Rädd 6-åring...

emma74

Trådstartare
Min dotter som är 6,5 år har helt plötsligt blivit jätterädd för allting!
Det började med att det smällde utanför en kväll när hon skulle sova och de senaste dagarna har det blivit jättemycket - igår somnade hon lite för tidigt på kvällen och vaknade mitt i natten och var hysterisk i timmar, idag fick jag hämta henne efter halva dan på dagis för att hon grät och var otröstlig och det har fortsatt sen vi kom hem. Hon ritade en vampyr, ett monster och ett spöke och sa att hon tänkte på dem hela tiden. De håller på och bygger utanför dagis och byggnadsarbetarna slänger grejer i en container som smäller så nu vill hon inte gå till dagis... har försökt att prata med henne och hon vill inte äta eller dricka... vet inte om det beror på att hon håller på att bli sjuk eller för att hon är rädd - vi kan knappt läsa några böcker för att de är läskiga och hon säger att hon tror att det ska komma tjuvar och tända eld på huset. Om jag har balkongdörren öppen så blir hon hysterisk och tror att någon ska komma in och hon hoppar till för ljud som t.e.x. att vinden blåser i träden utanför...

Är det här en "normal" fas?
Hon har inte varit sådär jätteförtjust i sitt dagis och ska börja 6-årsversamheten om två veckor så jag antar att det är ett stort steg för henne (jag har avsatt två veckor som jag kan vara där med henne om det skulle behövas).

(är ledsen om jag är osammanhängande - sov inte många timmar själv i natt)
 
Sv: Rädd 6-åring...

Ja det är inte ovanligt att det kommer i ungefär den åldern. Många barn blir rädda för döden och det blir ju mycket man är rädd för då. En del barn blir rädda att det ska hända deras föräldrar något och det blir svårt med separationer osv.
 
Sv: Rädd 6-åring...

Jag kommer nog till och med ihåg när jag gick igenom det. Jag var hysteriskt rädd för tredje världskriget och att mina föräldrar skulle dö. Jag låg och grät hysteriskt på nätterna. Det var innan jag fyllde åtta för efter det flyttade vi och det var i gamla huset. Jag jobbar med femåringar och det kan börja ungefär då.
 
Sv: Rädd 6-åring...

Vad gör man för att hjälpa sitt barn - och hur länge brukar det hålla i sig?
Jag är i princip själv med mina barn och hade sett fram emot att börja plugga om 3-4 veckor... det här utvecklingssteget kom verkligen väldigt otajmat...
 
Sv: Rädd 6-åring...

Vår son är i ungefär samma ålder och har också blivit väldigt ängslig för allt möjligt. Det var han inte förut. Han ältar saker och man får svara och försäkra honom om samma saker om och om igen och peppa honom. Vissa saker, som att börja skolan, känns förstås ängsligt. Det är ju alltid lite pirrigt när man själv ska börja på ett nytt jobb också. Jag har tänkt att det är en period när han behöver peppas mycket och man får försöka ta en sak i taget.

Separationsångesten känner jag också igen. Bara man ska in till stan ett par timmar kan han säga att han kommer att sakna en. Men det går väl om så småningom. Det är i alla fall bra att han kan prata om det som känns svårt, även om man som förälder får försöka ha lite extra tålamod när han för 20:e gången frågar hur lång tid man kommer att vara i stan.

Han vill förresten heller inte gå ensam ut i trädgården och leka längre, även om vi bort i ett lugnt område och man ser honom från fönstret... Har försökt fråga om det är något särskilt som har hänt som gör honom ängslig, men det är det inte. Så jag antar att det är ett skede i livet som går om så småningom (lagom tills lillasyster kommer upp i samma ålder kanske? ;))
 
Sv: Rädd 6-åring...

Pratar gör vi och ger trygghet gör jag (hoppas jag), men igår ringde dagis efter att hon hade gråtit och varit rädd halva dan - jag kan ju inte sluta jobba liksom?Och ingen av oss fixar dagis och jobb efter bara 4-5 timmars sömn?

Seaflower:
Jag åker ju av förklarliga skäl inte iväg "in till stan" (vill inte lämna henne med sin 12-årige bror såååå länge) men hon blir numera halvt hysterisk om jag är två meter ifrån henne inne i köket...

Borde inte dagis ha erfarenhet av sånt här?
 
Sv: Rädd 6-åring...

Problemet med dagis är väl att de kanske inte alltid har tid för att ge någon extra trygghet när de har många barn att ta hand om?

Det är kanske inte så extremt med vår son att man inte får gå ifrån honom innanför husets väggar. Men i fjol var han ensam på simskola och i år ville han att jag hela tiden skulle vara med. Även om jag satt 50 m ifrån och allt fungerade hur bra som helst. Ett par dagar var jag och uträttade extra ärenden och var borta en stund för att han skulle vänja sig. Det gick bra medan jag var borta, sa han, även om han också var jätteorolig före och frågade om och om igen när jag åker och när jag kommer tillbaka. Och han ville inte att jag skulle uträtta ärenden nån annan dag.

Före semestern ville han heller inte till dagis när många av kompisarna hade fått sommarlov. Han försökte t.ex. föreslå att jag skulle vara hemma och åka på jobb lördag-söndag i stället när deras pappa är hemma. Men efter en kväll av peppning med att tiden går fortare om man hittar på något och gör det bästa av tiden och förslag om vad han kunde göra (mycket upprepning av samma saker blev det), så kom han hem och hade lagat halsband till hela familjen.... De sista dagarna före sommarlovet gick sedan hur bra som helst.

Hursomhelst så tänker jag att det nog bara är en fas, som sagt. Knappast vill han ha med mig på stranden om tio år...? ;)

Och inte vet jag om du har någon nytta av mitt svamlande, det som funkar för en sexåring kanske inte funkar för en annan. Eller rättare sagt så tror jag inte det finns några snabblösningar för ängsliga sex-sjuåringar, resultatet av allt man gör kommer först senare när de har blivit äldre, tror jag.
 
Sv: Rädd 6-åring...

Det är väldigt vanligt, dottern här hemma vägrade ju under en period vid 6 års åldern att vara i något annat rum än där vi var, möjligtvis rummet brevid... :crazy: Nu har det släppt (9 år nu :eek:) och då har min snart 6 åring börjat visat tendenser åt samma håll... Han törs inte gå upp på övervåningen själv utan att någon har varit med upp om han har varit nere/borta en stund, törs inte gå ner till tv-rummet och jag får knappt gå ut med hunden, (jag går så de kan se mig hela tiden när de är själva hemma)

Så ja det är en fas, dagis borde ha varit bättre på att tagit hand om det, men det enda som hjälper tror jag är närhet. Dottern när hon var i den åldern började sova i våran säng igen, efter att ha sovit själv sen 1,5 års åldern... Närhet och fakta, sonen har ganska så klara idéer om vad han är rädd för och då går det att förklara hur det är.
 

Liknande trådar

  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
28 056
Senast: Snurrfian
·
Relationer Varning, långt inlägg. Jag har skrivit förut att jag dejtade en kille via nätet som skickade mycket dikter och dylikt, som dock var...
2
Svar
28
· Visningar
4 847
Senast: Twihard
·
Övr. Barn Förhållandet med barnets pappa är så gott som över. Han är inte en lätt man att leva med och jag är så arg på mig själv som skaffade...
7 8 9
Svar
169
· Visningar
27 610
Senast: Keb71
·
Hundhälsa blir så trött, ledsen och beskymmrad. Detta blir ett lång och kanske något virrigt inlägg Min fina fina vän dras med en hel del rädslor...
2 3
Svar
41
· Visningar
5 892
Senast: Sezziyanen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp