Ibland blir det inte som man vill, men det blir bra ändå.
Och ibland när det inte blir som man vill så blir det bara skit.
Det är ytterligare en av livets svåra balansgångar - hur mycket energi och strid ska jag lägga ner på att det ska bli precis som jag vill? Och hur kan jag göra för att bli mer nöjd med det som blir, även om det inte blir som jag vill? Och var går gränsen till att jag då accepterar saker som jag i slutändan mår dåligt av?
Ibland kostar striden för att få det precis som jag vill mycket mer än det är värt, och ibland kan jag gå omkring och vara missnöjd bara på ren tjurighet för att det inte blev som jag ville, trots att det kanske i själva verket blev helt OK ändå om jag bara lyfter blicken från min egen navel. Och ibland går jag och sväljer och sväljer och accepterar och accepterar tills jag är så överkörd och mår så dåligt att det blir svårt att laga…
Nu närmar det sig att jag ska få ett avlopp installerat på tomten.
Och vilken resa det har varit…
Jag visste ju förstås att jag köpte ett hus som saknade avlopp och att jag skulle behöva låta göra ett avlopp. Jag har varit med om att behöva göra om ett enskilt avlopp för ett hus jag bodde i tidigare och såg inte som någon direkt omöjlighet att låta installera ett avlopp - det var med i beräkningen.
Vad som inte var med i beräkningen var hur svårt det skulle bli! Jag letade under ett halvårs tid efter någon som kunde tänka sig att hjälpa mig, var i kontakt med runt 10 olika grävare och ingen ville hjälpa mig. Jag blev rätt nedslagen och började desperat fundera på att hyra en minigrävare och gräva mitt eget avlopp!!
(men nej, så får man inte göra - är det väl bäst att jag lägger till så att ingen får några idéer… 
). Så det såg ett tag rätt omöjligt ut för mig att överhuvudtaget få till något avlopp.
Jag var helt klar över vilken lösning jag ville ha - det skulle vara en baga trekammarbrunn/slamavskiljare med efterföljande biomodulsbädd. Det har jag haft förut och jag ser det som en stabil, beprövad och driftsäker/driftbillig lösning som varken förbrukar en massa extra ström, vatten, kemikalier, service eller orsakar buller. Så det var så det skulle bli, nu när jag hade möjligheten att välja själv. Trodde jag.
Den lösningen går säkert jättebra om man har rätt markförutsättningar. Men om man bor uppe på en stenig kulle med en massa berg i dagen så blir det problem. Någon av de grävare som var ute på platsbesök och sen inte ville åta sig jobbet sa att det skulle behöva sprängas för en halv miljon för att få ner nåt avlopp här. Och det hade jag INTE med i min beräkning… (Och det hade förmodligen inte kommunen godkänt heller, då jag bor i nåt naturskyddat område där jag knappt får kröka ett grässtrå)
Så när jag hade fått nej efter nej efter nej av en massa grävare som bara skakade på huvudet och muttrade “omöjligt!” var jag rätt mör, och såg bilder framför mig där jag skulle bli förbjuden att bo i huset, bli av med alla mina pengar och vara tvungen att ta livet av mig av hemlöshet och skuldbörda… Då får jag tillslut på femtielfte försöket kontakt med en grävare som ser möjligheter istället för omöjligheter, och säger att de kan åta sig jobbet om jag går med på en lösning med ett minireningsverk, som innebär att det bara behöver grävas en enda grop.
Ja, vad ska man göra.
Det är bara det att jag inte vill ha nåt minireningsverk som drar en massa ström och står och brummar och kostar en massa pengar...
Jag är verkligen JÄTTETACKSAM att det kom någon som ville hjälpa mig tillslut, och att jag slapp bli hemlös och ta livet av mig!!
Men jag vill inte ha ett minireningsverk. Det känns ledsamt i hjärtat.
Det var ju dock inte så att jag direkt hade några andra alternativ…
Hur ska jag göra för att inte gå omkring och reta ihjäl mig på det där stackars reningsverket?....
Och så springer hjärnan iväg helt hysteriskt och börjar fundera på allt som kommer att kunna gå åt helvete under installationen - hur mycket kommer att gå sönder, hur mycket problem kommer vi att stöta på, hur mycket extra kommer det att kosta, kommer det överhuvudtaget gå att lösa, hur jävligt kommer det att se ut på tomten när det är klart - VAD I HELVETE HAR JAG GETT MIG IN PÅ EGENTLIGEN!?!!
Konstruktivt, verkligen.
Det får väl bli som det blir när det inte blev som det skulle.
Nu ska jag bara försöka andas lugnt och hitta tillbaks till min sinnesfrid också.
