Kvinnor: Känner ni er trygga utomhus?

[Rolfan]

Nej, jag känner mig inte trygg längre.
Jag har slutat springa ensam i elljusspåret sedan några år tillbaka och undviker vissa platser, främst när det blivit mörkt.
Låser alltid dörren hemma.

 

[Hyacinth]

Jag kan bli småskraj, men jag har hittills inte begränsats av det så till vida att jag avstår saker.
Men jag går inte ensam i parken i mörkret, undviker grupper av yngre män såväl som ensamma sådana, och blir väldigt glad av kvinnliga taxiförare.

 

[tanten]

Jobbar natt så jag känner mig trygg i min arbetssituation. Dock är jag som mest otrygg i skogen och helt trygg i stan. Otryggheten ligger i att jag inte ser min eventuella mördare typ: varulv, vampyr, spöke. Sånt som inte finns! Men jag upplever mig mer trygg när det finns gatlyktor.

Så olika det kan vara!!

Jag är mer otrygg i lampornas sken. Då befinner jag mig i en "spotlight" av ljus och de som står i mörkret kan tydligt se mig. Är det mörkt kan ingen i alla fall skjuta mig eller rusa på mig, eftersom de inte ser mig.

Jag har ljuva barndomsminnen från tiden innan vi hade inomhustoa. Jag kunde sitta på utedasset med dörren på glänt och se ut i mörkret, och ingen såg mig. I svagt skymningsljus såg jag cyklister och bilar men ingen såg mig.

 

[Milosari]

Tråkig läsning, och jag vill minnas att svaren var annorlunda i en gammal tråd med samma fråga.

För min del är det samma. Jag är aldrig rädd, inte för män i stan, inte för mörkret på landet. Känner mig trygg oavsett om jag går i Malmö, Köpenhamn eller Lund.

 

[MJLee]

Pratade med en killkompis om just det här med ensamma kvinnor på natten - han undrade om det var bättre att han som man gick förbi med raska steg eller saktade ner för att kvinnan skulle känna sig mindre rädd/osäker. Sa till honom att det inte finns något universalsvar, vissa kvinnor gillar nog att mannen går förbi, andra blir stressade av att höra stegen närma sig. Korsa vägen till andra sidan gatan om det hände i stan var alltid bra.

OT: Min syster anklagar alltid mig för att göra henne mörkrädd (total lögn!) Hon måste varit ca fem år så jag gick nog i tvåan eller något sådant, hon är fyra år yngre. Hur som, första gången hon får ha en kompis att sova över. Jag har en kompis. Syster påstår (lögn!) att hon och hennes kompis inte var otroligt jobbiga och försökte komma in till oss hela tiden. Jag och min kompis blev trötta på småglinen. Tar ett lakan, ställer oss i rad, lakanet över, en ficklampa hos den längst fram, en tamburin hos den bakom. Vi tågar in i systers rum. Hennes kompis blir hysterisk, skriker, gråter och vägrar vara kvar så hennes pappa fick komma och hämta henne. Mamma skällde ut oss (obefogat?) Och syster var mörkrädd efter det. Hah! Säger jag.

 

[Sel]

Pratade med en killkompis om just det här med ensamma kvinnor på natten - han undrade om det var bättre att han som man gick förbi med raska steg eller saktade ner för att kvinnan skulle känna sig mindre rädd/osäker. Sa till honom att det inte finns något universalsvar, vissa kvinnor gillar nog att mannen går förbi, andra blir stressade av att höra stegen närma sig. Korsa vägen till andra sidan gatan om det hände i stan var alltid bra.

OT: Min syster anklagar alltid mig för att göra henne mörkrädd (total lögn!) Hon måste varit ca fem år så jag gick nog i tvåan eller något sådant, hon är fyra år yngre. Hur som, första gången hon får ha en kompis att sova över. Jag har en kompis. Syster påstår (lögn!) att hon och hennes kompis inte var otroligt jobbiga och försökte komma in till oss hela tiden. Jag och min kompis blev trötta på småglinen. Tar ett lakan, ställer oss i rad, lakanet över, en ficklampa hos den längst fram, en tamburin hos den bakom. Vi tågar in i systers rum. Hennes kompis blir hysterisk, skriker, gråter och vägrar vara kvar så hennes pappa fick komma och hämta henne. Mamma skällde ut oss (obefogat?) Och syster var mörkrädd efter det. Hah! Säger jag.

Jag tycker personligen att ett helt nyktert och ganska oengarerat "Hej!" (eller valfri neutral hälsning då) neutraliserar situationen om jag hamnar ensam med en okänd man. Även under en mörk parkpromenad. Det lediga tonfallet och den neutrala hälsningen känns mycket bättre för mig än om människan stirrar ned i marken och ökar eller minskar på stegen utan att säga någonting.
Inte mer än så. Bara ett "hej" så att man ser varandra som två civiliserade människor.

 

[karamelldrottningen]

Intressant att läsa om de som är rädda för skogen men känner sig helt trygga i stan. För mig är det helt tvärtom. Känner mig iofs sällan otrygg i stan men i skogen är jag hemma, vad är det läskiga? Möta en älg eller vad? Nej så mycket jag rört mig i skog och mark alla tider på dygnet vore det konstigt om det inte kändes som det mest naturliga att göra. Bra pannlampa så man kan orientera sig bara.

 

[nullo-modo]

Intressant att läsa om de som är rädda för skogen men känner sig helt trygga i stan. För mig är det helt tvärtom. Känner mig iofs sällan otrygg i stan men i skogen är jag hemma, vad är det läskiga? Möta en älg eller vad? Nej så mycket jag rört mig i skog och mark alla tider på dygnet vore det konstigt om det inte kändes som det mest naturliga att göra. Bra pannlampa så man kan orientera sig bara.

Så längre jag har pannlampan är jag inte det minsta rädd, men jag vill som jag skev innan se vildsvinen innan jag står mitt bland dom då det har hänt att jag först märkt dom när jag är mitt i flocken.
Även när Lindomeälgen var i farten så var jag inte så tuff ute då kon redan sparkar 2 så illa att dom blivit inlagda på sjukhus och jagat desto fler.

 

[fraggelzebra]

Jag tycker personligen att ett helt nyktert och ganska oengarerat "Hej!" (eller valfri neutral hälsning då) neutraliserar situationen om jag hamnar ensam med en okänd man. Även under en mörk parkpromenad. Det lediga tonfallet och den neutrala hälsningen känns mycket bättre för mig än om människan stirrar ned i marken och ökar eller minskar på stegen utan att säga någonting.
Inte mer än så. Bara ett "hej" så att man ser varandra som två civiliserade människor.

Fast nä, när en främmande man i mörkret ökar farten så han kommer upp jämsides med mig och säger "hej" är inte jag den som vänligt säger hej tillbaka. Jag frågar "vad i helvete vill du?" och gör mig redo att illvråla alt lägga benen på ryggen. Samma sak gäller för män som försöker påkalla min uppmärksamhet när jag är uppenbart upptagen och ointresserad och t ex sitter med hörlurar på i tunnelbanan. Inte för att jag har tappat nåt eller så, nej nej. Jag må hamna i det rabiata facket men jag har numera minimal stubin med män och friheterna de tar sig.

 

[Seabaz]

Jag bor på en ö med ca 2000 hushåll. Jag känner mig helt trygg här och kan gå vart som helst när som helst.
Lämnar huset olåst ibland, bilen är alltid olåst med nycklarna under förarsätet var vi än lämnar den på ön.

När jag har varit hemma i Sverige så har jag känt mig trygg så länge det är ljust ute.
När det är mörkt - nej. Tar taxi överallt om jag druckit.
Alltid låst bil, låst boende vare sig jag är hemma eller ej.
Rädf för inbrott, rån, överfall, våldtäkt...

Frågade du mig för 10 år sedan hade svaret varit annorlunda

 

[MJLee]

Intressant att läsa om de som är rädda för skogen men känner sig helt trygga i stan. För mig är det helt tvärtom. Känner mig iofs sällan otrygg i stan men i skogen är jag hemma, vad är det läskiga? Möta en älg eller vad? Nej så mycket jag rört mig i skog och mark alla tider på dygnet vore det konstigt om det inte kändes som det mest naturliga att göra. Bra pannlampa så man kan orientera sig bara.

Inte älgar eller vargar (med tanke på hur mycket jag låter har de antagligen flytt), däremot att trilla ner i ett dike och bryta ett ben eller snubbla över en stock och slå i huvudet samtidigt som mobilen går sönder är min rädsla om jag måste vara i skog och mark. En friluftsmänniska med bra lokalsinne är jag inte.

 

[Lager]

Det beror på situationen.

Plus på trygghetsskalan:
- väl upplyst
- öppna ytor
- mkt folk typ mitt i stan, alternativt inget folk alls typ mitt i skogen
- välkänt område

Minus på trygghetsskalan:
- alkoholpåverkade män
- ödsliga områden med en eller annan vandrare
- trånga barer/klubbar där det är lätt att tryckas in i ett hörn
- dålig sikt, mycket skuggor och gömda passager

Jag tar taxi hem om det är långt till kollektivtrafiken. Men vanligen inte om jag är i stan - är inte rädd för att röra mig i centrum eller i mitt eget bostadsområde på natten. Däremot i området där jag jobbar skulle jag vara försiktig.


Ett intressant inlägg:
https://www.theguardian.com/cities/2018/dec/13/what-would-a-city-that-is-safe-for-women-look-like

 

[Smulan75]

Ja känner mig trygg. oroar mig väldigt sällan.

Enda gångerna jag kan känna mig lite "otrygg" är när jag vistas inne i stan (i sverige eller utomlands) sent på kvällen och är ensam och när det är relativt folktomt och upplever att jag möter "folk/gäng" som jag kan uppleva som att de hänger efter och/eller iaktar folk"

 

[MJLee]

Tråkig läsning, och jag vill minnas att svaren var annorlunda i en gammal tråd med samma fråga.

För min del är det samma. Jag är aldrig rädd, inte för män i stan, inte för mörkret på landet. Känner mig trygg oavsett om jag går i Malmö, Köpenhamn eller Lund.

Jag tror att en del av ändringen av svaren handlar om man känner sig trygg rent allmänt. Hade frågeställningen varit: Känner ni er (o)trygga när ni ser en man hade svaren antagligen varit annorlunda. Om jag ser en man där jag ligger i diket så skriker jag av glädje Människor har aldrig skrämt mig eller gjort mig otrygg.

Däremot 'utomhuset' är inte min melodi. Paniken att irra runt i en skog totalt vilse, ja det skrämmer mig definitivt. Dag eller natt. Och nej, att jag varit där flera gånger innan hjälper inte ett dugg. Man kan inte fråga en älg om vägen hem.

 

[BornAgain]

Jag delar erfarenheten av att känna mig trygg där det är inga andra eller flera andra - trots att jag har blivit attackerad av en främmande man på en tågperrong med många väntande. Och farorna i skogen - gå vilse, falla och skada sig etc. Logik har inte mycket med saken att göra

Jag känner mig också trygg i invanda miljöer (trots att mina invanda miljöer statistiskt sett är bland de farligare i Sverige. Återigen logiken Å andra sidan även med dålig statistik är sannolikheten att någon gör en illa ganska liten.. risken att bli påkörd för att man saknar reflexer är nog trots allt större)

När jag var i Aten var jag rädd - missbruk och droghandel sker så öppet där. Och jag har varit rädd som en råtta i Bryssel (hamnade i fel kvarter, med rullväska, dräkt och klackar. Där gick jag...klicketklackiti...ingen aning om var jag var...allt var stängt....klicketiklackiti...järnjalusier för de flesta fönster...här och där en man i en portuppgång...klicketiklacketi...så till slut pratade jag med en av männen, som var rätt öppen med vad det handlade om och att jag inte var del av målgruppen). Det är svårt i främmande miljöer när man inte kan läsa folk (så jag är t.o.m. mer försiktig i söderförort än hemma i västerort)

Högklackade skor gör det mesta skräckfilmsljudet jag vet. Min otryggsfaktor tiofaldigas om jag inte har ordentligt på fötterna.

Å andra sidan - när jag var liten låste vi inte ytterdörren. Det gör alla jag känner i dag.

 

[Raderad medlem 120709]

Fast nä, när en främmande man i mörkret ökar farten så han kommer upp jämsides med mig och säger "hej" är inte jag den som vänligt säger hej tillbaka. Jag frågar "vad i helvete vill du?" och gör mig redo att illvråla alt lägga benen på ryggen. Samma sak gäller för män som försöker påkalla min uppmärksamhet när jag är uppenbart upptagen och ointresserad och t ex sitter med hörlurar på i tunnelbanan. Inte för att jag har tappat nåt eller så, nej nej. Jag må hamna i det rabiata facket men jag har numera minimal stubin med män och friheterna de tar sig.

You and me both. Det bästa okända män kan göra för mig är att hålla sig på behörigt avstånd, och visa tydligt att de tänker lämna mig ifred. Jag ser snällare ut än vad jag är () så det är inte alls ovanligt att helt random snubbar tycker att de ska klampa in i min personliga sfär på ett eller annat sätt. Det plus att jag har en del trauman pga att människor tidigare inte respekterat mig och mitt utrymme... nej, det spelar ingen roll hur snäll och ofarlig en man må vara, det är inte alls nödvändigt att gå ikapp en kvinna och heja bara för att visa att han inte är en rånare/våldtäktsman/annan otäcking.

Vad gäller trådens grundfråga så anser jag mig ändå trygg i de flesta lägen, social fobi till trots. Jag är mer vaksam där det är fler människor i rörelse, och undviker män i grupp, men inte så att jag känner att jag går och är på helspänn hela tiden. Jag kan bli både högljudd och våldsam om jag blir rädd, så jag vill tro att jag inte framstår som den lättaste måltavlan i vilket fall som helst...

Hemma i byn är jag inte ett dugg brydd - kvällstid träffar man i regel inte på någon annan än hundrastare, eller ibland rådjur eller räv, och de är inte speciellt skrämmande. Jag tycker om lugnet och tystnaden som uppstår när det är folktomt här.

 

[clusia]

Jag tycker personligen att ett helt nyktert och ganska oengarerat "Hej!" (eller valfri neutral hälsning då) neutraliserar situationen om jag hamnar ensam med en okänd man. Även under en mörk parkpromenad. Det lediga tonfallet och den neutrala hälsningen känns mycket bättre för mig än om människan stirrar ned i marken och ökar eller minskar på stegen utan att säga någonting.
Inte mer än så. Bara ett "hej" så att man ser varandra som två civiliserade människor.

Jag hade förmodligen dragit fram min överfallsspray direkt om någon random snubbe sagt "hej" till mig under en mörk parkpromenad.

 

[Milosari]

Jag tror att en del av ändringen av svaren handlar om man känner sig trygg rent allmänt. Hade frågeställningen varit: Känner ni er (o)trygga när ni ser en man hade svaren antagligen varit annorlunda. Om jag ser en man där jag ligger i diket så skriker jag av glädje Människor har aldrig skrämt mig eller gjort mig otrygg.

Däremot 'utomhuset' är inte min melodi. Paniken att irra runt i en skog totalt vilse, ja det skrämmer mig definitivt. Dag eller natt. Och nej, att jag varit där flera gånger innan hjälper inte ett dugg. Man kan inte fråga en älg om vägen hem.

Jag tänker att det kräver lite ansträngning att gå vilse? Man måste gå bort från stigen och gå en stund. Annars är det ju bara att gå tillbaka samma håll som man kom ifrån. Om man varken har karta, mobil eller lokalsinne (innan man irrat sig riktigt långt bort) så kan man ju låta bli att gå bort från stigen.

 

[MJLee]

Jag tänker att det kräver lite ansträngning att gå vilse? Man måste gå bort från stigen och gå en stund. Annars är det ju bara att gå tillbaka samma håll som man kom ifrån. Om man varken har karta, mobil eller lokalsinne (innan man irrat sig riktigt långt bort) så kan man ju låta bli att gå bort från stigen.

Umm, även om jag går på stigen går jag vilse. Jag vet att det låter helt patetiskt, men jag kan ha karta, mobil och GPS men jag har minus lokalsinne. Särskilt om det är mörkt pga mitt mörkerseende så går jag ohjälpligt vilse.

När jag går vilse får jag panik och går runt, runt. Jag är i princip aldrig i tid utan har nu lärt mig att vara en timme tidigare - och då åker jag lokaltrafik - eftersom jag måste ha tid att gå vilse och hitta igen. Jag har verkligen försökt, men antar att det är en slags geografisk dyslexi. Min hjärna kan inte ta in geografisk information.

 

[Lingon]

Jag känner mig definitivt inte trygg ute på alla platser vid alla tider på dygnet. Föredrar att det är ljust ute och /eller människor i rörelse.