt olika och inte så himla enkelt och lättskuret alla gånger).
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Hur hade du tänkt att din son skulle kunna gå ur den striden utan att känna att du vann? Varför är det så viktigt för dig att vinna? Skulle du gjort likadant om det hade varit en vän som dröjde sig kvar i hallen?
Vad hade hänt om du istället hade sagt, -nej men, vill du inte ta av dig idag? -Varför vill du inte det? Kanske skulle du satt dig ner på huk och pratat med honom i hans höjd och verkligen sett honom. Jag tror faktiskt inte att han var ute efter att vinna utan han ville bara bli sedd precis som så många andra barn. Barn är olika och behöver olika mycket uppmärksamhet.

Det är ju det man testar först ;) såklart, efter det testar man lirka, sedan avleda (ska vi se på TV och äta godis istället?), sedan muta (om du tar på den så kanske vi kan... också), sedan vara lite sträng osv innan man börjar bara säga -javisst vi går ut, jacka under fotbollströjan sedan ut. (som sista lösning när hysterin och tårarna på barnet är nära och de inte klarar mer lirkande. Sedan himmelskt lugn. Det är inte som att man direkt ivrigt kastar sig in i medvetna uppfostrande maktkamper när man bara ska förse med lite lätt och enkel barnvaktning med mycket lyx och pyx. Alternativt kan man ju såklart bara kostatera, du får inte gå ut, med hysteriskt utbrott och kalabalik som resultat.)

Mina vänner har ju redan blivit 37 och uppfostrade av sina föräldrar och hade de inte det skulle de nog väntat med att vägra ta av sig de leriga skorna och jackan tills de var hemma hos mamma. Om de ville gå ut i t-shirt i 20 graders kyla skulle jag ryckt på axlarna (lillebror skulle sannolikt dessutom inte gått in igen för att han frös, han är för envis).
 
Senast ändrad:
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag förstår inte riktigt hur man ska genom hela barnens barndom och aldrig ta ett beslut.

Sonen kom hem från fsk med brända öronsnibbar för han vägrade solhatt. Ska jag alltså bara låta honom ha keps, ha ont i öronen och ökad risk för cancer för att jag inte ska gå in en maktkamp? Jag kan inte se det så.

Hur mycket han än sa nej så stod jag på mig och sa att han måste. Men han ville istället ha en grön solhatt kom han på och vi bestämde att köpa en sådan.

Men jag gjorde alltså fel enligt de flesta här. Keps och brända öron skulle han visst ha.

Fast du missförstår rätt mycket. Jag tror ingen här förespråkar att man aldrig ska ta beslut, det verkar vara ett jättesvårt sätt att hantera småbarn om man aldrig skulle ta beslut.

Den typen av konflikt som jag undviker om jag kan (ibland hamnar man där av rent klanteri, för att man inte tänker sig för) är den typ som ameo beskrev: där konflikten inte handlar om huruvida barnet ska ha overall på sig eller inte, utan om att barnet ska göra som den vuxne säger. Dvs en ren maktkamp. Andra lösningar på samma grundproblem (barnet har overallen på sig inomhus) är att låta barnet ha overallen tills det själv tycker att det är för varmt (barnet får själv bestämma), att klä av barnet liggande (barnet får delvis bestämma), att klä av barnet mot barnets vilja (barnet blir förståss förbannat, men går därifrån utan att behöva ha gett sig). Men om man låter konflikten handla om att du måste vara i hallen och får inte går därifrån, förrän du ger dig och gör som jag säger att du ska göra, dvs står upp och låter mig ta av overallen när du står. Barnet måste foga sig efter den vuxne, och för egen maskin göra så som den vuxne vill. En viljornas kamp, helt enkelt, där barnet ska ge sig.

När det gäller solhattsproblemet (som jag tror väldigt många känner igen sig i), så hade jag helt enkelt löst det med solkräm på öronen, tror jag, tills barnet hunnit vant sig vid tanken, man diskuterat saken, och den egenvalda gröna solhatten var införskaffad. Eller, det är så vi gör, helt enkelt, mitt barn vill aldrig ha på sig solhatt när de första soliga dagarna kommer, han är kategoriskt emot alla förändringar i klädseln av det slaget. Det är samma diskussion varje år om solhatt, t-shirt istället för långärmat, överdragsbyxor på hösten, vantar när vintern kommer, inga vantar längre när våren kommer, osv.

Den rena maktkampen uppstår ju just när man som vuxen inte ger barnet några andra utvägar än att foga sig och göra exakt som den vuxne säger. Typ att du får inte gå härifrån förrän du gör som jag säger och säger förlåt/går själv/själv sätter på dig solhatten/äter upp all mat/whatever. Du ska lyda mig, och jag har makt att tvinga dig.

Att tvinga barnet till underkastelse, genom att inte ge det några andra alternativ än just underkastelse (man kan ju inte stå i hallen, t ex, för evigt, och vuxna är mentalt starkare än barn normalt, så de orkar längre), det är de situationerna jag försöker undvika. Jag upplever dem som destruktiva för relationen och kränkande för barnet. Som förälder är jag ju självklart större, starkare och mäktigare än barnet, jag behöver förhoppningsvis inte bevisa det i prestigestrider. Sen hamnar man där ändå ibland, för att man är trött och less och inte riktigt orkar bjuda till, men det är inget jag eftersträvar eller tycker är särskilt bra.

Här är en lite bättre och roligare förklaring av vad jag menar.
 
Senast ändrad:
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Ah, jag trodde ni svarade Ameo och hennes overallproblem med en jämförelse och jag tyckte inte det var samma sak bara.

Jag tyckte iofs att situationerna var ganska likartade.

Oftast är det inte hela världen om barnet inte dricker sin juice, och det är definitivt inte hela världen om barnet vägrar att ta av sig overallen. Och båda sakerna kan leda till explosioner från barnets sida.

Jag ser ingen som helst nytta med att göra en maktkamp om sådana saker. Vill ungen inte ta av sig overallen får han väl ha den på. Det jag såg som problematiskt med sitsen Ameo hamnade i, var just den där principen att barnet ska stå själv därför att hon hade sagt det. Jag tycker snarare att det är bra att ta av sig overallen så man slipper bli så svettig, men det är ju inget att ta strid om.
 
Senast ändrad:
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Men det var inte "vägrar ta av overallen en gång" det var vägrar stå upp när mamma tar av och tar på overallen, byxorna, tröjan, strumporna, skorna, mössan, varje dag, morgon och kväll, hela vintern. Barnet är som en liten skelettlös amöba, väger 20 kg och hänger i dina armar. Varvid man misstänker att mammas rygg var lika trasig som min var efter denna vintern. (visst man kan på knäna försöka dra av overallen på barnet som ligger ned på den, helt lealös, men det tar också hårt på ryggen.) Så det handlar inte om den eftermiddagen, det handlar om varje eftermiddag, förmiddag, morgon och kväll resten av vintern, kanske med trasig rygg.

Att man är i hallen när man har ytterkläder kör vi också med, det blir repor på golvet av skor och jättelerigt i soffan med overallen.
 
Senast ändrad:
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Fast Ameo skrev så här:

Första kampen vi hade låg barnet på golvet med overallen på sig i 2 timmar och 45 minuter, för att han vägrade ställa sig upp så jag kunde klä av honom. Jag brukade i liknande situationer innan detta ta av honom kläderna ändå, men denna gång tänkte jag att NU ska jag baskemig inte ge mig utan han ska ställa sig upp själv
.

Där handlar ju konflikten om att hon tycker att barnet ska ställa sig upp. Därför att hon har sagt det.

Om ryggsmärtor gjorde att hon inte kunde dra av honom overallen, var det väl bara att låta honom hållas. Jag ser inte ens problemet, annat än i Ameos vilja att bestämma.

Min unge var ungefär som Mabuse beskriver sin när det gäller förändringar i klädseln, och han gick således till dagis i vintermössa de första vårdagarna och i kortbyxor de första kalla dagarna, och så vidare. Vad är problemet med det? (Med fördel kan man ju skicka med mer lämpliga kläder, om han skulle komma till insikt under dagen.)

Och om man tycker att det är ett problem, kan man ju dra på rätt kläder ändå. Barnet blir argt men inte kuvat. Och själv blir man säkert också arg, men inte maktfullkomlig.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Hon lät ju honom hållas, däremot i hallen. Det är ju det du protesterar mot.

Det är inte samma sak som att inte vilja byta kläder. Han kanske vill ha kläderna bytta, han hänger bara lealöst när man byter dem.

Och med ditt problem, visst kan man dra på rätt kläder ändå, men barnet hänger ju fortfarande lealöst i din rygg när du gör det och du har jätteont i ryggen.

Dvs det är möjligt att barnet skulle få panik om du bar ut det i fel kläder, men det hjälper dig fortfarande inte att byta dem.

Kort sagt, fighten handlar sannolikt inte om ett barns overall utan om en mammas rygg. Men nu var det overallen som blev beskriven i inlägget och det kan jag förstå för overallen var bland det värsta att få på eller av en 20 kg tung docka utan leder. (Kravet var helt enkelt det minimalaste ever, snälla i alla fall stå upp så att jag kan få av overallen. Inte ens snälla hjälp till.)

Barnet avslutade med att han fick behålla ansiktet, han fick välja om mamma eller mormor skulle ta av overallen när han stod upp.
 
Senast ändrad:
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Fast du missförstår rätt mycket. Jag tror ingen här förespråkar att man aldrig ska ta beslut, det verkar vara ett jättesvårt sätt att hantera småbarn om man aldrig skulle ta beslut.

Den typen av konflikt som jag undviker om jag kan (ibland hamnar man där av rent klanteri, för att man inte tänker sig för) är den typ som ameo beskrev: där konflikten inte handlar om huruvida barnet ska ha overall på sig eller inte, utan om att barnet ska göra som den vuxne säger. Dvs en ren maktkamp. Andra lösningar på samma grundproblem (barnet har overallen på sig inomhus) är att låta barnet ha overallen tills det själv tycker att det är för varmt (barnet får själv bestämma), att klä av barnet liggande (barnet får delvis bestämma), att klä av barnet mot barnets vilja (barnet blir förståss förbannat, men går därifrån utan att behöva ha gett sig). Men om man låter konflikten handla om att du måste vara i hallen och får inte går därifrån, förrän du ger dig och gör som jag säger att du ska göra, dvs står upp och låter mig ta av overallen när du står. Barnet måste foga sig efter den vuxne, och för egen maskin göra så som den vuxne vill. En viljornas kamp, helt enkelt, där barnet ska ge sig.
Nu har du nog missförstått mig, kanske för att jag inte har delgett precis varenda detalj om vad som hände minut för minut.
Ja, det är korrekt att saken inte handlade om overallen, saken handlade om att detta OERHÖRT envisa, tjuriga barn skulle få inse att man inte ska kunna tjura sig till att göra som man vill. Denna :devil: tjurighet finns fortfarande kvar och för tillfället visar den sig genom att han TVÄRVÄGRAR skriva i skolan, varken med penna eller dator. Och vi vet att det inte beror på att han inte kan, varken motoriskt eller kunskapsmässigt. Men problemet är att läraren har hjälpt honom en massa och då har han insett att om man tjurar tillräckligt mycket så behöver man inte göra själv utan andra gör åt en. Läraren och jag har nu en gemensam strategi för detta, vi är eniga om hur det ska lösas.

Jag har INTE stått i hallen och väntat på att barnet ska ställa sig upp, han har varit väldigt fri att ställa sig upp och gå därifrån om han velat. Han har varit fri att klä av sig själv om han velat. Och jag lovar att jag har provat ALLA varianter för att försöka få honom att göra saken själv.
Skälet till att jag den här gången valde att inte klä av honom med tvång var just att jag var jävligt trött på att göra det jämt och ständigt för att kunna ta oss iväg till olika aktiviteter i tid. Denna gång valde jag att missa vår tid i simhallen, för att faktiskt kunna gå igenom detta med mitt barn.

Detta barn fungerar inte riktigt som andra barn, på flera plan. Han ÄR en svårare nöt att knäcka än många andra. Vi jobbar massor med positiv förstärkning när han gör bra saker, men man måste också dra gränser för vad som är okej att göra på den negativa sidan. Man måste lära sig att man inte kan tjura sig till precis vad som helst här i livet. Det är min förbannade skyldighet som förälder att lära mitt barn detta, så att han kan klara sig bra i framtiden. Som läget är just nu har han en förmåga att göra ingenting. Han kan sitta en hel dag i skolan utan att göra något alls. Det GÅR inte att förmå honom att göra något, varken med positiva eller mindre positiva metoder. (nu ser läraren inte detta som något stort problem, eftersom han ändå är väl framme kunskapsmässigt)
Den som har några bra tips på hur man får såna låsningar att släppa är välkommen att komma med konstruktiva tips.
Jag tyckte iofs att situationerna var ganska likartade.

Oftast är det inte hela världen om barnet inte dricker sin juice, och det är definitivt inte hela världen om barnet vägrar att ta av sig overallen. Och båda sakerna kan leda till explosioner från barnets sida.

Jag ser ingen som helst nytta med att göra en maktkamp om sådana saker. Vill ungen inte ta av sig overallen får han väl ha den på. Det jag såg som problematiskt med sitsen Ameo hamnade i, var just den där principen att barnet ska stå själv därför att hon hade sagt det. Jag tycker snarare att det är bra att ta av sig overallen så man slipper bli så svettig, men det är ju inget att ta strid om.
Du kommer aldrig förstå, för du vill inte förstå. Vi har uppenbart väldigt olika värderingar om mer än en sak i livet.
I detta fall såg jag det som en kamp som jag var tvungen att ta för att underlätta livet för hela familjen i framtiden. Resultatet av den blev dessutom oerhört mycket bättre än jag hade förväntat mig.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jo och ibland känns det som att A vill ha en konflikt också. Ingenting kan bli rätt vill inte ut, vill inte vara inne osv. Jag tänker i alla fall ha de konflikter som känns lämpliga och det har verkligen inte varit något problem. Vissa dagar är inte godisdagar och vissa dagar måste man ha solskydd, hjälm när man cyklar, stå högt och vingla på en stol får man inte göra på balkongen utan sällskap, han får inte vara ute själv när jag handlar och tja.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag förstår inte riktigt hur man ska genom hela barnens barndom och aldrig ta ett beslut.

Sonen kom hem från fsk med brända öronsnibbar för han vägrade solhatt. Ska jag alltså bara låta honom ha keps, ha ont i öronen och ökad risk för cancer för att jag inte ska gå in en maktkamp? Jag kan inte se det så.

Hur mycket han än sa nej så stod jag på mig och sa att han måste. Men han ville istället ha en grön solhatt kom han på och vi bestämde att köpa en sådan.

Men jag gjorde alltså fel enligt de flesta här. Keps och brända öron skulle han visst ha.

KL
Jag har gjort tvärsemot de flesta i tråden- jag har från början haft rutiner och varit väldigt konsekvent och inte vikit mig. Har aldrig haft bråk eller tjafs om något.
Att inte få köpa godis , läsk eller kakor i affären har aldrig diskuterats.
Inte heller att vägra ta på eller av kläder. Eller val av kläder.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Min äldsta dotter är nyligen fyllda åtta år. Hon har alltid varit en ganska orolig själ. Kolik som bebis, sov (sover) dåligt, vaknade...
2 3 4
Svar
78
· Visningar
20 820
Senast: Zewz
·
Gravid - 1år Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
24 474
Senast: Amk
·
Hästmänniskan Har en lååååång historia jag ska försöka göra kort. Vill höra utomståendes åsikter o höra om det här är rimligt och jag bara...
2 3
Svar
52
· Visningar
14 626
Senast: QueenLilith
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det var fredag kväll. Klockan hade blivit halv sju och hon var äntligen på väg hem från jobbet. Hon var bara 18 år, men hade lyckats få...
Svar
0
· Visningar
740
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp