Jag har barn med en våldtäktsman

Anonymis

Trådstartare
Anonymt nick, om någon vet vem jag är så säg ingenting. Nu tror jag inte att någon känner mig då jag varit rätt anonym här tidigare också, men ändå.

Ja, som rubriken antyder, pappan till mitt barn är en våldtäktsman och ingen vet om det. Egentligen är inte det helt sant då hans släkt innerst inne vet, men ingen låtsas om att något hänt. Jag tar det från början, varning för långt inlägg men jag håller på och river mig ur mitt skal om jag inte får tala om det för någon!

I ettan på gymnasiet lärde jag känna min kompis pojkvän, vi kallar honom L. En äkta svärmorsdröm utifrån sett. Redan vid första mötet kändes det som att han såg rätt in i min själ, hans blick borrade sig in. Vi träffades mer och mer tillsammans och för varje gång blev jag mer och mer olustig, samtidigt som jag föll in i hans famn. Han sa så trygga saker och jag behövde någon att luta mig mot, stödja mig på. Här började hans "ha-begär". Han ville ha mig. Inte att han ville ha mig som att han ville ha mig som flickvän istället, utan han ville ha mig som i äga mig. Vek som jag var gick jag in i hans fälla och kapslades in av honom. Han fick mig och jag litade på att han skulle ta hand om det han fick. Vid den här tiden hade vi kommit fram till sista året på gymnasiet och han hade en ny flickvän.

Vi var ett gäng som brukade träffas, oftast hemma hos honom eller hos mig, och spela spel, se på film mm. Vi var ett väldigt oskuldsfullt och lugnt gäng, inte som vissa grupperingar på gymnasiet kan vara. Han såg till att vi alltid var i samma lag, jag var alltid tvungen att sitta nära honom. Oftast höll han fast mig på ett eller annat sätt. Bensax, armkrok, omfamning. Inget som skulle dra funderingar till sig. Om det var så att jag vägrade så slog han mig när vi var ensamma. Jag kan tolerera det egentligen, men han slog lite för hårt för att det ska vara okej. Så jag gjorde som han ville. Hade väl egentligen kunnat säga något till de andra eftersom de ofta var i rummet intill, men att dra sådan uppmärksamhet till mig var inte något jag önskade.

Det här fortsatte även åren efter gymnasiet, skillnaden är bara att vi träffades mer och mer ensamma. När vi var ensamma var det verkligen nära som gällde absolut hela tiden. Första gången han försökte våldta mig var hemma hos honom. Vi var ensamma hemma, satt och soffan och såg en film när han plötsligt trycker ner mig i soffan, tar strypgrepp och börjar slita av mig kläderna. Naturligtvis drabbas jag av panik. Först fryser jag till is och försöker skrika, men det går inte. Sedan kommer kroppen igång och jag försöker kämpa mig loss genom att sparka och slå. Heeelt meningslöst! Det enda som händer är att han slår mycket värre tillbaka. Lyckas då istället slingra mig loss och springer mot ytterdörren nästan helt naken men han kommer efter, tar ett grabbtag i mitt långa hår (en stor bidragande orsak till att jag nu har en mycket kort frisyr), lyfter upp mig och bär mig tillbaka till golvet nedanför soffan, sätter sig på mig och håller fast mig medan han klär av sig. Har inte en chans att slingra mig mot hans 25 cm och x antal kg större kropp och muskler så istället försöker jag sansa mig och ber honom sluta. Då stannar han upp, lutar sig över mig och stirrar in i mina ögon, en iskall blick. Utan ett ord fortsätter han. Efter den blicken slutar jag göra motstånd utan accepterar mitt öde. Men precis då kommer hans pappa hem som en räddande ängel! Herregud så glad man kan bli av att se en annan person, trots nakenhet och tårdrypt ansikte! Pappan hindrar L och jag passar på att springa därifrån direkt. Jag minns inte hur fan jag tog mig hem, men jag vaknade i min egen säng, skapligt öm överallt! Bodde hemma medan jag pluggade på högskolan så förklarade min mörbultade kropp med att jag halkat utför trappan (var isigt ute) och det svalde min älskade mor med hull och hår, duktig som jag är på att ljuga...

Efter den här händelsen sågs vi inte på ett tag, säkert flera månader. Sedan minns jag att L kontaktar mig igen, bara helt normalt. Inget nämns om förra gången vi sågs och händelsen då. Vi har en återträff med gänget som förr i tiden. "Ha-begäret" känns av men inte alls särskilt starkt. Efter detta håller vi kontakten som förut igen och träffas återigen ensam flera gånger. Han är nu singel också och vi är väl drygt 20 år.

Andra våldstäktsförsöket liknade det första, bara det att han gick ut mycket hårdare från början. Han misshandlade mig mycket mer och under en längre tid tills jag inte orkade göra motstånd alls. Såhär i efterhand var det nog ganska bra för han glömde klockan. Hans föräldrar skulle nämligen komma hem runt midnatt och det gjorde de också. Jag kommer knappt ihåg något mer än en massa skrik och bråk och att hans mamma hjälpte mig att duscha. Jag måste väl ha kvicknat till för även denna gång hade jag kört hem och vaknade i min egen säng. Minns inte vad jag gav för förklaring där hemma.

Hoppar lite i historien och kommer till tredje gången. Hemma hos mig, vi var inte ensamma. När han börjar göra närmanden så gör jag inte motstånd alls utan låter honom våldta mig. Jag antar att det egentligen inte gills som en regelrätt våldtäkt eftersom jag som sagt inte gjorde motstånd och inte sa ifrån... Detta är snart tre år sedan.

Men nu till saken. En våldtäkt och misshandel kan jag överleva, "no big deal". Men jag blev ju såklart gravid!

Jag älskar mitt barn mer än allt annat i hela världen och skulle aldrig i livet vilja leva utan hen, men just vem som är hens pappa håller på att äta upp mig inifrån!! Nu närmar sig julen med stormsteg och det är dags att träffa honom och hans släkt igen. Hans föräldrar och ibland syster träffar jag emellanåt och det går bra (även om stämningen ibland är krystad med tanke på omständigheterna, men det löser barnet upp med sin sprallighet) men han har jag inte träffat sen förra sommaren. Ångesten över att veta att han befinner sig i samma stad som oss och att vi inom några dagar kommer att bli tvungna att träffas är nästan övermäktig! Men ångesten över att veta att vi har hela livet framför oss tillsammans kan jag inte ens beskriva. Vad gör man när man hamnat i den här situationen?!!

Min bästa kompis vet om att det här har hänt, men inte så ingående hur. Jag har inte riktigt vågat berätta även om jag litar på hen till 100%. Hen är redan upprörd nog som det är, jag tror att detta skulle förvärra de känslorna och det vill jag bespara hen. Jag har även varit i kontakt med kurator men kan inte öppna mig något där så slutade med det efter tre gånger. Just nu vet jag inte vad jag ska göra och skriver det här i desperation, bara för att få ur mig det! Det är första gången jag beskriver det här lite mer ingående även om det såklart ligger mer bakom det hela, men nu orkar jag inte bära allting själv längre. Även om ingen läst igenom hela (blev ju rätt långt...) så känns det ändå skönt att ha fått sätta ord på händelserna. Men frågan kvarstår fortfarande: Vad gör man när man har barn med en våldtäktsman?...
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Jag förstår inte vad du menar med att ni har hela livet framför er tillsammans? Bara för att han är far till ditt barn betyder det ju inte att ni måste ha någon som helst kontakt med honom. Ditt barn har rätt till sin far, men du behöver inte umgås eller ha någon kontakt med honom.
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Jag tycker du ska överväga att samtala med någon professionell igen (det handlar väl till viss del om att hitta rätt person) och försöka att öppna dig den här gången. Lättare sagt än gjort förstås, men precis som du skriver så kan det verkligen hjälpa att få det ur sig.

Ni måste absolut inte träffas, du och våldtäktsmannen. Gör på samma sätt som du gjort när du undvek honom i mer än ett år, bara låt bli att träffa honom.

Varför ska du fira jul med honom?! Vägra, fira jul själv om du måste. Du ska inte behöva umgås med någon som misshandlat och våldtagit dig - vad är det för ondskefull jultradition hans släkt försöker tvinga på dig? Vad är det de försöker lära ditt barn, att det är helt normalt att mamma är livrädd för pappa men hon ska minsann plåga sig igenom julbordet för patetiska traditioner är viktigare än henne? Det är ju sjukt att förvänta sig något sådant.
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Jag tänkte att de bara fattades ord som "Hade ingen chans ta mig loss mot hans 25 cm längre och x antal kg tyngre kropp"
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Jag tänkte att de bara fattades ord som "Hade ingen chans ta mig loss mot hans 25 cm längre och x antal kg tyngre kropp"

Åh herregud, så måste det ju vara! Förlåt ts! Har blivit helt skadad av perversa troll. Antar att sättet meningen delades upp på skärmen gjorde att jag läste det annorlunda och det blev obehagligt.
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Kan tillägga att jag verkligen tror det är viktigt att få prata med någon som inte reagerar med att låtsas som det inte har hänt (som hans familj), någon som ser dig och det du gått igenom.

Om du inte vill gå till någon professionell kan det nog fungera med din kompis, även om jag har erfarenhet av att sånt kan gå fel så vet du kanske att hen skulle ta det bra. I så fall är det förstås ett alternativ.
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Min bästa kompis vet om att det här har hänt, men inte så ingående hur. Jag har inte riktigt vågat berätta även om jag litar på hen till 100%. Hen är redan upprörd nog som det är, jag tror att detta skulle förvärra de känslorna och det vill jag bespara hen.
Alltså är din vän psykiskt labil, eller vill du bara rent allmänt undvika att göra hen upprörd? För upprördhet är något positivt i det här fallet, inget du eller någon annan ska vara rädd för, men det får ju inte slå över och bli ohanterligt eller destruktivt.

Skulle inte du vilja att din vän delade med sig om hen hade en svår period, även om det hen berättade gjorde dig väldigt upprörd?
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Jag beklagar verkligen djupt att du träffade en sådan fruktansvärd människa men du måste verkligen inte fortsätta träffa honom. Du kan begära att socialen ordnar en kontaktperson som är med när han träffar barnet om det överhuvudtaget är aktuellt. Du ska absolut inte behöva träffa honom. Om han är snäll mot och med barnet så finns det ju egentligen inget som hindrar utan att barnet har rätt till sin pappa. Är han däremot inte snäll eller inte bryr sig så låt honom inte träffa barnet. Det du ska komma ihåg i det här är att han har inga rättigheter utan det är barnet som har alla rättigheter. Som förälder har man inte rätt till sitt barn utan det är barnet som har rätt till sina föräldrar.

Du måste söka hjälp igen för du måste börja bearbeta allt det här. Om det inte känns bra med den du får prata med så be att få byta tills du får träffa någon som du klickar med och kan gå vidare och bearbeta allt tillsammans med. Du varken kan eller ska bära detta ensam utan du måste få professionell hjälp. Det är fantastiskt att du kan älska ditt barn och för barnets skull så är det ju det viktigaste av allt i det här. Har man en förälder som verkligen älskar en så spelar det mindre roll att den andre föräldern inte är så mycket att ha. Du är i en jättesvår situation och du kommer fara så illa av det och risken är att du börjar må riktigt dåligt av det om du inte får hjälp. Mer än vad du gör idag. Tyvärr så måste du berätta för att få hjälp ifrån samhället. Chansen att du får hjälp ifrån samhället är liksom oavhängigt på att du berättar varför du behöver det extra stödet. För din egen skull och för ditt barns skull så måste du få hjälp med bearbetningen.

Självklart ska ditt barn aldrig få veta hur det ligger till men det hindrar inte att du ordnar så att du får hjälp.

Jag undrar hur det kommer sig att du känner dig tvingad att träffa honom fortfarande? Har han fortfarande makt över dig eller är det för att omgivningen anser att han har några rättigheter vad gäller barnet? Du måste få hjälp i detta så att du blir så stark att du orkar med hemligheten för tyvärr är ju detta inget som du kan berätta för vem som helst för då lär det komma fram till ditt barn förr eller senare. Ditt barn måste få tro att du bara blev oplanerat gravid med någon men verkligheten bakom ska barnet slippa bära.

Om din vän är att lita på och du känner henom väl så tycker jag att du ska berätta. Jag tycker att du ska berätta för att du behöver allt stöd du kan få. Du måste sluta tänka så mycket på alla andra och börja tänka på dig själv och på ditt barn. Ni är de viktiga personerna i det här. Ingen annan har med att göra hur du väljer att leva. För du har ett val. Du ska inte tvinga dig själv att umgås med människor som får dig att må dåligt.
Du är inte heller ensam. Kom ihåg det. Det finns enormt många kvinnor som lever eller har levt i förhållanden där den ena parten regelbundet våldtar och/eller misshandlar och många är de som har stannat alldeles för länge eller som fortfarande är kvar. På kvinnojouren finns massor av kunskap och erfarenhet av våld av olika slag i relationer. Dit kan du ringa och få stöd och hjälp. De har också mer koll på vad för slags hjälp och stöttning du kan få i olika situationer ifrån samhället. Kanske kan du träffa någon där som kan hjälpa dig att bearbeta allt? Du vågade bryta dig loss och det ska du ha en stor eloge för och nu måste du fortsätta för din egen skull och för ditt barns skull. Idag har du tagit det första steget genom att våga skriva om det här på buke. Du ska inte låta dig brytas ner genom att träffa honom eller umgås med honom. Om det är så att han vill träffa barnet så får det bli genom en kontaktperson.

En av orsakerna till att du måste börja bearbeta detta är för att du ska kunna säga rakt ut till socialen varför du måste ha hjälp ifrån deras håll och jag hoppas verkligen att ingen på socialen tvekar på att du behöver hjälpen om du berättar. Jag vet tyvärr inte hur det går till exakt men jag tycker att det är självklart att de hjälper dig och ordnar en kontaktperson som kan vara med om och när han träffar barnet. Om han ändå inte är intresserad av att träffa barnet så uppmuntra inte det heller. Det är sällan jag tycker att man ska undanhålla barnet ifrån att lära känna sin andra förälder men i det här fallet så ser jag faktiskt ingen anledning till att ditt barn ska lära känna honom. Han gjorde sitt val när han var så brutal mot dig.

Om du sedan har en sådan kontakt med hans föräldrar att de är/kan bli en positiv tillgång för barnet och kanske för dig med och det känns okej för dig så låt dem träffas men du ska absolut inte träffa honom. Det måste du göra klart för hans föräldrar. Om de bryr sig det minsta så ser de också till att du slipper träffa honom. Gör det inte det så kanske de inte är någon tillgång för dig och barnet heller. Du måste i det här fallet sätta upp villkor för att de ska få träffa sitt barnbarn.

Du måste bli så stark i dig själv så att du vågar säga ifrån. Så att han inte längre har någon makt över dig. Kom ihåg att han har inga rättigheter att träffa dig och inte barnet heller. Han kan inte tvinga dig att träffa honom och du ska inte gå med på att träffa honom. Vad som helst är bättre än att träffa honom.

Om du vill prata privat så är du så välkommen att skicka pm.

Kramar om.
 
Senast ändrad:
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Förutsatt att detta nu är sant och inte trollande... Det låter väldigt osannolikt.

Men OM det är sanning så ser jag inga som helst skäl för TS att över huvud taget träffa barnets far.

Barnet ska träffa sin far om fadern är OK, men et behöver inte TS.

Jag kan inte begripa riktigt
Men ångesten över att veta att vi har hela livet framför oss tillsammans kan jag inte ens beskriva. Vad gör man när man hamnat i den här situationen?!!

Det låter inte trovärdigt? Människor har skilt sig, separerat, låtit bli att träffas - i århundranden. Varför skulle TS behöva ha ett liv tillsammans med den där mannen.
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Jag tycker du ska dra i nödbromsen nu. Det finns ingen anledning att plåga dig själv med att träffa honom, eller hans familj. Du behöver hjälp att bearbeta det som hänt och nysta upp hur du ska hantera situationen så att du inte far mer illa.
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Ta ditt barn och lägg benen på ryggen !!!!!

Varför anmälde du inte människan!??! Våldtäktsförsök är lika mycket ett brott som genomförd våldtäkt!
Och våldtäkt och misshandel ÄR en BIG DEAL!!!!

Jag vet inte om du har underlag för att lyckas få igenom det - men om möjligt skulle jag söka om ensam vårdnad om du inte redan har det..

Jag har själv haft en rubbad förälder som jag tack och lov slapp undan som mycket liten. Tro mig, barnet har det bättre utan honom.

Som vuxen kan barnet själv ta beslutet om h*n vill träffa honom. Ja, eller åtminstone när barnet är i en ålder där h*n förstår situationen.
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Varför anmälde du inte människan!??! Våldtäktsförsök är lika mycket ett brott som genomförd våldtäkt!
Och våldtäkt och misshandel ÄR en BIG DEAL!!!!
Med tanke på hur många vittnen som finns kan det nog vara en god idé att anmäla, skulle de säga sanningen så skulle han väl med 99% säkerhet bli dömd för både våldtäktsförsök och misshandel.

Jag brukar inte tycka varken si eller så om att anmäla, för jag vet att det kan vara svårt, men här har ju ts ett klart övertag.

Tillägg: Eller har det kanske gått för lång tid nu sedan det hände? Det är lite oklart hur länge sedan de första händelserna inträffade.
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Det sorgliga i sammanhanget är att TS inte är ensam om att ha barn tillsammans med någon som våldtagit dem. :cry:

Jag har nog inga kloka ord att komma med till TS, bara medkänsla.
Men jag undrar lite hur han fungerar ihop med barnet? Är det minsta lilla risk för att barnet kan fara illa, så har du faktiskt både rätt och skyldighet att hålla barnet därifrån.
Och jag förstår inte heller varför du ska fira jul med honom? Du borde hålla dig LÅNGT därifrån! Ja, ni har barn ihop men det betyder inte på något sätt att ni måste träffas mer än absolut nödvändigt = för att kommunicera angående barnet.
Med tanke på hur många vittnen som finns kan det nog vara en god idé att anmäla, skulle de säga sanningen så skulle han väl med 99% säkerhet bli dömd för både våldtäktsförsök och misshandel.

Jag brukar inte tycka varken si eller så om att anmäla, för jag vet att det kan vara svårt, men här har ju ts ett klart övertag.

Tillägg: Eller har det kanske gått för lång tid nu sedan det hände? Det är lite oklart hur länge sedan de första händelserna inträffade.
preskriptionstiden är 10 år, så är det mindre än 10 år sedan det hände går det fortfarande att anmäla.
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Hoppar lite i historien och kommer till tredje gången. Hemma hos mig, vi var inte ensamma. När han börjar göra närmanden så gör jag inte motstånd alls utan låter honom våldta mig. Jag antar att det egentligen inte gills som en regelrätt våldtäkt eftersom jag som sagt inte gjorde motstånd och inte sa ifrån... Detta är snart tre år sedan.
Det är inte helt säkert att lagen betraktar det som en våldtäkt, men med tanke på tidigare (dessutom bevittnade) våldtäktsförsök och misshandel så kan det nog betraktas som att du var satt i en sådan situation att det var våldtäkt även utan motstånd från din sida.

Ni var inte ensamma, vad menar du med det?
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

preskriptionstiden är 10 år, så är det mindre än 10 år sedan det hände går det fortfarande att anmäla.
Ja våldtäkten går ju definitivt att anmäla, eftersom det var 3 år sedan.

Ts beskriver att hon hoppar i historien till våldtäkten, så det är lite oklart hur lång tid som passerat. Men jag antar att det inte handlar om flera år utan kanske snarare dagar, veckor eller månader mellan de här tidigare tillfällena och våldtäkten? I så fall går ju det att anmäla även våldtäktsförsöket och misshandeln utan problem.

Misshandel av normalgrad ligger väl på 5 års preskriptionstid, och grov misshandel 10 år, jag vet inte vad det rör sig om för grad här.
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Svarar alla! Tack för ert stöd, det gör jättemycket. Fattar ärligt inte hur jag vågade kasta ur mig allt det här på det här viset, men just då var ångesten för hög så det bara var tvunget ut för att inte riva mig ur min kropp!

Anledningen till att vi "måste" träffas under julen är för att det förväntas så. Jag vet att jag för min skull borde hålla mig undan men jag vet inte riktigt i praktiken hur jag ska göra. Utom om jag skulle berätta för min familj förstås.

Någon sa något om att min kompis kanske var labil. Tvärtom är hen min största stöttepelare i allt skit men även i lycka :). Jag ville bespara hen hela allting bara för att jag inte tycker om att vara en belastning för folk. Otroligt korkat eftersom det snarare får en tvärtomeffekt! Men ja, jag har inte pratat med hen om detta, däremot visade jag tråden så hen fick läsa själv. Det är lättare att skriva än att ta händelsen i mun.

Och nej, han har inte makt över mig längre. Vi hörs nästan aldrig. Det om att kanske försöka ordna med en kontaktperson om vi ska träffas var faktiskt en bra idé. Kan tillägga att det inte är någon fara för barnet och att vi ändå inte träffas ensamma. Oftast är hans föräldrar med. Han är dessutom inte särskilt intresserad av att träffa någon av oss. Jag kanske borde låta det vara så?

Jag vet inte riktigt om det finns någon anledning att anmäla nu ändå. Visst, det är bara 3-6 år sedan men särskilt bra vittnen kan vi inte direkt prata om. Hans föräldrar, ja. Men de är de enda och jag vet inte om de skulle ställa upp på mig och vända sig mot sin egen son. Jag har ingen aning om hur nånting sånt där fungerar så jag ska inte säga så mycket. Några andra vittnen finns inte. Jag vet heller inga datum och det finns inga bilder eller liknande. Det som finns är ju att man kan göra DNA-test för att bevisa att barnet är hans, men det leder å andra sidan inte till någonting eftersom det inte skulle varit osannolikt att vi haft sex "på vanligt vis". Som sagt så vet jag inte alls hur man går till väga.

Nu tror jag att jag svarat på allt. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Känner mig bara helt tom nu när jag slängt upp det här i luften..
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Om jag förstår dig rätt så är det inte uttalat från familjens håll (hans familj) att det är just hans barn? Det görs inget anspråk på att han är pappa eller att han träffar barnet för att det är hans?

I så fall är det ju egentligen ganska enkelt; var inte med dem! Tillbringa julen med DIN familj och/eller din/a vän/ner (du talar ju åtminstone om en nära vän och stöttepelare). Varför ska du utsätta dig för att umgås med dem? Han som våldtagit dig och föräldrarna som vet om att det skett!

Bara sluta umgås med dem! Om hans föräldrar undrar varför så kan du ju säga rätt ut varför; eller indirekt "ni vet nog varför, egentligen, om ni tänker efter". Om han frågar så säger du som det är.

Du behöver få hjälp och styrka. Din vän kan hjälpa dig som vän. Ett proffs behöver hjälpa dig som "objektiv". Du behöver hjälp att hantera hela händelsen OCH du behöver hjälp för ditt barns skull; för att kunna gå vidare i livet och inte ätas upp av detta inifrån (och bli en sämre förälder än du kan vara).
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Men, det måste ju vara en otroligt märklig situation med tanke på att hans försäldrar vet om vad som hänt? Kan dom verkligen sitta där och fira jul tex utan minste konstighet? Det låter ju helt galet. Sen måste väl ändå din familj undrat när ni ändå inte träffats under såpass långa perioder?
 
Sv: Jag har barn med en våldtäktsman

Anledningen till att vi "måste" träffas under julen är för att det förväntas så. Jag vet att jag för min skull borde hålla mig undan men jag vet inte riktigt i praktiken hur jag ska göra. Utom om jag skulle berätta för min familj förstås.
Men fuck förväntningar! Vems förväntningar är det du tycker att du måste leva upp till? Hans familj? Hans? Han bryr ju sig inte säger du ju. Så vems förväntningar är det du vill leva upp till och varför vill du tillfredsställa dessa människor? Varför är deras förväntningar värda mer än ditt egna mående och din egna vilja?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
3 862
Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 368
Relationer Hej! Undrar om någon här varit i liknande sits och som kan dela med sig av sina erfarenheter. Jag har träffat min kille snart ett år, i...
3 4 5
Svar
80
· Visningar
5 421
Senast: cewe
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 012
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp