När man var en elak liten skitunge

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag skiter i hur synd det var om de som mobbade mig. De har förstört mitt liv och förtjänar enligt MIG att brinna i helvetet. De kanske är goda människor nu, men de knappt älskas av någon annan. Hos mig kommer de aldrig att förlåtas eller accepteras.
För några år sedan fick jag just ett sån där "oj jag var nog inte så snäll" meddelande, och det enda det gjorde var att ge mig en panikångest attack.

Min erfarenhet nu som mamma är också att de barn som mobbar har föräldrar som även de har varit mobbare och nu har översittarattityd. Beteendet nedärvs starkt.

Ja, så här ser jag också på det. En del mobbare som är äldre kan ha lärt sig av andra barn / själv blivit utsatta av andra barn / imiterar andra barn i gruppen...

Men "ledarna" har oftast lärt sig av vuxna i dess omgivning. Skvaller runt köksbordet är inte oskyldigt. Hur du behandlar andra i familjen spelar roll. Barn hör och lär.
 
Varför ska jag hjälpa personen som gjorde mitt liv till ett helvete att släppa det dåliga samvetet? Nä, har man terroriserat någon i flera år så får man leva med det. Det är inte min skyldighet att underlätta för honom. Det skulle inte ge mig något annat än en känsla av att återigen har jag påverkats negativt p.g.a. hans handlingar.
Det ska du inte? Jag anser inte att den mobbade nånsin ska bli fri från det samvetet. Den kan gott och väl leva med det den gjort, det är som jag skrivit inte vad förlåtelse handlar om för mig. Förlåtelse som sagt igen för mig har ingenting med att vilja den andra något gott. Det handlar om en själv och ingen annan.

Man behöver inte kalla det förlåtelse om det är det som stör, man kan kalla det för acceptans också eller vad som helst. Huvudsaken är att man går vidare och inte längre känner att man måste lägga energi och negativitet på någon. För som sagt, allt det hat eller agget man har mot dom som gjorde en illa skadar ingen annan än en själv.
 
Senast ändrad:
Så vad är orsaken till mobbning om det inte är bristen på empati, vilket kräver mängdträning.

Jag har INTE sagt att föräldrar till mobbare inte är kärleksfulla, men uppenbarligen brister de i sin uppfostran eftersom de får barn som upplever att de behöver trycka ner klasskamrater.

Eller tycker du att man bara ska strunta i allt och tänka "det löser sig, Kalles mamma är ju så trevlig och Kalle kommer att bli vettig som vuxen."

Barn som beter sig oacceptabelt behöver få hjälp att bete sig på rätt sätt. Det är oacceptabelt att trakassera klasskamrater.

Precis så. Mängdträning, och goda förebilder. Precis som man måste träna två-åringen att klappa katten mjukt, så måste man träna på hur man beter sig mot andra människor, redan i sandlådan men sen intensivt från runt 5 år och uppåt.

Och om man inte är medveten om att det krävs träning, om inte förskola och förskoleklass tränar aktivt på det, och man själv är en tveksam förebild vad gäller empati mot andra (i hur man pratar om och behandlar andra vuxna)... Då kan man mycket väl få en mobbare till unge. Av oaktsamhet, i princip.

Tanken är väl att förskola och förskoleklass ska vara den utjämnande faktorn, men det är ju sällan dom är såpass bra.
 
Och för övrigt, jag ser "förlåtelse" som ett kristet koncept som inte alls är relevant för mig.

Det jag blev utsatt för kommer aldrig bli ogjort. Det har lämnat djupa spår, rädslor och internaliserade tankegångar, problem med självkänslan och gränssättning som lade grunden till övergrepp i vuxen ålder också.

Jag kommer inte att förlåta. Jag är inte gudstroende, det är liksom helt irrelevant. Jag kan förstå mekanismerna bakom destruktiva mänskliga flockbeteenden, jag kan identifiera hur det påverkat mig, jag kan arbeta för att bryta med de destruktiva tankemönstrena. Jag kan gå vidare.

Men vad dom där idioterna gör eller inte gör idag har jag tack och lov ingen aning om, och vill inte ha det heller. Skulle någon av dom säga hej på stan eller försöka snacka med mig skulle dom få ett jävligt kyligt bemötande.

Och jag skulle inte heller be om förlåtelse för sånt jag utsatt andra för. Jag kan be om ursäkt, om en konfrontation skulle hända. Erkänna att jag gjorde nåt jävligt dumt. Men dom behöver inte förlåta mig. Och kontakt skulle endast ske på deras initiativ, i sådana fall. Jag kan acceptera att jag varit en idiot, utan att ha ett behov av att inkräkta på deras nutida liv.
 
Precis så. Mängdträning, och goda förebilder. Precis som man måste träna två-åringen att klappa katten mjukt, så måste man träna på hur man beter sig mot andra människor, redan i sandlådan men sen intensivt från runt 5 år och uppåt.

Och om man inte är medveten om att det krävs träning, om inte förskola och förskoleklass tränar aktivt på det, och man själv är en tveksam förebild vad gäller empati mot andra (i hur man pratar om och behandlar andra vuxna)... Då kan man mycket väl få en mobbare till unge. Av oaktsamhet, i princip.

Tanken är väl att förskola och förskoleklass ska vara den utjämnande faktorn, men det är ju sällan dom är såpass bra.

Tänker likadant. Vi är ju både arv och miljö. En del har mer fallenhet för empati och en del behöver mer styrning. Nu är det såklart svårt att se på saker objektivt när det kommer till ens egen situation, men min uppfattning är att jag har två väldigt empatiska föräldrar som dessutom har ett starkt inre rättvisepatos. Vi har pratat mycket om mobbning, rasism, hur man ska bete sig mot andra osv. vid köksbordet och de har även varit goda förebilder själva. Jag blev i ärlighetens namn lite ställd när jag kom ut i vuxenvärlden och förstod hur en del vänners föräldrar pratat hemma. Kommenterat andras vikt, ekonomi, kläder. Det påverkar såklart hur barnen beter sig, och är det då dessutom ett barn som i arv har med sig mer.. ja, låt säga mer oempatiska drag. Ja, då kan det bli illa.
 
Och för övrigt, jag ser "förlåtelse" som ett kristet koncept som inte alls är relevant för mig.

Det jag blev utsatt för kommer aldrig bli ogjort. Det har lämnat djupa spår, rädslor och internaliserade tankegångar, problem med självkänslan och gränssättning som lade grunden till övergrepp i vuxen ålder också.

Jag kommer inte att förlåta. Jag är inte gudstroende, det är liksom helt irrelevant. Jag kan förstå mekanismerna bakom destruktiva mänskliga flockbeteenden, jag kan identifiera hur det påverkat mig, jag kan arbeta för att bryta med de destruktiva tankemönstrena. Jag kan gå vidare.

Men vad dom där idioterna gör eller inte gör idag har jag tack och lov ingen aning om, och vill inte ha det heller. Skulle någon av dom säga hej på stan eller försöka snacka med mig skulle dom få ett jävligt kyligt bemötande.

Och jag skulle inte heller be om förlåtelse för sånt jag utsatt andra för. Jag kan be om ursäkt, om en konfrontation skulle hända. Erkänna att jag gjorde nåt jävligt dumt. Men dom behöver inte förlåta mig. Och kontakt skulle endast ske på deras initiativ, i sådana fall. Jag kan acceptera att jag varit en idiot, utan att ha ett behov av att inkräkta på deras nutida liv.
Fast ordet förlåt har inte något ursprung från någon religion...
 
Precis så. Mängdträning, och goda förebilder. Precis som man måste träna två-åringen att klappa katten mjukt, så måste man träna på hur man beter sig mot andra människor, redan i sandlådan men sen intensivt från runt 5 år och uppåt.

Och om man inte är medveten om att det krävs träning, om inte förskola och förskoleklass tränar aktivt på det, och man själv är en tveksam förebild vad gäller empati mot andra (i hur man pratar om och behandlar andra vuxna)... Då kan man mycket väl få en mobbare till unge. Av oaktsamhet, i princip.

Tanken är väl att förskola och förskoleklass ska vara den utjämnande faktorn, men det är ju sällan dom är såpass bra.
(Det kan ju vara högt belönande tänker jag också som beteende, prata illa om någon eller slå. Om ingen pedagog gör att det blir en negativ återkoppling istället? Random lite skäll kan ju av vissa också vara ett uppmärksamhetsplus antar jag. (i enkelhet om att slita åt sig en spade leder till att man sedan har en spade och är glad. Att riva tornet för X leder till att X skriker högt och får skäll.))
 
Senast ändrad:
Ja, så här ser jag också på det. En del mobbare som är äldre kan ha lärt sig av andra barn / själv blivit utsatta av andra barn / imiterar andra barn i gruppen...

Men "ledarna" har oftast lärt sig av vuxna i dess omgivning. Skvaller runt köksbordet är inte oskyldigt. Hur du behandlar andra i familjen spelar roll. Barn hör och lär.

Jag kor barn till en special skola dar de tar barn som ar sa aggressiva att de inte kan ga i vanlig klass. (Skolan tar barn fran ett stort upptagningsomrade, vissa barn sitter over en timma pa bussen/i bilen for att komma dit.) Lagstadie barnen jag personligen kanner, och mellanstadie barnen jag kanner, har foraldrar eller atminstone en foralder, med ett oerhort explosivt humor.

Nar jag oppnade dorren pa bussen och sa, "Excuse me..." for att be en pappa att inte parkera i buss filen dar jag skulle sta, hann jag inte langre innan han, hogrod i ansiktet skrek hysteriskt att han, MINSANN!, fick parkera var han ville och jag skulle inte lagga mig i det, samt att han skulle raportera mig.

Eller mamman dar barnet klamrar sig fast och talar om hur mycket hon alskar sin mamma ... medan mamman helt ignorerar henne och inte svarar pa tilltal.

Eller pappan som ansag att det var helt okay att sonen brot fingret pa tjejen som rorde vid honom nar han satt i satet framfor nar jag var sjuk och hade en vikarie (som inte hade tummen jattehart pa barnen utan ansag att hans jobb bara var att transportera barn som kollin ungefar).

Eller pappan som fick ett utbrott pa mig for att jag hade "the audacity" att flytta hans barn till ett sate langt fram i bussen dar jag kunde se honom och han inte kunde terrorisera andra barn.

Vi sager ofta att det ar nastan alltid ar mycket uppenbart varfor de barn som gar pa den skolan ar dar nar vi traffat foraldrar. Det ar sa oerhort tragiskt ...

Barn blir inte elaka mobbare av sig sjalva, de blir elaka mobbare for att de lar sig av andra och behandlas illa. Ibland av foraldrar eller syskon, ibland av andra vuxna, och ibland av att bli mobbade sjalva.
 
Jag kor barn till en special skola dar de tar barn som ar sa aggressiva att de inte kan ga i vanlig klass. (Skolan tar barn fran ett stort upptagningsomrade, vissa barn sitter over en timma pa bussen/i bilen for att komma dit.) Lagstadie barnen jag personligen kanner, och mellanstadie barnen jag kanner, har foraldrar eller atminstone en foralder, med ett oerhort explosivt humor.

Nar jag oppnade dorren pa bussen och sa, "Excuse me..." for att be en pappa att inte parkera i buss filen dar jag skulle sta, hann jag inte langre innan han, hogrod i ansiktet skrek hysteriskt att han, MINSANN!, fick parkera var han ville och jag skulle inte lagga mig i det, samt att han skulle raportera mig.

Eller mamman dar barnet klamrar sig fast och talar om hur mycket hon alskar sin mamma ... medan mamman helt ignorerar henne och inte svarar pa tilltal.

Eller pappan som ansag att det var helt okay att sonen brot fingret pa tjejen som rorde vid honom nar han satt i satet framfor nar jag var sjuk och hade en vikarie (som inte hade tummen jattehart pa barnen utan ansag att hans jobb bara var att transportera barn som kollin ungefar).

Eller pappan som fick ett utbrott pa mig for att jag hade "the audacity" att flytta hans barn till ett sate langt fram i bussen dar jag kunde se honom och han inte kunde terrorisera andra barn.

Vi sager ofta att det ar nastan alltid ar mycket uppenbart varfor de barn som gar pa den skolan ar dar nar vi traffat foraldrar. Det ar sa oerhort tragiskt ...

Barn blir inte elaka mobbare av sig sjalva, de blir elaka mobbare for att de lar sig av andra och behandlas illa. Ibland av foraldrar eller syskon, ibland av andra vuxna, och ibland av att bli mobbade sjalva.

Jag är inte förvånad, tyvärr. Det är sorgligt.
 
(Det kan ju vara högt belönande tänker jag också som beteende, prata illa om någon eller slå. Om ingen pedagog gör att det blir en negativ återkoppling istället? Random lite skäll kan ju av vissa också vara ett uppmärksamhetsplus antar jag. (i enkelhet om att slita åt sig en spade leder till att man sedan har en spade och är glad. Att riva tornet för X leder till att X skriker högt och får skäll.))
Bo Hejlskov har skrivit något om detta, att ett straff gjorde att man kände att man tog konsekvenserna av sin handling och därför hade mindre incitament att ändra sig.
 
Fast nu är det ju inte så. Jag var aldrig i en position där jag kunde mobba andra. Du har helt enkelt dragit fel slutsats.

Sker mobbing alltid av personer som har ett socialt övertag? Eller är det kanske grunden i de flesta mobbningssituationer, den skeva maktfördelningen som utgångspunkt?

Beklagar min okunskap här. Försöker lära mig mer.
 
Sker mobbing alltid av personer som har ett socialt övertag? Eller är det kanske grunden i de flesta mobbningssituationer, den skeva maktfördelningen som utgångspunkt?

Beklagar min okunskap här. Försöker lära mig mer.

Det kan räcka att en person har ett fysiskt övertag. Att en person är buffligare än hens offer är. Det har inget att göra med socialt övertag eller ens ett övertag statusmässigt. Det enda som spelar roll är hur mobbaren ser på offret och att hen kan göra det hen gör utan att omgivningen reagerar.
 
Jag tror ingen i tråden upplever att de har ett problem heller? Det är andra som verkar ha problem med att andra inte förlåter.
Det är ju dock en hel del användare i tråden som verkar lägga en ohälsosam mängd energi på tankarna kring det här.
Man kanske inte upplever att man har ett problem med som utomstående verkar väldigt många behöva bearbeta det som hänt dem som barn.

Bara faktumet att man verkar önska folk olycka och dålig karma + verkar anse att barn ska straffas för all evighet är ju ett rätt osunt tankesätt imo.

Med det sagt - jag tycker verkligen inte man behöver förlåta eller glömma, men man kanske bör bli neutral till personerna. 🤷‍♀️
 
Bo Hejlskov har skrivit något om detta, att ett straff gjorde att man kände att man tog konsekvenserna av sin handling och därför hade mindre incitament att ändra sig.
Ah, kanske, jag är inte så förtjust i det jag läst om honom rent allmänt.

(tycker inte han tar hänsyn till barn som omger ett barn som agerar utåt.)

Men när det gäller förskoleföräldrar så fungerar det ju tydligen så. Att få en straffavgift -betala, för att hämta sent gjorde att fenomenet ökade. Man gottgjorde ju/betalade för "tjänsten" att hämta sent (i en stad, i ett annat land, har jag för mig, ej sparat artikeln).

Men tänker att utredning av "bråk" mellan individer behöver vara mer ingående än att bara skälla på den som slog hårdast sist. Och den här biten med att belöna och uppmärksamma bra beteenden, eller visa hur man ska uppvisa ett bra beteende med små barn och direkt berömma
 
Senast ändrad:
Det är ju dock en hel del användare i tråden som verkar lägga en ohälsosam mängd energi på tankarna kring det här.
Man kanske inte upplever att man har ett problem med som utomstående verkar väldigt många behöva bearbeta det som hänt dem som barn.

Bara faktumet att man verkar önska folk olycka och dålig karma + verkar anse att barn ska straffas för all evighet är ju ett rätt osunt tankesätt imo.

Med det sagt - jag tycker verkligen inte man behöver förlåta eller glömma, men man kanske bör bli neutral till personerna. 🤷‍♀️

Bör bli neutral till personerna? Jag kan aldrig bli neutral till en person jag överhuvudtaget inte litar på och aldrig kommer att lita på någonsin.

Det kostar mig verkligen inget att hata min mobbare. Det som kostar är det han utsatte mig för och att fortfarande behöva stå upp för mig själv för att jag blivit mobbad. Är det så svårt att acceptera att det man gör får konsekvenser? Ibland i form av att en person för alltid kommer tycka illa om en.

Jag tycker att en del här i tråden går rejält över gränsen när ni berättar för folk som blivit mobbad hur de ska tänka om sin mobbare många år efteråt!
 
Det är ju dock en hel del användare i tråden som verkar lägga en ohälsosam mängd energi på tankarna kring det här.
Man kanske inte upplever att man har ett problem med som utomstående verkar väldigt många behöva bearbeta det som hänt dem som barn.

Bara faktumet att man verkar önska folk olycka och dålig karma + verkar anse att barn ska straffas för all evighet är ju ett rätt osunt tankesätt imo.

Med det sagt - jag tycker verkligen inte man behöver förlåta eller glömma, men man kanske bör bli neutral till personerna. 🤷‍♀️

Jag kan hålla med dig. Dock tror jag att man ska vara försiktig med att ha åsikter om andras resor. Vi vet inte vad som hänt personerna i den här tråden, och vi vet inte hur deras bearbetning sett ut hittills. Att vara arg, och att få tillåtelse att vara det, kan ju vara ett viktigt stadium att få gå igenom. Även om händelserna skett för länge sedan så kan ju locket ha legat på fram tills nyligen, och att då få höra att man inte får vara arg, eller att det inte är hälsosamt, ja det vet vi ju helt enkelt väldigt lite om. Jag håller med om att det kanske inte är något man bör fastna i för alltid. För ens egen skull. Men när vi vet så lite om situationen så tror jag det bästa är att backa lite och låta personer bearbeta saker på sitt sätt.
 
Det är ju dock en hel del användare i tråden som verkar lägga en ohälsosam mängd energi på tankarna kring det här.
Man kanske inte upplever att man har ett problem med som utomstående verkar väldigt många behöva bearbeta det som hänt dem som barn.

Bara faktumet att man verkar önska folk olycka och dålig karma + verkar anse att barn ska straffas för all evighet är ju ett rätt osunt tankesätt imo.

Med det sagt - jag tycker verkligen inte man behöver förlåta eller glömma, men man kanske bör bli neutral till personerna. 🤷‍♀️
Varför BÖR man bli neutral till nån som kanske i BÄSTA fall förstörde en tid i ens liv och i VÄRSTA fall förstörde ens liv genom det dom gjorde mot en?
O avsett om den var ett barn eller inte så tycker jag INTE att man har nån andledning att vara neutral till dom.
Jag tänker inte på dom för detmesta men OM disskutionen kommer upp så JA då hatar jag dom och dom kan GÄRNA få ha skit liv!
Om mobbarna var barn så var den som mobbade an tagligen också ett barn så om den blir på verkad av det hela livet varför skulle inte mobbarna kunna bli det?
 
Jag har på senare år reflekterat över att det fanns en tjej jag inte var så snäll mot i grundskolan. Jag kommer inte ihåg så mycket omkring det ska sägas, men jag vet att jag i alla fall pratade illa om henne med andra kompisar. Störde mig på saker hon sa och gjorde. Vet inte om jag sa nått rätt ut till henne, men jag misstänker att hon inte kände sig välkommen i större gruppen. Hon hade som tur var 1-2 vänner i klassen som höll ihop.

Som sagt minns jag allt väldigt vagt och vet inte alls hur hennes upplevelse av det hela har varit. Om jag (jag vet inte om det bara var jag) har förstört hela hennes grundskolgång eller om det inte alls varit så farligt som jag är rädd för.

Jag skäms väldigt mycket och vet inte varför jag var elak som liten. Min personlighet idag är att jag bryr mig om andra människor och skulle aldrig såra någon med flit.

Min fråga är nu, ska jag kontakta henne och be om ursäkt? Jag är också rädd om hon har känt sig väldigt drabbad att jag ska påminna henne om något hon inte vill tänka på länge. Men har man betett sig illa ska man ju be om ursäkt. Men jag vill göra vad som är bäst för henne.

Tips och råd tack.
Jag tycker absolut inte att du ska höra av dig. Det är för sent. Din ursäkt kommer inte på något sätt att göra hennes upplevelse av det som hände lättare, utan kan snarare riva upp en massa sår. Tror att du måste försöka släppa det, helt enkelt. Gjort är gjort och du vet uppenbarligen att du gjorde fel. Det betyder att du blivit en bättre människa sedan dess och du får nöja dig med det. Så tänker jag.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 364
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 105
Senast: Whoever
·
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det här inlägget skriver Livia och jag, Livias pappa, tillsammans för att försöka reda ut lite av det som utspelats här de senaste...
Svar
4
· Visningar
1 994
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 374
Senast: Fruentimber
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Airtags, selar etc
  • Hjälp mig utvärdera rasförslag?
  • Hundrädda

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp