Bukefalos 28 år!

Hur ska man få relationen att överleva?

Jo förstår men vet jag har mycket att jobba på hos mig själv och bekräftelsebiten. Han flytta endå hit för min skull, och sitt företag. Mitt beteende kommer inte funka i någon relation så jag måste verkligen ta tag i de innan de är för sent.
Att han flyttat över halva landet för att bo med dig, det hade åtminstone varit bevis nog för mig :)
 
Denna veckan kommer vi knappt ses då han jobbar natt. Jag lämnar hemmet 8 och kommer hem 18, medans han åker till jobb 17 och är hemma 03. Han är helt slutkörd men endå varit glad och trevlig. Jag har fixat mat och städat undan för jag vill visa att jag stöttar honom och förstår att de tar på honom. Imorse stack han redan vid 6 och sa inte hejdå, men antar att han inte ville väcka mig. Jag får helt enkelt jobba med mig själv och ta de hela med ro att vi måste kämpa båda två. Han måste visa mer och jag måste ha mer förståelse. OCh detta är också någonting jag tagit upp med honom att de krävs så lite för att göra den andra glad. Men jag håller mig också ifrån att skcika sms/ osv för jag verkligen vill känna att han kommer till mig igen. Det är den biten vi främst behöver jobba på båda två .
Ville du att han skulle väcka dig för att säga hej då?

Varför jag frågar är för att alla tänker olika här. Jag blir tokig om någon väcker mig för ett hej då om jag får sova längre.
Brinner det inte så väck mig inte tack.
 
Jag tror att den största delen är för att vi är för mycket runt varandra och att han inte har vänner här. Han kan inte gå ut och ta en öl på helgen med sina vänner. Hans vänner bor 10 h bort. Visst han pratar mycket i telefon men de är inte riktigt samma sak. Han har direkt inga kollegor utan jobbar mycket själv. Så vissa helger blir de att de bara är vi som umgås och ibland gör vi saker och ibland är vi bara hemma och inte gör någonting typ. Tror det är den biten som gör att de mesta kommer i kläm att han inte har ett socialt liv och han saknar sin famil/vänner. Dock flyttade han ifrån de för 2 år sedan till en ny stad där han kände en person som han endå inte umgicks särskilt mycket med. Men då jobbade han mest. Så han har egentligen inte mindre fritid här än vad han hade där han flyttade ifrån.
Han kan lära känna människor om han vill det.
Det är inte ditt ansvar att leta efter vänner åt honom.
 
Ville du att han skulle väcka dig för att säga hej då?

Varför jag frågar är för att alla tänker olika här. Jag blir tokig om någon väcker mig för ett hej då om jag får sova längre.
Brinner det inte så väck mig inte tack.
Har varit precis i den här konflikten med min kille.
Han blev fly förbannad för jag inte väckte honom och sa hejdå när jag åkte en morgon medan jag inte sa hejdå för att inte väcka honom.

Min uppfattning är att man väcker inte folk som sover det är respektlöst så jag ville bara vara snäll och inte väcka honom.
 
Du då?
Blir inte du trött av att jobba heltid och dessutom ha häst hundar? Och katt?
Jag hade varit totalt förstörd av allt det här plus ett förhållande som krånglar 🤗
Jo jag har en hel del, men känns som att han inte anser att mitt jobb är särskilt ansträngande för jag jobbar på kontor och jobbar mycket hemifrån. Med hästen har jag som tur en medryttare då jag inte är där varje dag, och vi i stallet mockar åt varandra för att inte behöva åka ut varje dag och de underlättar mycket! och hundarna är med mig på jobbet och de ska ha sin motion. Katten är hans dock så den sköter han. Men hundarna är enbart mitt ansvar, han går bara ut med de när jag inte är hemma. Jag var halvt vaken när han åkte, och vi pratade lite innan han gick jag har sagt innan att han alltid ska säga hejdå och pussa mig hejdå så de gör han alltid när han åker till jobbet oavsett om han börjar 5 eller 7 på morgonen. Men ja jag antar han var stressad för han skulle iväg snabbt. Så jag får sluta tänka så mycket på sånna småsaker.
 
Jo jag har en hel del, men känns som att han inte anser att mitt jobb är särskilt ansträngande för jag jobbar på kontor och jobbar mycket hemifrån. Med hästen har jag som tur en medryttare då jag inte är där varje dag, och vi i stallet mockar åt varandra för att inte behöva åka ut varje dag och de underlättar mycket! och hundarna är med mig på jobbet och de ska ha sin motion. Katten är hans dock så den sköter han. Men hundarna är enbart mitt ansvar, han går bara ut med de när jag inte är hemma. Jag var halvt vaken när han åkte, och vi pratade lite innan han gick jag har sagt innan att han alltid ska säga hejdå och pussa mig hejdå så de gör han alltid när han åker till jobbet oavsett om han börjar 5 eller 7 på morgonen. Men ja jag antar han var stressad för han skulle iväg snabbt. Så jag får sluta tänka så mycket på sånna småsaker.
Jag tror ni skulle må bra av att vara särbo och hitta er själva.
Eftersom möjlighet finns till det.
Annars kommer nog inte detta hålla
 
Jo förstår men vet jag har mycket att jobba på hos mig själv och bekräftelsebiten. Han flytta endå hit för min skull, och sitt företag. Mitt beteende kommer inte funka i någon relation så jag måste verkligen ta tag i de innan de är för sent.
Inget av det kommer dock att förändra honom, han är som han är i detta nu. Det är det du ska fundera på om du vill leva med. Det du ser framför dig idag är din sambo som han är, det är personen du ska ta ställning till om du vill leva med eller ej oavsett vilka möjliga uppoffringar han gjort för att ni ska vara ett par.
 
Inget av det kommer dock att förändra honom, han är som han är i detta nu. Det är det du ska fundera på om du vill leva med. Det du ser framför dig idag är din sambo som han är, det är personen du ska ta ställning till om du vill leva med eller ej oavsett vilka möjliga uppoffringar han gjort för att ni ska vara ett par.
Jo men jag måste förändra mig för att han ska vilja leva med mig. Jag orkar själv inte med att bråka hela tiden och smågnabba över allting. Det funkar inte i längden.
 
  • Ledsen
Reactions: Sel
Varför måste du det? Är det så viktigt att ha ett förhållande att du tänker omskapa dig själv för att behålla det?
Jag menar inte att jag ska ändra min personlighet. Men då jag har ett mönster att förstöra alla relationer jag har haft genom hur jag är, att jag vill ha mycket bekräftelse och känner mig osäker i mig själv vilket gör att dem tillslut flyr. Så måste jag vakna upp och försöka förändra mitt beteende.
 
Sen är de så konstigt för träffar jag en kille som är som mig, som törstar efter kärlek är intensiv och på så tröttnar jag snabbt. Jag måste ha någon som är som min motsatt.
 
Sen är de så konstigt för träffar jag en kille som är som mig, som törstar efter kärlek är intensiv och på så tröttnar jag snabbt. Jag måste ha någon som är som min motsatt.

Det låter snarare för mig som att du skulle behöva hjälp av en duktig terapeut? Både att behöva väldigt mycket bekräftelse för att må bra och att dra sig undan om någon på riktigt uppskattar en är rätt destruktivt för möjligheterna att må bra, både i och utanför en relation. Med lite mer balans i sig själv blir det väldigt mycket lättare åt båda håll. :heart
 
Sen är de så konstigt för träffar jag en kille som är som mig, som törstar efter kärlek är intensiv och på så tröttnar jag snabbt. Jag måste ha någon som är som min motsatt.
Du kanske blandar ihop kärlek/passion med ångest och ångestbefrielse. Varning för pseudopsykologi här men när jag var i en knepig relation med mycket bråk och återföreningar så var det som att det jag trodde var stark kärlek var egentligen bara ångest och ångestdämpning. Dvs bråken och det dåliga i förhållandet triggade igång ångest och oro hos mig och det enda som kunde dämpa den var att min partner visade och sa att hen älskade mig. Så stora delar av den relationen handlade om att försöka få den här personen att "älska" mig, då vart jag hög som ett hus och när vi bråkade så fick jag ångest. Känslolivet levde alltså berg och dalbana och jag var helt beroende av partnerns bekräftelse för att kunna fungera.

Men det är inte kärlek bara för att känslorna lever om i en, det är bara ångest och frånvaro av ångest (vilket tenderar att kännas som eufori när man haft mycket ångest).

Vissa människor verkar vara helt beroende av det där djupa dalar och höga toppar relationer då är man ju på något sätt dömd till att leva i kaosartade bråkiga relationer eftersom man då "behöver" den där slitningen för att nå sina toppar.
 
Jag kan tycka att det är stor skillnad på att "lära sig leva ihop" och "förändra sig för att det ska bli uthärdligt". Visst sjutton är det inte alltid lätt att slå ihop två liv på begränsad yta, men steget från att inse att "aha, det är så han känner" till "jag måste göra annorlunda och tillrättalägga allt så att han inte behöver känna" är jättestort.
 
Jag gör småsaker till han hela tiden, överraskar planerar. Köpte ett tyngdtäcke till honom för han sover dåligt. Köper en nocco om jag är förbi affären å sånna saker som visar att jag uppskattar honom. Men jag får inte riktigt samma tillbaka känner jag. Vet man inte kan tvinga fram att bli ompysslad osv men när jag ber om bekräftelse är de mer sånt jag vill ha och de har jag också sagt till honom. De räcker med så lite för att göra en glad. En puss eller bara en klapp på låret eller ta ens hand liksom.
Har du någonsin kommunicerat att du önskar detta? Eller som du skrev precis här ovanför; att du gärna vill bli väckt när han går? Det är något jag själv måste bli bättre på, att inte "hitta på" saker som inte händer och sen bli ledsen eller skuldbelägga den andra parten som inte gör sånt jag saknar, medan personen försöker vara snäll genom att inte väcka mig.
Sen hobby-psykologar jag lite; men köp en Nocco för att DU vill, inte för att du vill ha samma sak tillbaka. Om du mår bra av att pyssla om, fortsätt med det. Men gör det inte utan att kommunicera tillbaka att du skulle uppskatta liknande små-grejer om det är baktanken.
 
Jag hade aldrig gått med på den sortens relation, jag hade inte orkat med en partner som inte är säker på dom vill mig 100%. Då är det tack och hej. Att umgås, se film ihop etc är helt normalt. Om ens partner inte tycker om det är det ens någon ide?

Jag tycker att i en bra relation så uppskattar man varandra, visa kärlek och närhet. Det betyder inte att man måste limma på varandra 24/7, men det låter lite som du tassar runt på tån runt honom väldigt mycket? och försöker vara honom till lags. Det skall ju inte vara så att du håller på att gå sönder själv för att vara honom till lags.

Nu har jag ju läst lite tråder från dig innan TS, och funderar på om du inte har anxious attachment style? https://www.attachmentproject.com/anxious-attachment-relationships/ eftersom du ser det som en förlust att bli särbos etc. Att du försöker please honom och så (utifrån tråden och tidigare tråder). (kan vara väldigt lärorikt och hjälpsamt att lära sig om sina attachment styles, och man är inte dålig för att man har detta, men det kan hjälpa en framåt så man inte hamnar i samma fälla om och om igen i förhållanden)

Din partner låter ju också ha någon form av problematik eftersom det låter på denna tråden som har brinner väldigt hot and cold, och växlar om mycket. Om man är en person med anxious attachment så blir det otroligt psykiskt påfrestande att vara ihop med en sån person.

Det kan vara värt att gräva i detta tycker jag och få professionell hjälp med, så du kan få bolla dessa saker i er relation. Jag tycker par terapi är toppen, gick själv ihop för 4 år sedan och det styrkade verkligen vår relation och vi lärde oss riktigt bra redskap för kommunikation som verkligen fortfarande fungerar. Väldigt väldigt sällan att vi ens är irriterade på varandra (once in a blue moon) och när det väl händer så lösas det på kort tid.

Jag tycker inte det är hälsosamt alls att behöva "tassa runt" sin partner och inte känna sig älskad/uppskattad. Att hota någon med att göra slut, men ändå "ville ha halva inne" som att "vi kanske blir ihop igen" låter faktiskt lite manipulativt i min bok. Det måste ju ta mycket på din energi om han hela tiden går runt och är stressad och halv-irriterad.

Att bli särbos kan absolut vara ett alternativ, men om din partner inte uppskattar och visar dig den kärlek du behöver- är det värt det?
Hur är din psykiska mående i detta?
 
Jo men jag måste förändra mig för att han ska vilja leva med mig. Jag orkar själv inte med att bråka hela tiden och smågnabba över allting. Det funkar inte i längden.
men du, det där är ju inte schysst mot dig själv :heart Visst att vi alla har saker att jobba på, men jag tycker verkligen inte din sambo låter som någon vinst lott. att du skall behöva ändra dig helt och hållet.... Nej. Man kan förbättra vissa saker, men göra en 180 är ju typ omöjligt.

Jag kan ju berätta att när jag levde i en destruktiv relation så fick jag ett enormt bekräftelsesbehov och kände mig hela tiden "otillräcklig" att det vore jag som gjorde fel och skulle anpassa mig honom. Nu när jag är en hälsosam och bra relation har jag inget av dom dragen kvar, fick gå i terapi efter den destruktiva relationen och jobba på det också, men nu med facit i hand så fattar jag hur himla manipulerande och psykotisk som mitt ex betedde sig. Man kan få folk att anpassa sig med att skapa en otrevlig stämning och vara dramatisk med, skälla ut och vara irriterad. Så gjorde mitt ex. Han behövde inte gapa/skrika/kasta med saker för att få mig att anpassa sig, utan han gjorde subtila övergrep. Härskar tekniker kan man använda väldigt subtilt!

Som saken med hundarna i sängen? varför att det honom som bestämmer det? är det hans hundar? Jag reagerade på det, för det lät sjukt konstigt. Nu när han inte är hemma så ger HAN dig tillåtelse att ha hundarna i sängen? :eek: så du kan känna "åh vad snäll han är". Jätte konstigt beteende från hans håll.
 
Jag hade aldrig gått med på den sortens relation, jag hade inte orkat med en partner som inte är säker på dom vill mig 100%. Då är det tack och hej. Att umgås, se film ihop etc är helt normalt. Om ens partner inte tycker om det är det ens någon ide?

Jag tycker att i en bra relation så uppskattar man varandra, visa kärlek och närhet. Det betyder inte att man måste limma på varandra 24/7, men det låter lite som du tassar runt på tån runt honom väldigt mycket? och försöker vara honom till lags. Det skall ju inte vara så att du håller på att gå sönder själv för att vara honom till lags.

Nu har jag ju läst lite tråder från dig innan TS, och funderar på om du inte har anxious attachment style? https://www.attachmentproject.com/anxious-attachment-relationships/ eftersom du ser det som en förlust att bli särbos etc. Att du försöker please honom och så (utifrån tråden och tidigare tråder). (kan vara väldigt lärorikt och hjälpsamt att lära sig om sina attachment styles, och man är inte dålig för att man har detta, men det kan hjälpa en framåt så man inte hamnar i samma fälla om och om igen i förhållanden)

Din partner låter ju också ha någon form av problematik eftersom det låter på denna tråden som har brinner väldigt hot and cold, och växlar om mycket. Om man är en person med anxious attachment så blir det otroligt psykiskt påfrestande att vara ihop med en sån person.

Det kan vara värt att gräva i detta tycker jag och få professionell hjälp med, så du kan få bolla dessa saker i er relation. Jag tycker par terapi är toppen, gick själv ihop för 4 år sedan och det styrkade verkligen vår relation och vi lärde oss riktigt bra redskap för kommunikation som verkligen fortfarande fungerar. Väldigt väldigt sällan att vi ens är irriterade på varandra (once in a blue moon) och när det väl händer så lösas det på kort tid.

Jag tycker inte det är hälsosamt alls att behöva "tassa runt" sin partner och inte känna sig älskad/uppskattad. Att hota någon med att göra slut, men ändå "ville ha halva inne" som att "vi kanske blir ihop igen" låter faktiskt lite manipulativt i min bok. Det måste ju ta mycket på din energi om han hela tiden går runt och är stressad och halv-irriterad.

Att bli särbos kan absolut vara ett alternativ, men om din partner inte uppskattar och visar dig den kärlek du behöver- är det värt det?
Hur är din psykiska mående i detta?
Jag vet om att han älskar mig och han gillar att kolla film/mysa i soffan osv men att han har kännt sig väldigt stressad senaste när han måste jobba på kontoret efter jobbet sen har han inte haft sin telefon på hela dagen så han sitter gärna i soffan och kollar klipp går igenom facebook osv på kvällarna. Anledningen till att han ville göra slut var för att vi bråkar och går varann på nerverna och han kände inte sig glad att komma hem ifrån jobbet i allt kaos. Så ja jag har väl bara tagit han för givet och levt i min bubbla och inte egentligen sett hur mcyket han jobbar och att han är helt slut när han kiommer hem och jag har kanske ställt för mycket krav på honom.
 

Liknande trådar

S
Relationer Hej. Jag har har en relation med en man sedan 21 månader. Väldigt mkt kärlek mellan oss. Vi bor på olika orter men träffas så ofta vi...
4 5 6
Svar
112
· Visningar
5 204
Senast: Sassy
·
Relationer Min sambo släppte bomben att han vill göra slut. Jag är helt förkrossad. Visst vi har bråkat ganska mycket på sistone och vi...
6 7 8
Svar
142
· Visningar
12 513
Senast: tott
·
Skola & Jobb Jag kommer inom ett år att flytta ca 40 mil hem till den stad som jag vuxit upp i. Jag har de senaste 7 åren bott på annan ort och har...
Svar
0
· Visningar
297
Senast: seahawk
·
Skola & Jobb För tillfället jobbar jag 25% och tycker jobbet är skittråkigt. Jag sitter och tittar på klockan medan jag jobbar och räknar ner tiden...
15 16 17
Svar
333
· Visningar
24 260
Senast: Mabuse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp