Kul att tråden tog fart! Jag har varit bortrest över helgen och läst igenom hela nu. Tänkte svara på frågorna som dykt upp utifrån mitt eget perspektiv.
Jag själv lever tillsammans med en man som har OCD, dysmorforfobi, borderline och kronisk depression. Outsiders har gjort ganska många avsnitt om både OCD och dysmorforfobi och jag kollade på alla när jag precis hade träffat honom. Jag tyckte att det var väldigt utbildande men störde mig givetvis lite på att programmet hette just "Outsiders" för det känns som man gör det hela lite till en freak-show, det är sjukdomar och inga "knäppgökar". Oavsett så gillade jag avsnitten för jag lärde mig en hel del och tänker att det är väl bättre att man lyfter frågorna och visar folk vad det handlar om, om än lite märkligt vinklat, än att man inte lyfter det alls. Det är många som tror att min karl är en knäppgök och ärligt talat.. det är han ju lite
Sen har man ju rätt till sina egna känslor, klart man måste få bli arg när man ser något som gör än upprörd. I det här fallet en mamma som inte tar hand om sina barn, oavsett anledning. Sen tycker jag alltid att man ska försöka ha förståelse för andras situationer och förstå att allting inte alltid är så enkelt som man själv tror. Begreppet "Det är väl bara att..." ska man passa sig för. Men jag vet att i alla fall min karl inte vill bli särbehandlad för att han är sjuk. Beter han sig dumt, märkligt, elakt, destruktivt så är det ingen som står bredvid och säger "Sssscchhh, bli inte arg på M han är faktiskt sjuk.." Då hade han blivit vansinnig.