Hyperemesis gravidarum - vågar man bli gravid igen?

[ztsu]

Jag har två barn, den äldre blir 11 år i år och den yngre fyller alldeles snart 4 år. Båda mina graviditeter har varit jobbiga, den andra extremt. Hyperemesis gravidarum (extremt graviditetsillamående) har varit min lott och trots att lillkillen nu blir 4 år får jag fortfarande panik när jag av olika anledningar mår illa.

Med stora killen mådde jag illa till v21 ungefär och i jämförelse med lillkillen var det en dröm. Graviditeten med lillkillen var fruktansvärd. Jag mådde extremt illa, låg i sängen dygnet runt och kunde inte röra mig. Jag kunde inte gå på kontroller hos BM (som fick komma hem till mig vid några tillfällen), min man matade mig med potatismos när jag låg i sängen, jag hade en trädgårdsstol i duschen där jag satt när min man duschade mig och tvättade mitt hår en gång i veckan, jag hade två hinkar vid sängkanten som jag kräktes i omlott och jag var inlagd på sjukhus vid några tillfällen. 13 kilo gick jag ner och i v36 fick förlossningen sättas igång eftersom bebis hade slutat växa i magen. Jag var så psykiskt utmattad att jag vid ett tillfälle tog mig till sjukhuset och sa till läkaren på specialistmödravården att om hon inte plockade ut ungen NU skulle jag själv skära ut den med kniv (och jag menade det). Då blev jag inlagd i några dagar. I det tidigare skedet av graviditeten bokade jag tid för abort tre gånger eftersom jag helt enkelt inte stod ut, och under hela graviditeten åt jag maxdos av en medicin som man egentligen inte ger gravida utan folk som genomgår cellgifter. Jag blev sjukskriven i v6 och var sedan sjukskriven hela graviditeten. Illamåendet blev något bättre efter v31 men jag kunde fortfarande inte göra någonting utan att kräkas.

Nu börjar jag lite smått längta efter en unge till. Min man har sagt i tre år nu att han vill ha fler barn men jag har fått panik bara av tanken. Nu börjar jag dock vekna och det rycker lite i livmodern. Dessutom berättade min mamma för ett tag sedan att hon hamnade i klimakteriet redan när hon var 40år och som jag förstått det så är det ärftligt. Isf har jag "bara" sex år på mig om jag vill ha fler barn, och det är väl ungefär så lång tid det skulle ta att bearbeta detta känns det som

Jag har läst på mycket om hyperemesis gravidarum och som jag förstår det så är det i princip 100% säkert att man får det med tredje barnet om man haft det med de två tidigare. Jag vet att jag inte klarar av ännu en graviditet som den förra. Så vad gör man? Accepterar att det inte blir fler barn? Blir så ledsen när jag tänker på det, känns som att något dör inombords.

Är det någon som har liknande erfarenheter? Hur har det gått för er? Har ni vågat igen?

 

[trazel]

Mina erfarenheter liknar dina. För mig blir det inte fler barn. Det beror dock inte på graviditeten i sig utan den skulle jag lätt kunna gå igenom igen eftersom jag vet belöningen för det. Jag är helt enkelt nöjd med mina två barn. Jag åt maxdos Zofran under i princip hela min andra graviditet. Jag märkte en stor skillnad när de på apoteket bytte till en billigare variant av medicinen. Det var bara "riktiga" Zofran som hjälpte något mot mitt illamående.

 

[Comatose]

Jag har två barn, den äldre blir 11 år i år och den yngre fyller alldeles snart 4 år. Båda mina graviditeter har varit jobbiga, den andra extremt. Hyperemesis gravidarum (extremt graviditetsillamående) har varit min lott och trots att lillkillen nu blir 4 år får jag fortfarande panik när jag av olika anledningar mår illa.

Med stora killen mådde jag illa till v21 ungefär och i jämförelse med lillkillen var det en dröm. Graviditeten med lillkillen var fruktansvärd. Jag mådde extremt illa, låg i sängen dygnet runt och kunde inte röra mig. Jag kunde inte gå på kontroller hos BM (som fick komma hem till mig vid några tillfällen), min man matade mig med potatismos när jag låg i sängen, jag hade en trädgårdsstol i duschen där jag satt när min man duschade mig och tvättade mitt hår en gång i veckan, jag hade två hinkar vid sängkanten som jag kräktes i omlott och jag var inlagd på sjukhus vid några tillfällen. 13 kilo gick jag ner och i v36 fick förlossningen sättas igång eftersom bebis hade slutat växa i magen. Jag var så psykiskt utmattad att jag vid ett tillfälle tog mig till sjukhuset och sa till läkaren på specialistmödravården att om hon inte plockade ut ungen NU skulle jag själv skära ut den med kniv (och jag menade det). Då blev jag inlagd i några dagar. I det tidigare skedet av graviditeten bokade jag tid för abort tre gånger eftersom jag helt enkelt inte stod ut, och under hela graviditeten åt jag maxdos av en medicin som man egentligen inte ger gravida utan folk som genomgår cellgifter. Jag blev sjukskriven i v6 och var sedan sjukskriven hela graviditeten. Illamåendet blev något bättre efter v31 men jag kunde fortfarande inte göra någonting utan att kräkas.

Nu börjar jag lite smått längta efter en unge till. Min man har sagt i tre år nu att han vill ha fler barn men jag har fått panik bara av tanken. Nu börjar jag dock vekna och det rycker lite i livmodern. Dessutom berättade min mamma för ett tag sedan att hon hamnade i klimakteriet redan när hon var 40år och som jag förstått det så är det ärftligt. Isf har jag "bara" sex år på mig om jag vill ha fler barn, och det är väl ungefär så lång tid det skulle ta att bearbeta detta känns det som

Jag har läst på mycket om hyperemesis gravidarum och som jag förstår det så är det i princip 100% säkert att man får det med tredje barnet om man haft det med de två tidigare. Jag vet att jag inte klarar av ännu en graviditet som den förra. Så vad gör man? Accepterar att det inte blir fler barn? Blir så ledsen när jag tänker på det, känns som att något dör inombords.

Är det någon som har liknande erfarenheter? Hur har det gått för er? Har ni vågat igen?

Herregud vad fruktansvärt. Jag är gravid i v 38 och har också hyperemesis (men inte alls lika illa som du). Det där som du beskriver vet jag inte om jag hade orkat göra tre gånger. Stackars dig!!

 

[Bexzor]

Är det någon som har liknande erfarenheter? Hur har det gått för er? Har ni vågat igen?

Jag är en också en av dem som alltid får extremt graviditetsillamående. Har även några missfall bakom mig.

2004 fick jag mitt första barn, våren 2013 blev jag planerat gravid med mitt andra barn, och jösses vad jag ångrade mig många gånger. Vid ett tillfälle var jag nära att beställa aborttid, jag orkade inte mer. Jag grät mycket under graviditeten, ångest som svällde över och paniken om vad jag hade gjort.
Läkaren på kvinnokliniken där jag fick dropp sa att jag förmodligen får för höga halter och att kroppen lär sig reagera tidigt. Nu sist fick jag veta att det är bekräftat att jag med 99% alltid kommer få extremt graviditetsillamående. 100 ville han inte säga, då det finns undantag.

Vi har ännu inte bestämt fler barn eller inte. Däremot att yngsta sonen måste vara inskolad först då barnen får följa min sambos arbetstider eftersom jag riskerar det extremt graviditetsillamåendet = sjukskrivning och ev inlagd på sjukhus med dropp. Sen vet vi att det blir mycket potatismos och glass då det var det enda jag kunde ha turen att få behålla nån gång då och då. Sambon måste dessutom arbeta i vår stad, då jag kan kräva mycket tid i sjukhusbesök och få i mig näring. Som min älskade sambo sa för ett tag sen "det är som att ha ett småbarn i vuxen storlek"