Psykisk ohälsa på forumet - hur ska den bemötas

Det finns absolut en gräns. Men efter den gränsen kommer inget forum i världen hjälpa en att faktiskt må bättre. Kanske flytande, i bästa fall, men inte bättre. Man måste fortfarande söka hjälp IRL när man är på den absoluta botten, för att komma ut på andra sidan av det dåliga måendet.
Har man blivit riktigt illa bemött av vården så orkar man inte mer.
 
Det är ändå en ganska unik kombination, tror jag, med ett forum där man både tillåts vara ganska anonym om man så önskar, f
Vi som har varit här länge är inte särskilt anonyma längre.
De flesta har träffat många irl och umgås regelbundet med andra på forumet.
Vilket gör att det inte riktigt går att ducka undan ansvar för sitt eget uppträdande.
 
Ett annat element är att psykisk sjukdom och oförmågor att hantera livet i sig ofta skapar ensamhet. Så även om behovet inte är mycket större kanske man känner att man måste söka det i andra sammanhang än många andra.

Men idén att man ska kunna terapeuta bort de tankemönster som bara leder till mer problem via lekmän på nätet är ganska farlig. Det är ofta svårt och tar lång tid för professionella utförare IRL, så för lekmän på nätet kan man nog betrakta det som omöjligt och istället farligt att man bidrar till kontraproduktiva reaktioner.

Även om det är frustrerande att utifrån betrakta en medmänniska som bara sätter krokben för sig själv. Man får jobba med sina egna tankemönster och istället för att ge utlopp för frustrationen tänka att det är sjukdomssymtom för en underliggande sjukdom som behöver professionell omsorg.

Så är det ju. Tröskeln till att söka kontakt via nätet kan kännas lägre.

Jag tror verkligen inte det går att terapeuta bort tankemönster via lekmän på nätet. Däremot kan det ibland hjälpa mot ensamhetskänslan. Men det är absolut en svår balansgång.

Så är det. Det kan vara väldigt frustrerande, men om man känner den frustrationen kan det vara första indikationen på att man bör sitta på händerna och inte svara.
 
Men även då är det farligt att fastna i synen att det inte finns någon hjälp att få från psykvården. Den är inte statisk och även den som haft otur att hamna fel eller trillat mellan stolarna under lång tid kan till slut komma rätt och få behandling som förbättrar tillvaron.

Självklart ersätter inte medmänsklighet vård. Att uppmuntra någon till att söka vård/vända sig till vårdkontakt är nog i stort sett alltid bra när det gäller sådant här. Men man får inte glömma att samhället tyvärr inte alltid ser ut som man skulle önska. Många står i kö i många månader eller år för att över huvud taget få en regelbunden samtalskontakt. Alla som behöver det får inte terapi, samtalsgrupper o. s. v.
Detta är något som jag tror också riskerar späda på dåligt mående; de som haft förmånen (just det - förmånen) att mötas av god vård, att passa in i vårdstruturens stuprör tenderar ovetandes eller inte ge uttryck för att det är den sjukas fel att den har motstånd mot att söka vård eller uttrycker misstro kring hur komplicerat det är/varit för personen att få vård. Jag kan delvis förstå det. Innan jag själv erfarit att inte passa i sjukvårdens struktur så hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig de märkliga vårdmöten jag haft. Vårdmöten som lett till att här min nya läkare frågar vad hen kan göra för mig är mitt svar ”jag önskar att du inte skriker på mig och att du ”tror på” att min sjukdom finns”. Det är ändå hyfsat låga förväntningar.

Trots att tidigare vårderfarenheter inte förutbestämmer kvaliteten på kommande vårderfarenheter så finns så otroligt mycket skit, som framförallt visar sig när ens besvär inte passar strukturen (tex inte kan tas om hand inom ett eller flera stuprör av specialistvård, eller med ett skralt forskningsläge).

Detta är verkligen något som kan göra att pepp att söka vård kan te sig lätt bisarrt och öka känslan av isolering och vanmakt, tror jag. ”Motgiftet” kunde i mina ögon vara att det som jag citerat uttalas tydligare. Inte bara ”vård är bra. Vård hjälper dig” en liten nyansering kring att även om en upplevt mycket vård som inte blivit bra finns alternativet. En är inte dum eller konstig som gett upp men snälla orka lite till för att kanske komma rätt. Det kan vara värt det.

En vårderfarenhet i limbo monterar ner mycket tilltro till samhällets skyddsstrukturer även hos psykiskt friska. Det har jag upplevt själv och sett hos andra som lever med fysisk sjukdom med låg medvetenhet inom vården.
 
Så är det. Det kan vara väldigt frustrerande, men om man känner den frustrationen kan det vara första indikationen på att man bör sitta på händerna och inte svara.
Och vissa klarar inte det p.g.a. sina egna svårigheter och det egna måendet.
Vilket gör att det blir dumt, otrevligt och destruktivt ibland.
Något som är faran i att skriva om sådant på ett öppet forum.
Man vet inte vilka som är mottagare av texten.
 
Vi som har varit här länge är inte särskilt anonyma längre.
De flesta har träffat många irl och umgås regelbundet med andra på forumet.
Vilket gör att det inte riktigt går att ducka undan ansvar för sitt eget uppträdande.

Det är ju ett fritt val, om man vill vara relativt anonym eller om man vill träffas IRL etc.

Oavsett vilket så tycker jag inte att det bör vara underlag för att inte själv ta ansvar för sitt eget uppträdande.
 
Har man blivit riktigt illa bemött av vården så orkar man inte mer.
Jag tänker inte gå i klinch med dig om detta, men det du uttrycker är otroligt problematiskt. Man läser liknande ibland: ”de som säger x eller y har inte mått dåligt på riktigt”. Du har ingen aning om vad jag eller någon annan har varit igenom. Du har ingen om aning om hur jag har blivit bemött, vilka vägar jag fått gå och hur jag mått under tiden. Jag tänker inte beskriva det heller, det är på tok för utelämnande. Men jag är ett levande bevis på att man kan ha varit nere i det djupaste helvetet och komma ut på andra sidan. Att förneka att det går är fel och skadligt, övertygar människor som mår dåligt att det finns de som är fördömda till ett liv i mörker. Så är det inte.

Däremot behöver man hjälp från människor IRL. Den hjälpen hittar man verkligen inte över en dag, men den finns.
 
Jag tänker inte gå i klinch med dig om detta, men det du uttrycker är otroligt problematiskt. Man läser liknande ibland: ”de som säger x eller y har inte mått dåligt på riktigt”. Du har ingen aning om vad jag eller någon annan har varit igenom. Du har ingen om aning om hur jag har blivit bemött, vilka vägar jag fått gå och hur jag mått under tiden. Jag tänker inte beskriva det heller, det är på tok för utelämnande. Men jag är ett levande bevis på att man kan ha varit nere i det djupaste helvetet och komma ut på andra sidan. Att förneka att det går är fel och skadligt, övertygar människor som mår dåligt att det finns de som är fördömda till ett liv i mörker. Så är det inte.

Däremot behöver man hjälp från människor IRL. Den hjälpen hittar man verkligen inte över en dag, men den finns.

Man är olika och man behöver ha förståelse för att folk har tappat allt förtroende för psykvården.
 
Har man blivit riktigt illa bemött av vården så orkar man inte mer.

Jag tror att man bör vara väldigt försiktig med att uttrycka sådant som någon "sanning" kring hur "man" fungerar.

Givetvis säger jag inte emot om någon säger att den personen själv upplever en hopplöshet och en uppgivenhet. Jag vill kanske uppmuntra personen att inte ge upp helt, men jag förstår att det kan kännas så. Att däremot skriva på ett sätt som att det är en generell sanning för hur det är, kan nog vara väldigt riskabelt.

Jag kan själv intyga, från väldigt nära håll, att det går alldeles utmärkt att ha blivit riktigt dåligt bemött, inte fått "rätt hjälp" under lång tid etc. och trots det orka ta sig vidare, ett litet, litet steg åt gången.
 
Jag tror att man bör vara väldigt försiktig med att uttrycka sådant som någon "sanning" kring hur "man" fungerar.

Givetvis säger jag inte emot om någon säger att den personen själv upplever en hopplöshet och en uppgivenhet. Jag vill kanske uppmuntra personen att inte ge upp helt, men jag förstår att det kan kännas så. Att däremot skriva på ett sätt som att det är en generell sanning för hur det är, kan nog vara väldigt riskabelt.

Jag kan själv intyga, från väldigt nära håll, att det går alldeles utmärkt att ha blivit riktigt dåligt bemött, inte fått "rätt hjälp" under lång tid etc. och trots det orka ta sig vidare, ett litet, litet steg åt gången.


Jag har inte sagt att det är omöjligt att få hjälp. Men man måste respektera att folk inte orkar söka efter att ha blivit illa bemött.
 
Det är ju ett fritt val, om man vill vara relativt anonym eller om man vill träffas IRL etc.

Oavsett vilket så tycker jag inte att det bör vara underlag för att inte själv ta ansvar för sitt eget uppträdande.
Det kan man ju tycka.
Men det har funnits användare här som inte har tyckt så och det har inte alltid blivit så bra.
Och just att det finns sådana människor kan vara en orsak till att allt inte passar att skriva på ett öppet forum.
 
Att vi har en skakig psykvård är väl inget som inte alla vet?
Att dra upp det i en tråd där någon annan som mår dåligt läser är destruktivt och riskerar att göda andra människors uppgivenhet.
Det är dåligt att skriva så när det handlar om att bemöta någon som mår dåligt.
Det blir lätt en gemenskap av oss som inte kan få vård och är hopplösa fall.
Vilket gräver ett djupare gemensamt hål i det kompakta mörkret.
Att jämföra vem som mår sämst är inte en väg till att må bättre.
 
Att vi har en skakig psykvård är väl inget som inte alla vet?

Det finns saker inom vården som är skakigt och mycket inom vården som fungerar bra och mycket bra.

Att uttrycka sig generellt är inget vidare, för det är inte så att psykvården gått från väl fungerande till kasst fungerande i en generell mening. Istället finns det fler effektiva mediciner och behandlingsmetoder att prova än någonsin på området, utan att vi har kvar lobotomi och isolering i slutförvaring som användes flitigt förr.

Men det är riktigt svår vård att genomföra i ganska många fall, där sällan enkla eller snabba lösningar finns tillgängliga.

(Utan att ha någon professionell insyn, verkar det för mig som att ett av de stora problemen är tillgänglighet och brist på stadigvarande personal)
 
Att vi har en skakig psykvård är väl inget som inte alla vet?
Men det är ingen som lyfter när den fungerar? När någon gör det så tystas de av de som inte får någon hjälp för att man minsann inte vet hur det är osv. om nu de som fått hjälp och kommit ut ska "hålla tyst" och respektera de som inte orkar fortsätta söka bör ju samma gälla för de som inte orkar med psykvården längre. För att inte dra ner andra liksom. Om de andra som kommit igenom sitt dåligt mående inte får berätta att det finns hopp bör ju inte den med motsatt upplevelse få berätta om det.
 
Men det är ingen som lyfter när den fungerar? När någon gör det så tystas de av de som inte får någon hjälp för att man minsann inte vet hur det är osv. om nu de som fått hjälp och kommit ut ska "hålla tyst" och respektera de som inte orkar fortsätta söka bör ju samma gälla för de som inte orkar med psykvården längre. För att inte dra ner andra liksom. Om de andra som kommit igenom sitt dåligt mående inte får berätta att det finns hopp bör ju inte den med motsatt upplevelse få berätta om det.

Jag har en vän som upplever att för hen funkar psykvården fantastiskt!
 
Jag har alltid fått ett utmärkt bemötande från psykvården. De jag har träffat är förstående, professionella, kunniga, pålästa, inkännande och bara allmänt trevliga och bra. De har alltid varit snabba på att fånga upp när något är fel, jag får alltid tid när jag behöver och de följer upp regelbundet. Supernöjd med vården!
 
Jag har fått berättat för mig från den professionella vården att de flesta depressioner går över efter ett halvår oavsett vad man gör eller inte gör.
Det innebär, om det stämmer, att antalet patienter i kön minskar efter just en väntetid på 6 månader.
Om man tänker så, så blir det egentligen ganska så logiskt att kön är några månader lång.
Många patienter borde ju tillfriskna på vägen.

Min morbror som var läkare brukade skämta om att det gällde att skynda sig att behandla patienterna innan de hann bli friska av sig själva.
Och det ligger nog något i det.
 

Liknande trådar

Fritid (Gammal användare som känner behov av att vara lite mer anonym). Köpte för några år sedan ett hus tillsammans med min familj som vi...
Svar
15
· Visningar
3 326
Senast: tara
·
Äldre Hej! Jag skriver från ett nytt konto då flera på buke vet vem jag är och detta kommer bli ganska personligt och om saker som få vet om...
Svar
1
· Visningar
1 842
Senast: kryddelydd
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det satte rejäl fart under sensommaren 2007. Jag skulle fotografera på min väns bröllop. När jag kommer dit börjar jag fumla med min...
Svar
0
· Visningar
1 560
Senast: cassiopeja
·
Övr. Barn Ursäkta ett långt inlägg, men jag hoppas på hjälp! Vår son Z upplever sig bli mobbad av en flicka, J i hans klass. De går i 4:an...
3 4 5
Svar
82
· Visningar
7 528
Senast: Aliide
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp