Nu har även jag en spinoff: Hur vet man hur man knyter an?

Så min fråga är: Hur vet man hur man knyter an? Hur vet man hurdant ens anknytningsmönster är?

Jag tänker att man har inte särskilt mycket att jämföra med, man är ju bara en person och dessutom samma person hela livet. Så hur vet man?

Jag tänkte först skriva att de med de lite mer otrygga anknytningarna nog Vet det mer än de mer de trygga men vid närmare eftertanke är det nog inte sant heller. Eller ja, jag har ju förstås ingen aning om vad andra vet eller tänker om sig själva. Babbel babbel.

För egen del utgår jag från hur jag är i relationer och ffa då i nära relationer. När folk börjar komma nära, när känslor är inblandade etc. Vad som händer inom mig och hur jag reagerar på det, både mina egna känslor men även andras. Till slut blir det ju ett mönster av det hela som jag kunnat tolka med google och hobbypsykologi.
 
Ja, jag har också tänkt på (den heliga) anknytningen som något som används för att binda Modern till Barnen. Och jag tycker att jag då och då stöter på anknytningsfunderingar i olika sammanhang (bekanta, massmedia o dyl) där det där med anknytning framstår som extremt känsligt. Det känns som gjort för att ge mig dåligt samvete. Säkert skedde det när barnen var små att jag i något för deras framtida anknytningsmönster avgörande ögonblick, tittade åt fel håll. Eller kanske var jag förkyld och orkeslös. Och vips!, de små är skadade för livet. Ungefär de känslorna har jag kring det när jag kommer i kontakt med det.

Å andra sidan, om nu min egen anknytning är så alltigenom trygg som detta givetvis mycket triviala test vill göra gällande, så visar det att föräldrar (mammor) varken behöver vara perfekta eller ständigt närvarande för att åstadkomma det. Jag togs omhand av först barnflicka sedan barnomsorgen från några månaders ålder, båda mina föräldrar var mer eller mindre gifta med jobbet. Ändå ägnar jag inte en sekunds oro om året över huruvida min partner älskar mig.
Folk som inte har kunskap missbrukar anknytningsteorin för son egen propaganda typ. Anknytningsteorin går hand i hand med winnicotts good enough.
Jag anser mig kunna mycket om anknytning och jag har aldrig någonsin varit för att mammor ska vara hemma hela tiden eller liknande..

Men jag avskyr när folk gör sår. Det är en så viktig modell och man smutskastar den genom missbruket!

Ja, en anledning till att jag startade tråden är just att jag snubblar över att folk säger att de har ett visst anknytningsmönster. Jag fattar då dels inte hur de kan veta det, dels reagerar jag överlag ofta på den här psykiatriserande jargongen som jag uppfattar har blivit väldigt vanlig. Jag undrar om folk verkligen är till den grad inlästa på teoribildningen i sådant som psykologi och neuropsykiatri (eller vad det heter) som man kan tro när man hör alla termer de svänger sig med.
Ja överlag tänker ju människor mkt kring sitt fungerande, på gott och ont :)
Har man svårt att få relationer att funka så är det ju jättebra att man kan öka sin förståelse förstås.
Det finns några bra böcker som riktar sig till allmänheten om detta, tex Hemligheten och Den mörka Hemligheten.

Hur kommer det sig att det är viktigare med de sistnämnda? Är det för att man då kan förstå sin situation bättre och andra?

Viktigare var kanske fel ord. Men förr trodde man att föräldrar liksom för vidare sitt anknytningsmönster till sina barn. Nu vet vi att det snarare går via förälderns mentaliseringsförmåga.
Otrygga föräldrar som kämpar med mentaliseringen kan ändå få trygga barn. De två modellerna hänger ihop och det verkar vara just mentaliseringen som avgör hur tryggt barnet blir. Dock är det också oftast så att man har sämre mentaliseringsförmåga vid otrygg anknytning.
 
Snälla, blanda inte ihop rent hittepå som hsp och amatörpsykologiserande om störd anknytning med neurpsykiatriska funktionsnedsättningar.
Det är det faktiskt inte jag som gör. Jag menar att de där sakerna är exempel på sådant som folk åberopar på ett jargongartat vis, precis som anknytning nog är det. Att det är en blandning av rent hittepå och sånt som inte är rent hittepå, fast ofta används på ett hittepåartat vis, ingår i det som jag har svårt för.
 
