Röriga relationer i bekantskapskretsen

[ASKAPLASKA]

En kompis eller familjemedlem som du umgås en hel del med har ett struligt äktenskap. Ena dagen är allt som det ska nästa är deras respektive inte vatten värd enligt din kompis/familjemedlem och allt är minst sagt kaos.
Även du kan konstatera (efter vad din kompis/familjemedlem berättar) att deras partner beter sig illa emellanåt.
Du stöttar och tröstar och håller med men ett tag senare är de tillbaks tillsammans igen och allt slätas över ända tills historien upprepar sig några månader senare.
Du och resten av din bekantskapskrets/familj förväntas umgås och acceptera partnern de perioder då allt är bra.

Hur gör ni?

 

[hoppsann]

Hur gör ni?

Efter några rundor har vi nog klargjort vår ståndpunkt.
Kommer det då en dålig period igen/skitsnack och ältande/klankande, säger vi bara:
- Du vet vad vi tycker och att vi inte orkar höra/älta det mer..... Och byter samtalsämne.
Det där är otroligt energikrävande.
Lycka till

 

[ASKAPLASKA]

Efter några rundor har vi nog klargjort vår ståndpunkt.
Kommer det då en dålig period igen/skitsnack och ältande/klankande, säger vi bara:
- Du vet vad vi tycker och att vi inte orkar höra/älta det mer..... Och byter samtalsämne.
Det där är otroligt energikrävande.
Lycka till

Men strax efter det kommer en bra period och du bjuds på middag som vanligt hos paret. Vad gör du då?

 

[Blueberry]

Men strax efter det kommer en bra period och du bjuds på middag som vanligt hos paret. Vad gör du då?

Säger "Åh, det hade varit jättetrevligt, men jag har tvättid/en dejt/andra planer."

Jag hade liksom diskret backat ut från den närmsta umgängescirkeln och i stället hållt mig i en omloppsbana lite längre ifrån som inte kräver lika mycket engagemang.

 

[Petruska]

Men strax efter det kommer en bra period och du bjuds på middag som vanligt hos paret. Vad gör du då?

Jag har en linje i såna här frågor, som jag försöker hålla mig till: Jag gör klart att jag mycket väl kan tänka mig att diskutera relationsproblemen, men att det då ska vara konstruktivt. Ungefär samma diskussion gång på gång med längre eller kortare mellanrum, ställer jag inte upp på. Då använder de sig ju av mig som en ventil för att stå ut ett tag till i något dåligt, och den rollen vill jag inte ha. Jag vill inte bidra till att ett dåligt förhållande fortsätter att vara dåligt, utan att det blir vare sig separation eller någon utveckling utan separation.

Det är så klart svårt att säga det där på ett tydligt sätt, men jag gör så gott jag kan.

Om det trevliga umgänget funkar, hade jag fortsatt att vara positiv till det och delta. Annars hade jag väl mest börjat undvika personerna, efter förmåga.

Om det pågår och pågår, hade jag även under de bra perioderna försökt få till samtal om varför jag inte vill hålla på med ältandet under de dåliga perioderna.

 

[Migo]

Min vän vet att hen alltid är välkommen hit för att älta/prata ut/få lite perspektiv, men jag har valt att hålla mig på min kant vad gäller partnern. Jag vill att vännen ska kunna vända sig till mig den dagen de bestämmer sig för att ta tag i en separation, om det nu händer.

 

[Migo]

Säger "Åh, det hade varit jättetrevligt, men jag har tvättid/en dejt/andra planer."

Jag hade liksom diskret backat ut från den närmsta umgängescirkeln och i stället hållt mig i en omloppsbana lite längre ifrån som inte kräver lika mycket engagemang.

Precis så...

 

[susanne]

Jag skulle umgåtts med partnen när de hade det bra.
Att det går fram och tillbaka är ett problem dem emellan. Du kan säga att du inte vill höra det negativa utan bara trösta och finnas till ahnds om du tycker det är jobbigt. Det kan vara så att detta fram och tillbaka är en utdragen separation, eller så är det en tuf fas som kan leda till något bra. Mitt råd till dem kanske skulle vara parrådgivning.

 

[hoppsann]

Men strax efter det kommer en bra period och du bjuds på middag som vanligt hos paret. Vad gör du då?

Är det så att jag tycker det är trevligt att umgås med dem när de uppför sig som folk, så kan jag traska dit och ha trevligt. Men det blir absolut inga spel för gallerierna och jag låtsas inte om som allt alltid är/varit bra/inget har hänt.
Är det så att jag känner mig obekväm med paret som så, drar jag mig undan som ovanstående talare säger.

Jag har ett sådant par i min närhet och där stöttar vi den ena parhalvan. Men så fort det eviga ältandet kommer upp så behöver man bara titta till lite extra så upphör det. Men vi finns alltid där för personen.
När partnern är iväg på annat finns det alltid en plats hos oss för denne.

För det blir ju gärna så att sådana par blir väldigt ensamma. När de väl är själva upptäcker de som regel att de inte har någon kvar att umgås med?
Men när det gnälls över att de har blivit så ensamma, att de inte har sina vänner/kompisar kvar så är vi konsekventa och påpekar att det är dennes val att det är som det är. Och vill de ha det på något annat sätt så måste de själva ta itu med sin situation. Och de vet vår ståndpunkt.

Innan vi sa ifrån så var det ett ältande säkert en timme i veckan i snitt. Och jag är enig, det blir oerhört tröttsamt. De blir som megafoner som sitter och brölar ur sig sitt missnöje, men lyssnar inte på ett ord man ger som råd. Inte frågar de hur man själv mår heller.

 

[Korven]

@hoppsann . Precis så hade jag det , lyssnade inte på de råd hon fick. Så då skaffade jag en "nummervisare" till telefonen för de hade just kommit ut på marknaden. Blev färre samtal kan jag ju säga. Det slutade flera år senare när hon kom till mig och beklagade att hon inte hade lyssnat på mig. Det slutade sorgligt till slut.

 

[purity_666]

Det hade berott på vad jag själv tyckte om partnern. Tycker jag h*n är trevlig att umgås med så kan jag umgås med dom. Tycker jag h*n är en obehaglig människa så hade jag tackat nej.
Man vet trots allt bara ena versionen. Sanningen kan ju vara något annat.

Är de här middagarna något som tar mer energi än de ger så hade jag förstås tackat nej. Har man en nära relation med personen kan man ju vara rak och uppriktig i anledningen, annars kan man väl skylla på vädret eller nåt.

Gällande relationsproblematiken så tycker jag det beror på innehållet. Handlar det om våld lyssnar jag hur många gånger som helst. Handlar det om smutstvätt, lögner, misstankar om otrohet eller mindre akuta saker så hade jag haft en gräns. Till slut hade jag nog sagt att om personen ska beklaga sig så behöver personen ta till sig av de råd denne får. Om personen inte tänker förändra något så vill jag inte lyssna mer. Jag orkar inte ha samma diskussion var 3:e månad, med samma resultat.

 

[aprilmaj]

En kompis eller familjemedlem som du umgås en hel del med har ett struligt äktenskap. Ena dagen är allt som det ska nästa är deras respektive inte vatten värd enligt din kompis/familjemedlem och allt är minst sagt kaos.
Även du kan konstatera (efter vad din kompis/familjemedlem berättar) att deras partner beter sig illa emellanåt.
Du stöttar och tröstar och håller med men ett tag senare är de tillbaks tillsammans igen och allt slätas över ända tills historien upprepar sig några månader senare.
Du och resten av din bekantskapskrets/familj förväntas umgås och acceptera partnern de perioder då allt är bra.

Hur gör ni?

Det beror på. Dels vad det handlar om, hur deras relation ser ut. Dels hur mycket tid/ork jag har. Om relationen är mycket destruktiv så skulle jag finnas till hands länge, men på ett "avvaktande" sätt. Ofta tar det lång tid att samla tillräcklig kraft att våga lämna och det är inte helt ovanligt att personen går tillbaka även efter en separation. Men jag skulle också göra allt för att involvera t ex Kvinnojouren, så att jag inte är den enda som stöttar.

Jag skulle inte ha lika mycket tålamod om det handlar om "bara" ett struligt förhållande. Då skulle jag nog säga vad jag tycker rakt upp och ner, och inget mer. Att träffa partnern de perioder som är bra, skulle jag kunna hantera om det är nödvändigt, tror jag. Inte nödvändigtvis med glädje men... Kanske att det t o m skulle vara bra för att få en uppfattning om vad det är för en person.