Och ibland när det inte blir som man vill så blir det bara skit.
Det är ytterligare en av livets svåra balansgångar - hur mycket energi och strid ska jag lägga ner på att det ska bli precis som jag vill? Och hur kan jag göra för att bli mer nöjd med det som blir, även om det inte blir som jag vill? Och var går gränsen till att jag då accepterar saker som jag i slutändan mår dåligt av?
Ibland kostar striden för att få det precis som jag vill mycket mer än det är värt, och ibland kan jag gå omkring och vara missnöjd bara på ren tjurighet för att det inte blev som jag ville, trots att det kanske i själva verket blev helt OK ändå om jag bara lyfter blicken från min egen navel. Och ibland går jag och sväljer och sväljer och accepterar och accepterar tills jag är så överkörd och mår så dåligt att det blir svårt att laga…
Nu närmar det sig att jag ska få ett avlopp installerat på tomten.
Och vilken resa det har varit…
Jag visste ju förstås att jag köpte ett hus som saknade avlopp och att jag skulle behöva låta göra ett avlopp. Jag har varit med om att behöva göra om ett enskilt avlopp för ett hus jag bodde i tidigare och såg inte som någon direkt omöjlighet att låta installera ett avlopp - det var med i beräkningen.
Vad som inte var med i beräkningen var hur svårt det skulle bli! Jag letade under ett halvårs tid efter någon som kunde tänka sig att hjälpa mig, var i kontakt med runt 10 olika grävare och ingen ville hjälpa mig. Jag blev rätt nedslagen och började desperat fundera på att hyra en minigrävare och gräva mitt eget avlopp!!
(men nej, så får man inte göra - är det väl bäst att jag lägger till så att ingen får några idéer… ). Så det såg ett tag rätt omöjligt ut för mig att överhuvudtaget få till något avlopp.Jag var helt klar över vilken lösning jag ville ha - det skulle vara en baga trekammarbrunn/slamavskiljare med efterföljande biomodulsbädd. Det har jag haft förut och jag ser det som en stabil, beprövad och driftsäker/driftbillig lösning som varken förbrukar en massa extra ström, vatten, kemikalier, service eller orsakar buller. Så det var så det skulle bli, nu när jag hade möjligheten att välja själv. Trodde jag.
Den lösningen går säkert jättebra om man har rätt markförutsättningar. Men om man bor uppe på en stenig kulle med en massa berg i dagen så blir det problem. Någon av de grävare som var ute på platsbesök och sen inte ville åta sig jobbet sa att det skulle behöva sprängas för en halv miljon för att få ner nåt avlopp här. Och det hade jag INTE med i min beräkning… (Och det hade förmodligen inte kommunen godkänt heller, då jag bor i nåt naturskyddat område där jag knappt får kröka ett grässtrå)
Så när jag hade fått nej efter nej efter nej av en massa grävare som bara skakade på huvudet och muttrade “omöjligt!” var jag rätt mör, och såg bilder framför mig där jag skulle bli förbjuden att bo i huset, bli av med alla mina pengar och vara tvungen att ta livet av mig av hemlöshet och skuldbörda… Då får jag tillslut på femtielfte försöket kontakt med en grävare som ser möjligheter istället för omöjligheter, och säger att de kan åta sig jobbet om jag går med på en lösning med ett minireningsverk, som innebär att det bara behöver grävas en enda grop.
Ja, vad ska man göra.
Det är bara det att jag inte vill ha nåt minireningsverk som drar en massa ström och står och brummar och kostar en massa pengar...
Jag är verkligen JÄTTETACKSAM att det kom någon som ville hjälpa mig tillslut, och att jag slapp bli hemlös och ta livet av mig!!
Men jag vill inte ha ett minireningsverk. Det känns ledsamt i hjärtat.
Det var ju dock inte så att jag direkt hade några andra alternativ…
Hur ska jag göra för att inte gå omkring och reta ihjäl mig på det där stackars reningsverket?....
Och så springer hjärnan iväg helt hysteriskt och börjar fundera på allt som kommer att kunna gå åt helvete under installationen - hur mycket kommer att gå sönder, hur mycket problem kommer vi att stöta på, hur mycket extra kommer det att kosta, kommer det överhuvudtaget gå att lösa, hur jävligt kommer det att se ut på tomten när det är klart - VAD I HELVETE HAR JAG GETT MIG IN PÅ EGENTLIGEN!?!!
Konstruktivt, verkligen.
Det får väl bli som det blir när det inte blev som det skulle.
Nu ska jag bara försöka andas lugnt och hitta tillbaks till min sinnesfrid också.