Det är det faktiskt inte jag som gör. Jag menar att de där sakerna är exempel på sådant som folk åberopar på ett jargongartat vis, precis som anknytning nog är det. Att det är en blandning av rent hittepå och sånt som inte är rent hittepå, fast ofta används på ett hittepåartat vis, ingår i det som jag har svårt för.
Okej.
 
Däremot vet jag ju inte alltid vad av den där jargongen som är hittepå och inte, som tex detta med att tycka sig veta hurdant anknytningsmönster man har. Anknytningsteori är väl inte rent hittepå, men populärtillämpningarna kanske är det?
 
Däremot vet jag ju inte alltid vad av den där jargongen som är hittepå och inte, som tex detta med att tycka sig veta hurdant anknytningsmönster man har. Anknytningsteori är väl inte rent hittepå, men populärtillämpningarna kanske är det?

När det gäller t ex ADHD så får man ju en diagnos som såklart är baserad på uppfyllandet av ett antal kriterier. Sen kan man ha drag av ADHD utan att uppfylla alla kriterier. Men jag har i alla fall inte hört någon beskriva sig själv så utan snarare att det används som skällsord "han har nog alla bokstavskombinationer som finns " eller "det kan jag tänka mig att han gjort, han känns ju helt ADHD" (sagt av vuxna människor om andra vuxna människor).

När det gäller anknytningsteori finns det inte samma diagnosticering.
 
Jag fick också otrygg undvikande, och tycker att det stämmer in väldigt bra på mig som person. Beskrivningen hur det uppkommit i barndomen tror jag inte stämmer dock, utan jag tror det är erfarenheter i vuxen ålder som format mig i högre grad. Jag hade mycket enklare för relationer när jag var tonåring och ung vuxen.
 
När det gäller t ex ADHD så får man ju en diagnos som såklart är baserad på uppfyllandet av ett antal kriterier. Sen kan man ha drag av ADHD utan att uppfylla alla kriterier. Men jag har i alla fall inte hört någon beskriva sig själv så utan snarare att det används som skällsord "han har nog alla bokstavskombinationer som finns " eller "det kan jag tänka mig att han gjort, han känns ju helt ADHD" (sagt av vuxna människor om andra vuxna människor).

När det gäller anknytningsteori finns det inte samma diagnosticering.
Det är förstås sant. Anknytning är ju inte heller en diagnos. Jag förstår det som en teori som förklarar delar av att vi mår och är som vi gör.

Inte ADHD kanske, men "dampig" har jag hört på ett sånt jargongigt vis, och även "aspig". De orden går ju tillbaka på diagnoser?
 
Jag fick otrygg-undvikande, och första minuterna av filmen där det beskrivs var en väldigt träffande beskrivning.
Dock kände jag inte igen uppkomsten av typen, eller ja, jag kan identifiera det han beskriver fast mycket senare - inte i barndomen/uppväxten, då jag upplevde den som mycket trygg och borde inte ha "skapat" ett sådant skyddsbeteende.
 
Jag fick också otrygg undvikande, och tycker att det stämmer in väldigt bra på mig som person. Beskrivningen hur det uppkommit i barndomen tror jag inte stämmer dock, utan jag tror det är erfarenheter i vuxen ålder som format mig i högre grad. Jag hade mycket enklare för relationer när jag var tonåring och ung vuxen.


Och jag tror mönstret skapades hos mig i tonåren, jag var heltrygg fram till 12 när jag fick ätstörningar. Den sabbade massor vad gäller relationer.
 
Om man är trygg får man väl inte ätstörningar? Jag får inte ihop logiken.
Jag tänker att trygg map anknytning inte är likamed trygg map allting.

Om vi nu tar det där testet som någon form av fingervisning, så skulle jag då ha en supertrygg anknytning. Ser jag till föräldrarna och min partner, framstår det som en rimlig beskrivning (och då är ändå inte mina föräldrar typen som "lever för sina barn", alls). (Ser jag till andra sociala sammanhang, är bilden betydligt mindre enhetlig. Jag har varit och är rätt socialt småkorkad och hopplös och jag väljer mitt umgänge väldigt kritiskt. För kritiskt för mitt eget bästa.)

Men jag har en historia av ätstörningar, jag har rätt mycket depressionssymtom i perioder och jag har stor vana vid att ha ångest som en grundton i stämningsläget.

Anknytning är väl inte "allt", eller: det är rätt kämpigt att vara människa.
 
Jag tänkte först skriva att de med de lite mer otrygga anknytningarna nog Vet det mer än de mer de trygga men vid närmare eftertanke är det nog inte sant heller. Eller ja, jag har ju förstås ingen aning om vad andra vet eller tänker om sig själva. Babbel babbel.

För egen del utgår jag från hur jag är i relationer och ffa då i nära relationer. När folk börjar komma nära, när känslor är inblandade etc. Vad som händer inom mig och hur jag reagerar på det, både mina egna känslor men även andras. Till slut blir det ju ett mönster av det hela som jag kunnat tolka med google och hobbypsykologi.
Jag är väl helt mentalt förstockad av pur trygghet, själsliv platt som en pannkaka eller nåt.

Jag blir ofta lite undrande, tex i dejtingtrådarna, när folk skriver om just rädsla/osäkerhet för att ha känslor för någon, släppa någon nära och om förtroenden. Jag blir osäker på om jag fattar vilket problem de menar, ens.

Alltså, det är min entydiga erfarenhet att de allra flesta människor gör sig bäst på ett rejält avstånd, men de man vill vara nära och det är ömsesidigt. Vilket är problemet liksom?
 
Om man är trygg får man väl inte ätstörningar? Jag får inte ihop logiken.

Jo, det tror jag faktiskt man kan få.
Jag har inget minne av otrygghet eller osäkerhet innan sommaren jag skulle fylla 12 och min kusin lärde mig hur man kunde äta hur mycket godis som helst utan att bli tjock...
Hennes mor och vår mormor har haft ätstörningar av och till hela livet, jag utvecklade bulimi och senare kombinerade jag med anorektiska perioder. Men jag var främst bulimiker, om än en mager sådan. I samband med det fick jag depressioner och ytterligare år senare panikångest.
 
Jag är väl helt mentalt förstockad av pur trygghet, själsliv platt som en pannkaka eller nåt.

Jag blir ofta lite undrande, tex i dejtingtrådarna, när folk skriver om just rädsla/osäkerhet för att ha känslor för någon, släppa någon nära och om förtroenden. Jag blir osäker på om jag fattar vilket problem de menar, ens.

Alltså, det är min entydiga erfarenhet att de allra flesta människor gör sig bäst på ett rejält avstånd, men de man vill vara nära och det är ömsesidigt. Vilket är problemet liksom?

Jag resonerar att vill jag inte släppa någon nära så bör jag inte heller göra det:D.
Har man trauman som spökar så kanske man reagerar annorlunda i situationer som påminner, men de flesta har förhoppningsvis inte det.
Jag vet inte om det är så att jag tillexempel har stött på skitstövlar, men det är just den personen jag förknippar det med. Jag tror inte andra agerar likadant. En del kanske tänker/reagerar annorlunda och applicerar det obehaget/rädslan/vaddetnukanvara på hela omgivningen?
 
När det gäller t ex ADHD så får man ju en diagnos som såklart är baserad på uppfyllandet av ett antal kriterier. Sen kan man ha drag av ADHD utan att uppfylla alla kriterier. Men jag har i alla fall inte hört någon beskriva sig själv så utan snarare att det används som skällsord "han har nog alla bokstavskombinationer som finns " eller "det kan jag tänka mig att han gjort, han känns ju helt ADHD" (sagt av vuxna människor om andra vuxna människor).

När det gäller anknytningsteori finns det inte samma diagnosticering.
Lite off kanske men det finns precis lla tydliga kriterier för anknytning som för ADHD, skillnaden är att det ena räknas som diagnos och det andra inte. Vad som räknas som diagnos och inte är rätt så mkt politik :)

Hsp finns det många som anser är en fullt legitim modell, och andra ser det som humbug. Personlighetspsykologi berör i allra högsta grad intro/extroversion.

Jag tänker som @Petruska att vi här är mer inne på de gravt förenklade sätten att använda robusta modeller på, inte vad som är giltigt eller inte..
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Gammal användare - nytt nick för att få helt utomstående åsikter på problemet, som inte grundar sig på inlägg jag skrivit tidigare...
2
Svar
38
· Visningar
11 282
Senast: QueenLilith
·
Relationer Hur vet man om det är dags att göra slut? Hur vet man att man är kär? När relationen inte flyter på och det finns saker som skaver hur...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
14 095
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Behöver nog mest skriva av mig lite. Jag upplever mig väldigt sällan nöjd och tillfreds med livet. Just nu har jag hamnat i en riktig...
Svar
14
· Visningar
4 048
Senast: starcraft
·
Relationer I vilken ände ska jag börja ens försöka förklara det som har hänt, mina tankar och allt kaos som just nu omsluter mig.. Jag får försöka...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
32 753
Senast: cirkus
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp