Hur skulle du vilja definiera detta som beskrivs nedan?
Under ett år, ganska så exakt har jag upplevt ett otroligt obehag utav en kollegas blickar. Jag känner mig avklädd och det har gått så långt att jag tycker riktigt illa om personen.
Jag brukar inte anse att det överhuvudtaget är relevant att nämna genus utan brukar använda det mer neutrala pronomen” hen ”men nu gör jag inte det, för anser att det har en väsentlig betydelse för hur du/ni tänker kring denna situation.
Helt otippat ( random) rör detta 2 kvinnor i den övre medelåldern, varav jag då, är den ena kvinnan.
Kollegan började för ett drygt år sedan. Jag är en ganska öppen person och snackar med de flesta ( försöker ha ett inkluderande förhållningssätt) och då det visade sig att hon, kollegan, brukade ha matlåda med sig blev det naturligt att hon, ngr andra kollegor och jag brukade gå till matsalen vid samma tid. Jag brukade fråga om det var dags att gå på lunch när jag passerade hennes rum, ja ni vet, sådant man ofta gör. Ska tillägga att de flesta brukar gå ut och käka lunch varför vi är en liten skara ”matlådemänniskor” som går till företagets matsal.
Ja, vi satt väl tillsammans, snackade om vardagliga ting och inget mer med det.
Som jag minns gick det kanske 4 veckor, sedan började jag märka att kollegan gav mig långa blickar, leenden, hon kunde vinka från långt bort i korridoren i korridoren, hon satte sig extremt nära mig i soffan i fikarummet. Hon riktigt klämde sig ned intill mig, jag kunde påpeka att det var kanske lite väl trångt, men nej då, hon tyckte det gick så bra så.
För att komma till toaletterna, passerar man hennes rum och när man kommer ut från hissen ser man rakt in i hennes rum. Varje gång jag passerade hennes rum, vred hon sin stol och tittade ut på mig med ett leende.
Jag anade/upplevde att hon kanske hade fått en” fling ”för mig. Jag tänkte, att om jag verkar lite avvisande i mitt kroppsspråk och lite mindre social med henne, kanske hon förstår att det inte är besvarat.
Vill påpeka att jag inte är homofob, att jag anser att vem som helst, kan när som helst bli förälskad i en person av samma kön, även om man inte varit det tidigare i livet.
Av detta blev det i stället så att hon i fikarummet och lunchrummet kunde fyra utav blickar som var som en blandning av åtrå, sårad och övergivenhet.
Hennes stirrande blev intensivare, det var som om när jag klev in i ett rum där hon fanns, var hennes blick fastnaglad på mig. Hennes blick hela tiden på mig, oavsett om jag var långt bort eller nära.
I lunchrummet ”högg” hon all tänkbar information om mig, hon kunde få. Svårt att förklara men som jag upplevde det, hon skulle veta så mkt det bara var möjligt om mig. Nästan slet mobiltelefonen ur min hand då jag visade ett foto på min brorsons son för en annan kollega., etc etc.
Konsekvensen utav detta är att jag undviker så långt det är möjligt att vistas i samma rum som henne ( vi har inte gemensamma möten), slutade att fika, ändrat mina lunchtider, tittar rakt fram när jag passerar hennes rum för att slippa se hur hon häver sig ut för att stirra på mig.
Helt och hållet slutat prata om mina privata aktiviteter då jag ändå måste vara i närheten utav henne( lunchtid).
När hon inte tror att jag ser det, ser hon på mig såsom man skulle säga ” klär av en med blicken”, jag känner mig naken, obehag, kan knappt titta på henne, slutat hälsa på henne. Går omvägar för att slippa göra det.
Hennes blickar sitter som fastnaglade, oavsett.
Jag har i förtroende berättat för någon kollega, fått respons att det nog inte är så farligt och att det går över, att jag kan välja ta det på ett annat sätt, att min inställning till det hela är ”fel”. Jag skulle kunna rycka på axlarna åt det.
Jag har försökt flera olika metoder, ibland funkar det lite bättre, att jag ger f*n i hennes blickar men det återkommer alltid att jag mår pyton utav det.
Tänker att jag är överkänslig, att jag har ett eget ansvar för att det inte går över, att hon inte slutarupp för att jag är avvisande i mitt kroppsspråk och för att jag sänder ut dålig energi. Om jag bara hanterar det på ett annat sätt……… Ni vet, det klassiska. Man tar ansvar för allt!
Det här snurrar runt i mitt huvud även på min fritid men när jag är ledig lite längre som över jul och i kombination med att hon också kanske är ledig när jag jobbar och vice versa, då det har gått tid utan att jag har behövt konfronteras med hennes blickar, då går det ur mitt ”system”.
Dessvärre är det sedan så att när vardagen är åter och man arbetar måndag till fredag och måste finna mig i detta stirrande och känna detta obehag så blir det som tusen gånger värre för att det blir en sådan kontrast till hur det är att slippa det, att vara fri från det.
Ni tänker säker, att varför har jag inte talat med henne?
Varit på väg flera gånger men har inte ”vågat” känns som det är onämnbart, subtilt etc etc. Har tänkt att det kanske blir en större grej utav det om man nästlar sig in och man går in i försvar. Och som jag skriver ovan, att jag på något vis tycker att jag har ett eget ansvar för mitt mående, fast jag kanske egentligen inte är det.
Vad får ni för tankar? Vad skulle ni säga/definiera det jag är utsatt för?
Hoppas samtalet idag går/gått bra både för dig och kollegan! 
