Ni som inte har barn (era föräldrar)

Min mamma tjatar uttalat kring barnbarn, och jag blir galen, jag tycker att det är fräckt och otrevligt. Svärmor tjatar aldrig, kanske delvis pga att hennes syster hade oerhört svårt att få barn och fick flera missfall, så hon fattar att frågor är dumt och onödigt. Men jag fattar inte grejen, jag tycker inte att ens föräldrar har det minsta lilla med det att göra. För mig är det privat tills man själv väljer att lyfta upp det.
 
Jag har dock oförklarligt någon slags sorg över att jag vet att min sambo vill ha barn med mig i framtiden, men att jag aldrig någonsin vill vara gravid.

Åh, det skulle kunna vara jag!
Vill verkligen inte ha några egna ungar, men sambon vill i framtiden. Vi är 26, varit tillsammans i snart tio år. Han vet var jag står och jag vet hur han känner. Svårt att veta hur man går vidare, det är ju ändå ett väldigt stort beslut som påverkar båda..

Mina föräldrar tjatar inte om barn, men svärmor och hela sambons släkt.. Och nu när sambons alla vänner från skolan flyttat hem till byn och skaffat barn blir det ännu mer tjat.

Man ska aldrig skaffa barn för någon annans skull! Det spelat ingen roll att min svärmor gråter och bölar om barnbarn, jag vill inte ha några barn. Jag har blivit kallad egoistisk och elak, får ofta höra att det "går över" och att jag kommer vilja ha barn.
Kanske är det ego att inte vilja, men det är precis lika egoistiskt att "tjata" sej till barn via någon annan!
 
Åh, det skulle kunna vara jag!
Vill verkligen inte ha några egna ungar, men sambon vill i framtiden. Vi är 26, varit tillsammans i snart tio år. Han vet var jag står och jag vet hur han känner. Svårt att veta hur man går vidare, det är ju ändå ett väldigt stort beslut som påverkar båda..

Mina föräldrar tjatar inte om barn, men svärmor och hela sambons släkt.. Och nu när sambons alla vänner från skolan flyttat hem till byn och skaffat barn blir det ännu mer tjat.

Man ska aldrig skaffa barn för någon annans skull! Det spelat ingen roll att min svärmor gråter och bölar om barnbarn, jag vill inte ha några barn. Jag har blivit kallad egoistisk och elak, får ofta höra att det "går över" och att jag kommer vilja ha barn.
Kanske är det ego att inte vilja, men det är precis lika egoistiskt att "tjata" sej till barn via någon annan!

Men alltså hallå? Menar du att din svärmor sitter och bölar över att hon vill ha barnbarn? På allvar? När du är i närheten? Så inskränkta människor trodde jag inte ens fanns :eek:

Man kan ju undra vem det är som är egoistisk :banghead: Skulle du skaffa barn för att hon vill ha barnbarn då eller :confused: Snacka om att vara egoistisk :crazy:
 
Min mamma tjatar uttalat kring barnbarn, och jag blir galen, jag tycker att det är fräckt och otrevligt. Svärmor tjatar aldrig, kanske delvis pga att hennes syster hade oerhört svårt att få barn och fick flera missfall, så hon fattar att frågor är dumt och onödigt. Men jag fattar inte grejen, jag tycker inte att ens föräldrar har det minsta lilla med det att göra. För mig är det privat tills man själv väljer att lyfta upp det.

Usch jag blir riktigt ledsen för din och @sthu ´s skull :( Hur kan man göra så mot sina barn/svärdotter-son? Min enda önskan är att mina barn ska kunna få barn om de vill ha barn men att tjata eller ens fråga? Skulle aldrig komma på tanken. Nu har jag och mina barn pratat om ev. framtida barn ändå men då är det de själva som har tagit upp frågan för precis som du skriver så har inte jag med att göra om eller när de vill ha barn.
 
Usch jag blir riktigt ledsen för din och @sthu ´s skull :( Hur kan man göra så mot sina barn/svärdotter-son? Min enda önskan är att mina barn ska kunna få barn om de vill ha barn men att tjata eller ens fråga? Skulle aldrig komma på tanken. Nu har jag och mina barn pratat om ev. framtida barn ändå men då är det de själva som har tagit upp frågan för precis som du skriver så har inte jag med att göra om eller när de vill ha barn.

Well, min mamma har blivit uppfostrad av två väldigt självcentrerade människor, och därmed blivit mycket självcentrerad när det gäller vissa saker. Hon fattar liksom inte hintar, men orkar inte säga ifrån på skarpen när det gäller allt. Jag vet att hon tror att hon gör det av välvilja, precis som att hon tjatade om att jag absolut inte skulle skaffa barn innan jag pluggat färdigt - hon verkar inte fatta att det dels är mitt och min sambos beslut och dels att det inte bara är att "skaffa" barn för alla. Jag vet att eventuella barnbarn skulle bli en enorm källa till osämja och bråk då hon inte kan ta hänsyn till andras beslut och syn på fostran.

I och för sig är det skönt att inte ha dåligt samvete - jag blir bara arg.
 
Det spelat ingen roll att min svärmor gråter och bölar om barnbarn, jag vill inte ha några barn. Jag har blivit kallad egoistisk och elak, får ofta höra att det "går över" och att jag kommer vilja ha barn.
Kanske är det ego att inte vilja, men det är precis lika egoistiskt att "tjata" sej till barn via någon annan!

Det där "det går över" hör man konstant. Det är väldigt mysko i Sverige egentligen, för barfrågan är en av de första frågorna jag får när man träffar nya personer eller som andra verkar tro att dem får lägga sig i? Frågan ställs också alltid med ett "när" och när man säger att man inte vill ha barn får man ett nedvärderande "det går över".

Ehh varför skulle det gå över? Jag har tagit ett rationellt beslut fattat från mina förutsättningar och mina känslor och hur det skulle påverka mitt liv. Jag kanske ändrar mig om en fem år. Vem vet. Men det har ingen annan med att göra och det är inget som har "gått över" för att det ska hända, snarare så har mina förutsättningar och liv ändrats.

KL

Aldrig i livet att jag skulle skaffa barn heller bara för att någon vill ha barnbarn, liksom tänkte mina föräldrar passa ungen konstant då eller? Det tvivlar jag på, och aldrig i livet att dom ens skulle få passa ett av mina barn. Lika lite som dom får passa mina djur.

Det är inte egoistiskt att inte skaffa barn, däremot är det väldigt egoistiskt att skaffa barn (menat i en sån positiv bemärkelse det kan tänkas, men du skaffar ju inte ett barn för barnets eget skull? Det var knappast involverat i valet. Varför skulle det vara egoistiskt mot andra personer i din närhet? Då är det snarare dom som är egoistiska som försöker tvinga dig att göra det val dom vill ha). Du gör det ju för din egen skull, annars är det ju helt fel.
 
Det där "det går över" hör man konstant. Det är väldigt mysko i Sverige egentligen, för barfrågan är en av de första frågorna jag får när man träffar nya personer eller som andra verkar tro att dem får lägga sig i?

Är det verkligen något som är utmärkande för Sverige dock? Jag har inte upplevt att andra kulturer är mer accepterande för ett aktivt val att inte skaffa barn, snarare tvärt om? :confused:

(Själv tycker jag att den stora "får lägga sig i"-frågan är vad man jobbar med i Sverige...)
 
Min personlig erfarenhet är att jag får frågan och tjatandet i Sverige, men inte i UK eller Singapore t.ex. Men det kanske är att folk är lite mer privata där? Snarare än att det är acceptabelt eller inte att ha barn?

(Jag var rätt chockad när jag flyttade tillbaka till Sverige och fick den frågan hela tiden, ofta av personer jag knappt kände. Det hade faktist aldrig hänt när jag bodde i England eller Irland så jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.)
 
Well, min mamma har blivit uppfostrad av två väldigt självcentrerade människor, och därmed blivit mycket självcentrerad när det gäller vissa saker. Hon fattar liksom inte hintar, men orkar inte säga ifrån på skarpen när det gäller allt. Jag vet att hon tror att hon gör det av välvilja, precis som att hon tjatade om att jag absolut inte skulle skaffa barn innan jag pluggat färdigt - hon verkar inte fatta att det dels är mitt och min sambos beslut och dels att det inte bara är att "skaffa" barn för alla. Jag vet att eventuella barnbarn skulle bli en enorm källa till osämja och bråk då hon inte kan ta hänsyn till andras beslut och syn på fostran.

I och för sig är det skönt att inte ha dåligt samvete - jag blir bara arg.

Det är ju skönt att du blir arg istället så att du inte går omkring med dåligt samvete för det ska du verkligen inte ha. Du kunde ju lika gärna bli ledsen av tjatet. Det kunde ju ha varit så att du inte kunde bli gravid. Eller att ni hade 20 missfall bakom er och att ni hade försökt i flera år utan önskvärt resultat. Det kan ju såra människor som sjutton med sådant tjat. Jag minns själv hur jobbigt och irriterande det var när folk tjatade om när nummer två skulle komma. Jag var väl 18,5 eller 19 år när tjatet började och sonen var runt ett halvår-ett år. Jag tyckte att jag hade tiden för mig och inte behövde stressa vilket jag också sa men det ansåg andra att jag inte hade :grin:
Det var samma sak när jag träffade min nuvarande sambo. Mina barn var 8 och 10 år då och jag kände mig klar med det här med småbarn och min sambo vars barn då var 9 och 13 år kände sig också klar. Ändå tjatade folk hål i huvudet på mig att visst skulle vi väl skaffa oss en liten sladdis ändå. Det är ju så mysigt med bebisar... Särskilt några personer. De kunde inte ens säga hej normalt när vi träffades utan frågade rakt ut om jag hade blivit gravid än och om vi iallafall försökte. Som om jag skulle skaffa barn mot min vilja för att några random personer ansåg det :banghead: Tillslut började jag säga att jag var för gammal för att få barn igen. Jag var 28 då och var ju egentligen i "rätt" ålder för att få barn men jag kände mig för gammal för att börja om igen och det fick de ju bara acceptera.
 
Min mamma önskade sig barnbarn hett, även pappa. Jag kände ändå aldrig någon press, och sedan ordnade brorsan två stycken åt dem. Det minskade frågorna/glirningarna lite men inte helt.
Sen steriliserade jag mig, och båda två tog det hur cool som helst.

Så jag tror frågande/glirningar/antydningar ofta är utan så mycket tanke bakom, nåt de säger mest för man tar för givet att... Inte nödvändigtvis att det är superviktigt att. Roligt ja, avgörande nej.

Så jag tycker inte du ska ha dåligt samvete. Jag har aldrig haft det, kunnat tycka att "lite trist för dem", men inte mer än så.

Men jag vill ju inte ha barn själv, kanske gör det annorlunda än om man velat men inte kunnat eller det inte blivit så helt enkelt.
 
Min personlig erfarenhet är att jag får frågan och tjatandet i Sverige, men inte i UK eller Singapore t.ex. Men det kanske är att folk är lite mer privata där? Snarare än att det är acceptabelt eller inte att ha barn?

(Jag var rätt chockad när jag flyttade tillbaka till Sverige och fick den frågan hela tiden, ofta av personer jag knappt kände. Det hade faktist aldrig hänt när jag bodde i England eller Irland så jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.)

OK, jag upplever nog att jag blivit starkare ifrågasatt av tex tyska eller franska vänner... Medan svenskar så gott som aldrig sagt något. Hm, knepigt. :D

Det är ju så mysigt med bebisar...

Herregud, hade de aldrig haft några själva eller? :crazy:
Mysigt... Ja, tio minuter per dygn kanske.
 
Självklart har jag inga planer på att skaffa några barn för mammas skull. Jag sörjer dock över att inte kunna ge henne något jag vet att hon önskar sig. Det finns en möjlighet för henne att få barnbarn iom att jag har ett syskon som har ett förhållande med en underbar partner. Om de planerar barn är för mig okänt.
Angående barnlängtan hos mig så är den inte stor eller snarare obefintlig. Jag hade som sagt en kort period om ca 6 månader där önskan fanns. Efter den tiden återgick mina tankar till de jag haft hela den vuxna delen av livet att barn inte passar mig.
 
Som @tanten ar jag en mamma till vuxna barn som inte skaffat egna barn. Annu i alla fall. Sjalv langtar jag inte! Snarare bavar jag for att bli farmor da det skulle innebara att jag maste sluta vara sjalvisk och agna min tid som JAG vill och focusera mer pa barnbarn.

Hmm jag blir lite förvånad av ditt inlägg -då menar jag inte att du bävar utan snarare att är det så? Alltså mer en allmän fundering från mitt håll, än att jag tycker något om dina tankar/åsikter/känslor. Att man som farmor/mormor förväntas ställa upp? Jag väntar mitt femte barn och har i princip aldrig haft den förväntan på mina föräldrar. Äldsta barnet är nu 15 och yngsta 9 och en endaste gång har de sovit över hos sina morföräldrar, jag har aldrig bett dom ha barnen då de varit sjuka utan då har vi löst det på annat sätt. Däremot har mina barn efterfrågat att gå på förskolebio med morfar och då har jag köpt biljetterna osv. Kanske är det jag som har en udda inställning? Eventuellt att den bottnar i att jag är äldst av 7 syskon och fick stå tillbaka väldigt mycket under min uppväxt vad gällde att bli sedd och hörd hemma, fick ta ett för stort ansvar av hemmets sysslor och flyttade således hemifrån som 16åring. Ändå så känner jag inte att de minsann ska gottgöra mig via mina barn även om de ställer upp och passar mina syskonbarn. För jag tänker så här, mina minsta syskon var 6 år då mitt första barn kom till världen, mina föräldrar har ju aldrig fått vara "bara vuxna" så för mig är det en självklarhet att de inte vill vara vikarierande förälder till sina barnbarn (det knorras en del bakom syskonens ryggar då de ber om barnvakt). Faktum är att min yngsta bror fortfarande bor hemma. Alltså har mina föräldrar haft hemmaboende barn i 39 år nu... Jag tänker att det måste ju stå fritt hur var och en vill göra, precis som jag inte avser springa häcken av mig då mina föräldrar blir gamla -vilket min mamma nu gör till mina morföräldrar. Det finns hemtjänst för sånt.

Jag vill ge för att jag vill, liksom att jag inte vill ta emot bara för bekvämlighets skull...
 
Min mamma är väldigt väl medveten om att de enda barnbarn hon kommer ha (på "min sida" iallafall) kommer att ha fyra tassar, päls och en viftande svans :)
Hon vill gärna ha barnbarn men jag har inga planer på att skaffa några egna barn. Och det accepterar hon.

Däremot skulle jag gärna ta emot någon annans barn (familjehem, kontaktfamilj eller liknande) och skulle även kunna tänka mig att bli tillsammans med någon som redan har barn, så hoppet är väl inte helt ute eftersom min mamma då skulle få bli någon sorts extramormor :)

Jag tycker det är fruktansvärt oförskämt av andra att lägga sig i om/när/hur någon väljer att skaffa barn, och lika oförskämt tycker jag det är att lägga sina önskemål och drömmar på någon annan.
Det måste vara hemskt att känna dåligt samvete gentemot sina föräldrar för att man inte lever upp till deras önskemål på hur man ska vara, speciellt gällande så avgörande saker som familjebildning :(
 
Kan ju lite OT påpeka att folk, både nära vänner, bekanta och främlingar gärna säger vad de tycker om mitt barnantal -för det går ju också utanför normen och således är det var mans rätt i Sverige att påpeka både det ena och det andra typ.
Har varit med om ett jädrans tjat från ex-svärmor innan jag och exet skaffade barn och då visste de ändå att det inte blev några trots aktivitet och önskan från vår sida.-det var hemskt.
Men så sent som för en dryg månad sedan fick jag en rejäl föreläsning från en av mina bästa vänner att nu får det minsann vara slut på barnafödandet för din del (+ en lång harang till på tio minuter där jag till slut endast svarade att jag det är ju en sak mellan mig och sambon och inga andra)... Tror inte hon förstod hur mycket hon sårade mig där. Så fort man inte följer någorlunda någon sorts norm av landets lagoms spelregler så är det var persons rätt att tydligt påpeka sina egna åsikter uppenbarligen...
 
Men alltså hallå? Menar du att din svärmor sitter och bölar över att hon vill ha barnbarn? På allvar? När du är i närheten? Så inskränkta människor trodde jag inte ens fanns :eek:

Man kan ju undra vem det är som är egoistisk :banghead: Skulle du skaffa barn för att hon vill ha barnbarn då eller :confused: Snacka om att vara egoistisk :crazy:

Japp, det är mer eller mindre standard när vi träffas. Har viss förståelse, hon har varit deprimerad i olika grad så länge jag varit med. Hon ville väldigt gärna ha flera barn, minst en dotter. Fick två söner, var nära att dö båda gångerna (förlossningsförgiftning) sen sa läkarna ifrån. Hemskt synd att hon inte fick den familj hon föreställt sig, och självklart är hon glad åt det hon har, men det hjälper inte. Jag har ingen lust att flytta tillbaka dit och skaffa barn för någon annans skull.

Första åren vi var tillsammans var riktigt obehagliga, svärmor kunde komma in i rummet när jag tex höll på att byta om eller nyss klivit ur duschen. Bara slänga upp dörren och stå där och titta på mig ett par sekunder, sen gå sin väg igen. Sen började hon kalla mig för "sin fina flicka". När jag (till slut) sa ifrån började gråtandet. Gråta och prata om hur gärna hon ville ha en egen dotter, men inte fick någon.
När vi flyttade ihop blev det ett sjujäkla tjatter om att jag skulle bli klar med skolan så vi kunde skaffa barn. Jag tröttnade och sa som det var, det blir inget med det. Det togs emot med stora protester från svärmors sida, klart man ska ha barn! Och så kom tårarna.. "Jag måste få barnbarn innan jag blir för gammal!" (hon är nyss 50 fyllda..), "Det vore så underbart med barnbarn!", "ni måste skaffa barn snart", massor i den stilen dränkt i tårar..
Jag var försiktig med att säga sanningen, att jag inte vill ha barn alls. Men för ett år sen fick jag nog och röt ifrån, togs emot med ännu mer tårar, ett utbrott av "det går över" och ännu mer tårar. Nu verkar det ha lugnat sig och jag har sluppit alla kommentarer om barn och familj. Härligt!
Får fortfarande hintar av resten av hans släkt om att våra jämnåriga vänner har skaffat hus och barn (tydligen viktigt det här med att flytta tillbaka och skaffa barn när man är 25). Väldigt glad att min egen familj har en lite mer öppen syn på det här med familjebildande!

Jag kan inte låta bli att tänka, efter allt detta tjat om att man "måste" ha barn, tänk om någon av oss är steril?
 
Men vad fan, folk! Har problem själv också, min mamma vill ha barnbarn och i takt med att mina kusiner börjat skaffa barn har det blivit mer och mer tjat. Som det är nu ser det inte ut att bli några barnbarn för henne - hon har två vuxna barn som bor hemma (tänk sorten som bosätter sig i mammas källare för att spela utan att träffa folk eller ens skaffa en inkomst), bägge singlar som aldrig är ut och träffar folk eller ens vill flytta ut, det händer liksom ingenting. Den äldsta av de är 26 och har inga planer på att ta sig därifrån. Blir inga barn gjorda där precis, trots att bägge vill ha barn.

Och så har hon mig. Som alltid hatat barn. På senare år har jag gått över till att vilja ha barn men det har jag inte sagt nånting om - jag är väldigt osäker kring om jag öht kan få barn så det är enklast att hålla tyst om det. Jag har dels fysiska käppar i hjulet (misstänker PCOS, men har inte utrett det än) men även om de går att åtgärda så är det svårt då jag pga social funktionsnedsättning har svårt för att träffa en karl. Den sistnämnda biten är hon medveten om, samtidigt som hon är så galet införstådd vid mitt "barnhat" att hon tom utesluter mig från att få träffa släktingar när de har småbarn med sig. Ändå tjatar hon på mig om att hon vill bli mormor och försöker guilttrippa mig O_o Har många gånger varit SÅ jävla nära att helt enkelt lappa till henne, säga att jag inte kan få barn och precis hur jävla jobbigt det är att lyssna på hennes självömkande.

Att ha förväntningar på andras barnaskaffande är tamefan så korkat att jag inte begriper hur man kan knyta sina egna skor. Skaffa en docka för fan.
 
Jag kan inte låta bli att tänka, efter allt detta tjat om att man "måste" ha barn, tänk om någon av oss är steril?

Jag har själv varit del av sådant, för väldigt länge sedan. Skäms som en hund fortfarande, trots att det är många år sedan nu (och jag verkligen lärt mig min läxa att hålla min jäkla klaff!). Frågade ett flertal gånger glatt ett par som - det framkom senare - inte kunde få några barn. Så djävulskt dumt och okänsligt av mig, jag tänkte aldrig ens på vad jag sa! Det var något att prata om bara... :(
 
Herregud, hade de aldrig haft några själva eller? :crazy:
Mysigt... Ja, tio minuter per dygn kanske.

Jo jag tyckte att det var jättemysigt när mina barn var bebisar (dygnet runt) men jag föredrar att välja själv hur många barn jag ska ha. Barn är ju inte bebisar resten av livet heller förhoppningsvis...
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 010
Senast: mars
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 464
Senast: Grazing
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
3 998
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
65
· Visningar
3 197
Senast: MiaMia
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp