I
IslaBonita
Usch usch, jag behöver lite tankar från någon helt opartisk... En väldigt lång historia som ligger bakom jag ska korta ner den så mycket jag kan. Vi skaffade hund, för snart två år sedan var noga med att berätta vad vi ville göra med hunden och hur vi bor och så vidare, vi ville hjälpa en hund som inte hade något hem och alltså blev det en omplaceringshund.
Efter detta har vi märkt följande bekymmer; utfall, drag i koppel, stressad och en allergi + ett aktiveringsbehov vi helt enkelt inte kan matcha
Drag i kopplet har vi närapå tränat bort, men vi har svårt att gå ut med hela familjen, det som funkar är att gå ensam och i rask takt och vara koncentrerad på att vara bestämd. Utfallen har vi INTE fått bort, trots träning. Vi har hundvana, men ingen problemhundsvana...
Stressen finns, den varierar dock, just nu är den helt ok.
Allergin, kontrolleras med kortison vinterhalvåret, funkar helt ok
Aktiveringsbehovet gör vi så gott vi kan och hinner med, dock hindrar det lite att vi har svårt att ta med hela familjen och även utfallen. Det känns inget roligt.
Vi har gjort försök att omplacera hunden, men ingen är intresserad! Vi vet varken ut eller in hur vi ska gå vidare, för det som är klart är att hon inte trivs och passar in med oss. Vi är rädda att lämna henne till omplaceringsstall igen, vi blev ju "pålurade" denna hund som en trevlig familjehund. Vi vill nog själva ha en lite större inblick i att det är någon som verkligen vet vad de ger sig in på.
Vi har snuddat vid tanken på avlivning, vänner som sett hunden och varit med hela resan säger att det är ett bra alternativ, hon slipper vara stressad och nervös. Jag håller delvis med men jag tror också att det delvis beror på att vårt liv är stressande för hunden, med flera barn och vi som inte lyckas träna bort hennes felbeteenden. Vi har gått på kurser och sådant och verkligen försökt.
Vad tycker ni rent spontant, kan man avliva en frisk (?) hund? Är det försvarbart att behålla henne i väntan på något bättre som kanske inte ens dyker upp?
Efter detta har vi märkt följande bekymmer; utfall, drag i koppel, stressad och en allergi + ett aktiveringsbehov vi helt enkelt inte kan matcha
Drag i kopplet har vi närapå tränat bort, men vi har svårt att gå ut med hela familjen, det som funkar är att gå ensam och i rask takt och vara koncentrerad på att vara bestämd. Utfallen har vi INTE fått bort, trots träning. Vi har hundvana, men ingen problemhundsvana...
Stressen finns, den varierar dock, just nu är den helt ok.
Allergin, kontrolleras med kortison vinterhalvåret, funkar helt ok
Aktiveringsbehovet gör vi så gott vi kan och hinner med, dock hindrar det lite att vi har svårt att ta med hela familjen och även utfallen. Det känns inget roligt.
Vi har gjort försök att omplacera hunden, men ingen är intresserad! Vi vet varken ut eller in hur vi ska gå vidare, för det som är klart är att hon inte trivs och passar in med oss. Vi är rädda att lämna henne till omplaceringsstall igen, vi blev ju "pålurade" denna hund som en trevlig familjehund. Vi vill nog själva ha en lite större inblick i att det är någon som verkligen vet vad de ger sig in på.
Vi har snuddat vid tanken på avlivning, vänner som sett hunden och varit med hela resan säger att det är ett bra alternativ, hon slipper vara stressad och nervös. Jag håller delvis med men jag tror också att det delvis beror på att vårt liv är stressande för hunden, med flera barn och vi som inte lyckas träna bort hennes felbeteenden. Vi har gått på kurser och sådant och verkligen försökt.
Vad tycker ni rent spontant, kan man avliva en frisk (?) hund? Är det försvarbart att behålla henne i väntan på något bättre som kanske inte ens dyker upp?