Kvinnor: Känner ni er trygga utomhus?

[tanten]

Jag tänker att det kräver lite ansträngning att gå vilse? Man måste gå bort från stigen och gå en stund. Annars är det ju bara att gå tillbaka samma håll som man kom ifrån. Om man varken har karta, mobil eller lokalsinne (innan man irrat sig riktigt långt bort) så kan man ju låta bli att gå bort från stigen.

Det kräver ingen ansträngning alls

Mitt bekymmer är att jag inte har någon känsla för riktning eller väderstreck. Jag behöver karta så jag kan se området uppifrån och kunna gå ått rätt håll.

Jag går i skogar jag känner sedan jag var barn. Men avverkas några träd, eller jag hamnar några meter bort från stigen är jag hjälplöst borta. Jag tar sikte på någon stor sten, elelr annat speciellt i omrädet, innan jag törs gå från den bekanta stigen. Det finns en orsak till att min bärhink är knallröd och min svamppåse orange.

Jag tror att vi föds med lokalsinne eller inte. Exet kunde gå flera hundra meter in i totalt okänd skog och komma tillbaka bara några meter från bilen. Jag hade tappat bort mig så fort jag inte såg vägen längre

Om jag inte vet var jag är blir jag panikslagen. Inte rädd för något eller någon. Bara rädd.

 

[fejko]

Jag känner mig trygg. Bor mitt ute i skogen med mina djur och min sambo. Men jag tycker synd om alla unga kvinnor som inte har samma rörelsefrihet som jag själv hade när jag var ung. Drack man för mycket blev man alltid säkert hemtransporterad och nerbäddad av några kompisar.

 

[Monsterliter]

Jag tillhör den gruppen som känner mig trygg ute och i mörker, till den grad att de gränsar till dumdristighet. Jag går ensam ute i natten i både skog och stad världen över. Har inga problem att gå ensam på natten i Boston, Stockholm, Aten, Manila Hong Kong... Ibland tänker jag mig att det har att göra med min längd, trots att jag är "bara" 175 cm samt att ridningen fått mig att känna att jag har någon form av kroppslig pondus.

Jag har råkat ut för överfall, det värsta var i centrala Umeå då en främmande man hoppade på mig bakifrån och hotade att skära halsen av mig med en kniv. Detta var på kvällen men det var folk ute och rörde sig i centrum. Trots att jag skrek och skrek på hjälp var de många som ignorerade mig. Lyckades efter 15-20 min komma loss och fick till slut tvinga två kvinnor att lova att följa mig hem. Han som attackerade mig hade vid liknande utbrytningsförsök från min sida kommit springande efter och övertalad dem jag desperat bad om hjälp om att jag var hans flickvän och att vi bara bråkade. De trodde honom, inte mig och gick iväg.

Detta ledde till att jag blev ganska bitter och inte riktigt tror på att människor skulle hjälpa en vid fara, men konstigt nog blev jag i längden inte det minsta rädd för att gå ute i mörker.

 

[Milosari]

Umm, även om jag går på stigen går jag vilse. Jag vet att det låter helt patetiskt, men jag kan ha karta, mobil och GPS men jag har minus lokalsinne. Särskilt om det är mörkt pga mitt mörkerseende så går jag ohjälpligt vilse.

När jag går vilse får jag panik och går runt, runt. Jag är i princip aldrig i tid utan har nu lärt mig att vara en timme tidigare - och då åker jag lokaltrafik - eftersom jag måste ha tid att gå vilse och hitta igen. Jag har verkligen försökt, men antar att det är en slags geografisk dyslexi. Min hjärna kan inte ta in geografisk information.

Det kräver ingen ansträngning alls

Mitt bekymmer är att jag inte har någon känsla för riktning eller väderstreck. Jag behöver karta så jag kan se området uppifrån och kunna gå ått rätt håll.

Jag går i skogar jag känner sedan jag var barn. Men avverkas några träd, eller jag hamnar några meter bort från stigen är jag hjälplöst borta. Jag tar sikte på någon stor sten, elelr annat speciellt i omrädet, innan jag törs gå från den bekanta stigen. Det finns en orsak till att min bärhink är knallröd och min svamppåse orange.

Jag tror att vi föds med lokalsinne eller inte. Exet kunde gå flera hundra meter in i totalt okänd skog och komma tillbaka bara några meter från bilen. Jag hade tappat bort mig så fort jag inte såg vägen längre

Om jag inte vet var jag är blir jag panikslagen. Inte rädd för något eller någon. Bara rädd.

Absolut att spatiala förmågor är medfödda och nog bara delvis träningsbara. Men att inte kunna följa en stig kräver nästan något utöver det vanliga. Eller menar ni att man inte ser stigen?

 

[Knasibas]

Känner mig inte trygg i städer men jag befinner mig väldigt sällan i sådan miljö, hade kanske kunnat vänja mig. Jag bor mitt i ingenstans och för mig är det anledning att känna sig trygg, jag promenerar ofta i mörker. (Har nog rätt bra både lokalsinne och mörkerseende men minns en gång då jag gick med full kraft in i ett träd, DÅ var det banne mig mörkt. )

 

[tanten]

Absolut att spatiala förmågor är medfödda och nog bara delvis träningsbara. Men att inte kunna följa en stig kräver nästan något utöver det vanliga. Eller menar ni att man inte ser stigen?

Vet inte hur jag kom in i den frågan?
Jag kan mina stigar, jag vet mina storstenar, etc etc. Inom en rätt vid area dessutom, eftersom en hel del är mina gamla ridvägar sådan årtionden.

 

[MJLee]

Absolut att spatiala förmågor är medfödda och nog bara delvis träningsbara. Men att inte kunna följa en stig kräver nästan något utöver det vanliga. Eller menar ni att man inte ser stigen?

Exakt. Jag går var jag är säker på att stigen är, men särskilt när det är mörkt, befinner jag mig plötsligt inte på stigen. Sedan försöker jag gå tillbaka och hitta den igen och går mer och mer vilse och ju mer vilse jag är, desto mer panik får jag och desto mindre ser jag ens något jag gått förbi tidigare och som jag borde kunna ta sikte på.

Det här händer inte bara när jag är i skogen, utan jag ska till ett syskon, jag har varit där hundra gånger innan. Går ändå vilse, in på fel gata och det slutar med att jag klampar runt i mörkret bland alla förbannade radhus tills någon kommer ut och lyser med ficklampa och tror uppenbarligen att jag försöker göra inbrott. Jag förklarar var jag ska, han förklarar hur jag ska gå. Jag går dit och hamnar nere vid hamnen. Nej, jag vet inte hur jag kom dit. Ringde tillslut i ren desperation till syskon som frågade mig vilken gata jag befann mig på och ledsagade mig sedan hem till dem via mobil.

 

[Milosari]

Exakt. Jag går var jag är säker på att stigen är, men särskilt när det är mörkt, befinner jag mig plötsligt inte på stigen. Sedan försöker jag gå tillbaka och hitta den igen och går mer och mer vilse och ju mer vilse jag är, desto mer panik får jag och desto mindre ser jag ens något jag gått förbi tidigare och som jag borde kunna ta sikte på.

Det här händer inte bara när jag är i skogen, utan jag ska till ett syskon, jag har varit där hundra gånger innan. Går ändå vilse, in på fel gata och det slutar med att jag klampar runt i mörkret bland alla förbannade radhus tills någon kommer ut och lyser med ficklampa och tror uppenbarligen att jag försöker göra inbrott. Jag förklarar var jag ska, han förklarar hur jag ska gå. Jag går dit och hamnar nere vid hamnen. Nej, jag vet inte hur jag kom dit. Ringde tillslut i ren desperation till syskon som frågade mig vilken gata jag befann mig på och ledsagade mig sedan hem till dem via mobil.

Åh herregud! Jag ”vet” alltid åt vilket håll jag ska gå. Kan inte förklara det, men det bara känns vilket håll som är rätt. Numera är det inte någon egenskap som gör till eller från dock. Sällan jag rör mig där jag inte har täckning på mobilen, och med den kan man ju alltid se var man är.

 

[MJLee]

Åh herregud! Jag ”vet” alltid åt vilket håll jag ska gå. Kan inte förklara det, men det bara känns vilket håll som är rätt. Numera är det inte någon egenskap som gör till eller från dock. Sällan jag rör mig där jag inte har täckning på mobilen, och med den kan man ju alltid se var man är.

Har gjort att jag sett många intressanta platser i alla städer jag gått vilse i. Vandrade runt mitt i natten i ett övergivet industriområde i St. Malou efter att ha varit på hästhoppning. Såg en man komma gående och hoppade på honom så han kunde hjälpa mig hem till värdfamiljen. Tack och lov hade jag mitt lexikon med mig så jag kunde slå upp orden. Annars hade det varit kört.

Gick vilse i Paris med 10 franc på fickan, kom inte ihåg namn på gata eller hotell (slutklämmen på samma språkresa). Slog följe med en liten indier (som antagligen var där illegalt eftersom han vägrade att följa med till polisen). Hittade tillslut en taxichaffis som jag frågade om han visste vart jag skulle och beskrev förvirrat. Han frågade vad i helskotta jag gjorde i några av de värsta kvarteren i Paris men kunde hjälpa mig dit!! Kände igen hotellet. Gav indiern en kram och gick in.

 

[escodobe]

Åh herregud! Jag ”vet” alltid åt vilket håll jag ska gå. Kan inte förklara det, men det bara känns vilket håll som är rätt. Numera är det inte någon egenskap som gör till eller från dock. Sällan jag rör mig där jag inte har täckning på mobilen, och med den kan man ju alltid se var man är.

Var inte du med på bukehundhelgen när någon försvann och var borta iflera timmar?

 

[Milosari]

Var inte du med på bukehundhelgen när någon försvann och var borta iflera timmar?

Nej . Men jag har en kollega som verkligen har noll koll. Han hittar knappt i staden han är född och uppvuxen i, och har ingen koll på om han kör åt norr eller söder på motorvägen.

 

[Pancakes]

Åh herregud! Jag ”vet” alltid åt vilket håll jag ska gå. Kan inte förklara det, men det bara känns vilket håll som är rätt. Numera är det inte någon egenskap som gör till eller från dock. Sällan jag rör mig där jag inte har täckning på mobilen, och med den kan man ju alltid se var man är.

OT men om jag får en känsla vilket håll som är rätt brukar jag gå åt andra hållet typ... Vet inte hur jag överlevde innan jag hade GPS i telefonen.

 

[TheRedLightning]

Nej jag är inte rädd här i Sverige, enda gången jag varit rädd var när jag var på Irland och skulle sova en natt på vandrarhem, gick inte att få plats i ett rum för enbart kvinnor, hamnade i ett blandat rum. Det var jag och 4 st äldre killar, hade stark hemlängtan och förstod knappt vad killarna sa. Minns att jag sov med kläderna på och sov knappt alls den natten för jag trodde de skulle våldta mig, nu hände inget men jag var nog på den tiden väldigt otrygg i mig själv.

Idag hade jag nog inte alls reagerat likadant även om jag hade varit på min vakt.

Här i Sverige känner jag mig trygg.

 

[*Gotlandsrusset*]

Diskuterade ämnet med en bekant. Är du som kvinna trygg utomhus, oberoende av plats och tid på dygnet? Om inte, när, var och varför känner du dig otrygg?

I år har jag rört mig mycket mer ute på olika platser, vid olika tider på dygnet än vad jag någonsin gjort tidigare. Samtidigt har jag insett att jag känner mig trygg oavsett var jag är och vilken tid på dygnet det än är, om två faktorer är uppfyllda; Det finns människor i rörelse och det inte är halt ute. Mitt lokalsinne är nämligen totalt obefintligt, och mitt ena knä är rätt trasigt....
Oavsett om jag ska till stallet en onsdag kl. 14, eller är på väg hem från Stureplan en lördag kl. 03, så är det liksom inga problem, har jag gladeligen insett. Bästa är att ta med partykänslan från klubben hem till dörren med musiken dånande i öronen på högsta volym!

Min bekanta blev alldeles chokad, speciellt som jag bor i en kommun som är riks-ökänd för kriminalitet, misär, segregation o.dyl. Hen kunde inte för sitt liv förstå hur jag som ung kvinna, och dessutom rätt liten till växten, kunde känna mig trygg någonstans efter mörkrets inbrott, och dessutom med musik i hörlurarna på högsta volym.
Kom i samma veva även att tänka på att flera av mina tjejkompisar faktiskt känner obehag eller rent av rädsla över att röra sig utomhus efter mörkrets inbrott. De tar taxi från dörr till dörr, aldrig i livet att de skulle gå ens 100 m eller än mindre åka kommunalt ute på kvällstid. Oavsett var de befinner sig någonstans och om det finns människor kring eller inte. Man hör ju inte heller helt sällan på nyheterna att statistisk bekräftar detta, att många tjejer och kvinnor känner en stor otrygghet kring att röra sig utomhus, särskilt efter mörkrets inbrott.

Men hur ser det ut här på Buke? Är det lika dystert som statistiken säger?

Jag är rädd när jag går ute när det är mörkt. Dock inte utan anledning då jag 2012 blev överfallen och utsatt för ett våldtäktsförsök. Efter det tar jag alltid taxi och går aldrig ensam när det är mörkt ute. Jag hade tur som bara fick ytliga fysiska skador men det kunde gått så mkt värre.

 

[fejko]

Jag förstår öht inte hur man lyckas gå vilse nuförtiden, när varenda mobiltelefon har inbyggd karta och gps? Skulle möjligtvis vara i Norrlands inland då, där täckningen är för dålig.

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag förstår öht inte hur man lyckas gå vilse nuförtiden, när varenda mobiltelefon har inbyggd karta och gps? Skulle möjligtvis vara i Norrlands inland då, där täckningen är för dålig.

Har man tillräckligt dåligt lokalsinne kan man lyckas med allt, trust me. Jag har just så "bra" lokalsinne. Skulle hem till en kompis i somras, som bodde typ 250 m från en pendeltågsstation. Vägen dit var i princip ner från tågstationen -> ta rakt åt ena hållet -> Gå rakt fram 225 m -> sväng upp 25 m. Skulle ta ca. 2-3 min om man hittade någorlunda (och 1-2 min för personen som bodde där). Jag hade G-maps på i mobilen, G-maps karta med tillhörande skriven beskrivning utskriven och en handskriven förklaring till G-maps beskrivning som pappa gjort åt mig, i handen. Jag hittade ändå inte. När jag ringde upp pappa och han muntligen förklarade det Google sa till mig, samt det som stod på den skrivna kartan och hans förklaring, då hittade jag med mycket möda efter 15 min. Så jo, allt är möjligt med tillräckligt dåligt lokalsinne.

 

[micaelathegreat]

För några år sedan hade jag svarat nej på frågan om jag känner mig otrygg utomhus (på kvällen/natten). Har dock insett att jag har ett helt annat säkerhetstänk på kvällen/natten än på dagarna (och att jag alltid haft det, bara att jag inte lagt märke till det). Till exempel jag lyssnar aldrig på musik på väg hem från krogen (vilket jag alltid gör på dagarna när jag är ute), drar igen porten och ser till att den gått i lås efter mig på natten (till skillnad från att låta den slå igen av sig själv som jag gör annars), väljer vägar som är upplysta och där det finns mycket folk och så vidare. Jag är också mer på min vakt och mer uppmärksam på vilka andra som är ute och rör sig. Ibland kollar jag av med min sambo att han är vaken och har telefonen tillgänglig innan jag lämnar baren. Jag upplever mig inte som rädd, men definitivt riskmedveten och att jag har en känsla av otrygghet när jag är ute.

 

[_Taggis_]

Jag är nog en ganska otrygg person överlag. Jag väntar mig alltid det värsta. Tycker det är obehagligt om jag vistas ute på natten och ser en annan (manlig) person, eller ett gäng (bor i en småstad med har ibland jour på jobbet och har inget val om jag ska gå ut eller ej). Jag tänker alltid att jag är iakttagen och kollar mig över axeln, har nyckeln redo så jag inte ska slösa onödig tid på att låsa upp grinden till min gård osv.
När jag hör om bekanta eller vänners dejtingvanor känner jag direkt att de kommer råka illa ut som träffar okända män på det viset. Jag liksom räknar med att alla är våldsverkare, störda osv. Helt galet.
Jag låter mig inte bjudas på drinkar på krogen för jag tänker alltid att de är preppade med nåt. Isf tar jag en cider i flaska som jag själv beställer i baren. Ser ju här hur extremt det ser ut, men jag tänker att det är en anledning till att jag klarat mig bra, att jag alltid är uppmäkrsam. Det "råkar" liksom inte hända mig saker som händer mina bekanta som är med godtrogna...

Jag jobbar ensam på nätter osv och jag tycker inte det är roligt att gå ut och rasta hunden i mörkret, tänker alltid att nån ska ha brutit sig in på området och att ingen kan höra mig skrika härifrån. På så vis borde jag ha skaffat en stor hund och inte en liten. Då hade jag känt mig tryggare.

Sen är jag en helt annan person när jag väl träffar folk. Är inte alls speciellt misstänksamt lagd i allmänhet utan uppfattas som rätt social, lättsam och utåtriktad. Men mina tankar är ju en annan sak

Men jag skulle aldrig få för mig att jogga i ett undanskymt motionsspår nära stan. Då joggar jag istället på upplysta gångbanor mer centralt. Jag går inte hem ensam från krogen om jag inte bor mkt centralt som jag gör nu, har tidigare tvingat kollegor att följa med mig hem och istället beställa sin skjuts från mig istället för från krogen.
Jag är mörkrädd av mig men är nog mest rädd för folk jag inte ser.

 

[fejko]

@Dressyrtjejen_97

Be din pappa förklara hur man i stället för att låta honom göra det åt dig, så klarar du dig själv i fortsättningen. Din pappa finns ju inte alltid tillhands, eller hur?

 

[karamelldrottningen]

Har man tillräckligt dåligt lokalsinne kan man lyckas med allt, trust me. Jag har just så "bra" lokalsinne. Skulle hem till en kompis i somras, som bodde typ 250 m från en pendeltågsstation. Vägen dit var i princip ner från tågstationen -> ta rakt åt ena hållet -> Gå rakt fram 225 m -> sväng upp 25 m. Skulle ta ca. 2-3 min om man hittade någorlunda (och 1-2 min för personen som bodde där). Jag hade G-maps på i mobilen, G-maps karta med tillhörande skriven beskrivning utskriven och en handskriven förklaring till G-maps beskrivning som pappa gjort åt mig, i handen. Jag hittade ändå inte. När jag ringde upp pappa och han muntligen förklarade det Google sa till mig, samt det som stod på den skrivna kartan och hans förklaring, då hittade jag med mycket möda efter 15 min. Så jo, allt är möjligt med tillräckligt dåligt lokalsinne.

Följ bara den blå pilen om du trycker på vägbeskrivning.