Maniska samlare - eget ansvar i livet

[tanten]

Oftast (alltid) ligger det nåt i botten på samlandet och det kan vara nåt så simpelt som en fattig barndom som bosatt sig i hjärnan och vägrar flytta ut.

Exakt.
Precis samma funktioner som får nyanlända flyktingbarn att snatta i affärerna. De är alltför vana vid svält.

I normala fall går sådant över. Oavsett bakgrund.

 

[avslutat medlemskap]

Exakt.
Precis samma funktioner som får nyanlända flyktingbarn att snatta i affärerna. De är alltför vana vid svält.

I normala fall går sådant över. Oavsett bakgrund.

Ja så är det oftast. Vissa ser mig som skrotsamlare och jag har mycket på lager MEN när något är inaktuellt som reservdelar och varken behövs längre eller har annat än skrotvärde så hamnar det i containern och lagras upp tills skrotpriset ligger på topp. Det är skillnad på skrot och skit, det sistnämnda hamnar omgående på återvinningen.

Mitt skrotsamlande har hittills betalat min uppvärmningskostnad här, det hade det inte gjort om jag bara samlat på hög för "framtida ev. projekt" som kanske aldrig blir annat än en tanke. Den dagen jag behöver nåt så vet jag var det finns utan att behöva lagerhålla det själv och oftast blir det som lagerhålls för "framtida ev. projekt" förstört av en eller annan anledning.

 

[lil-sis]

Exakt.
Precis samma funktioner som får nyanlända flyktingbarn att snatta i affärerna. De är alltför vana vid svält.

I normala fall går sådant över. Oavsett bakgrund.

Det här var ingen "vanlig" horder. De städade inte, alls. Utan i princip släppte vad de nu var färdiga med på golvet.

Det sades i början att hon hade flera diagnoser och pillerpåsen antydde väl detsamma.

Det verkade snarast som om de gett upp. Och att barnen betedde sig likadant var ju inte särskilt underligt, det hade hållt på i runt 6 år så det lär ju ha varit hyfsat normalt för de.

*kl

När folk verkligen blir hjälpta tycker jag programmen är okej, jag gissar att mycket av ffa städhjälpen finansieras av produktionsbolagen.

 

[tanten]

Det här var ingen "vanlig" horder. De städade inte, alls. Utan i princip släppte vad de nu var färdiga med på golvet.

Jag kommenterade inte programmet utan den användare som jag citerade.

 

[Diabetikern]

Kikar på avsnitten ibland. Vissa lider man verkligen med och vissa känner man ingen empati för.

I detta fallet får jag ingen empati för mamman.

Hording är inte att spara på skräp men det man spapar på blir till slut skräp pga av att det samlas i högar.

Jag blir alltid lika fascinerad av hur man kan klara av den dagliga hygienen. De tvättar ju händerna efter toa besök mm

Fruktansvärd sjukdom.

 

[Mirre]

Vidrigt! Skulle hellre sova på gatan än gå in i det huset
Men tycker det är konstigt att barnen tvingas bo i det, de är ju nästan vuxna och borde kunna bestämma själva var de vill bo.

 

[Mirre]

Vidrigt! Skulle hellre sova på gatan än gå in i det huset
Men tycker det är konstigt att barnen tvingas bo i det, de är ju nästan vuxna och borde kunna bestämma själva var de vill bo.

Tänk vad det lär stinka där inne
Hur kan hon skylla allt på barnen, dottern gör allt och ändå klagar bara mamman på att hon inte gör nåt? Och skylla på att barnen har valt att leva i en soptipp, fullständigt obegripligt.

 

[Zaria]

Jag undrar mest varför VARFÖR gör man tv av folks psykiska problem och sociala misär? Och varför kollar folk på det?

Det undrar jag också. Träffat en del samlare via mitt jobb och de går att finna lite här och var, INGEN av dem har mått bra av det eller på egen hand haft förmåga där och då att fixa iordning. Däremot har det gått att hjälpa de flesta, det går inte fort och defintivt inte av sig självt men det går och ofta är personen mycket tacksam över att man hjälpt till. Allt som oftast har det funnits förklarliga anledningar bakom när man fått personens "historia" man får så att säga "ihop bilden" av varför det blivit som det blivit. Ofta en ganska tragisk historia med en misär till barndom, missbruk, demens, depression, ångest, tvång, rädsla men också att ha förlorat kontrollen helt och en oförmåga att komma ur det osv

Tycker också det är märkligt att man vill göra "nöje" av det och ännu mer att folk vill se det.
Minns i övrigt programmet "djursamlarna" eller dyl där personer samlade på djur och det gick helt överstyr där deltagarna som redan mådde dåligt fick hot och påhopp efter programmet. Där man tog djuren (såklart) medan fd ägaren bara grät alltmedan man filmade.

Däremot ett program där personen är tex fd samlare och "botad och välmående" som själv får berätta om sina tankar och varför det blivit som det blivit hade däremot gett något. Om inte annat mer förståelse för problemet som i övrigt inte är speciellt ovanligt att stöta på när man jobbar med människor på ett eller annat sätt (psykiatri, boendestöd, hemtjänst, missbruk osv) Men inte i "Åh fy f******* kolla hur människan har det-syfte".

 

[Billy]

Det undrar jag också. Träffat en del samlare via mitt jobb och de går att finna lite här och var, INGEN av dem har mått bra av det eller på egen hand haft förmåga där och då att fixa iordning. Däremot har det gått att hjälpa de flesta, det går inte fort och defintivt inte av sig självt men det går och ofta är personen mycket tacksam över att man hjälpt till. Allt som oftast har det funnits förklarliga anledningar bakom när man fått personens "historia" man får så att säga "ihop bilden" av varför det blivit som det blivit. Ofta en ganska tragisk historia med en misär till barndom, missbruk, demens, depression, ångest, tvång, rädsla men också att ha förlorat kontrollen helt och en oförmåga att komma ur det osv

Tycker också det är märkligt att man vill göra "nöje" av det och ännu mer att folk vill se det.
Minns i övrigt programmet "djursamlarna" eller dyl där personer samlade på djur och det gick helt överstyr där deltagarna som redan mådde dåligt fick hot och påhopp efter programmet. Där man tog djuren (såklart) medan fd ägaren bara grät alltmedan man filmade.

Däremot ett program där personen är tex fd samlare och "botad och välmående" som själv får berätta om sina tankar och varför det blivit som det blivit hade däremot gett något. Om inte annat mer förståelse för problemet som i övrigt inte är speciellt ovanligt att stöta på när man jobbar med människor på ett eller annat sätt (psykiatri, boendestöd, hemtjänst, missbruk osv) Men inte i "Åh fy f******* kolla hur människan har det-syfte".

Varför vill man göra TV av folks olycka? Ja, titta bakåt i tiden med gladiatorspel, slavar som skulle slå ihjäl varandra inför publik. Offenliga avrättningar som dessvärre förekommer än idag. På något sätt är det ett "folknöje" att titta på andras lidande.

Lika intressant psykologi som de som samlar.

 

[avslutat medlemskap]

Tycker också det är märkligt att man vill göra "nöje" av det och ännu mer att folk vill se det.

Inget märkligt alls för då får man ju förfasa sig en stund och själv känna sig duktig som inte har det lika illa. Börjar man skrapa lite på polityren så har alla mer eller mindre några skelett i garderoben men dom syns kanske inte.

Vi som sett det live tycker inte det är lika sexigt att se det på tv och få förfasa oss. För några år sen installerade jag vatten och bytte ut det som inte fungerade åt ett par jag känner så nu kan dom duscha och diska och ha mer än en kran på slangen som kommer upp ur badrumsgolvet och behöver inte spola toan med hink längre. Badrummet är dessutom fullt med mögel (och annan skit) och borde rivas helt, hon har astma, diabetes och Kol och han sticker huvudet i sanden och blir bara förbannad när badrummet kommer på tal. Han var förbannad på mig också till en början men jag körde en "Arga snickarn" och kors i taket, karln började lyssna på mig. Materialet fick dom betala men jag har ju "lite" rabatt (70%) så det blev billigt och jobbet bjöd jag på. Dom har inga möjligheter ekonomiskt att fixa till det efter ett par konkurser långt tillbaks i tiden och nu är dom gamla.

 

[Singoalla]

Kul att tråden tog fart! Jag har varit bortrest över helgen och läst igenom hela nu. Tänkte svara på frågorna som dykt upp utifrån mitt eget perspektiv.

Jag själv lever tillsammans med en man som har OCD, dysmorforfobi, borderline och kronisk depression. Outsiders har gjort ganska många avsnitt om både OCD och dysmorforfobi och jag kollade på alla när jag precis hade träffat honom. Jag tyckte att det var väldigt utbildande men störde mig givetvis lite på att programmet hette just "Outsiders" för det känns som man gör det hela lite till en freak-show, det är sjukdomar och inga "knäppgökar". Oavsett så gillade jag avsnitten för jag lärde mig en hel del och tänker att det är väl bättre att man lyfter frågorna och visar folk vad det handlar om, om än lite märkligt vinklat, än att man inte lyfter det alls. Det är många som tror att min karl är en knäppgök och ärligt talat.. det är han ju lite

Sen har man ju rätt till sina egna känslor, klart man måste få bli arg när man ser något som gör än upprörd. I det här fallet en mamma som inte tar hand om sina barn, oavsett anledning. Sen tycker jag alltid att man ska försöka ha förståelse för andras situationer och förstå att allting inte alltid är så enkelt som man själv tror. Begreppet "Det är väl bara att..." ska man passa sig för. Men jag vet att i alla fall min karl inte vill bli särbehandlad för att han är sjuk. Beter han sig dumt, märkligt, elakt, destruktivt så är det ingen som står bredvid och säger "Sssscchhh, bli inte arg på M han är faktiskt sjuk.." Då hade han blivit vansinnig.

 

[Billy]

Kul att tråden tog fart! Jag har varit bortrest över helgen och läst igenom hela nu. Tänkte svara på frågorna som dykt upp utifrån mitt eget perspektiv.

Jag själv lever tillsammans med en man som har OCD, dysmorforfobi, borderline och kronisk depression. Outsiders har gjort ganska många avsnitt om både OCD och dysmorforfobi och jag kollade på alla när jag precis hade träffat honom. Jag tyckte att det var väldigt utbildande men störde mig givetvis lite på att programmet hette just "Outsiders" för det känns som man gör det hela lite till en freak-show, det är sjukdomar och inga "knäppgökar". Oavsett så gillade jag avsnitten för jag lärde mig en hel del och tänker att det är väl bättre att man lyfter frågorna och visar folk vad det handlar om, om än lite märkligt vinklat, än att man inte lyfter det alls. Det är många som tror att min karl är en knäppgök och ärligt talat.. det är han ju lite

Sen har man ju rätt till sina egna känslor, klart man måste få bli arg när man ser något som gör än upprörd. I det här fallet en mamma som inte tar hand om sina barn, oavsett anledning. Sen tycker jag alltid att man ska försöka ha förståelse för andras situationer och förstå att allting inte alltid är så enkelt som man själv tror. Begreppet "Det är väl bara att..." ska man passa sig för. Men jag vet att i alla fall min karl inte vill bli särbehandlad för att han är sjuk. Beter han sig dumt, märkligt, elakt, destruktivt så är det ingen som står bredvid och säger "Sssscchhh, bli inte arg på M han är faktiskt sjuk.." Då hade han blivit vansinnig.

Problemet för dessa människor är väl just att ingen har "vågat" säga stopp. Men jag tror det blir som vilket annat beroende som helst, alkohol, droger, mat, spel o s v. Människorna runt om blir medberoende och det onormala blir normalt. Min man fick panikångest. Sjukdomen utvecklades bl a till förföljelsemani och till slut ville han stänga in sig helt bakom nerdragna gardiner. Jag visste inte riktigt vad det var och vi hade små barn och lät honom vara så att säga. Men en dag kom han och berättade att han tagit en kniv och var på väg ut efter en bil som passerat huset för han trodde de vara ute efter honom - då "vakande" jag och insåg att detta var så jäkla tokigt att vi måste ha hjälp NU! Det blev en lång kamp men jag var orubblig och gav inte efter för några "tokigheter" från min man. Han skulle gå till jobbet, han skulle ta hand om barnen o s v. Inget dalt. Och nu många år senare när han fått grepp om sin sjukdom och kan hantera den, säger han att just denna orubblighet från min sida var det som hjälpte honom mest även om han inte förstod det då. Psykologer som satt om jamsade med honom gav inte mycket. Detta låter kanske enkelt men det var en resa från den djupaste botten som jag skulle kunna skriva en hel bok om.

 

[avslutat medlemskap]

Problemet för dessa människor är väl just att ingen har "vågat" säga stopp. Men jag tror det blir som vilket annat beroende som helst, alkohol, droger, mat, spel o s v. Människorna runt om blir medberoende och det onormala blir normalt.

Exakt så var det med dom jag fixade vattnet mm. åt, så fort nåt som inte funkade kom på tal så blev han förbannad eller tyst och tyckte synd om sig själv. Karln är varken dum eller har tummen mitt i handen.

Varmvattenberedaren var kass och en bättre begagnad skulle upp istället men först skulle den spräckta toalettstolen ut och ett berg med tvätt mm.. Ni vet ett litet badrum, trångt och jäkligt och en stor gammal beredare, det blir inte så mycket plats kvar när 2 man ska ha ner och ut en sån även om badrummet är totalt tomt med bara 4 väggar. När han tyckte att "beredaren kan jag byta sen" då brann det rejält. Jag brukar inte skälla på folk men då fick han en skopa, det slutade med att tvätthögen åkte i en säck och ut, och toastolen samma väg, och sen den ruttna gamla beredaren.

Innan kvällen så hade dom kallvatten och en fungerande nästan ny toastol som dessutom satt fast i golvet och inte hotade att välta. Dan efter blev det varmvatten också.

Problemet är där att det skylls på "omständigheter" och sen körs med skygglappar. Skulle han bytt varmvattenberedaren "sen" så hade det aldrig blivit gjort någonsin då det gamla härket aldrig hade gått att få ut utan att tömma badrummet igen och ta bort toastolen.

 

[Ramona]

Jag undrar mest varför VARFÖR gör man tv av folks psykiska problem och sociala misär? Och varför kollar folk på det?

Jag tycker att det på något vis är lite utbildande att se på sådana där program. Jag har aldrig någonsin stött på en livs levande hoarder av de skalorna som visas på tv. Jag hade ingen aning om att man kunde få sådan extrem ångest av att slänga en tom syltburk! Jag har lärt mig massor av att titta på de där programmen tycker jag.

Men jag har lärt mig enormt mycket på Lyxfällan också. Inte bara om ekonomi, utan om hur människor fungerar och hur en låg självkänsla kan ställa till med enorma framtidsproblem.

 

[Singoalla]

Problemet för dessa människor är väl just att ingen har "vågat" säga stopp. Men jag tror det blir som vilket annat beroende som helst, alkohol, droger, mat, spel o s v. Människorna runt om blir medberoende och det onormala blir normalt. Min man fick panikångest. Sjukdomen utvecklades bl a till förföljelsemani och till slut ville han stänga in sig helt bakom nerdragna gardiner. Jag visste inte riktigt vad det var och vi hade små barn och lät honom vara så att säga. Men en dag kom han och berättade att han tagit en kniv och var på väg ut efter en bil som passerat huset för han trodde de vara ute efter honom - då "vakande" jag och insåg att detta var så jäkla tokigt att vi måste ha hjälp NU! Det blev en lång kamp men jag var orubblig och gav inte efter för några "tokigheter" från min man. Han skulle gå till jobbet, han skulle ta hand om barnen o s v. Inget dalt. Och nu många år senare när han fått grepp om sin sjukdom och kan hantera den, säger han att just denna orubblighet från min sida var det som hjälpte honom mest även om han inte förstod det då. Psykologer som satt om jamsade med honom gav inte mycket. Detta låter kanske enkelt men det var en resa från den djupaste botten som jag skulle kunna skriva en hel bok om.

Intressant att läsa om din historia! Min sambo har varit sjuk sedan han var 13 år och gått på flera behandlingsprogram. Nu har han blivit antagen på ännu ett som startar i augusti så vi hoppas på att det ska hjälpa mer än vad de tidigare gjort. Själv har jag väldigt svårt att veta hur orubblig man ska vara. Jag ser ju hur han lider och jag vill inte pusha honom över gränsen. Kommer det att bära eller brista. Ibland har jag släpat med honom ut på festligheter fast han mår dåligt då jag inbillat mig att han kommer må bra av vänner och socialt liv. Det har slutat med att han kallsvettats hela kvällen, för att tillslut få en panikattack och sen tar det dagar att återhämta sig. Inte lätt att vara flickvän alltid..

 

[Billy]

Intressant att läsa om din historia! Min sambo har varit sjuk sedan han var 13 år och gått på flera behandlingsprogram. Nu har han blivit antagen på ännu ett som startar i augusti så vi hoppas på att det ska hjälpa mer än vad de tidigare gjort. Själv har jag väldigt svårt att veta hur orubblig man ska vara. Jag ser ju hur han lider och jag vill inte pusha honom över gränsen. Kommer det att bära eller brista. Ibland har jag släpat med honom ut på festligheter fast han mår dåligt då jag inbillat mig att han kommer må bra av vänner och socialt liv. Det har slutat med att han kallsvettats hela kvällen, för att tillslut få en panikattack och sen tar det dagar att återhämta sig. Inte lätt att vara flickvän alltid..

Jag var orubblig på det sättet att inte dras med i de "sjuka" tankarna. Typ; -Jag måste stanna hemma idag för jag ska ringa till läkaren. - Men läkaren har telefontid mellan 08.00 - 09.00, då kan du åka till jobbet efter det. - Men då har de andra kört för vi ska inte vara på firman idag. - Var ska ni vara då? - Det vet jag inte. - Ring din chef nu och fråga. -Han svarar nog inte. - Prova NU! Jag slog numret och satte telefonen i handen på honom och gick. De pratade och sedan - Var ska ni vara? - På plats X. - Bra då kör du dit efter ditt samtal med läkaren. Och sedan körde jag i princip ut honom ur huset. Jag försökte bemöta med fakta och realism. Ifrågasätta och kräva svar. - VARFÖR skulle någon förfölja DIG? - Vet inte. - Jamen det måste du väl veta. Folk kommer väl inte bara på att spionera just på DIG utan anledning! - Ja men här kör bilar fram och tillbaka. - Kan det bero på att vi bor på en återvändsgata? Man måste köra förbi vårt hus två gånger, en för att ta sig in och en för att ta sig ut. Så här kunde vi hålla på. Oftast slutade det med att han svärande gjorde "det rätta". Samtidigt växte han i självförtroende när han lyckades genomföra något.

Oj, vad vi har varit igenom precis vad du beskriver. Men vi kom ofta överens om en tid vi skulle åka hem. T ex, vi skulle vara på festen kl 19.00 och vi bestämde att vi körde hem kl 20.30. På det sättet verkade han få kontroll. Han visste när "det tog slut". Oftas klarade han tidsgränsen. Efter ett tag kunde vi öka tiden men det var fortfarande han som bestämde. Så, orubblig var jag när det gällde det gemensamma som arbete, barn och hem. Jag kunde inte ta hand om två små barn, hem OCH honom. Men andra saker som fester och så var det mer kompromisser.

Men visst brast det! Den som inte sett en riktig panikångestattack har inte en susning om vad det handlar om. När en vuxen karl ligger på golvet i fosterställning och skakar och gråter och är utom sig. Det ställer STORA krav på flickvännen (i detta fallet frun)

Detta blev lite utanför ämnet men jag tror jag förstår mekanismerna bakom detta samlarbeteende.

 

[martha]

Var det någon som såg på Maniska samlare igår? Jag brukar sällan kolla på sånna program men den här gången fastnade jag. Framför allt för att jag blev så sablarns förbannad på kvinnan som levde i huset För er som inte såg: Golvet var täckt med en meters skräp i alla rum som man fick vada igenom, och fullt kackerlackor och spindlar. Det värsta hemmet jag sett i mitt liv. Där bodde kvinnan med sina två tonårsbarn. Eftersom kvinnan var sjuk var det dottern i familjen som fick laga mat bland alla kackerlackor i köket.

När en psykolog försökte prata med henne satte hon sig på tvären. Kvinnan var ett offer för sin sjukdom (fibromyalgi) och kunde inte göra någonting alls. Barnen och pappan trodde att kvinnan utnyttjade sin sjukdomssituation för att komma undan sysslor (enligt pappan hade läkaren sagt att kvinnan bör röra på sig mer). Hon var ett offer för otacksamma barn. Det var barnens fel att hemmet såg ut som det gjorde och när psykologen påtalade att det är kvinnan som är vuxen, och mamma, och ägare av huset och därmed är det hennes ansvar så kallade hon psykologen för bi*ch och ville inte tala med henne mer. Det fick mig att tänka på den del människor jag har i mitt liv som ständigt är offer för saker. Dom påstår att dom inte kan påverka situationer själv och allt är alltid alla andras fel. Jag har även vänner som är tvärtom, onödigt självständiga och vägrar acceptera att dom drabbats av något.

Hur är ni? Offer för omständigheter i livet eller tar ni tag i saker själva? Har ni vänner/bekanta som tappat greppet helt om det egna ansvaret? Eller tvärtom vägrar se sig själv som offer.

Blev nyfiken på fenomenet..

Ja fy det är så vidrigt o se , jag jobbar nätter o det brukar vara såna program vid 4 tiden som jag alltid kollar på , men det är oftast sjuka människor, fast dom fungerar ofta normalt i samhället ( med jobb o så )

 

[nexxa]

Nu har jag sett ett antal avsnitt med. Men kunde inte se de allra första av denna säsong då de inte fanns kvar längre. Det är jättesvårt att varken sätta sig in i eller förstå beteendet, speciellt inte när man själv är väldigt minimalistisk. Blir också väldigt berörd av att se hur dåligt dessa människor mår och att de inte riktigt inser det själva och dessutom att en del blir aggressiva när det verkligen är dags att ta tag i problemet.

Det som gör en mest förbannad är de som har barn som måste bo i den röran. Att försätta sig själv i det är en sak men att låta sina barn leva och bo i ohälsosamma förhållanden är hemskt. Det näst sista avsnittet som sänts är det avsnittet jag såg senast så ett till ligger och väntar. Blev väldigt berörd över situationen med den ensamstående mamman som hade tre döttrar men bara den 10 åriga flickan bodde hemma. Flickan var så otroligt medveten om hur psykiskt skör hennes mamma var och därför "behandlade hon henne som en prinsessa". Att en tioåring ska ta det ansvaret och behöva agera vuxen är sorgligt. Lika ledsamt var det att höra att de blivit överfallna och att hon var rädd för att det skulle hända igen och därför hade hon i princip gömt sig bland allt.

Avsnittet som berörde mig allra mest var alltså det näst senast sända där familjen vadade fram bland papper och skräp. Mamman skyllde på sina barn och att det var deras fel att det låg skräp överallt för att de inte orkade bära ut sopor. Dessutom vägrade ju hon överhuvudtaget hjälpa till med något pga sina åkommor (som pappan sa att läkaren propagerade för mer rörelse..) lika illa är det att pappan flyttar ut och säger att han inte kan göra något för hans fru har vårdnaden. Vad är det för jäkla pappa? Jag hade stridit varenda minut på dygnet för att ta mina barn från ett sådant misär och det hade förmodligen inte behövts så mycket heller efter en titt i huset. Kylskåpet och alla kryp var det värsta jag sett. Eller sängkläderna som såg ut som de inte tvättats på ett halvt sekel. Sprutorna som låg huller om buller på golvet var verkligen skrämmande. Även om barnen var i ålder för att kunna ansvara och hjälpa till hemmet så behöver ju de också få lära sig hur saker går till. Har de nu levt så i många år och barnen inte kunnat komma där ifrån eller lärt sig att man aldrig behöver städa så lider jag av att de tvingats leva i sådan misär. Antingen är de härdade eller så sitter någon av de på någon sjukdom efter alla invasioner av kryp i alla dess former. Att dessutom skylla ifrån sig och dessutom på sina barn? Nä, den mamman hade behövt visa att hon är vuxen och ta sig i kragen och pappans ursäkter var bara irriterande


Vad gäller att se sig som ett offer är det en av de värsta "egenskaperna" man kan ha. Är man inte beredd att göra något själv för att göra skillnad kommer man sitta fast i samma skit och tycka synd om sig själv i stället för att göra det bästa av det och leva så gott det går i stället för att slösa dem på att sabotera sin tid

 

[stjarnhimmel]

Råkade se denna gamla tråden samtidigt som jag såg ett avsnitt av Extrema samlare.

Det avsnittet kändes så sorgligt. En kvinna som bajsat i påsar och sparat påsarna då vattnet slutat fungera. Rester efter döda katter etc.

Jag kände bara instinkt att det inte kan vara rätt att visa upp detta på tv...? Visst de får ju hjälp i och med tv-programmet men jag hade önskat att de fått hjälp utan tv.

 

[Vallmo]

Var det någon som såg på Maniska samlare igår? Jag brukar sällan kolla på sånna program men den här gången fastnade jag. Framför allt för att jag blev så sablarns förbannad på kvinnan som levde i huset För er som inte såg: Golvet var täckt med en meters skräp i alla rum som man fick vada igenom, och fullt kackerlackor och spindlar. Det värsta hemmet jag sett i mitt liv. Där bodde kvinnan med sina två tonårsbarn. Eftersom kvinnan var sjuk var det dottern i familjen som fick laga mat bland alla kackerlackor i köket.

När en psykolog försökte prata med henne satte hon sig på tvären. Kvinnan var ett offer för sin sjukdom (fibromyalgi) och kunde inte göra någonting alls. Barnen och pappan trodde att kvinnan utnyttjade sin sjukdomssituation för att komma undan sysslor (enligt pappan hade läkaren sagt att kvinnan bör röra på sig mer). Hon var ett offer för otacksamma barn. Det var barnens fel att hemmet såg ut som det gjorde och när psykologen påtalade att det är kvinnan som är vuxen, och mamma, och ägare av huset och därmed är det hennes ansvar så kallade hon psykologen för bi*ch och ville inte tala med henne mer. Det fick mig att tänka på den del människor jag har i mitt liv som ständigt är offer för saker. Dom påstår att dom inte kan påverka situationer själv och allt är alltid alla andras fel. Jag har även vänner som är tvärtom, onödigt självständiga och vägrar acceptera att dom drabbats av något.

Hur är ni? Offer för omständigheter i livet eller tar ni tag i saker själva? Har ni vänner/bekanta som tappat greppet helt om det egna ansvaret? Eller tvärtom vägrar se sig själv som offer.

Blev nyfiken på fenomenet..

Jag tänker att dom här personerna är psykiskt sjuka, OCD, alltså tvångsbeteende och att dom behöver behandling för att bli friska.
Såhär yttrar sig deras sjukdom. De får kraftig ångest av att göra sig av med skräpet.
Jag blir inte så arg, snarare beklämd. Ofta "smittas" ju barnen också och får liknande beteende.
Tänker inte så mycket offerkofta utan mer att dom är riktigt, riktigt sjuka och behöver hjälp med sanering OCH det som försiggår inuti deras huvuden.

Men det är hemskt.
Vidrig miljö att bo i. Jag hade antagligen inte ens klarat att gå in i såna hus.
Beundrar människor som jobbar med det. Både psykologer och städare.

Edit: såg nu att det var en gammal tråd.