Psykisk ohälsa på forumet - hur ska den bemötas

Att vi har en skakig psykvård är väl inget som inte alla vet?
Jag skulle inte säga att sveriges psykiatri är skakig generellt?
Det finns såklart brister, men det finns också mycket som fungerar väldigt bra. Överlag är det en stor variation framförallt mellan olika enheter/mottagningar. Inte så att vissa mottagningar är bra på allt och andra dåliga på allt, utan oftast så är vissa mottagningar väldigt bra på en viss patientgrupp/behandling och lite sämre på annat. Många gånger handlar det också om att den som söker vård kanske inte är på det ställe i sin process att det går att komma framåt, men en tid senare kan det se helt annorlunda ut och man kan komma väldigt långt framåt. Jag tycker det är viktigt att förmedla hopp. Det är såklart okej att inte orka kämpa hela tiden för att få vård, men man kanske inte behöver göra så att andra tappar hopp?
 
Jag har blivit mycket väl bemött och behandlad till totalt tillfrisknande av psykvården.
Detta efter ett totalt sammanbrott p.g.a. PTSD efter att jag och min familj blivit hotade till livet.
Och ja, gärningsmannen blev dömd, men rättegången var minst sagt påfrestande.
 
Att vi har en skakig psykvård är väl inget som inte alla vet?
Skulle nog säga att det många gånger inte är vården det är fel på utan att man har orimliga förväntningar på den. Många verkar tro att vården magiskt ska kunna lösa ens problem utan att man själv behöver göra arbetet.

Sen fallerar den ju ibland och så finns det personer som inte borde arbeta inom det - men jag tror inte det gynnar någon att vara så kategorisk som du är.
 
Har man blivit riktigt illa bemött av vården så orkar man inte mer.
Jag förstår inte riktigt vilken tes du driver, att man får lika bra eller bättre hjälp på sociala medier? Det är naturligtvis en skadlig inställning. Att ha ett socialt sammanhang kan vara viktigt, IRL eller på nätet. Men det kan aldrig ersätta psykiatrisk vård och behandling. Det är dock nyttigt av andra skäl (om man undviker nätets värsta gungflyn, där kan det vara farligt också som flera påpekat i tråden)
 
Jag tänker inte gå i klinch med dig om detta, men det du uttrycker är otroligt problematiskt. Man läser liknande ibland: ”de som säger x eller y har inte mått dåligt på riktigt”. Du har ingen aning om vad jag eller någon annan har varit igenom. Du har ingen om aning om hur jag har blivit bemött, vilka vägar jag fått gå och hur jag mått under tiden. Jag tänker inte beskriva det heller, det är på tok för utelämnande. Men jag är ett levande bevis på att man kan ha varit nere i det djupaste helvetet och komma ut på andra sidan. Att förneka att det går är fel och skadligt, övertygar människor som mår dåligt att det finns de som är fördömda till ett liv i mörker. Så är det inte.

Däremot behöver man hjälp från människor IRL. Den hjälpen hittar man verkligen inte över en dag, men den finns.

Jag tror att man bör vara väldigt försiktig med att uttrycka sådant som någon "sanning" kring hur "man" fungerar.

Givetvis säger jag inte emot om någon säger att den personen själv upplever en hopplöshet och en uppgivenhet. Jag vill kanske uppmuntra personen att inte ge upp helt, men jag förstår att det kan kännas så. Att däremot skriva på ett sätt som att det är en generell sanning för hur det är, kan nog vara väldigt riskabelt.

Jag kan själv intyga, från väldigt nära håll, att det går alldeles utmärkt att ha blivit riktigt dåligt bemött, inte fått "rätt hjälp" under lång tid etc. och trots det orka ta sig vidare, ett litet, litet steg åt gången.
Jag vill även som dessa människor jag citerar, framföra att det finns hopp och bra vård att få. Jag har självt blivit bemött horribelt av en överläkare på en mottagning och senare blivit bemött av läkare i andra vårdteam på ett så mycket bättre sätt. Det var som natt och dag. Det finns rötägg och det finns de som brinner för att hjälpa människor. Vården vi har idag är långt ifrån perfekt och det är nog fler som söker hjälp än det finns resurser för att i rimlig tid kunna ta emot alla (vilket är ett problem i sig), men det finns hopp. Det tycker jag borde framföras mer på forumet än vad det kanske gör idag.
 
Många gånger handlar det också om att den som söker vård kanske inte är på det ställe i sin process att det går att komma framåt, men en tid senare kan det se helt annorlunda ut och man kan komma väldigt långt framåt.
Det här önskar jag att man pratade mer om, för så ser min personliga upplevelse ut: man tar till sig behandling olika väl vid olika perioder i livet. Det kan vara skitsvårt, typ hopplöst svårt, en gång och mycket lättare en annan gång. Har träffat flera duktiga behandlare i tonåren och ung vuxen ålder, som inte kunde hjälpa mig just då. Jag ville vara mottaglig och trodde att jag var redo att bearbeta vissa saker, men det var jag faktiskt inte. Sedan har jag träffat skräpbehandlare också, som verkligen skadade mitt förtroende för vården, men de har varit rätt få i jämförelse.

Jag har också fått träffa skitbra behandlare när jag själv varit helt redo, och då har jag kommit längre på tolv samtal än jag gjort på flera år i andra vårdsammanhang. Med min senaste samtalskontakt gick jag från klarhet till klarhet, aha-upplevelser och nya insikter vid varenda samtal. Det var fortfarande hårt arbete, för det är det ju att må bättre, men det gick otroligt bra. Med min KBT-behandlare grät jag vid varenda tillfälle för det var så in i helvete jobbigt, men behandlaren var grymt bra och vägledde mig genom det jobbiga så att jag orkade pusha mig själv att genomföra hela behandlingen.

Mellanvarianten finns såklart också, när man typ är redo men behöver mycket hjälp och vägledning av en samtalskontakt. Lite lirkande. Då kan man också komma långt med rätt behandlare, även om det tar mer tid.
 
Detta är något som jag tror också riskerar späda på dåligt mående; de som haft förmånen (just det - förmånen) att mötas av god vård, att passa in i vårdstruturens stuprör tenderar ovetandes eller inte ge uttryck för att det är den sjukas fel att den har motstånd mot att söka vård eller uttrycker misstro kring hur komplicerat det är/varit för personen att få vård. Jag kan delvis förstå det. Innan jag själv erfarit att inte passa i sjukvårdens struktur så hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig de märkliga vårdmöten jag haft. Vårdmöten som lett till att här min nya läkare frågar vad hen kan göra för mig är mitt svar ”jag önskar att du inte skriker på mig och att du ”tror på” att min sjukdom finns”. Det är ändå hyfsat låga förväntningar.

Trots att tidigare vårderfarenheter inte förutbestämmer kvaliteten på kommande vårderfarenheter så finns så otroligt mycket skit, som framförallt visar sig när ens besvär inte passar strukturen (tex inte kan tas om hand inom ett eller flera stuprör av specialistvård, eller med ett skralt forskningsläge).

Detta är verkligen något som kan göra att pepp att söka vård kan te sig lätt bisarrt och öka känslan av isolering och vanmakt, tror jag. ”Motgiftet” kunde i mina ögon vara att det som jag citerat uttalas tydligare. Inte bara ”vård är bra. Vård hjälper dig” en liten nyansering kring att även om en upplevt mycket vård som inte blivit bra finns alternativet. En är inte dum eller konstig som gett upp men snälla orka lite till för att kanske komma rätt. Det kan vara värt det.

En vårderfarenhet i limbo monterar ner mycket tilltro till samhällets skyddsstrukturer även hos psykiskt friska. Det har jag upplevt själv och sett hos andra som lever med fysisk sjukdom med låg medvetenhet inom vården.

Ja, det är viktigt att påpeka att det faktiskt finns bra vård för de som ännu inte upplevt den. Även om den som mår dåligt kanske inte orkar söka den just i dagsläget.
Det är inte så svartvitt som att vården är dålig eller bra. Vi är nog rätt många som upplevt inte bara bådadera utan också gråskalor däremellan.
 
Många gånger handlar det också om att den som söker vård kanske inte är på det ställe i sin process att det går att komma framåt, men en tid senare kan det se helt annorlunda ut och man kan komma väldigt långt framåt.

Jätteviktig poäng!

Jag var en gång i ett läge där både jag och anhöriga tyckte att jag borde få terapi för att må bättre. Min (jättebra) läkare förklarade att jag mådde för dåligt för terapi eftersom det är krävande. Jag behövde komma upp på en högre grundnivå innan det vore en bra idé. Ett år senare gick jag i terapi och förstod precis vad hon menat. Men det verkar vara många, inte minst lekmän som försöker hjälpa andra, som lite förenklat tycker att terapi alltid är bra och mediciner alltid är dåligt.
 
Men som med det mesta sjukvårdsrelaterat kan det ta flera försök att få hjälp/veta vad det är och ibland möter man personer som är på helt fel plats. Jag förstår att det är svintungt att söka hjälp om bemötandet varit illa oavsett vårdsituation och i det kan pepp behövas.
 
Jag har fått berättat för mig från den professionella vården att de flesta depressioner går över efter ett halvår oavsett vad man gör eller inte gör.
Det innebär, om det stämmer, att antalet patienter i kön minskar efter just en väntetid på 6 månader.
Om man tänker så, så blir det egentligen ganska så logiskt att kön är några månader lång.
Många patienter borde ju tillfriskna på vägen.

Min morbror som var läkare brukade skämta om att det gällde att skynda sig att behandla patienterna innan de hann bli friska av sig själva.
Och det ligger nog något i det.

Det är möjligt att det stämmer, men jag tycker inte att det duger som "ursäkt" till att så många inte erbjuds hjälp inom rimlig tid. För att depressionen ska få en chans att må bättre krävs ju först och främst att personen orkar kämpa vidare. En person som avslutat sitt liv för att hen känt sig utelämnad av vården, känt sig ensam, inte haft något socialt skyddsnät etc. kommer ju aldrig att vara med om att depressionen går över, oavsett om det är tidens gång, medicin, terapi eller en kombination som hade kunnat hjälpa. Därför tror jag att det är farligt att lämna deprimerade "vind för våg" under förevändning att många depressioner går över efter ca ett halvår.

Dessutom går det inte att veta i förväg om den depression som någon drabbats av är typen som kommer att gå över "av sig själv", eller om den blir svårare och djupare med tiden.

Jag misstänker också att majoriteten av de som står länge i kö (kanske flera år) sällan är de som "bara" lider av en lindrig till måttlig depression. Troligtvis är det för de flesta som lider av flerårig psykisk ohälsa, och även de flesta som befinner sig i det där avgrundsdjupa mörkret, fler svårigheter än "bara" en depression.

Jag menar alltså verkligen inte att förminska depressioner, som kan vara nog så jobbigt att kämpa med och att ta sig ur, men jag tror att det kan vara lite farligt att säga att "depressioner går i regel över efter ett halvår oavsett vad man gör eller ej" och därmed försvara de långa väntetiderna. Det är förmodligen klen tröst för de som stått i kö i åratal för att få hjälp, de som bollas fram och tillbaka mellan olika mottagningar etc.

Det här seglar iväg väldigt "off topic", men vad jag vill få fram är att jag tror inte att det är bra att förminska lidandet det kan innebära att (ofta ensam) vänta på att få rätt vård. Det är okej att känna att det är "för mycket", och jag tror att vad alla vi andra kan göra är att försöka vara lite av en motvikt genom att förstå att det är jobbigt nu, men att det fortfarande finns hjälp att få.
 
Jag tror att en del har stöd av vården egentligen men eftersom de inte kan ta till sig vård och stöd i sin sjukdom känns det som att de inte har det, av samma anledning har de svårt att ta till sig råd och stöd från andra här också.
Känns som att det lätt blir snävt om man tänker så. Kanske är vården verkligen inte ens anpassad för att personen ska kunna ta till sig den med sin funktionsförmåga? Jag förstår absolut att det inte alltid är att patienten t.ex mår bra nog för terapi men om bara x erbjuds och där både patienten och ansvarig för x inte tycker att det hjälper alls. Då får alla inblandade tänka om istället. Där har jag varit med om att patienten endast fortsatt erbjuds x och med det ingen vård.

Så svårt och komplext ämne...
 
  • Gilla
Reactions: MML
Skulle nog säga att det många gånger inte är vården det är fel på utan att man har orimliga förväntningar på den. Många verkar tro att vården magiskt ska kunna lösa ens problem utan att man själv behöver göra arbetet.

Är inte det samtidigt en del av vårdens ansvar? D. v. s. att hjälpa den som söker vården att förstå vilken egen insats som krävs, vilka förväntningar som är rimliga att ha på vad vården kan göra respektive vad personen själv kan göra etc.

Jag håller alltså med om att orimliga förväntningar och/eller en tro att egen insats inte krävs kan sätta käppar i hjulet för att erbjuden vård ska "hjälpa", men jag tänker att det också faller inom vårdgivarens ansvar att patienten är införstådd med vad hen själv behöver göra.
 
Det är möjligt att det stämmer, men jag tycker inte att det duger som "ursäkt" till att så många inte erbjuds hjälp inom rimlig tid. För att depressionen ska få en chans att må bättre krävs ju först och främst att personen orkar kämpa vidare. En person som avslutat sitt liv för att hen känt sig utelämnad av vården, känt sig ensam, inte haft något socialt skyddsnät etc. kommer ju aldrig att vara med om att depressionen går över, oavsett om det är tidens gång, medicin, terapi eller en kombination som hade kunnat hjälpa. Därför tror jag att det är farligt att lämna deprimerade "vind för våg" under förevändning att många depressioner går över efter ca ett halvår.

Dessutom går det inte att veta i förväg om den depression som någon drabbats av är typen som kommer att gå över "av sig själv", eller om den blir svårare och djupare med tiden.

Jag misstänker också att majoriteten av de som står länge i kö (kanske flera år) sällan är de som "bara" lider av en lindrig till måttlig depression. Troligtvis är det för de flesta som lider av flerårig psykisk ohälsa, och även de flesta som befinner sig i det där avgrundsdjupa mörkret, fler svårigheter än "bara" en depression.

Jag menar alltså verkligen inte att förminska depressioner, som kan vara nog så jobbigt att kämpa med och att ta sig ur, men jag tror att det kan vara lite farligt att säga att "depressioner går i regel över efter ett halvår oavsett vad man gör eller ej" och därmed försvara de långa väntetiderna. Det är förmodligen klen tröst för de som stått i kö i åratal för att få hjälp, de som bollas fram och tillbaka mellan olika mottagningar etc.

Det här seglar iväg väldigt "off topic", men vad jag vill få fram är att jag tror inte att det är bra att förminska lidandet det kan innebära att (ofta ensam) vänta på att få rätt vård. Det är okej att känna att det är "för mycket", och jag tror att vad alla vi andra kan göra är att försöka vara lite av en motvikt genom att förstå att det är jobbigt nu, men att det fortfarande finns hjälp att få.
Jag har jobbat i olika delar av psykiatrin i mer än 10 år och jag har aldrig hört någon behandlare/läkare prata på det sättet, har extremt svårt att tro att det skulle användas som ursäkt någonstans. Alla jag stött på som jobbar i psykiatrin känner en enorm etisk stress när patienter blir lidande pga bristande resurser, långa väntelistor osv. Ingen vill att det ska vara så och många vänder ut och in på sig själv för att kunna hjälpa så många som möjligt så fort som möjligt.

Edit. Sen stämmer det absolut att vissa saker självläker och ibland är det svårt att veta om det var insatserna som hjälpte patienten eller om det bara var liksom tiden och livet. Men ingen använder det som ursäkt utan man ger ju behandling ändå.
 
Jag har jobbat i olika delar av psykiatrin i mer än 10 år och jag har aldrig hört någon behandlare/läkare prata på det sättet, har extremt svårt att tro att det skulle användas som ursäkt någonstans. Alla jag stött på som jobbar i psykiatrin känner en enorm etisk stress när patienter blir lidande pga bristande resurser, långa väntelistor osv. Ingen vill att det ska vara så och många vänder ut och in på sig själv för att kunna hjälpa så många som möjligt så fort som möjligt.

Edit. Sen stämmer det absolut att vissa saker självläker och ibland är det svårt att veta om det var insatserna som hjälpte patienten eller om det bara var liksom tiden och livet. Men ingen använder det som ursäkt utan man ger ju behandling ändå.

Ja, som du säkert ser var det ett svar på ett inlägg om att det kanske är logiskt att kön är några månader lång eftersom många bör tillfriskna under väntetiden, och att en läkare skämtat om att det gäller att skynda sig att behandla patienter innan de tillfrisknar av sig själva.

Det var alltså inget jag påstått att behandlare överlag använder som ursäkt, utan att jag inte tycker att det resonemanget som framfördes(att lång väntetid på att få vård är logisk i och med att många bör tillfriskna ändå om ett halvår) är särskilt logiskt alls.
 
Ja, som du säkert ser var det ett svar på ett inlägg om att det kanske är logiskt att kön är några månader lång eftersom många bör tillfriskna under väntetiden, och att en läkare skämtat om att det gäller att skynda sig att behandla patienter innan de tillfrisknar av sig själva.

Det var alltså inget jag påstått att behandlare överlag använder som ursäkt, utan att jag inte tycker att det resonemanget som framfördes(att lång väntetid på att få vård är logisk i och med att många bör tillfriskna ändå om ett halvår) är särskilt logiskt alls.
Nej det förstod jag! Jag höll med dig, men var nog otydlig :)
 
Är inte det samtidigt en del av vårdens ansvar? D. v. s. att hjälpa den som söker vården att förstå vilken egen insats som krävs, vilka förväntningar som är rimliga att ha på vad vården kan göra respektive vad personen själv kan göra etc.

Jag håller alltså med om att orimliga förväntningar och/eller en tro att egen insats inte krävs kan sätta käppar i hjulet för att erbjuden vård ska "hjälpa", men jag tänker att det också faller inom vårdgivarens ansvar att patienten är införstådd med vad hen själv behöver göra.
Mja. Till viss del - absolut.
Men man ser ju ganska ofta personer som får en massa förklaringar,lösningar och insatser men som inte duger för personen (utan att man ens testat) och det är faktiskt ens eget ansvar att ta till sig. Vården kan inte göra allt - så är det bara.
 
Det här önskar jag att man pratade mer om, för så ser min personliga upplevelse ut: man tar till sig behandling olika väl vid olika perioder i livet. Det kan vara skitsvårt, typ hopplöst svårt, en gång och mycket lättare en annan gång. Har träffat flera duktiga behandlare i tonåren och ung vuxen ålder, som inte kunde hjälpa mig just då. Jag ville vara mottaglig och trodde att jag var redo att bearbeta vissa saker, men det var jag faktiskt inte. Sedan har jag träffat skräpbehandlare också, som verkligen skadade mitt förtroende för vården, men de har varit rätt få i jämförelse.

Jag har också fått träffa skitbra behandlare när jag själv varit helt redo, och då har jag kommit längre på tolv samtal än jag gjort på flera år i andra vårdsammanhang. Med min senaste samtalskontakt gick jag från klarhet till klarhet, aha-upplevelser och nya insikter vid varenda samtal. Det var fortfarande hårt arbete, för det är det ju att må bättre, men det gick otroligt bra. Med min KBT-behandlare grät jag vid varenda tillfälle för det var så in i helvete jobbigt, men behandlaren var grymt bra och vägledde mig genom det jobbiga så att jag orkade pusha mig själv att genomföra hela behandlingen.

Mellanvarianten finns såklart också, när man typ är redo men behöver mycket hjälp och vägledning av en samtalskontakt. Lite lirkande. Då kan man också komma långt med rätt behandlare, även om det tar mer tid.
Detta tycker jag är väldigt bra. Och även i detta sammanhang ser jag risker med sociala medier. Du kanske har varit hos en behandlare vars bemötande var jobbigt för dig, du skriver om det på nätet och alla svarar med Men gud vilken idiot, anmäl, ring enhetschefen, byt behandlare!

Men dels är det a) inte alls säkert att det du återger från besöket stämmer, b) kanske ett led i behandlingen som gör att du kommer att landa i den efter några gånger till.

Och visst, det är din upplevelse av behandlaren som räknas, men om du drar ett par djupa andetag och fortsätter så kanske det blir jättebra.
 

Liknande trådar

Fritid (Gammal användare som känner behov av att vara lite mer anonym). Köpte för några år sedan ett hus tillsammans med min familj som vi...
Svar
15
· Visningar
3 326
Senast: tara
·
Äldre Hej! Jag skriver från ett nytt konto då flera på buke vet vem jag är och detta kommer bli ganska personligt och om saker som få vet om...
Svar
1
· Visningar
1 842
Senast: kryddelydd
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det satte rejäl fart under sensommaren 2007. Jag skulle fotografera på min väns bröllop. När jag kommer dit börjar jag fumla med min...
Svar
0
· Visningar
1 560
Senast: cassiopeja
·
Övr. Barn Ursäkta ett långt inlägg, men jag hoppas på hjälp! Vår son Z upplever sig bli mobbad av en flicka, J i hans klass. De går i 4:an...
3 4 5
Svar
82
· Visningar
7 525
Senast: Aliide
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp