Vad hjälpte er ur ätstörning?

[Otherside]

Lägger tråden här ist f i "barn" då jag vänder mig till vuxna och personen ifråga är i stort sett vuxen (18).

En mig mycket nära person har en ätstörning. En klok, mycket insiktsfull och förståndig person, som ser sitt problem men drivs av en sida inom sig som vill bli extremt smal, rejält underviktig. Personen kräks upp måltider, inte alla men oftast dagligen. Hen har nu kontakt med terapeut och ska få hjälp. Hen är redan nu väldigt smal men vill bli mager.

Som närstående är jag fruktansvärt ledsen och orolig. Jag hade själv en rejäl ätstörning i ungdomen men jag kräktes aldrig och hade ingen önskan om att bli extremt underviktig, bara smal. Vi pratar väldigt, väldigt mycket och jag förstår men kan inte påverka. Bara stötta och lyssna.

Min fråga här är, vad som hjälpte er, ni som hade en ätstörning och som blivit "friska"? Vad var det som var avgörande i ert tillfrisknande? Vad var till hjälp, vad stjälpte? Några goda råd?

Hur bör jag agera vid måltider? Hen vill ha "lagom" portioner serverade utan mäjlighet till extra. Vi äter redan nu nyttig bra mat, men är detta ett bra sätt eller förstärker jag matfixeringen om jag begränsar portionerna?

För min personliga del var det en lång, successiv väg till tillfrisknande (om man någonsin blir helt "frisk"?) och det rörde sig då framförallt om att mitt liv fick annat som tog upp tid och intresse och ätstörningen "hanns inte med" på samma sätt, förlorade sin centrala position. Men det tog många, många år. Och jag var aldrig i riskzonen att svälta mig till döds (vilket jag inte säger att min närstående är, men vägen dit är inte lång) utan påverkades mest på så sätt att jag var "besatt" och aldrig kunde leva normalt. Isolerade mig etc.

Jag är hemskt ledsen och vill kunna hjälpa.

 

[EmmaBovary]

Jag tänker att ätstörningar kan ses lite som ett missbruk på så vis att man snarare blir en "nykter anorektiker/bulimiker/etc." när man är att betrakta som frisk. Sedan tänker jag att det är positivt att din anhöriga har fått kontakt med en terapeut och faktiskt får hjälp, och att det kanske vore bra att du (om du är såpass nära att du ofta är inblandad vid måltider) kanske kan få information därifrån om strategi. Antingen genom ett möte, eller som information från din närstående (det kan kanske bli svårt med något tillförlitligt beroende på hur illa däran hen är). Jag tror att det kan stjälpa mer än att hjälpa med för många kockar, och att det är viktigt terapeuten är den som står för behandlingen. Jag själv hade nog slagit bakut om andra la sig i för mycket (annat än i samtal) när det funnits en plan. Sen kan det nog bli för mycket press om en närstående vill för mycket, hur goda intentionerna än är. Men det är förstås individuellt. Jag hade uppskattat om det inte blev så mycket dramatik kring maten, att så länge matportionerna utan extra faktiskt är normala och det är synkat med vad terapeuten anser.

Mitt eget "tillfrisknande" påminner kanske lite om ditt, det skedde gradvis och egentligen inte i samband med mina vårdkontakter. Gällande kräkningarna så blev det ett ganska abrupt slut när jag upptäckte att det var väldigt mycket blod på tandborsten som jag använt. Blev såpass rädd att jag inte framkallat en kräkning igen sedan dess. Det i sig fungerade ju som en motivation till att minska hetsätandet, även om jag kan göra det en dålig dag nu med. Det hela övergick sedan till ett ätstört tänk som inte innefattade att hetsäta, utan mer överdriven motion och att äta så lite som möjligt... men nu när jag fått en autoimmun sjukdom så håller jag efter mig själv lite bättre. Jag är för rädd för ett skov för att misshandla kroppen på samma vis. Så egentligen är det väl inneboende motsättningar som håller mig någorlunda fungerande. Men jag kommer nog aldrig komma ifrån min ätstörda problematik helt.

 

[Baddy96]

Bra att personen i fråga fått kontakt med en terapeut. Det är absolut livsviktigt att en person med ätstörning får professionell hjälp.
Du som anhörig bör agera normalt och inte kommentera nånting gällande maten/vikten/personen då det oftast kan bli en trigger, även om dina intentioner är att vara stöttande och peppande.
Detta är alltså min egen erfarenhet och en reflektion över hur jag själv, när jag var sjuk, önskade bli behandlad. Ätstörningar kan såklart te sig mycket olika och påverka människor på olika sätt så vad som är rätt för en person kan vara helfel för en annan.

Ett annat råd jag kan ge dig är att när det kommer till mat och vad personen säger om mat (när h*n har ätit, vad hon har ätit osv osv) så lita inte på vad h*n säger. Det är lätt att ljuga både vänner och familj rätt upp i ansiktet när man har en sjuk hjärna.
jag ljög för alla jag kände om mat. jag hällde ut mina närningsdrycker och låtsasdrack tomma närningsdryckspaket framför mina föräldrar. Jag la tunga stenar i min BH när det var dags för vägning för att min sjuksköterska inte skulle märka att jag gått ner ännu mer i vikt, osv osv.

jag var 12 år när jag började få problem med maten och jag önskar att mina föräldrar sökt hjälp till mig tidigare än vad dom gjorde. Dom trodde att dom skulle klara det själva och att det skulle gå över. istället blev mina problem värre och värre och när jag var 13 år fick jag diagnosen Anoerxia nervosa. Då vägde jag 32 kg till mina 160 cm. Därefter följde många år av olika typer av behandling, psykologsamtal och nåt som kallades bollterapi.

Blev friskförklarad som 19åring men egentligen blir man nog aldrig frisk, man hittar bara verktyg för att kunna hantera sin sjukdom. jag brukar säga att jag är en mätt anorektiker

 

[MiniLi]

Jag har inte tid att skriva något uttömande inlägg i ämnet och jag är inte heller säker på att ett internetforum är rätta stället att få stöd. Jag vill bara säga att SJÄLVKLART kan man bli frisk från en ätstörning. Det stämmer absolut inte som tidigare användare antytt att det skulle vara omöjligt att bli helt frisk.