Maniska samlare - eget ansvar i livet

[stjarnhimmel]

Jag tänker att dom här personerna är psykiskt sjuka, OCD, alltså tvångsbeteende och att dom behöver behandling för att bli friska.
Såhär yttrar sig deras sjukdom. De får kraftig ångest av att göra sig av med skräpet.
Jag blir inte så arg, snarare beklämd. Ofta "smittas" ju barnen också och får liknande beteende.
Tänker inte så mycket offerkofta utan mer att dom är riktigt, riktigt sjuka och behöver hjälp med sanering OCH det som försiggår inuti deras huvuden.

Men det är hemskt.
Vidrig miljö att bo i. Jag hade antagligen inte ens klarat att gå in i såna hus.
Beundrar människor som jobbar med det. Både psykologer och städare.

Edit: såg nu att det var en gammal tråd.

Ja det var jag som drog upp den.
Men tycker det fortfarade är intressant. Framförallt frågor kring om detta ska visas på tv...

 

[avslutat medlemskap]

Ja det var jag som drog upp den.
Men tycker det fortfarade är intressant. Framförallt frågor kring om detta ska visas på tv...

Är personerna med på att det dras fram till allmän beskådan så är det ju inte värre än lyxfällan och Arga snickaren och liknande socialporr. Personligen tycker jag det är bra att sånt här inte göms undan utan dras fram i ljuset, vi ser ju glatt på En annan del av Köping där dom medverkande "inte är riktigt som vi andra" och liknande program utan att reagera. Alla dom här programmen ökar acceptansen för att det faktiskt finns en hel del dysfunktionella människor och minskar risken att dom göms undan som man gjorde tidigare och det gäller alla former av dysfunktionalitet.

Handen på hjärtat, vi som är så j*vla bra och perfekta, vad gömmer vi undan från allmän beskådan?

 

[vallhund]

Är personerna med på att det dras fram till allmän beskådan så är det ju inte värre än lyxfällan och Arga snickaren och liknande socialporr. Personligen tycker jag det är bra att sånt här inte göms undan utan dras fram i ljuset, vi ser ju glatt på En annan del av Köping där dom medverkande "inte är riktigt som vi andra" och liknande program utan att reagera. Alla dom här programmen ökar acceptansen för att det faktiskt finns en hel del dysfunktionella människor och minskar risken att dom göms undan som man gjorde tidigare och det gäller alla former av dysfunktionalitet.

Handen på hjärtat, vi som är så j*vla bra och perfekta, vad gömmer vi undan från allmän beskådan?

Schhh!

 

[Buck]

jag hade nog ganska lätt kunnat bli en samlare, alltid haft svårt för förändring och att slänga saker, både bra att ha saker men också sånt som är rent skräp.. stor ångest bara att att tänka tanken, men för ngt år sedan så ändrade jag mig helt och rensar nu ut väldigt ofta, är snarare nu att jag har ångest över att ha för mycket saker som bara står, dvs prydnadssaker som man fått men inte tycker om, kläder som inte används, osv, bra att ha saker som jag har plats för sparar jag gärna, men det är verkligen så att var sak SKA ha sin plats. speciellt i stallet, finns det inte plats för ett nytt träns på en hängare så får man säja ett annat t ex. är nu så att jag inte ens kan ställa ngt på golvet utan att få panik över att det ska bli en hög av saker
om jag inte tvingat mig till att bli snål och pedantisk så hade jag knappt kunna öppna dörren där :/.

men man får kämpa med sig själv och lära om lära rätt i huvudet. hjälp räcker inte långt så länge man inte själv förstår problemet.

 

[Lampan]

Är personerna med på att det dras fram till allmän beskådan så är det ju inte värre än lyxfällan och Arga snickaren och liknande socialporr. Personligen tycker jag det är bra att sånt här inte göms undan utan dras fram i ljuset, vi ser ju glatt på En annan del av Köping där dom medverkande "inte är riktigt som vi andra" och liknande program utan att reagera. Alla dom här programmen ökar acceptansen för att det faktiskt finns en hel del dysfunktionella människor och minskar risken att dom göms undan som man gjorde tidigare och det gäller alla former av dysfunktionalitet.

Handen på hjärtat, vi som är så j*vla bra och perfekta, vad gömmer vi undan från allmän beskådan?

Personligen tittar jag inte på såna program som lyxfällan, maniska samlare etc.
Tror som du, att det är bra att det lyfts fram i TV
Om människor ser något mänga ggr då blir det inte lika konstigt längre.
Människors fel och brister måste få synas
Vi är inte perfekta någon av oss
Människor som lever som samlare möter säkert ändå människors ogillande blickar från grannar och släkt

 

[avslutat medlemskap]

man får kämpa med sig själv och lära om lära rätt i huvudet. hjälp räcker inte långt så länge man inte själv förstår problemet.

Det där är själva kärnan i problemet.

Vi är nog lite hoarder lite till mans och "kan ta det sen", jo tjena, och har det tänket väl börjat så bosätter det sig i hjärnan och vägrar flytta ut innan det blir vräkt handgripligen.

Jag ska villigt erkänna att jag har åt h*lvete för mycket skit kvar fortfarande men det har verkligen minskat sen jag konstaterade att "det där, när använde jag det sist och varför och kommer jag att använda det igen"? Bilen är fylld varenda gång jag ska till stan och tippen är öppen, kompisen har ett kåpsläp och brännbart hamnar omgående staplat i vedboden och metallskrot packas i tomfat i väntan på en kompis som ska få ställa hit ett lösflak innan vintern och ta reda på det (han är skrothandlare).

Ni ser, jag har en plan iallafall.

 

[Buck]

Det där är själva kärnan i problemet.

Vi är nog lite hoarder lite till mans och "kan ta det sen", jo tjena, och har det tänket väl börjat så bosätter det sig i hjärnan och vägrar flytta ut innan det blir vräkt handgripligen.

Jag ska villigt erkänna att jag har åt h*lvete för mycket skit kvar fortfarande men det har verkligen minskat sen jag konstaterade att "det där, när använde jag det sist och varför och kommer jag att använda det igen"? Bilen är fylld varenda gång jag ska till stan och tippen är öppen, kompisen har ett kåpsläp och brännbart hamnar omgående staplat i vedboden och metallskrot packas i tomfat i väntan på en kompis som ska få ställa hit ett lösflak innan vintern och ta reda på det (han är skrothandlare).

Ni ser, jag har en plan iallafall.

bara man har en plan och jobbar lite smått med den istället för att blunda för det .
hjälper min pappa att rensa i sin verkstad ^_^, slänger allt som jag vet är rent skräp och tvingar pappa att rensa resten . går runt och pekar åt honom är stenhård och frågeställningen om allt är "är det värt ngt nu? har du ork att gör att ordningen det? och har du flera av det?"
vilket har gjort att han börjat rensa ut ordentligt och redan då han köper in så sorterar han ut rostigt skrot till tippen, saker som han i sin ungdom hade sparat och renoverat men som han nu inte har ork eller tid för.
dvs nu så ser man till och med golvet på lagret ^_^ stolt .

 

[avslutat medlemskap]

bara man har en plan och jobbar lite smått med den istället för att blunda för det .
hjälper min pappa att rensa i sin verkstad ^_^, slänger allt som jag vet är rent skräp och tvingar pappa att rensa resten . går runt och pekar åt honom är stenhård och frågeställningen om allt är "är det värt ngt nu? har du ork att gör att ordningen det? och har du flera av det?"
vilket har gjort att han börjat rensa ut ordentligt och redan då han köper in så sorterar han ut rostigt skrot till tippen, saker som han i sin ungdom hade sparat och renoverat men som han nu inte har ork eller tid för.
dvs nu så ser man till och med golvet på lagret ^_^ stolt .

Min verkstad ser ut som ett bombnedslag och ska så göra tills jag är färdig med nya maskinverkstan och flyttar dit verktygsmaskinerna, då ska BARA det flytta med som är up to date och allt annat skit ska bort. Anledningen till röran nu är att det går inte att låsa verkstan så allt av värde ligger under skrothögarna. Kommer nån in och ska stjäla så blir det alldeles för mycket för hjärnan att sortera ut och då lämnar dom röran.

Jag har en långsiktig planering som börjar falla på plats så sakta.

 

[Vallmo]

Är personerna med på att det dras fram till allmän beskådan så är det ju inte värre än lyxfällan och Arga snickaren och liknande socialporr. Personligen tycker jag det är bra att sånt här inte göms undan utan dras fram i ljuset, vi ser ju glatt på En annan del av Köping där dom medverkande "inte är riktigt som vi andra" och liknande program utan att reagera. Alla dom här programmen ökar acceptansen för att det faktiskt finns en hel del dysfunktionella människor och minskar risken att dom göms undan som man gjorde tidigare och det gäller alla former av dysfunktionalitet.

Handen på hjärtat, vi som är så j*vla bra och perfekta, vad gömmer vi undan från allmän beskådan?

Du har faktiskt en poäng där!

 

[Bambi]

Problemet för dessa människor är väl just att ingen har "vågat" säga stopp. Men jag tror det blir som vilket annat beroende som helst, alkohol, droger, mat, spel o s v. Människorna runt om blir medberoende och det onormala blir normalt. Min man fick panikångest. Sjukdomen utvecklades bl a till förföljelsemani och till slut ville han stänga in sig helt bakom nerdragna gardiner. Jag visste inte riktigt vad det var och vi hade små barn och lät honom vara så att säga. Men en dag kom han och berättade att han tagit en kniv och var på väg ut efter en bil som passerat huset för han trodde de vara ute efter honom - då "vakande" jag och insåg att detta var så jäkla tokigt att vi måste ha hjälp NU! Det blev en lång kamp men jag var orubblig och gav inte efter för några "tokigheter" från min man. Han skulle gå till jobbet, han skulle ta hand om barnen o s v. Inget dalt. Och nu många år senare när han fått grepp om sin sjukdom och kan hantera den, säger han att just denna orubblighet från min sida var det som hjälpte honom mest även om han inte förstod det då. Psykologer som satt om jamsade med honom gav inte mycket. Detta låter kanske enkelt men det var en resa från den djupaste botten som jag skulle kunna skriva en hel bok om.

Oj vad ni har varit med om. Det låter inte lätt! I vissa fall med panikångest kan det vara som du skriver; att man behöver bemötas av någon som är bestämd och sätter stopp. Du behöver såklart inte svara, men hur gick det för din man sen?

Det jag tänker är att man kan behöva vara lite försiktig med psykiatrisk sjukdom, inte minst paranoia. En paranoid person kan vara psykotisk och då hjälper det inte att någon "är bestämd" för det är en komplex sjukdom som oftast kräver medicinering innan man man komma ur paranoian.

 

[kryddelydd]

Det är en lätt utväg att bli offer för omständigheterna, det är mycket svårare att faktiskt ta sig upp och kämpa.

Jag förstår att det är lätt att vara kvar där man är bekväm och där man vet hur livet är, men det är sååå värt att kämpa för ett bättre liv! Mitt liv är mitt ansvar.

Komplext!
Första stycket håller jag helt med om.
Andra stycket: det är lätt att vara kvar där man är ... JA.
bekväm... uppenbarligen många gånger INTE.

Jag tror att många av dem som fastnar i ett offer-mönster inte själva är medvetna om att det är vad som hänt. Och många av de personerna reagerar med ilska när någon föreslår att det finns andra vägar: man ser helt enkelt inte att möjligheterna finns.
"Jag får så ont när jag försöker så jag kan inte" blir den automatiska responsen.
"Jag får ont men jag gör det ändå" är jobbigare, även om resultatet blir svagare muskler, mindre belastningstålighet, mer smärta vid (ännu) mindre fysisk belastning.
Som ni ser så "högg" jag just på exemplet som TS valde.

Men ja, offer-rollen handlar antagligen många gånger om dåliga psykologiska coping-strategier, och en nedsatt förmåga att se andra alternativ.
Många personer i den situation som beskrivs, har ju en enorm sjukdomsvinst. Men de är ofta inte medvetna själva om detta.
Det blir stark känslomässig utpressning mot hela omgivningen "jag har ont så det är synd om mig" "jag orkar inte, det är synd om mig" vilket är hart när omöjligt för omgivningen att "ignorera" så familjen/omgivningen blir ju oftast "medberoende" på så sätt att deras respons förstärker offer-beteendet.

Svårt och komplext!

 

[Billy]

Oj vad ni har varit med om. Det låter inte lätt! I vissa fall med panikångest kan det vara som du skriver; att man behöver bemötas av någon som är bestämd och sätter stopp. Du behöver såklart inte svara, men hur gick det för din man sen?

Det jag tänker är att man kan behöva vara lite försiktig med psykiatrisk sjukdom, inte minst paranoia. En paranoid person kan vara psykotisk och då hjälper det inte att någon "är bestämd" för det är en komplex sjukdom som oftast kräver medicinering innan man man komma ur paranoian.

Jo, det har gått bra för oss. Panikångest är en sjukdom man aldrig blir frisk från men man kan lära sig att hantera den och det har han gjort.
Givetvis, det jag beskriver låter ju väldigt enkelt men det var ett rent helvete stundtals. Men jag tror, att i just vårt fall så var det mitt agerande och hela vår situation som hindrade honom från att gå djupare in i sjukdomen. Jag tror att om han varit ensamstående så hade han blivit mycket sämre. Alltså vi satte stopp i ett relativt tidigt stadium. Det är här jag tror ligger en fara. Saker kommer ju ofta smygande så man flyttar gränserna för vad som är "normalt" och människorna runt den sjuke blir "medberoende". När man till slut når klippkanten och faller så är det så otroligt lång väg tillbaka.
Min man fick även medicin. Nu minns jag inte vad den hette men den tog bort de värsta topparna av ångest och hjälpte honom att bemästra attackerna. Han åt den i ganska många år.
En annan bidragande orsak till att vi har klarat oss ur det är att vi var väldigt öppna med sjukdomen när vi väl fattade vad det rörde sig om. Här hjälpte ju läkaren till och förklarade för oss. Vi talade om det för alla i vår omgivning och han talade även om det på sitt arbete. Det var flera personer som kom till oss/honom och frågade kring sjukdomen. Flera sa, ja men det är ju precis så jag känner! Så jag tror faktiskt att vår öppenhet hjälpte någon att ta tag i sin situation.

 

[avslutat medlemskap]

Dagens Maniska samlare var sevärd, att bo tillsammans med över 1000 tamråttor var tydligen ingen hit och crazy cat-ladyn som var med slängde ut städarna. Ofattbart att nån bestämmer sig för att trotsa myndigheterna, riskerar vräkning och bo kvar i skit, sopor och stank när det står en hel armé färdig att hjälpa till.


Om nån undrat hur det gått med min röjning så, jodå, elektroniklabbet flyttade till en isolerad kylcontainer som precis fick plats på tvären inne i gamla stallet. Blev skitbra, lätt att hålla varm och lätt att hålla ordning samt lättstädad och där har jag BARA el och elektronik utom högen med installationskabel som fick flytta till magasinet och fick ett eget hörn där och det som inte finns i labbet finns inte så nu är det slut på "leta 2 timmar för ett tvåminutersjobb".



Ignorera röran på arbetsbänken, jag blev tvungen att köra ett snabbjobb mitt i inflyttningen.