Ni som inte har barn (era föräldrar)

Sant, men vill TS ha barn tycker hon ska ha barn i sitt liv.
Vill man inte ha en man till hjälp för det, tycker jag att Danmark är ett bra alternativ.

Fast nu sa ju TS i inlägg 32 att hon inte har någon större barnlängtan. Det existerande en längtan för barn i sex månader sedan försvann det. Personligen tycker jag att det låter lite orimligt att hon skulle vilja åka till Danmark när hon inte har någon större önskan om barn och det enbart i sånt fall skulle vara för att göra sin mamma glad.
 
Fast nu sa ju TS i inlägg 32 att hon inte har någon större barnlängtan. Det existerande en längtan för barn i sex månader sedan försvann det. Personligen tycker jag att det låter lite orimligt att hon skulle vilja åka till Danmark när hon inte har någon större önskan om barn och det enbart i sånt fall skulle vara för att göra sin mamma glad.

Vill hon inte ha barn, då är ju saken biff. Skulle längtan komma tillbaka tycker jag att det är är helt i sin ordning att bli mamma genom den möjlighet som Danmark erbjuder.
 
Det ligger väl i önskan om att göra sina föräldrar glada? Det är väl inte så underligt egentligen.

Fast det är nästan bara när det kommer till barn som "göra sina föräldrar glada" kommer på tal. Varför inte doktorera, bli jurist, bestiga Mount Everest, cykla till Kina, köpa ett torp i Södermanland, rösta på moderaterna, eller göra något annat som man vet att föräldrarna blir glada av? Varför kommer så sällan det dåliga samvetet på tal när vi väljer bort andra saker som föräldrar har uttryckt att de skulle bli glada om vi gjorde?
 
Fast det är nästan bara när det kommer till barn som "göra sina föräldrar glada" kommer på tal. Varför inte doktorera, bli jurist, bestiga Mount Everest, cykla till Kina, köpa ett torp i Södermanland, rösta på moderaterna, eller göra något annat som man vet att föräldrarna blir glada av? Varför kommer så sällan det dåliga samvetet på tal när vi väljer bort andra saker som föräldrar har uttryckt att de skulle bli glada om vi gjorde?

För att synen på barn och att ha sådana är som den är i vår del av världen?
 
  • Gilla
Reactions: Sar
Sant, men vill TS ha barn tycker hon ska ha barn i sitt liv.
Vill man inte ha en man till hjälp för det, tycker jag att Danmark är ett bra alternativ.

Jag tycker inte att längtan efter barn i sig själv är kvalificerande för att passa som förälder - visst måste man vilja ha barn också, men det är långtifrån det enda som avgör om man är lämplig.

Visst är det en egoistisk akt att skaffa barn, man gör det för sin egen skull det är jag helt med på. Men nog sjutton tycker jag man är skyldig (ja, skyldig) att även tänka igenom vilket liv man kan erbjuda barnet och hur bra man passar som förälder. I ännu lite högre grad om man tänker vara den enda föräldern.

Alla passar inte som föräldrar! Det finns mängder av barn som far illa i sin situation! Det är ett livslångt ansvar att ha barn, och det ansvaret bör börja innan man eventuellt sitter där med ungen...

Detta är inte specifikt om TS, vars lämplighet som förälder jag inte uttalar mig om, utan allmänt om vuxet ansvar.
 
Jag är en mamma som längtar efter barnbarn. Hoppas att jag får det så småningom. Om något av mina barn gick med sådana funderingar som du, skulle jag verkligen vilja att de tog upp det med mig. För det skulle ge mig en chans att anpassa mig och vänja mig vid att det kanske inte blir så. Det skulle vara svårt för mig att i ett senare skede kanske få veta att mina barn bestämt sig för länge sedan men lät mig gå runt och tro att det bara inte blev några barn.

Jag är en vuxen människa och även om jag skulle bli ledsen skulle jag inte vilja att mina barn ljuger för mig. Att de i någon sorts missriktad hänsynsfullhet betedde sig som om jag inte klarade av att leva i verkligheten. Det skulle göra mycket mer ont.

Men måste man verkligen motivera och förklara ett sådant beslut för någon annan än sig själv och en eventuell partner? Det handlar ju (oftast) inte om att så att säga aktivt ljuga, utan helt enkelt om att man inte alltid måste förklara alla sina beslut för alla, inte ens för sina föräldrar...
 
Mina föräldrar har aldrig ens nämnt för mig att de tycker jag borde skaffa barn. Det kan ju visserligen bero på att jag i precis hela livet högt sagt att jag aldrig tänker skaffa barn. Redan som liten var planen att bo på landet och ha djur, det där med karl kommer jag inte ihåg min åsikt om. Så jag antar att de har hunnit vänja sig vid tanken helt enkelt.
Min syster har två barn så de får ju sin dos ändå. Jag mår inte alltid särskilt bra psykiskt så de inser väl att jag inte skulle klara av en familj heller.
De gillar mina djur mycket istället. Både mina hundar och katter får julklapp från dom. Att ha dåligt samvete för någon annans skull funkar ju liksom inte.
 
Men måste man verkligen motivera och förklara ett sådant beslut för någon annan än sig själv och en eventuell partner? Det handlar ju (oftast) inte om att så att säga aktivt ljuga, utan helt enkelt om att man inte alltid måste förklara alla sina beslut för alla, inte ens för sina föräldrar...
Så tänker jag också. Om det varit aktuellt hade jag nog inte förklarat för mina föräldrar och inte förväntat mig det av barnen. Skulle blivit förvånad snarare om det skett.
 
Men måste man verkligen motivera och förklara ett sådant beslut för någon annan än sig själv och en eventuell partner? Det handlar ju (oftast) inte om att så att säga aktivt ljuga, utan helt enkelt om att man inte alltid måste förklara alla sina beslut för alla, inte ens för sina föräldrar...

Självklart inte. Att motivera och förklara - eller låta bli - är upp till var och en. Jag kan bara beskriva hur jag skulle vilja ha det, inte hur TS ska göra. Min poäng var att jag inte skulle vilja att mina barn lät bli att berätta om sitt beslut för att de inte vill såra mig, en sådan hänsynsfullhet vill jag inte ha. Och jag hoppas att mina barn, om de fattar beslutet att inte bli föräldrar, kan berätta om det och inte låta mig tro att det ska komma barnbarn en dag. Jag skulle sörja ett sånt besked men jag skulle sörja ännu mer om de inte kunde vara ärliga. Detta sagt utifrån den situation jag har och med den relation med mina vuxna barn som jag har - som kanske inte alls är i närheten av hur TS mamma tänker och känner.
 
Och jag hoppas att mina barn, om de fattar beslutet att inte bli föräldrar, kan berätta om det och inte låta mig tro att det ska komma barnbarn en dag.

Men om det inte är ett aktivt beslut? Det kanske bara inte blir av? Ska de berätta det då, "nej, vi kommer inte bli på smällen den här månaden heller"?
Precis som att alla barn inte är planerade tror jag inte att all barnlöshet är planerad heller. Är det att ljuga eller vara oärlig? Tycker det är rätt laddade ord, jag ser det inte som att jag är oärlig mot mina föräldrar när jag inte berättar om hur jag tänkt leva mitt liv. Det är ju ändå jag som ska leva det. Ingen annan.
Jag kan inte sätta mig in i situationen.
 
<snip>
Jag skulle sörja ett sånt besked men jag skulle sörja ännu mer om de inte kunde vara ärliga. <snip>

Jag har en fantastisk relation med mina barn ... och deras akta halfter ... Nu har vi pratat om barn och annat, men jag kan inte se att det skulle ha varit oarligt pa nagot satt om de valt att inte prata med mig om det.
Blir det barnbarn sa blir det och jag skulle gladja mig for barnet (med vissa suckar over att jag skulle stalla mer krav pa mig sjalv an vad jag vill ha) och blir det inga fortsatter mitt liv som det ar just nu. MITT liv. Jag har redan haft livet med barn, om mina barn inte vill, eller kan, skaffa barn sa ar det inte min sak. Vill de prata om det gor de det ... vill de inte, eller om det inte betyder tillrackligt for dem att prata om sa ar det deras sak.
 
Vad samvetet har med barnskaffandet att göra?
Det är ju det jag frågar.

Även i det här inlägget skriver du ju att "självklart har jag lite dåligt samvete över att jag inte kommer få några om jag inte hittar rätt person".
Du är väl den sista att undra...
det är du som skriver att du har dåligt samvete över att inte skaffa barn.
Jag undrar över kopplingen och nu undrar du var jag fått det ifrån, att dåligt samvete har med barnskaffande att göra.

ingen logik alls. Jag förstår inte.
Som jag skrev, jag känner att jag sviker henne om jag inte får barn. Det känns som att jag tar ifrån henne en ändå stor grej. Inget mer med det liksom, däremot så är det verkligen ingen avgörande faktor. Och oavsett om jag vet om att jag inte behöver känna så så gör jag det iallafall, inte så mycket jag kan styra över. Får jag barn så får jag, får jag det inte så får jag det inte.
 
Mina föräldrar har nog aldrig andats om ev barnbarn men nog visste jag helt säkert att de gärna ville bli morföräldrar. Så jag kan definitivt identifiera mig med en känsla att man gjort sina föräldrar glada/ besvikna utifrån sina egna val att bli förälder eller ej. Däremot har inte mitt val att skaffa barn påverkats ( vad jag vet) av mina föräldrars outtalade barnbarns längtan.
 
Men.. Det här med att föräldrarna blir glada om/när de får barnbarn.
Jag blev jätteglad när min syster fick sitt första egna barn nu i höstas, men inte fasen är det samma sak som att jag gått runt och önskat att de ska få barn!
Äpplen och päron..

Jag kan, på sätt och vis, förstå att man känner någon slags vemod gentemot andra i sitt beslut att inte vilja ha barn. Inte mot en familjemedlem, släkting eller vän (jag har förmodligen alltid varit lite för "egen" för att bry mig om vad de vill). Men mot min sambo. Han vill ha barn, inte nu men i framtiden. Jag vill inte, varken nu eller i framtiden. Det finns ingen kompromiss. Jag vill inte ha barn för hans skull, men jag vill ju inte heller att han ska avstå något han alltid önskat för min skull. Det går inte mötas på mitten. Och det gör mig sorgsen.
Hur bygger vi vidare på det? Det har gått jättebra de senaste tio åren, men vad säger det egentligen? Vi är ju trots allt bara 26, frågan har liksom inte varit aktuell speciellt länge.
Vi har pratat om det lite löst ett par gånger så vi har koll på varandra. Men som sagt, det finns ingen kompromiss. Den som lever får se helt enkelt.

Nu blev det lite trådkap och jag blev lite ledsen igen. Väldigt svår fråga det där med barn.
 
Jag tycker inte att längtan efter barn i sig själv är kvalificerande för att passa som förälder - visst måste man vilja ha barn också, men det är långtifrån det enda som avgör om man är lämplig.

Visst är det en egoistisk akt att skaffa barn, man gör det för sin egen skull det är jag helt med på. Men nog sjutton tycker jag man är skyldig (ja, skyldig) att även tänka igenom vilket liv man kan erbjuda barnet och hur bra man passar som förälder. I ännu lite högre grad om man tänker vara den enda föräldern.

Alla passar inte som föräldrar! Det finns mängder av barn som far illa i sin situation! Det är ett livslångt ansvar att ha barn, och det ansvaret bör börja innan man eventuellt sitter där med ungen...

Detta är inte specifikt om TS, vars lämplighet som förälder jag inte uttalar mig om, utan allmänt om vuxet ansvar.
Men ärligt, hur sjutton ska man veta egentligen att man är lämplig som förälder? Jag menar om man inte är missbrukare, fullständig galning etc? Utan ganska vanlig med ganska vanliga förutsättningar? Jag hade ingen aning om min ev lämplighet innan jag fick barn. Vissa saker är jag helt värdelös på, andra bättre. Överhuvudtaget är jag rätt kass som förälder men hoppas väl på nåt sätt att det ska gå bra ändå.
Nåja, det var OT. Jag kan förstå att man sörjer de barnbarn som man inte får men det är ju en egen privat sorg. Jag skulle aldrig öht ta upp det om det skulle bli aktuellt med mina egna barn, deras liv, deras val.
 
Men ärligt, hur sjutton ska man veta egentligen att man är lämplig som förälder? Jag menar om man inte är missbrukare, fullständig galning etc? Utan ganska vanlig med ganska vanliga förutsättningar? Jag hade ingen aning om min ev lämplighet innan jag fick barn. Vissa saker är jag helt värdelös på, andra bättre. Överhuvudtaget är jag rätt kass som förälder men hoppas väl på nåt sätt att det ska gå bra ändå.
Nåja, det var OT. Jag kan förstå att man sörjer de barnbarn som man inte får men det är ju en egen privat sorg. Jag skulle aldrig öht ta upp det om det skulle bli aktuellt med mina egna barn, deras liv, deras val.

Veta kan man inte, men man kan försöka ha en realistisk inställning till sina egna kvaliteter och brister. Ingen är perfekt, och något sådant har jag inte sagt man måste nå upp till heller. Men har man problem att fungera själv tex (missbruk, funktionshinder, vadsomhelst), då tycker jag man ska fundera på vilken situation man sätter ett barn i.

Det finns inget facit, vare sig för hur man själv blir som förälder eller vad som är en "bra förälder", men tänka efter före är bra mycket bättre än att tänka för sent eller inte alls.
 
Men om det inte är ett aktivt beslut? Det kanske bara inte blir av? Ska de berätta det då, "nej, vi kommer inte bli på smällen den här månaden heller"?

Naturligtvis inte. Var snäll och vrid inte till det så. Det finns massor av skäl till varför människor gör som de gör. Och ibland, precis som du säger, blir det bara på det ena eller andra sättet utan att man fattat ett medvetet beslut.

Jag har inte skrivit om alla tänkbara situationer och anledningar. Jag har skrivit om en specifik situation, som nämndes i tråden, nämligen den att man för att inte göra mamma ledsen inte kan eller vågar berätta att man bestämt sig för att inte skaffa barn. Det resonemanget har jag vänt på och sett från förälder-perspektivet och min poäng var att då gör man nog sin mamma en otjänst.
 
Som @tanten ar jag en mamma till vuxna barn som inte skaffat egna barn. Annu i alla fall. Sjalv langtar jag inte! Snarare bavar jag for att bli farmor da det skulle innebara att jag maste sluta vara sjalvisk och agna min tid som JAG vill och focusera mer pa barnbarn.

Det är ju samma problem fast omvänt. Om dina barn blir föräldrar är det deras val och ansvar, varför måste du sluta att göra vad du vill för det?
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 010
Senast: mars
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 463
Senast: Grazing
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
3 996
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
65
· Visningar
3 104
Senast: MiaMia
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp