Jag kan relatera till din ovilja att söka hjälp. Jag har varit ätstörd på hela skalan mellan "lite ätstörda tankar" till att behöva läggas in på sjukhus (det senare var dock många år sedan). Tankarna kommer och går fortfarande och för mig är den största varningssignalen när jag börjar gå ner i vikt (som nyligen då jag hade en inflammation i tandköttet som gjorde att jag åt väldigt lite) och försöker lura mig själv att det på intet sätt betyder att jag kommer att bli sjuk igen. Jag återfaller sällan i extrema beteenden (kräkningar, faktisk svält), men allt för lätt trillar jag dit på kaloriräknande och en träningsmängd som många skulle höja ögonbrynen åt. Det bästa är definitivt att se sanningen i vitögat och stoppa den processen så fort som det bara är möjligt. Jag "tål" inte att gå ner i vikt, det triggar mig något enormt och därför är det A och O för mig att börja äta ordentligt så snabbt som möjligt efter sjukdom tex.
Och det här med motivationen... Nej, du är inte motiverad, för de ätstörda tankarna skulle förstås föredra att du först gick ner i vikt och sen blev frisk. Men du behöver inte vara motiverad för att söka hjälp. Du behöver hjälp att hitta motivationen, det är ingen som kräver att du ska "ha den med dig" in i behandlingen. Om du liksom jag och många andra med ätstörningar gärna vill vara perfekt i flera avseenden vill du kanske vara den perfekta patienten också, men är det någonting jag är glad att jag åtminstone har börjat inse, så är det att jag hellre är en "misslyckad" patient i bemärkelsen att jag trillar dit i destruktiva beteenden trots goda intentioner, än en som putsar på fasaden och visar upp perfekt ifyllda matscheman och säger insiktsfulla saker till terapeuten för att komma därifrån så fort som möjligt.
Det är tufft att vara vuxen (jag är trettio) och ha dessa destruktiva tankar och mönster kring mat. Jag upplever det som att skammen är så mycket större när man förväntas vara mogen och ansvarstagande, inte minst när man har familj och barn. Det enda jag har att komma med och som jag verkligen vill trycka på, är att du inte alls behöver vara jättemotiverad och känna dig säker på att du vill bli frisk för att kunna söka hjälp. Det skapar den där onda cirkeln med tankar som "när jag väl blivit smal(are) kommer jag att vara motiverad och då vill jag bli frisk".
Jag förstår att det blir extra svårt för dig som arbetar inom psykiatrin och kanske kan det vara en bra start för dig att söka hjälp inom kyrkan, det har jag dock inga egna erfarenheter av. Själv har jag valt att vara relativt öppen med mina tankar inför andra och det har lättat på skammen. För den där skammen är helt klart en riktig stoppkloss.
Äsch, vad jag babblade på nu, men jag ville väl någonstans förmedla att du inte är ensam, att det finns hjälp och att du inte behöver invänta det perfekta tillfället att söka den hjälpen.
