Kvinnor: Känner ni er trygga utomhus?

[Saeta]

Har man tillräckligt dåligt lokalsinne kan man lyckas med allt, trust me. Jag har just så "bra" lokalsinne. Skulle hem till en kompis i somras, som bodde typ 250 m från en pendeltågsstation. Vägen dit var i princip ner från tågstationen -> ta rakt åt ena hållet -> Gå rakt fram 225 m -> sväng upp 25 m. Skulle ta ca. 2-3 min om man hittade någorlunda (och 1-2 min för personen som bodde där). Jag hade G-maps på i mobilen, G-maps karta med tillhörande skriven beskrivning utskriven och en handskriven förklaring till G-maps beskrivning som pappa gjort åt mig, i handen. Jag hittade ändå inte. När jag ringde upp pappa och han muntligen förklarade det Google sa till mig, samt det som stod på den skrivna kartan och hans förklaring, då hittade jag med mycket möda efter 15 min. Så jo, allt är möjligt med tillräckligt dåligt lokalsinne.

Skriver under på detta. Jag har extremt dåligt lokalsinne och trots gps på telefonen så har jag gått vilse ett flertal gånger. Det är bara så jag är

Och som svar på TS:

Jag går aldrig ensam när det är mörkt. Bor i centrala Uppsala och om jag mot all förmodan vistas ute på kvällen/natten så ser jag till att ha skjuts, ta taxi eller ha sällskap. Jag är på tok för nojig och ängslig och dessutom mörkrädd (med världens sämsta mörkersyn). Nyckelknippan ligger alltid i tryggt förvar i handen iallafall...
Jag tycker inte om att gå själv med hundarna heller när det är mörkt, även om de flesta tar omvägar när jag går med schäfern.

 

[Dressyrtjejen_97]

Följ bara den blå pilen om du trycker på vägbeskrivning.

Det hjälper inte.......... Pekar den åt ena hållet går jag åt andra ändå, och kommer i bästa fall på det inom 100 m.

 

[avslutat medlemskap]

Jag tror att vi föds med lokalsinne eller inte. Exet kunde gå flera hundra meter in i totalt okänd skog och komma tillbaka bara några meter från bilen. Jag hade tappat bort mig så fort jag inte såg vägen längre

Om jag inte vet var jag är blir jag panikslagen. Inte rädd för något eller någon. Bara rädd.

Jag tror samma sak, jag är rena GPS-en oavsett tid på dygnet och har exceptionellt bra mörkersyn vilket gör att jag vistas i skog och mark även sen kväll-tidig natt och det finns inget mysigare än en månskenspromenad bland vildsvin, rådjur och älgar som finns gott om härute och som känner mig utan och innan och ibland vill komma och hälsa lite.

Ang. huvudfrågan, trots att jag är av manligt kön så, nej, jag går inte på vissa ställen vissa tider på dygnet av ren självbevarelsedrift då jag vet vad det vistas för typ av klientel på dom platserna. Jag kan inte säga att jag känner mig trygg vissa tider på dygnet i stadskärnor när butikerna stängt, jag vet helt enkelt allt för väl hur lätt man kan bli ett offer och hur det kan sluta. I skogen däremot är jag helt trygg oavsett tid på dygnet.

 

[MJLee]

Följ bara den blå pilen om du trycker på vägbeskrivning.

Hah!

 

[tanten]

Hah!

Exakt. Vilket hån

Senast får nån vecka sedan skulle jag till en restaurang i en något större stad. Blå pilen ändrade riktning hela tiden. Ena sekunden var jag 2 minuter från målet, och sedan plötsligt 10 minuter trots att jag gått dit den pekat. Ena sekunden var jag på ena sidan en å. 20 meter längre fram hade ån flyttat sig till andra sidan.
2 år gammal Samsung S7 Edge.

Slutade med att jag hittade en person att fråga och hittade direkt. Jag är betydligt bättre på muntliga vägbeskrivningar än GPS

Kan det bero på att jag som ung jobbat med att kuska runt på landbygden och leta mig fram till bygdegårdar och föreningar långt ute i obygden? Med muntliga vägbeskrivningar.
Jag lärde in ett sätt och sedan inte kunnat lära om?

 

[karamelldrottningen]

Jag fattar inte hur nu lyckas komma vilse med supertydlig karta och gps, bara det är ju en bedrift i sig

@tanten
@MJLee
@Dressyrtjejen_97

 

[TinyWiny]

Jag är inte rädd men förutsätter att ingen kommer hjälpa mig vid överfall även om det är massor med folk och dagsljus så jag tänker alltid på vad/hur/när, bedömer risker och gör det jag tror är säkrast och så har jag alltid gjort. Även när jag var sex år gammal och åkte skolbuss för 40 år sedan. Saker sker ändå trots försiktighetsåtgärder men jag ser det som att låsa dörren, jag gör inte det för att jag tror att det stoppar någon som vill ta sig in utan för att det är vad jag kan göra.

Jag får ofta frågan om jag inte är rädd när jag är ensam hemma, jag bor ganska ensligt på bondvischan, och trots flera inbrott så förstår jag inte frågan. Varför skulle jag vara rädd? För att det är mörkt? För att jag är ensam? Jag har ingen övertro på att min sambo skulle kunna skydda mig de ca 100 nätter/år han är hemma bättre än jag själv kan göra. Det jag är rädd för är att någon vid inbrott skulle skada mina djur. När frågan kommer upp och jag säger att jag inte är rädd är det alltid oavsett situation någon man som gubbäcklar sig och säger att han minsann ska smyga runt huset och kolla om han kan skrämma mig. Det är sjukt, på riktigt sjukt att vuxna män som verkar fullkomligt normala har ett behov av, en önskan av, att skrämmas. Känner de sig manligare av det? Den senaste som sa så, en släkting till min sambo dessutom, sa jag till att jag inte skulle rekommendera det om han inte ville råka illa ut. Oj så stött han blev Jag skulle ju i hans önskevärld ha blivit rädd.

 

[tanten]

Jag fattar inte hur ni lyckas komma vilse med supertydlig karta och gps, bara det är ju en bedrift i sig

@tanten
@MJLee
@Dressyrtjejen_97

I bilen är det få problem. Men gående i en stad funkar det inte lika bra......

Men ge mig en kartbok - då är jag briljant

Så - GPS eller utan karta alls är jag hjälplös.
Med karta funkar jag
Första åtgärden i en ny stad ä att fixa en stadskarta.

 

[Cambrie]

Jag är inte rädd ensam i städer, spelar faktiskt ingen roll om jag är i Stockholm, Kairo, Istanbul eller någon annanstans. Men jag har varit förskonad från incidenter så det är väl därför. Däremot tycker jag, på grund av erfarenhet, att fulla människor är fruktansvärt obehagliga, och nu för tiden är jag sällan ute och festar själv på grund av det. Ur den synvinkeln är jag hellre ute ensam i till exempel Kairo än jag är i Stockholm eller i någon europeisk stad med företrädesvis mycket svenskar (till exempel Malaga som var mitt senaste besök). Och i gamla Jerusalem och Betlehem är jag på min vakt på grund av trakasseringen på nätterna av israeliska soldater, men det är ju då mot befolkningen som bor där och inte mot mig, men trist att komma emellan i alla fall. Skogen är jag dock rädd i, inte för andra människor men det blir så jädra mörkt, jag har dessutom blivit jagad av både älg och vildsvin genom åren, det gör jag inte gärna om i mörker . Min otrygghet grundar sig enbart på egna erfarenheter, har jag inga dåliga erfarenheter av en viss situation handlar jag därefter i den.

 

[Bonica]

Jag är inte rädd men förutsätter att ingen kommer hjälpa mig vid överfall även om det är massor med folk och dagsljus så jag tänker alltid på vad/hur/när, bedömer risker och gör det jag tror är säkrast och så har jag alltid gjort. Även när jag var sex år gammal och åkte skolbuss för 40 år sedan. Saker sker ändå trots försiktighetsåtgärder men jag ser det som att låsa dörren, jag gör inte det för att jag tror att det stoppar någon som vill ta sig in utan för att det är vad jag kan göra.

Jag får ofta frågan om jag inte är rädd när jag är ensam hemma, jag bor ganska ensligt på bondvischan, och trots flera inbrott så förstår jag inte frågan. Varför skulle jag vara rädd? För att det är mörkt? För att jag är ensam? Jag har ingen övertro på att min sambo skulle kunna skydda mig de ca 100 nätter/år han är hemma bättre än jag själv kan göra. Det jag är rädd för är att någon vid inbrott skulle skada mina djur. När frågan kommer upp och jag säger att jag inte är rädd är det alltid oavsett situation någon man som gubbäcklar sig och säger att han minsann ska smyga runt huset och kolla om han kan skrämma mig. Det är sjukt, på riktigt sjukt att vuxna män som verkar fullkomligt normala har ett behov av, en önskan av, att skrämmas. Känner de sig manligare av det? Den senaste som sa så, en släkting till min sambo dessutom, sa jag till att jag inte skulle rekommendera det om han inte ville råka illa ut. Oj så stött han blev Jag skulle ju i hans önskevärld ha blivit rädd.

Tänker exakt samma som dig , en människa som är så ur balans att den attackerar någon kan man inte garantera att denna kommer vänta tills det är mörkt och folktomt.

 

[TinyWiny]

Tänker exakt samma som dig , en människa som är så ur balans att den attackerar någon kan man inte garantera att denna kommer vänta tills det är mörkt och folktomt.

Tyvärr är det ju så och alltför många väljer att inte se när det händer, inte göra något, inte ens ringa polisen. Möjligtvis filmar vissa....

Nej jag skuldbelägger ingen, det är enbart och bara förövarens fel men att vända sig bort när en medmänniska behöver hjälp är för mig fullkomligt oförståeligt. Man kan iallafall ringa polisen.

 

[MJLee]

Just kommit hem från DV där jag hämtat en spruta för att tvångsmata min stackars hund. Elaka busschaffisen (som iofs lät mig åka gratis när swish krånglade) släppte av mig vid fel hållplats. Trevlig äldre dam visade mig en del av vägen. Sedan hoppade jag på en man med en stor svartbrun hund, ingen aning om rasen men sådär biffig. Han förklarar, jag vandrar runt i ett villaområde helt vilse. Alltså helt vilse. Mobilen håller på att dö så GPS är inte att tänka på. Ser en man som går ut med soporna. Hoppar på honom och frågar förhoppningsfullt om han vet var DV är på Klockargatan 1. Han försöker förklara, alldeles bakom pizzerian, jaha? Ser väl hur blank jag ser ut. Erbjuder sig att köra mig dit!!! Jag hoppar in i bilen, han kör mig till DV och frågar sedan var jag bor. Berättar att det är bredvid apoteket i Bollnäs. Han KÖR mig hem!!! Vilket underbar man

Kände jag mig osäker på att sätta mig i en bil med en total främling av det motsatta könet? Eller för den delen fråga mannen med hunden, Inte en sekund. Allt jag bad till the great flying spaghetti monster var att jag skulle hitta en människa. Jag såg mig själv irra runt i mörkret och kylan. Kunde inte ens ringa en taxi eftersom det inte finns några förbannade vägskyltar i området och min mobil var döende.

Vilka underbara människor det finns, och hur mycket rädsla behöver man kanske inte ha? Iofs, något mindre sexuellt än jag finns nog inte att uppbringa just nu och inte ser jag ut att vara värd att råna. Om nu det är vad man är orolig över.