När man var en elak liten skitunge

Status
Stängd för vidare inlägg.
Vi är ganska långt tråd trådstarten nu. Hoppas det är okej TS.

Jag undrar om inte det här med att förlåta är något gammalt kristet som hänger kvar. Att vi alltid måste förlåta den som ber om förlåtelse, och att det är det enda sättet att finna frid själv. Jag tänker att det kravet gör att brottsoffer förväntas göra våld på sig själva på något vis. Jag tror inte alls man måste förlåta för att kunna gå vidare. Att hata är dock en annan sak. För mig avslöjar det mest att såret fortfarande är öppet, och det kan ju också vittna om hur stor skada som faktiskt gjorts.

På en övergripande nivå måste man såklart försöka förstå vad olika beteenden kommer ifrån så att de kan avstyras. Här känner jag att det blivit lite väl kategoriskt i tråden. Jag tror mobbning uppstår av en rad olika anledningar och alla måste hanteras för sig. Det finns allt ifrån empatistörningar till tragiska hemförhållanden och kultur. Det är föräldrarnas och skolans jobb att förstå individen, skilja den från sina offer och ta sig an beteendet på rätt sätt för just den individen och situationen. Som brottsoffer kan man ju välja om man vill förstå sin förövare eller inte. Hade jag blivit illa skadad hade jag inte valt det.

Det är definitivt en kristen förståelse (som samtidigt handlar om Guds förlåtelse (nåd) av människan. Gud förlåter eftersom människan inte vet vad hon gör.

Inom judendomen finns exempelvis inte alls samma idéer. Där kan man en gång om året, på Jom Kippur, be Gud om förlåtelse. Att en förövare skulle be sitt offer om förlåt är otänkbart och utgör snarast ytterligare en oförrätt.

För den intresserade om skillnaderna mellan ett kristet och ett judiskt sätt att se på förlåtelse kan jag rekommendera Simon Wiesenthals bok The Sunflower.
 
Så vad påstår du då? Eftersom jag misstolkat. Du skrev att förlåtelse innebär att man själv kan släppa det och gå vidare.
Jag skiver att det är en del i processen att gå vidare i livet utan att behöva ägna puckon någon energi dom inte förtjänar. Sen får man ju fortsätta jobba med sig själv såklart.

För det håller en tillbaka att fortsätta hata och hålla agg mot någon som antagligen inte ens vet om att man existerar längre, eller som iallafall inte lägger någon energi på en. Det är svårt att gå vidare om man låter ens förflutna hålla fast en. Det påverkar liksom ingen annan än en själv.

Sen såklart, man måste fortsätta jobba med sitt trauma och sina känslor och sitt mående man har i nutid.
 
Jag kommer inte håg exakt allt men jag såg nånting förut om det och att om nån blev mobbad som barn så har den högre risk för depprission ångest och såna sjuk domar OCH tillexempel hjärt sjukdomar och diabetes tror jag det var. Och även flera saker som att inte ha likamycket ut bildning vara arbets lös och sånt också om jag kommer håg rätt.
Så ja domflesta mobbarna får nog tyvär bättre liv motför dom mobbade.
Jag har läst detsamma som du gjort.
 
Så bra du uttrycker det hela.

Jag har faktiskt inte ens reflekterat kring det här fören jag läste den här tråden, men ju mer jag tänker på det ju sjukare känns det att personer som blivit utsatta och lever med svåra trauman senare i livet pressas att dessutom förlåta. Finns det ingen gräns på hur mycket folk ska inkräkta på ens integritet? Hmpf. Alltså, förlåtelse kan absolut vara ett verktyg i bearbetningen för en del. Det motsäger jag mig inte. Men den här pressen på att man måste för att kunna gå vidare är ju rätt.. absurd när jag tänker på det.
 
Lärare kan definitivt ha en del i det hela. Min mellanstadielärare talade tydligt om för klassen att mobbning var ovanligt och att hon inte ville ha någon som kom och gnällde om sånt för att någon annan slängt upp deras mössa på skoltaket. Hon skapade en mycket tillåtande miljö och gjorde att det tog minst 2 decennier innan jag insåg att det var mobbing jag blivit utsatt för på högstadiet, innan dess la jag all skuld på mig själv.
De vikarier vi hade nu och då var mer proaktiva och verkade försöka starta upp nästan.

Förskolepersonal vi stött på var mer laissez faire och körde på att skippa att fokusera på att introducera nya barn och reda ut bråk utan skällde och straffade (straffade, ja rätt ord) bara det barn som slog sist. Skapade en dynamik i en viss grupp barn som det tog fyra år av lärar och föräldrainsatser (det är därför jag tänker på föräldrar, att det verkat som att föräldrar lyckats.) att få bort, samma grupp blev en klass. Tänker att små små ständiga belöningar för negativa beteenden genom många år borde kunna leda till mobbning lika väl som annat.
 
Jag skiver att det är en del i processen att gå vidare i livet utan att behöva ägna puckon någon energi dom inte förtjänar. Sen får man ju fortsätta jobba med sig själv såklart.

För det håller en tillbaka att fortsätta hata och hålla agg mot någon som antagligen inte ens vet om att man existerar längre, eller som iallafall inte lägger någon energi på en. Det är svårt att gå vidare om man låter ens förflutna hålla fast en. Det påverkar liksom ingen annan än en själv.

Sen såklart, man måste fortsätta jobba med sitt trauma och sina känslor och sitt mående man har i nutid.

Jag håller helt med dig. Jag tror bara inte att just förlåtelse behöver ha en plats där. Kan ha. Men behöver inte.
 
Jag håller helt med dig. Jag tror bara inte att just förlåtelse behöver ha en plats där. Kan ha. Men behöver inte.
Man kan kalla det vad vad man vill, förlåtelse är ju bara ett ord för att släppa och gå vidare. Huvudsaken är att man går vidare på något sätt och det gör man ju på det sättet som fungerar för en.
 
Det är viktiga diskussioner.

Mobboffer är absolut INTE skyldiga att förlåta sina mobbare.

Jag vet att diskussionen är större nu, men jag kan ändå inte släppa att fundera på min del.

Jag vet inte om hon ser det som att jag har mobbat henne och det kanske är lite det som ligger och skaver, att jag inte vet på vilken nivå det var. Jag har sett att hon är vän på Facebook med samtliga tjejer från klassen (utom jag då). Hon kanske inte var utstött från gruppen. Eller så har de funnit varandra senare.
Fast hur jag än tänker på det så kommer jag ju inte att få ett svar. Det är hennes upplevelse som avgör hur illa det var.

Man kan se olika på förlåtelse - och om det någonsin är lämpligt att be om dem (tack till @Midsommarblomster som lyfte detta!).

Jag tänker själv att det ofta kan vara förmätet att be om förlåtelse. Genom att be någon om förlåtelse ställer man krav på offret att ta ställning. Som flera i tråden uttrycker det så vill man inte behöva ta sådan ställning. Ett sätt att se på förlåtelsen är att den framförallt syftar till att lätta förövarens börda, men varför ska offret behöva göra det. Kanske det dåliga samvetet och bristen på förlåtelse istället är ett nyttigt ok att bära?

Ett alternativt sätt är att säga: Jag vet att jag gjorde fel mot dig - om ni aktivt ses, men inte be om det som inte kan ges.
 
Man kan kalla det vad vad man vill, förlåtelse är ju bara ett ord för att släppa och gå vidare.
Jag tycker inte att det är samma sak iallafall inte helt. Utan jag kan tillexempel släppa nåt men jag förlåter inte den personen fördet. Utan det finns personer som jag hatar och som jag alltid kommer hata och jag VILL INTE förlåta dom. Men jag TÄNKER inte på dom förutom om disskutionen kommer upp.
Men jag tror inte att man kan bara helt släppa allt och gå vidare utan det är ju i ens historia o avsett och det har på verkat en.
Men förlåta för mig är mera att man är okej med den personen liksom. Och det tycker jag inte att man måste för att läka från nåt.
 
Jag tycker inte att det är samma sak iallafall inte helt. Utan jag kan tillexempel släppa nåt men jag förlåter inte den personen fördet. Utan det finns personer som jag hatar och som jag alltid kommer hata och jag VILL INTE förlåta dom. Men jag TÄNKER inte på dom förutom om disskutionen kommer upp.
Men jag tror inte att man kan bara helt släppa allt och gå vidare utan det är ju i ens historia o avsett och det har på verkat en.
Men förlåta för mig är mera att man är okej med den personen liksom. Och det tycker jag inte att man måste för att läka från nåt.
Man kan se på ordet förlåt på många sätt antar jag, för mig är förlåtelse mer en acceptans. Jag tänker inte att man ska glömma någonting, jag tror inte man kan glömma någonting. Däremot kan man lära sig att inte låta det påverka en längre, att det inte längre är någonting som tar ens energi. Man kan komma till ett läge där man noterar att ja, det hände och ja det sög men det håller en inte som gisslan längre. Händelsen har inte någon makt över ens mående och liv längre.

Att förtränga någonting tex är sällan ett fungerande koncept.
 
Man kan kalla det vad vad man vill, förlåtelse är ju bara ett ord för att släppa och gå vidare.

Nej det vet jag inte. Jag vet i ärlighetens namn inte ens vad man menar med förlåtelse alla gånger. I min värld betyder det att man på något vis är ”on good terms” med sin förövare. Om jag förlåtit en person för någonting så har jag släppt garden. Vi skulle kunna springa på varandra, småprata artigt, umgås i samma rum. Så är det ju inte. Skulle jag se min förövare så skulle jag vända på klacken. Det är en, än idag, väldigt farlig man. Jag vill gå under hans radar resten av mitt liv, allt annat vore en fara. Så vad är förlåtelse, egentligen? Kan man säga att man förlåtit men ändå frysa till is om man ser sin förövare? Jag antar att det är verkligheten för många som mobbats, och det är en utopi att det skulle vara annorlunda.

Att släppa och gå vidare i sitt eget liv tänker jag är mindre personberoende. Jag väljer att aktivt arbeta för att vad som hänt mig tidigare i livet inte ska få skada mig idag. Jag väljer att fokusera på nu, och framtiden. Så gott det går, såklart. För ordet ”släppa” kan ju också låta lite förminskande. Som att det är nåt man bara kan välja att göra. Men man kan välja att.. vilja det.
 
Man kan se på ordet förlåt på många sätt antar jag, för mig är förlåtelse mer en acceptans. Jag tänker inte att man ska glömma någonting, jag tror inte man kan glömma någonting. Däremot kan man lära sig att inte låta det påverka en längre, att det inte längre är någonting som tar ens energi. Man kan komma till ett läge där man noterar att ja, det hände och ja det sög men det håller en inte som gisslan längre. Händelsen har inte någon makt över ens mående och liv längre.

Att förtränga någonting tex är sällan ett fungerande koncept.
Nej förlåtelse och acceptans är inte samma sak. Jag har accepterat det som skett och försökt gå vidare med de mentala ärren men inte förlåtit. Varför ska jag göra det?
Det känns märkligt att det är den utsatta som ska förlåta. För mig vore det rimligare om förövaren accepterade vad denna gjort, hanterar konsekvenserna av det och sen kanske finner i sitt hjärta att förlåta sig själv.
Att kräva att den utsatta ska förlåta blir så märkligt, gäller samma sak om någon t.ex. mördar ens mamma?
 
Det är ett val du gör ifall du vill fortsätta att känna dom starka känslorna och lägga energi på dom personerna. Att gå vidare oavsett hur och släppa hatet mot någon innebär inte på något sätt att du förlåter deras handlingar och önskar dom ett fint liv. Det innebär bara att dom inte kan påverka dig längre, dom påverkas ju inte för fem öre över att du hatar dom och lägger energi på dom.
Jag påverkas av dom varje dag, men i te pga av jag hatar som, utan jag påverkas av den person jag blivit av dessa elaka plågoandar.

Du tror att ett okay, dom släpper jag de var ju bara dumma småbarn gör att jag helt plötsligt nu skulle må toppen?

Folk som inte blivit mobbade måste inse det är ett livslångt trama som för många aldrig går över eller att det inte påverkar en person. Det gör det. Alltid. För evigt.
 
Jag tror de flesta av de som varit utsatta gått vidare. Jag lever ju liksom mitt liv, men det är väl definitivt så att mobbningen och utanförskap gjort mig till den jag är idag och jag har haft otroliga svårigheter socialt sett, som jag fått jobba oerhört hårt med. Ja, jag är bitter över det, det hade varit enklare att med bra självkänsla få gå ut i vuxenlivet såklart. Det hade hjälpt att inte behöva börja lägga tio år på att laga en trasig själ med silvertejp. Men nu är jag den jag är på grund av det, jag har gått vidare. Jag lägger dock normalt sett ingen energi alls på de idioter till barn och senare ungdomar som gjorde mitt liv till ett helvete då. För mig finns de inte helt enkelt. Och - sanningen att säga - jag struntar faktiskt i om de lever eller om de dör.

Däremot vill jag under inga omständigheter ha någon kontakt med dem igen. Det kanske handlar om hat, visst, jag köper det. Men det är mitt val och inget jag någonsin tänker eller ska behöva lägga energi på att ändra. Det har hänt att ett par försökt lägga till mig på facebook och be om ursäkt. De har blivit blockade, i ett fall, mot en av de värsta, bad jag denna dra åt helvete. Är man 16 år borde man veta bättre liksom. Detta mottogs surt och jag fick tillbaka att jag fortfarande är en kossa som inte tål lite skoj... Med andra ord, det fanns egentligen ingenting bakom den ursäkten.
 
Jag har gått vidare. Men jag kommer aldrig varken acceptera eller förlåta det jag utsatts för. Jag är också väldigt ärlig med hur det skadat mig så min dotter har vågat prata med mig så fort det var något på tok i klassen och tillät mig att ta det med läraren, som i sin tur tor tag i det på en gång. Jag kan ärligt säga att om läraren inte hade gjort något hade jag polisanmält förövarna (ja, barnen) och gjort en orosanmälan på föräldrarna. Jag har noll tilltro till skolvärldens förmåga att hantera mobbare om det inte kan stävjas på en gång.
 
Jag har gått vidare. Men jag kommer aldrig varken acceptera eller förlåta det jag utsatts för. Jag är också väldigt ärlig med hur det skadat mig så min dotter har vågat prata med mig så fort det var något på tok i klassen och tillät mig att ta det med läraren, som i sin tur tor tag i det på en gång. Jag kan ärligt säga att om läraren inte hade gjort något hade jag polisanmält förövarna (ja, barnen) och gjort en orosanmälan på föräldrarna. Jag har noll tilltro till skolvärldens förmåga att hantera mobbare om det inte kan stävjas på en gång.
Skolan behöver definitivt rannsaka sig själva. I sonens fall gjorde läkaren som fick in honom blodig efter att monstret till unge slagit upprepade slag med en skyffel i huvudet på honom en polisanmälan. Efter den och när vi föräldrar sa att vi kommer gå vidare till media och skolinspektion med det här flyttade man grabben. Han hade definitivt sina problem också, men det spelar faktiskt ingen roll. Hans mobbing slutade som sagt med grov misshandel.
 
Man kan se på ordet förlåt på många sätt antar jag, för mig är förlåtelse mer en acceptans. Jag tänker inte att man ska glömma någonting, jag tror inte man kan glömma någonting. Däremot kan man lära sig att inte låta det påverka en längre, att det inte längre är någonting som tar ens energi. Man kan komma till ett läge där man noterar att ja, det hände och ja det sög men det håller en inte som gisslan längre. Händelsen har inte någon makt över ens mående och liv längre.

Att förtränga någonting tex är sällan ett fungerande koncept.
Ja det kan man nog. Man kan nog tänka o lika om acseptans också. Förmig så är det också lite som att man är okej med nåt eller att det inte gör såmycket eller så om man acsepterar det.
Men jag varisig vill eller be höver förlåta eller acseptera nåt för att det inte ska ta energi. Men det på verkar ju en föralltid för att jag skulle inte vara den jag ÄR nu om inte jag tillexempel hade blivit mobbad. Så det kommer ju aldrig att inte på verka alls. Därimot så kanske det inte på verkar så man tänker på mobbingen varje dag tillexempel eller att det tar massa energi.
 
Att förlåta någons handlingar innebär inte på något sätt att man rättfärdigar deras handlingar, däremot så innebär förlåtelsen att man själv kan släppa det och gå vidare i livet utan att ta skada av personens handlingar något mer. Förlåtelse ger man inte för någon annans skull än sin egen.

Om man tänker på det så är det ju aldrig en positiv känsla att hålla agg mot någon person, att tycka illa om någon person. Det är ingenting som man mår bra av att göra. Det tar väldig energi som man kan lägga på annat. Att förlåta innebär att man kan släppa hatet och agget man har och låta en bli fri från det.

Jag håller inte med. Om min mobbare skulle be mig om förlåtelse hade jag absolut känt det som att legitimera handlingarna genom att ge förlåtelsen. Som att säga att det på nåt sätt var ok det han gjorde. Det kostar mig ingenting att hata honom. Jag tänker mycket sällan på honom. Det som kostar mig är det han utsatte mig för. Inte det faktum att jag hatar honom och aldrig kommer att förlåta.
 
Men om man inte känner något agg mot personen eller att det tar någon energi ifrån en så är det ju inget problem? Då behöver man ju såklart inte förlåtet för sin egen del. Förlåtelsen är ju bara ett sätt att sluta låta händelsen och personerna påverka en.

Finns ju massor av sätt att gå vidare på.

Varför ska jag hjälpa personen som gjorde mitt liv till ett helvete att släppa det dåliga samvetet? Nä, har man terroriserat någon i flera år så får man leva med det. Det är inte min skyldighet att underlätta för honom. Det skulle inte ge mig något annat än en känsla av att återigen har jag påverkats negativt p.g.a. hans handlingar.
 
Jag begriper heller inte, egentligen, vad det innebär att "förlåta". Ska jag mena att det som hänt inte längre betyder något? Det gör det ju, oavsett om det påverkar min vardag eller ej. Innebär det att personen jag förlåter kan dansa vidare i livet och känna att det han gjorde inte längre har betydelse? Eller vad?

Jag har ett par händelser i mitt liv som jag aldrig varesej vill eller tänker förlåta. Vad det nu innebär att förlåta. För mig låter det lite religiöst, nästan - och får mig snarare att känna mig förnedrad. Jag ska inte bara leva med händelsen, jag ska dessutom tala om för förövaren att det inte längre spelar nån roll. Lite som i den där religiösa sekten, minns inte vad den heter, där man inte får försvara sig eller sina nära och kära vid ett överfall. Man ska typ låta det hända eftersom det är en synd att ge igen.

Vad gäller ts så hoppas jag hen själv kan gå vidare och känna att hen faktiskt idag är en annan och klokare människa med empati och förståelse. Som hen saknade som barn. Det räcker långt och är nog det enda man kan göra. :heart
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 438
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 465
Senast: Whoever
·
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det här inlägget skriver Livia och jag, Livias pappa, tillsammans för att försöka reda ut lite av det som utspelats här de senaste...
Svar
4
· Visningar
2 018
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 465
Senast: Fruentimber
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp