Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Vallmo]

Tillägg....
@Vallmo - låt dig inte snärjas in i nya varianter av den psykiska misshandeln.

Som jag ser det är de här nya sakerna bara en annan sida av misshandeln!!

Som sagt - gå inte på det. Du är alldeles för klok för det.

Du har rätt, jag tror att han har hittat en ny variant, precis som du säger.
Fan, vad du är bra och hela Buke också för den delen också.

 

[Vallmo]

Läs min fetning/understrykning många gånger @Vallmo Det är väldigt väldigt kloka och viktiga ord från @tanten

Jag har precis börjat upptäcka att jag är en egen människa.
Det känns lite märkligt och väldigt bra.
Jag märker själv att jag har många nya, bra tankar i huvudet.

Jag tror inte han för ett ögonblick kommer tro att jag kommer driva igenom en separation. Han kommer antagligen bli väldigt förvånad.

 

[MiaMia]

Angående internetrensningen:

Det han gör är ju att etablera ett subjekt "Familjen" som är viktigare och överordnat "Vallmo".

Sen kan han manipulera vem som har tolkningsrätten och beslutanderätten för "Familjens" räkning.
Om den är hotad, vilka intressen och prioriteringar den har - och vad som är dess vilja.
Verkar ju logiskt att det inte ska vara bara "Vallmo" som gör det på egen hand för alla, eller?
Lurigt också, för i "Familjen" ingår ju barnen och dem vill "Vallmo" naturligtvis väl och värna om - tom högre prioriterade än sig själv.

Men "Familjen" är inte ett självständigt subjekt.
Den består av INDIVIDER, som har egna viljor, åsikter, behov och kan agera helt på egen hand.
Som @Vallmo också inser när hon får möjlighet att tänka på saken ordentligt och känna efter själv utan sambon för nära.

Det är inte bara Vallmo som blir inföst i och vallad som en boskapshjord här, faktiskt också barnen.
Att prata på det sättet gör också barnens intressen underordnade. Speciellt sonen som har särskilda behov. Vad händer när det ställs mot den överordnade "Familjens" intressen?

Hot/våld/makt i nära relation kanske blir tydligare ord än misshandel.

 

[Mia_R]

Heja dig @Vallmo!

Jag gillar inte hur han uppför sig när du skriver om ditt liv, men jag gillar verkligen att du nu ser med helt nya ögon och fattar vad han håller på med. Jag gillar att du vaknat upp och insett att det inte är någon prins på en vit springare utan ett troll som du närt som sambo, men nu håller solen på gå upp och hans lögner spricker en efter en och han har inte kvar samma makt över dig som tidigare.

Heja dig!

 

[Kattennizze]

Hann svara på lite inlägg medans ni skrev.

Just det där att jag är en egen person har ju tagits ifrån mig.
Eller så har jag lämnat ifrån mig det, beroende på hur man ser det.
Jag tror inte att han ser mig som en egen person riktigt. Ibland försöker han, men det verkar inte funka för honom i alla fall.

Som igår till exempel så frågade han mig om mina smärtor i axeln gått över. "Nej, det har dom inte gjort, jag har fortfarande ont".
Se jämför han med en tennisspelare som fick någon skada och vilade i sex månader och tyckte att det skulle jag också göra.
"Toppen" sa jag, vem ska städa och handla här hemma under tiden?
Ska du göra det hade du tänkt dig? Det hade han inget svar på.

Att få andras kommentarer om min sambos beteende är minst sagt anmärkningsvärt är jättebra för mig, eftersom jag knappt vet vad som är ok längre.

Just nu, i detta ögonblick har jag fattat vad han håller på med.
Jag storstädar hemma innan jag opereras för att jag inte kommer kunna sköta hemmet ordentligt på minst 4-6 veckor.
Det han gör är att ifrågasätta, ska du verkligen städa? Kan du verkligen lyfta osv.
Detta gör han utan att erbjuda sig själv att göra det jag gör.
Jag tror faktiskt att han har hittat ett nytt sätt att skuldbelägga mig, dvs genom att ställa mig mot mig själv på det viset.
Eller så är jag paranoid.

Han är listig, det måste jag verkligen säga.

Han är som en jävla orm helt enkelt. Ju fortare du blir av med det påhänget, desto bättre.

 

[Vallmo]

T

Angående internetrensningen:

Det han gör är ju att etablera ett subjekt "Familjen" som är viktigare och överordnat "Vallmo".

Sen kan han manipulera vem som har tolkningsrätten och beslutanderätten för "Familjens" räkning.
Om den är hotad, vilka intressen och prioriteringar den har - och vad som är dess vilja.
Verkar ju logiskt att det inte ska vara bara "Vallmo" som gör det på egen hand för alla, eller?
Lurigt också, för i "Familjen" ingår ju barnen och dem vill "Vallmo" naturligtvis väl och värna om - tom högre prioriterade än sig själv.

Men "Familjen" är inte ett självständigt subjekt.
Den består av INDIVIDER, som har egna viljor, åsikter, behov och kan agera helt på egen hand.
Som @Vallmo också inser när hon får möjlighet att tänka på saken ordentligt och känna efter själv utan sambon för nära.

Det är inte bara Vallmo som blir inföst i och vallad som en boskapshjord här, faktiskt också barnen.
Att prata på det sättet gör också barnens intressen underordnade. Speciellt sonen som har särskilda behov. Vad händer när det ställs mot den överordnade "Familjens" intressen?

Hot/våld/makt i nära relation kanske blir tydligare ord än misshandel.

Vi hade faktiskt en sån här situation när det gäller sonen med ASD idag.
De hade varit ute och han hade blivit sur och otrevlig mot sin lillebror.
Sambon satte hårt mot hårt och tog hans telefon, vilket såklart gjorde honom ännu argare.
Som vanligt i såna här situationer kör han med hot och ultimatum, vilket ALDRIG funkat någon gång.

När dom väl kom hem så var sonen minst sagt i upplösningstillstånd. Han vrålade och slogs, typ.

När såna här situationer uppstår brukar jag bara koppla på autopiloten från jobbet och så gjorde jag även denna gång med sonen.
Det handlar helt enkelt om att pressa ner han under kedjetäcket, hålla kvar honom tills han är lugn.
Ja, sen lugnade han ju ner sig ordentligt (kedjetäcket utlöser lugn och ro-hormon oxycitin) och jag pratade med honom efteråt (som vi gör på jobbet också i såna här situationer) och frågade hur han ville att vi skulle göra.
Han svarade att han tyckte att det var bra när jag höll fast honom och att vi skulle göra så nästa gång.
Sonen fick mat och sen har han varit nöjd och glad hela eftermiddagen.

Men sambon fortsatte älta att han fortfarande mådde dåligt av det.
Jag sa till honom att släppa för sin egen skull. Sonen hade ju gjort det.
Sen började han babbla om att lillebror hade gjort så att han hade blivit arg och att man på något vis skulle lära honom att inte reta upp storebror och att man skulle lägga något slags ansvar på lillebror. Där sa jag ifrån rätt bestämt.

Massor av såna här grejer håller han på med och min långa utläggning var egentligen en bekräftelse på att det du skrivit stämmer i hög grad.

Han grötar ihop oss, lilla sonen ska ta ansvar för stora sonens beteende, jag ska endast skriva censurerat på Buke, hans egna känslor hänger kvar långt efter att bråket är överspelat för att inte tala om hans skuldbeläggande mot mig, dvs det hela tråden handlar om.

Men han sa i alla fall att han var glad att jag förstod hur han kände.
Alltid något!

 

[MiaMia]

T
Vi hade faktiskt en sån här situation när det gäller sonen med ASD idag.
De hade varit ute och han hade blivit sur och otrevlig mot sin lillebror.
Sambon satte hårt mot hårt och tog hans telefon, vilket såklart gjorde honom ännu argare.
Som vanligt i såna här situationer kör han med hot och ultimatum, vilket ALDRIG funkat någon gång.

När dom väl kom hem så var sonen minst sagt i upplösningstillstånd. Han vrålade och slogs, typ.

När såna här situationer uppstår brukar jag bara koppla på autopiloten från jobbet och så gjorde jag även denna gång med sonen.
Det handlar helt enkelt om att pressa ner han under kedjetäcket, hålla kvar honom tills han är lugn.
Ja, sen lugnade han ju ner sig ordentligt (kedjetäcket utlöser lugn och ro-hormon oxycitin) och jag pratade med honom efteråt (som vi gör på jobbet också i såna här situationer) och frågade hur han ville att vi skulle göra.
Han svarade att han tyckte att det var bra när jag höll fast honom och att vi skulle göra så nästa gång.
Sonen fick mat och sen har han varit nöjd och glad hela eftermiddagen.

Men sambon fortsatte älta att han fortfarande mådde dåligt av det.
Jag sa till honom att släppa för sin egen skull. Sonen hade ju gjort det.
Sen började han babbla om att lillebror hade gjort så att han hade blivit arg och att man på något vis skulle lära honom att inte reta upp storebror och att man skulle lägga något slags ansvar på lillebror. Där sa jag ifrån rätt bestämt.

Massor av såna här grejer håller han på med och min långa utläggning var egentligen en bekräftelse på att det du skrivit stämmer i hög grad.

Han grötar ihop oss, lilla sonen ska ta ansvar för stora sonens beteende, jag ska endast skriva censurerat på Buke, hans egna känslor hänger kvar långt efter att bråket är överspelat för att inte tala om hans skuldbeläggande mot mig, dvs det hela tråden handlar om.

Men han sa i alla fall att han var glad att jag förstod hur han kände.
Alltid något!

Och du sopar upp och räddar allt efter att sambon egenhändigt har eskalerat det från liten kris till stor kris...

Jättebra att låta honom själv vara med och bestämma vad som är bra metoder.
Superkramar till duktiga och kloka sonen!

 

[Vallmo]

Och du sopar upp och räddar allt efter att sambon egenhändigt har eskalerat det från liten kris till stor kris...

Jättebra att låta honom själv vara med och bestämma vad som är bra metoder.
Superkramar till duktiga och kloka sonen!

Ja, så långt tänkte inte jag, alltså att jag sopar upp efter sambon.
Sen städade jag resten av eftermiddagen och kvällen, bokstavligt.

Sonen och jag har pratat lite till och han tyckte att det var skönt att sluta vara arg, typ.
Stackarn, han har det inte lätt.
På kvällen nu så hade han käkat för mycket skräp och godis så det slutade med att han kräktes upp allt igen.
Han kan verkligen inte känna sina egna gränser, det är uppenbart när det gäller det mesta. Och skräpmaten stod sambon för.....

Jag börjar känna mig lite gnällig.

 

[Vallmo]

Han är som en jävla orm helt enkelt. Ju fortare du blir av med det påhänget, desto bättre.

Ja, faktiskt!
Det är värre ställt med honom än jag trott. Han fortsätter ju bara......
Har inte riktigt fattat vidden av allt ännu, tror jag......

För övrigt, ibland känns det som jag inbillar mig allt och att allt bara finns i mitt huvud.
Litar inte riktigt på mitt eget omdöme och min magkänsla.
Tänk om det är något jag bara hittat på? Så känns det ibland och det är jättejobbigt.

 

[tanten]

För övrigt, ibland känns det som jag inbillar mig allt och att allt bara finns i mitt huvud.
Litar inte riktigt på mitt eget omdöme och min magkänsla.
Tänk om det är något jag bara hittat på? Så känns det ibland och det är jättejobbigt.

..och i samma sekund det drabbar dig så går du till tråden och läser. sedan skriver du ett inlägg så vi kan få dig på banan igen.

Och hör sen!

 

[TinyWiny]

Ja, faktiskt!
Det är värre ställt med honom än jag trott. Han fortsätter ju bara......
Har inte riktigt fattat vidden av allt ännu, tror jag......

För övrigt, ibland känns det som jag inbillar mig allt och att allt bara finns i mitt huvud.
Litar inte riktigt på mitt eget omdöme och min magkänsla.
Tänk om det är något jag bara hittat på? Så känns det ibland och det är jättejobbigt.

När du tvekar och tror att allt finns i ditt huvud så läs alla svar i tråden. Då behöver du inte tveka längre. Det han gör är verkligt, det du har levt i har varit en lögn.
Som sagt, det är lättare att tro på en lögn man har hört tusen gånger än en sanning man hör första gången.

 

[Vallmo]

Heja dig @Vallmo!

Jag gillar inte hur han uppför sig när du skriver om ditt liv, men jag gillar verkligen att du nu ser med helt nya ögon och fattar vad han håller på med. Jag gillar att du vaknat upp och insett att det inte är någon prins på en vit springare utan ett troll som du närt som sambo, men nu håller solen på gå upp och hans lögner spricker en efter en och han har inte kvar samma makt över dig som tidigare.

Heja dig!

En sån målande beskrivning av honom.

Fast det pendlar fram och tillbaka, som sagt. Ibland känner jag mig väldigt osäker på mig själv.
Men samtidigt, så är jag mycket mera målmedveten och närvarande nu.
Jag kan sätta fingret på hans beteende direkt nu. Det kunde jag aldrig förut utan det lämnade bara en molande känsla av ett obehag.

Så, ser jag tillbaka har det hänt en hel del.
Jag har en otrolig tur som fått allt stöd här på Buke och från mina behandlare på psyk.
Utan allt det stödet hade jag inte kommit halvvägs ens, tror jag.
Och det hade nog kunnat gå hemskt illa om jag inte hade blivit inlagd. Det var väldigt nära......
Sen är det verkligen tryggt också att jag har en bra chef och en bra handläggare på FK.
Handläggaren vet om hela min situation och chefen vet om att jag ska separera.
Ja, jag har sagt det förr, men jag känner mig verkligen lyckligt lottad när det gäller den biten. Det betyder så oerhört mycket.

Jag hoppas verkligen att jag kommer kunna genomföra mina planer och att det kommer gå bra.
Jag är lite orolig, faktiskt ändå. Även om jag är starkare så klarar jag inte vad som helst.

 

[Vallmo]

..och i samma sekund det drabbar dig så går du till tråden och läser. sedan skriver du ett inlägg så vi kan få dig på banan igen.
Och hör sen!

När du tvekar och tror att allt finns i ditt huvud så läs alla svar i tråden. Då behöver du inte tveka längre. Det han gör är verkligt, det du har levt i har varit en lögn.
Som sagt, det är lättare att tro på en lögn man har hört tusen gånger än en sanning man hör första gången.

Ja, ni har absolut rätt och det är ju därför jag svamlar lite, eller sorterar tankarna.
Jag har faktiskt läst igenom i stort sett hela tråden för någon vecka sen för att kunna få en klarare bild av läget.

Ja, jag får en overklighetskänsla ibland om allt verkligen stämmer.
Jag har en tendens att bagatellisera mitt eget lidande, eller vad man ska säga.
Dessutom har jag haft en sån övertro på min sambo så många år nu, så det är svårt att tänka om.
Han har liksom alltid ställt sig över andra människor och jag har trott att det beror på att han är lite bättre. Han tycker ju det själv.
Jag skäms för att jag har gått på det eftersom det har fått mig att se ner på människor jag egentligen tycker om.

Utifrån vad han har läst här så säger han att "några av dom på forumet är inte riktigt kloka".
Så han försöker ju även där tala om för mig att era svar är åt helvete och att det en massa störda människor med egna issues som skriver här, typ.

Jag vet inte om han läser här fortfarande.
Han säger att han inte gör det men jag kan inte riktigt tro på det och tyvärr stör det mig faktiskt rätt mycket.
Å andra sidan så tänkte jag, vad har han för rätt att kräva censur av det jag pratar eller skriver om. Det blir lite som om han skulle tala om för mig vad jag får säga till familjen, terapeuterna, läkaren osv. Och det har han inte gjort. Ännu!

 

[MiaMia]

Ja, så långt tänkte inte jag, alltså att jag sopar upp efter sambon.
Sen städade jag resten av eftermiddagen och kvällen, bokstavligt.

Sonen och jag har pratat lite till och han tyckte att det var skönt att sluta vara arg, typ.
Stackarn, han har det inte lätt.
På kvällen nu så hade han käkat för mycket skräp och godis så det slutade med att han kräktes upp allt igen.
Han kan verkligen inte känna sina egna gränser, det är uppenbart när det gäller det mesta. Och skräpmaten stod sambon för.....

Jag börjar känna mig lite gnällig.

Jag tänker bara att en del saker kommer synas tydligare om barnen ska bo varannan vecka, och respektive förälder ska hantera allt rörande dem den veckan...

 

[Vallmo]

Jag tänker bara att en del saker kommer synas tydligare om barnen ska bo varannan vecka, och respektive förälder ska hantera allt rörande dem den veckan...

Ja, den biten oroar mig också.
Jag kommer inte kunna bo så att det är gångavstånd till skola, som vi har nu.
Det kommer med största sannolikhet min sambo kunna ha råd med.
Jag hoppas och vill inte att barnen kommer välja att bo med sambon i högre grad för att det är enklare för dom praktiskt.
Jag har inte särskilt stort hopp om att han kommer "hjälpa" mig där.
Snarare kommer han antagligen använda det emot mig och det är en konkret sak som jag är orolig för.
Jag längtar också efter att vara förälder på egen hand och kunna forma min samvaro med barnen mer utifrån mig själv.
Nu är det i princip han som "bestämmer" hemma när det gäller det mesta med barnen och jag sköter markservicen, typ. Kasst, ja, jag vet.

 

[TinyWiny]

Ja, den biten oroar mig också.
Jag kommer inte kunna bo så att det är gångavstånd till skola, som vi har nu.
Det kommer med största sannolikhet min sambo kunna ha råd med.
Jag hoppas och vill inte att barnen kommer välja att bo med sambon i högre grad för att det är enklare för dom praktiskt.
Jag har inte särskilt stort hopp om att han kommer "hjälpa" mig där.
Snarare kommer han antagligen använda det emot mig och det är en konkret sak som jag är orolig för.
Jag längtar också efter att vara förälder på egen hand och kunna forma min samvaro med barnen mer utifrån mig själv.
Nu är det i princip han som "bestämmer" hemma när det gäller det mesta med barnen och jag sköter markservicen, typ. Kasst, ja, jag vet.

Jag tror inte att du behöver oroa dig för att de vill bo mer hos ditt snart ex. än hos dig. Barn ser och behöver fler och andra kvalitéer hos sina föräldrar och i sina liv än att bo på gångavstånd från skolan. Han kan säkert komma att vända det som allt annat emot dig och det kan självklart vara jobbigt men du får se det som ytterligare ett sätt som han försöker kontrollera dig på och vägra ta på dig det. Barn som åker buss, bil, cyklar osv. en rimlig bit mår inte sämre än de som promenerar till skolan.

Så länge du är den som tar vuxna genomtänkta beslut med barnens bästa framför ögonen så ska du vara nöjd. När dina barn slipper leva i den miljön de gör nu så kommer de också förändras precis som du och när ni har landat i allt det nya så kan ni tillsammans skapa det liv ni vill ha. Det kan säkert kännas kaosartat i början när ingen annan bestämmer, vanans makt är stor även om vanan är vidrig, men jag är övertygad om att du snart kommer känna enbart lättnad över att få ta dina egna beslut baserade på ditt och dina barns behov och ert bästa istället för det som han anser är bäst (läs bäst för honom).

 

[Texaz]

Ja, den biten oroar mig också.
Jag kommer inte kunna bo så att det är gångavstånd till skola, som vi har nu.
Det kommer med största sannolikhet min sambo kunna ha råd med.
Jag hoppas och vill inte att barnen kommer välja att bo med sambon i högre grad för att det är enklare för dom praktiskt.
Jag har inte särskilt stort hopp om att han kommer "hjälpa" mig där.
Snarare kommer han antagligen använda det emot mig och det är en konkret sak som jag är orolig för.
Jag längtar också efter att vara förälder på egen hand och kunna forma min samvaro med barnen mer utifrån mig själv.
Nu är det i princip han som "bestämmer" hemma när det gäller det mesta med barnen och jag sköter markservicen, typ. Kasst, ja, jag vet.

Håller med @TinyWiny , barnen klarar av att ha det "mindre" bekvämt, däremot tror jag de kommer att känna att de måste vara rättvisa gentemot föräldrarna och spendera lika mycket tid hos var och en, på gott och ont.
När jag skilde mig (efter år av psykisk misshandel) valde pappan att flytta in till stan. Det var såklart spännande ett tag, men trots att det var enklare där för barnen så var de lika mycket, eller mer hos mig.
För mig var det viktigt att aldrig prata illa om deras far, tyvärr innebar det att jag vände åt andra hållet och nästan ursäktade honom när de pratade illa om honom.... Idag inser jag att jag hade kunnat hantera det på ett annat sätt och bekräftat dem mer i deras känslor
Men det har ändå blivit rätt bra, deras pappa har förändrat sig och de har idag en bra relation till honom, och jag med!
Det kan faktiskt sluta lyckligt och expartnern kan faktiskt rycka upp sig rejält i en ny relation, eller ensam.
Om man bara ser till att finnas där för barnen så kommer de inte att "överge" en.

 

[MiaMia]

Ja, den biten oroar mig också.
Jag kommer inte kunna bo så att det är gångavstånd till skola, som vi har nu.
Det kommer med största sannolikhet min sambo kunna ha råd med.
Jag hoppas och vill inte att barnen kommer välja att bo med sambon i högre grad för att det är enklare för dom praktiskt.
Jag har inte särskilt stort hopp om att han kommer "hjälpa" mig där.
Snarare kommer han antagligen använda det emot mig och det är en konkret sak som jag är orolig för.
Jag längtar också efter att vara förälder på egen hand och kunna forma min samvaro med barnen mer utifrån mig själv.
Nu är det i princip han som "bestämmer" hemma när det gäller det mesta med barnen och jag sköter markservicen, typ. Kasst, ja, jag vet.

Vet inte om du läste mig fel nu?
Jag menade som att det exempelvis blir kräks flera kvällar i veckan hos sambon, men sällan hos Vallmo.
Undrar hur det kommer sig, kanske något föräldrarna gör olika...

Precis, sambon "bestämmer" att barnen inte ska bråka.
Vallmo hanterar så att det kommer till en förändring/utveckling/inlärning/något annat.
Resultatutvärdering av strategierna?

 

[Kamomilla]

@Vallmo en fundering angående varannan vecka efter separationen, skulle det vara ett alternativ att byta barnen olika dagar? Tex lillebror byter måndagar och storebror onsdagar?
Då får varje barn lite egentid med respektive förälder och lillebror behöver inte anpassa sig till storebrors diagnoser.

 

[Vallmo]

Vet inte om du läste mig fel nu?
Jag menade som att det exempelvis blir kräks flera kvällar i veckan hos sambon, men sällan hos Vallmo.
Undrar hur det kommer sig, kanske något föräldrarna gör olika...

Precis, sambon "bestämmer" att barnen inte ska bråka.
Vallmo hanterar så att det kommer till en förändring/utveckling/inlärning/något annat.
Resultatutvärdering av strategierna?

Ja, du har ju rätt där.
Angående maten så har jag valt att blunda för det nu, men det skaver ändå.
Friterad munk till mellanmål, pannkaka till lunch, makaroner och färdig-köttbullar till middag och sen lördagsgodis.
Sen spydde han, direkt efter godiset.

Lillebror är smal däremot, på gränsen till mager.
Han överäter inte och väljer ofta sundare alternativ om det finns.
Han älskar grönsaker så det får han alltid av mig i alla fall.
Mörkt bröd gillar han också, men sambon står ändå och rostar vitt bröd och brer smör på.
När det är säsong brukar jag och lilla killen gå ut i trädgården tillsammans och plocka och äta färska bär, frukter och grönsaker.
Han får till exempel hallon och hela små gurkor direkt från plantan.

Tyvärr gillar inte den stora killen frukt och grönsaker alls. Han får kväljningar av det.
Han har också lagt på sig en del vikt och det känns verkligen inget bra för mig som är överviktig. Vet inte om det är medicinen.
Jag själv var smal på gränsen till tunn när jag var liten och nu har jag övervikt i alla fall.

Det här är en av bitarna jag verkligen tänkte ta tag i när jag får eget.
Dels för att jag själv föredrar sunda alternativ och sen för att jag gillar idén med att skörda egna grönsaker, bär och frukt.
Sen brödet också. Det går att baka eget, jag har en bakmaskin som bara står.
Halvfabrikat kommer också gå bort helt. Antar att det kommer bli ett jäkla gnällande i början, men jag hoppas att det går bra på sikt.

Ja, jag tänker mycket kring maten inser jag när jag skrivit det här inlägget.
Det vart väldigt långt med tanke på att jag blundar för mathållningen nu.

Angående bemötande mot sonen som har ASD också.
Jag har ju med mig en del från min erfarenhet i jobbet som psyksyrra.
Lågaffektivt bemötande till exempel. Skulle man hålla på som min sambo gör skulle vi få bälteslägga var och varannan dag.
Jag vet faktiskt inte varför han håller på sådär i dom situationerna.
I övrigt har han faktiskt rätt bra tålamod och är ganska pedagogisk också.