Hur skulle du definiera en "skötsam ungdom"?

[MM]

Oj. Detta har jag aldrig funderat över men: finns det någon i Sverige som inte lär sig cykla redan som barn?

Ja, det finns det. Man kan ha svårt med balansen. Men det finns trehjuliga cyklar för vuxna med så lösningar på det finns

Ser att jag är sen på bollen men svarade då det var så långt jag hunnit läsa i tråden.

 

[MM]

Ts, du påminner sååå mycket om en person i min närhet. Hen fyller 27 år i år och har inga planer på att flytta hemifrån. Precis fått ett jobb. Nu har föräldern hen bor med skaffat hus 30-40 mil bort och tänker frigöra sig själv. Jag står vid sidan av och ser på spektaklet. Det är helsnurrigt. Föräldern funderar alltså på att skaffa en lägenhet där dom bor nu så "barnet" kan flytta dit annars kommer hen flytta med till huset fastän hen inte får. För mig är det ett mardrömsscenario

Flytta. Flytta. Du behöver nog fundera på vem av er som inte kan klippa navelsträngen. Men helt klart är att ni verkar medberoende av varandra. Jag ville inte bli det så jag drog hemifrån så fort jag kunde vid 16 års ålder och var helt fri vid 18 års ålder. Tills dess har en förälder lite att säga till om. Men vid 20? Inget alls.

 

[Grazing]

Ts, du påminner sååå mycket om en person i min närhet. Hen fyller 27 år i år och har inga planer på att flytta hemifrån. Precis fått ett jobb. Nu har föräldern hen bor med skaffat hus 30-40 mil bort och tänker frigöra sig själv. Jag står vid sidan av och ser på spektaklet. Det är helsnurrigt. Föräldern funderar alltså på att skaffa en lägenhet där dom bor nu så "barnet" kan flytta dit annars kommer hen flytta med till huset fastän hen inte får. För mig är det ett mardrömsscenario

Galet, lite så en barndomskompis till mig betedde sig. Föräldrarna fick inte bort honom då han i princip vägrade flytta så dom flyttade istället till ett mindre ställe för att han skulle vara tvungen att se sig om efter eget. Vissa vill verkligen inte flytta och verkar till varje pris vilja bo kvar. Är inte lätt att vara förälder alltid verkar det som till barn som vägrar att ta steget bort.

 

[Is]

(Tanke bubbla om de två ovanstående inläggen) kanske är tur man är uppvuxen på landet där man får välja mellan att flytta hem ifrån det år man fyller 16 alt pendla med buss 20mil/dag. För dom flesta är det ett ganska enkelt beslut och vet ingen som valt att (om dom tagit sig igenom hela gymnasietiden) flytta hem permanent efter avslutade studier utan mer mellanlandar för att ge sig ut på större äventyr. Tror inte jag känner någon alls som bott hemma efter 18års ålder annat än högst tillfälligt typ i byte av bostad och liknande. Även dom i behov av stöd tvingas att flytta hemifrån för studier (där dom får bli självständig men naturligtvis ändå får stöd av samhället för sin vardag).


I TS fall verkar det dock finnas flertalet faktorer som gör att hon resonerar som hon gör. Faktorer som bara vi kan spekulera kring (exempelvis djup troende, i behov av stöd osv osv)
Jag tror att det bästa för TS är att fundera på vad hon vill, vad hon vill helt själv utan att tänka på evetuella konselevenser. När hon vet det kan hon fundera på vad som skulle krävas för att hon ska kunna nå sitt mål och sedan kanske be om tips och råd. Den här tråden tenderar att bara bli ett utspel på allt hon inte lyckats med och knappas till hjälp om man har dåligt själ förtroende

 

[Grazing]

(Tanke bubbla om de två ovanstående inläggen) kanske är tur man är uppvuxen på landet där man får välja mellan att flytta hem ifrån det år man fyller 16 alt pendla med buss 20mil/dag. För dom flesta är det ett ganska enkelt beslut och vet ingen som valt att (om dom tagit sig igenom hela gymnasietiden) flytta hem permanent efter avslutade studier utan mer mellanlandar för att ge sig ut på större äventyr. Tror inte jag känner någon alls som bott hemma efter 18års ålder annat än högst tillfälligt typ i byte av bostad och liknande. Även dom i behov av stöd tvingas att flytta hemifrån för studier (där dom får bli självständig men naturligtvis ändå får stöd av samhället för sin vardag).


I TS fall verkar det dock finnas flertalet faktorer som gör att hon resonerar som hon gör. Faktorer som bara vi kan spekulera kring (exempelvis djup troende, i behov av stöd osv osv)
Jag tror att det bästa för TS är att fundera på vad hon vill, vad hon vill helt själv utan att tänka på evetuella konselevenser. När hon vet det kan hon fundera på vad som skulle krävas för att hon ska kunna nå sitt mål och sedan kanske be om tips och råd. Den här tråden tenderar att bara bli ett utspel på allt hon inte lyckats med och knappas till hjälp om man har dåligt själ förtroende

Vad som är anledningen till Ts fall är ju omöjligt att veta, inte för att vara sån men dom jag känt som tagit tid på sig att flytta är dom som har det väldigt bekvämt och "lätt" hemma. Jag förstår fullt ut att får man allt man vill ha så är det inte lockande att leva "fattigt" och sparsamt plus en massa ansvar, det är ingenting man känner att man vill kanske fören man faktiskt har testat. Då är friheten värt priset att vara sparsam osv.

Jag tror av det jag läst om ts att om hennes föräldrar hade haft lite mera krav och då menar jag inte regler som för minderåriga utan krav som man har på inneboende tex som hyra och matlagning och inte bli skjutsad överallt hela tiden osv så tror jag att hon hade haft större driv att komma hemifrån. Även om det pluggas så finns det ofta tid till jobb av något slag som kan ge en tillräcklig peng för att tex ta körkort osv. Speciellt om det inte betalas någonting hemma eller till hästen ens.

Det är inte vad jag tycker att fokusera på vad hon inte lyckas med utan snarare vad hon faktiskt kan göra för att få ett mer självständigt liv och få mer självförtroende.

 

[Kiwifrukt]

TS, jag vill ge dig lite input i ditt beslut från en som faktiskt suttit i liknande sits och bott kvar hemma länge. Jag trivdes bra hemma, jag har en bra, vuxen och jämlik relation till mina föräldrar och jag träffar fortfarande mina föräldrar varje dag. Men det blev ändå annorlunda när jag flyttade hemifrån. Då har jag något som är mitt, något där jag får bestämma (hur eller hur så har man sällan samma smak i precis allting som föräldrarna, som givetvis tillhör en helt annan generation) och det är mitt hus, mina regler.

Jag har exempelvis återknutit kontakten med en barndomskompis efter att jag flyttade hemifrån. Hon och hennes sambo bor i ett renoveringskaos, så det har varit svårt att träffas hos dem, och hemma hos mina föräldrar har det inte heller känts helt okej, trots att hon sprungit som barn i huset där under hela sin uppväxt. Det känns förmodligen konstigt för henne att träffa mig i mitt föräldrahem, och jag har "skämts" för att dra hem folk när jag har bott så osjälvständigt. Nu kan vi träffas hos mig.

För mig har det varit små, små grejer, men ändå grejer till det positiva. Jag säger inget om du av ekonomiska skäl bor kvar hemma de åren du fortsätter plugga, men att fortsätta bo hemma när du väl börjat jobba känns ju helt galet. Det kommer ge dig så otroligt mycket om du skaffar något eget. Jag är också väldigt glad att jag har fått den här möjligheten att flytta till något som är helt mitt. Den där kompisen jag skriver om längre upp flyttade direkt från sina föräldrar till sin killes hus, och även om de efter det flyttat till sitt nuvarande gemensamma har hon aldrig haft något som är helt och hållet hennes. Och hon är långt ifrån ensam om det. Jag har fått ha något som är mitt, och jag har fått stå på egna ben och klara mig själv. Jag har liksom fått se att det går att bo själv (i hus!) utan man, och skulle inte få råpanik om jag blev ensam. Jag tror faktiskt att många som först bodde med mamma/pappa och sen flyttade direkt ihop med en partner (vanligt här) får någon slags identitetskris om det förhållandet tar slut, för de har liksom aldrig behövt vara vuxna och självständiga på egen hand, utan antingen som ett barn eller som en del av ett par.

 

[Elisha]

TS, jag vill ge dig lite input i ditt beslut från en som faktiskt suttit i liknande sits och bott kvar hemma länge. Jag trivdes bra hemma, jag har en bra, vuxen och jämlik relation till mina föräldrar och jag träffar fortfarande mina föräldrar varje dag. Men det blev ändå annorlunda när jag flyttade hemifrån. Då har jag något som är mitt, något där jag får bestämma (hur eller hur så har man sällan samma smak i precis allting som föräldrarna, som givetvis tillhör en helt annan generation) och det är mitt hus, mina regler.

Jag har exempelvis återknutit kontakten med en barndomskompis efter att jag flyttade hemifrån. Hon och hennes sambo bor i ett renoveringskaos, så det har varit svårt att träffas hos dem, och hemma hos mina föräldrar har det inte heller känts helt okej, trots att hon sprungit som barn i huset där under hela sin uppväxt. Det känns förmodligen konstigt för henne att träffa mig i mitt föräldrahem, och jag har "skämts" för att dra hem folk när jag har bott så osjälvständigt. Nu kan vi träffas hos mig.

För mig har det varit små, små grejer, men ändå grejer till det positiva. Jag säger inget om du av ekonomiska skäl bor kvar hemma de åren du fortsätter plugga, men att fortsätta bo hemma när du väl börjat jobba känns ju helt galet. Det kommer ge dig så otroligt mycket om du skaffar något eget. Jag är också väldigt glad att jag har fått den här möjligheten att flytta till något som är helt mitt. Den där kompisen jag skriver om längre upp flyttade direkt från sina föräldrar till sin killes hus, och även om de efter det flyttat till sitt nuvarande gemensamma har hon aldrig haft något som är helt och hållet hennes. Och hon är långt ifrån ensam om det. Jag har fått ha något som är mitt, och jag har fått stå på egna ben och klara mig själv. Jag har liksom fått se att det går att bo själv (i hus!) utan man, och skulle inte få råpanik om jag blev ensam. Jag tror faktiskt att många som först bodde med mamma/pappa och sen flyttade direkt ihop med en partner (vanligt här) får någon slags identitetskris om det förhållandet tar slut, för de har liksom aldrig behövt vara vuxna och självständiga på egen hand, utan antingen som ett barn eller som en del av ett par.

Det går garanterat utmärkt att vara självständig och stå på egna ben trots "del av ett par". Tror det snarare beror på individen än att man är i ett förhållande. Jag känner många som flyttat direkt hemfrån tillsammans med partner och ingen har fått "identitetskris" vid sepration senare.

 

[Kiwifrukt]

Det går garanterat utmärkt att vara självständig och stå på egna ben trots "del av ett par". Tror det snarare beror på individen än att man är i ett förhållande. Jag känner många som flyttat direkt hemfrån tillsammans med partner och ingen har fått "identitetskris" vid sepration senare.

Jag menar mer att det kan vara bra för ts, som inte alls står på egna ben och har egna åsikter utan rakt av verkar köpa sina föräldrars, att ha något eget. Alla är självklart inte likadana. Om man levt med samma människa sen man var sexton, och innan dess bodde hemma och var ett barn, tänker jag att man som 30-åring~ish kan drabbas av någon slags identitetkris om det tar slut. Jag hade nog kunnat göra det. Därför är jag glad att jag levt själv. För andra är det ett ickeproblem.

Sen är det också så att de jag känner antingen har flyttat ihop med mycket äldre killar i väldigt unga år, eller levt som singlar länge/haft flera olika förhållanden. Det påverkar så klart också.