Samarbete vid separation - vi är som hund och katt...

Jag ska göra det. Imorgon kör jag eftermiddag så har lite tid på förmiddagen att ringa. Men ändå. Fattar verkligen inte varför han inte kan komma överrens om ett simpelt schema, hade väl varit en stor fördel för honom också. Kan jag tycka.

För att han inte kan tänka i flera led. Han tänker att om han sätter dig ur balans så mår du dåligt och då mår han bra. Han saknar förmåga att tänka att era barn påverkas, att hans strul med ring- och umgängestider säger barnen att de inte är viktiga för honom, att det är viktigare för honom att bråka med dig än att ha det bra med dem. Att han prioriterar allt annat i livet före dem.

Det finns också en typ av män som säger att barnen är mitt kött och blod, därför behöver de inte jobba på att ha en bra relation med sina barn, den finns liksom där ändå oavsett vad de gjort mot sina barn eller hur ofta de ses.
 
Jag känner att jag vill göra en instickare här. Jag har följt tråden med igenkännande och frustration i situationen. Det finns dock en punkt jag skulle vilja ge en annan syn på.

Det är det här med att dra in pappa i vardagen.
Det är en jättefin grej att göra, men jag tror att man ska fråga sig huruvida man gör barnen en tjänst eller en otjänst som gör det. Det är bara du som vet hur pappan till dina barn är, precis som jag vet hur min dotters pappa är. Hur min egen pappa var.

Min pappa var alkoholist och jag var...skulle vara... varannan helg unge. Många var gångerna det i sista stund ställdes in för att han var full. Många var gångerna vi fått vända i hans dörr. Det är en fruktansvärd smärta att inse "vi kan inte vara hos pappa eftersom han VALDE spriten framför oss". Han valde.

Med min dotter fick jag också rådet att ha pappan "synlig" i vardagen. Jag försökte till en början sedan struntade jag i det. Jag struntade i det eftersom jag visste att han inte var intresserad. Han hotade mig med att ta ifrån mig vårdnaden, att aldrig lämna tillbaka henne till mig, att slänga ut henne genom fönstret om jag inte gjorde si eller så. Hoten kom ofta och var gräsliga och jag gjorde precis som han ville. För vems skull? För vems skull är det att tvinga en pappa att umgås med sitt barn när pappan endast är intresserad av att kontrollera mamman? I tråden här beskrivs pappan som en ointresserad pappa, han hade ringt oftare, han hade brytt sig mer, han hade träffat barnen oftare, pengar hade han löst o.s.v. Om han hade brytt sig om barnen mer än att göra livet surt för deras mamma. För vem kämpar man då? Och vad kan det leda till?

Att ge en ointresserad pappa så stor inflytande i barnets liv och på så vis skapa hopp och förtvivlan hos barnet. Att aldrig veta när man ska träffa pappa, att älska honom i nöd och lust men veta att allting med pappa är osäkert.

Jag hade inte hjärta att göra så. Jag slutade tjata på dotterns pappa. Jag slutade dra upp honom i tid och otid i dotterns liv. Hon frågade inte efter honom heller. När hon var ca 5 år började hon förstå det här med mamma och pappa och att hon inte hade nån pappa. Jag försökte förklara utan att lägga skuld på honom, efter en tid nöjde hon inte sig med det svaret och då sa jag "jag vet inte" och efter en tid kände jag att jag var tvungen att vara ärlig. Jag förklarade henne att det här var hans val och att det inte på några vis var hennes fel, utan han hade själv valt att inte ha någon kontakt med henne. Det är trots allt så att den man älskar vill man träffa ofta, prata med ofta och bryr sig om. Den man älskar visar man sin kärlek. En pappa som i den här tråden kommer inte visa sin kärlek och det märker barnen otroligt fort.

Det här är inte ett inlägg för att strö salt i såren på TS, däremot ett inlägg från en som vet hur det känns att få höra "jag älskar dig" av en nykter pappa men som helt klart valde bort mig framför flaskan och helt klart inte brydde sig under långa perioder.

Det är nog aldrig för sent att knyta an till sin pappa. Men jag tror att om det ska ske måste pappan antingen verkligen vilja det eller så måste barnet vara stort nog och förstå och kunna hantera förtvivlan och hopp.


Ett tips till TS, lämna inte barnen till honom och förvänta dig att han lämnar tillbaka, be honom hämta hos dig så hämtar du hem dem hos honom sedan. På så vis "vet" du att du får tillbaka dem.

Släpp inte heller allt för att han plötsligt får för sig att ha barnen, det är ett sätt att kontrollera dig. Han måste lämna schema. Till min dotters pappa sa jag att senast kl 13 dagen innan han skulle ha henne så skulle han höra av sig och berätta om han skulle ha henne. Gjorde han inte det fick han inte hämta henne. Ringde han 13.10 och sa att han ville ha henne dagen efter så sa jag nej- har vi bestämt kl 13 så är det inte 13.10 som gällde. Och plötsligt så gick det lång tid emellan kontakten och den rann ut i sanden. Hans intresse fanns inte.
 
Jag känner att jag vill göra en instickare här. Jag har följt tråden med igenkännande och frustration i situationen. Det finns dock en punkt jag skulle vilja ge en annan syn på.

Det är det här med att dra in pappa i vardagen.
Det är en jättefin grej att göra, men jag tror att man ska fråga sig huruvida man gör barnen en tjänst eller en otjänst som gör det. Det är bara du som vet hur pappan till dina barn är, precis som jag vet hur min dotters pappa är. Hur min egen pappa var.

Min pappa var alkoholist och jag var...skulle vara... varannan helg unge. Många var gångerna det i sista stund ställdes in för att han var full. Många var gångerna vi fått vända i hans dörr. Det är en fruktansvärd smärta att inse "vi kan inte vara hos pappa eftersom han VALDE spriten framför oss". Han valde.

Med min dotter fick jag också rådet att ha pappan "synlig" i vardagen. Jag försökte till en början sedan struntade jag i det. Jag struntade i det eftersom jag visste att han inte var intresserad. Han hotade mig med att ta ifrån mig vårdnaden, att aldrig lämna tillbaka henne till mig, att slänga ut henne genom fönstret om jag inte gjorde si eller så. Hoten kom ofta och var gräsliga och jag gjorde precis som han ville. För vems skull? För vems skull är det att tvinga en pappa att umgås med sitt barn när pappan endast är intresserad av att kontrollera mamman? I tråden här beskrivs pappan som en ointresserad pappa, han hade ringt oftare, han hade brytt sig mer, han hade träffat barnen oftare, pengar hade han löst o.s.v. Om han hade brytt sig om barnen mer än att göra livet surt för deras mamma. För vem kämpar man då? Och vad kan det leda till?

Att ge en ointresserad pappa så stor inflytande i barnets liv och på så vis skapa hopp och förtvivlan hos barnet. Att aldrig veta när man ska träffa pappa, att älska honom i nöd och lust men veta att allting med pappa är osäkert.

Jag hade inte hjärta att göra så. Jag slutade tjata på dotterns pappa. Jag slutade dra upp honom i tid och otid i dotterns liv. Hon frågade inte efter honom heller. När hon var ca 5 år började hon förstå det här med mamma och pappa och att hon inte hade nån pappa. Jag försökte förklara utan att lägga skuld på honom, efter en tid nöjde hon inte sig med det svaret och då sa jag "jag vet inte" och efter en tid kände jag att jag var tvungen att vara ärlig. Jag förklarade henne att det här var hans val och att det inte på några vis var hennes fel, utan han hade själv valt att inte ha någon kontakt med henne. Det är trots allt så att den man älskar vill man träffa ofta, prata med ofta och bryr sig om. Den man älskar visar man sin kärlek. En pappa som i den här tråden kommer inte visa sin kärlek och det märker barnen otroligt fort.

Det här är inte ett inlägg för att strö salt i såren på TS, däremot ett inlägg från en som vet hur det känns att få höra "jag älskar dig" av en nykter pappa men som helt klart valde bort mig framför flaskan och helt klart inte brydde sig under långa perioder.

Det är nog aldrig för sent att knyta an till sin pappa. Men jag tror att om det ska ske måste pappan antingen verkligen vilja det eller så måste barnet vara stort nog och förstå och kunna hantera förtvivlan och hopp.


Ett tips till TS, lämna inte barnen till honom och förvänta dig att han lämnar tillbaka, be honom hämta hos dig så hämtar du hem dem hos honom sedan. På så vis "vet" du att du får tillbaka dem.

Släpp inte heller allt för att han plötsligt får för sig att ha barnen, det är ett sätt att kontrollera dig. Han måste lämna schema. Till min dotters pappa sa jag att senast kl 13 dagen innan han skulle ha henne så skulle han höra av sig och berätta om han skulle ha henne. Gjorde han inte det fick han inte hämta henne. Ringde han 13.10 och sa att han ville ha henne dagen efter så sa jag nej- har vi bestämt kl 13 så är det inte 13.10 som gällde. Och plötsligt så gick det lång tid emellan kontakten och den rann ut i sanden. Hans intresse fanns inte.
 
Väldigt bra poänger, Enya.

Jag tror också att det kan bli salt i såren, att prata om en pappa som inte vill vara en del i ett barns liv. Bättre då att pappa får ta den plats han vill ha, d v s i den omfattning han faktiskt finns i barnets liv.
 
För att han inte kan tänka i flera led. Han tänker att om han sätter dig ur balans så mår du dåligt och då mår han bra. Han saknar förmåga att tänka att era barn påverkas, att hans strul med ring- och umgängestider säger barnen att de inte är viktiga för honom, att det är viktigare för honom att bråka med dig än att ha det bra med dem. Att han prioriterar allt annat i livet före dem.

Det finns också en typ av män som säger att barnen är mitt kött och blod, därför behöver de inte jobba på att ha en bra relation med sina barn, den finns liksom där ändå oavsett vad de gjort mot sina barn eller hur ofta de ses.
Du lyckas sätta ord som jag inte lyckas med... Fast enligt honom är det ju jag som bråkar och han är ju såååå intresserad om man ser på vad han säger till omvärlden... Det är ju bara jag som får se och höra den verkliga sidan... Men ja, det lär ju visa sig som enya säger hur intresserad han verkligen är. Förhoppningsvis är det inte jag då som blir utmålad som den biologiska bitch mamman...
 
Jag känner att jag vill göra en instickare här. Jag har följt tråden med igenkännande och frustration i situationen. Det finns dock en punkt jag skulle vilja ge en annan syn på.

Det är det här med att dra in pappa i vardagen.
Det är en jättefin grej att göra, men jag tror att man ska fråga sig huruvida man gör barnen en tjänst eller en otjänst som gör det. Det är bara du som vet hur pappan till dina barn är, precis som jag vet hur min dotters pappa är. Hur min egen pappa var.

Min pappa var alkoholist och jag var...skulle vara... varannan helg unge. Många var gångerna det i sista stund ställdes in för att han var full. Många var gångerna vi fått vända i hans dörr. Det är en fruktansvärd smärta att inse "vi kan inte vara hos pappa eftersom han VALDE spriten framför oss". Han valde.

Med min dotter fick jag också rådet att ha pappan "synlig" i vardagen. Jag försökte till en början sedan struntade jag i det. Jag struntade i det eftersom jag visste att han inte var intresserad. Han hotade mig med att ta ifrån mig vårdnaden, att aldrig lämna tillbaka henne till mig, att slänga ut henne genom fönstret om jag inte gjorde si eller så. Hoten kom ofta och var gräsliga och jag gjorde precis som han ville. För vems skull? För vems skull är det att tvinga en pappa att umgås med sitt barn när pappan endast är intresserad av att kontrollera mamman? I tråden här beskrivs pappan som en ointresserad pappa, han hade ringt oftare, han hade brytt sig mer, han hade träffat barnen oftare, pengar hade han löst o.s.v. Om han hade brytt sig om barnen mer än att göra livet surt för deras mamma. För vem kämpar man då? Och vad kan det leda till?

Att ge en ointresserad pappa så stor inflytande i barnets liv och på så vis skapa hopp och förtvivlan hos barnet. Att aldrig veta när man ska träffa pappa, att älska honom i nöd och lust men veta att allting med pappa är osäkert.

Jag hade inte hjärta att göra så. Jag slutade tjata på dotterns pappa. Jag slutade dra upp honom i tid och otid i dotterns liv. Hon frågade inte efter honom heller. När hon var ca 5 år började hon förstå det här med mamma och pappa och att hon inte hade nån pappa. Jag försökte förklara utan att lägga skuld på honom, efter en tid nöjde hon inte sig med det svaret och då sa jag "jag vet inte" och efter en tid kände jag att jag var tvungen att vara ärlig. Jag förklarade henne att det här var hans val och att det inte på några vis var hennes fel, utan han hade själv valt att inte ha någon kontakt med henne. Det är trots allt så att den man älskar vill man träffa ofta, prata med ofta och bryr sig om. Den man älskar visar man sin kärlek. En pappa som i den här tråden kommer inte visa sin kärlek och det märker barnen otroligt fort.

Det här är inte ett inlägg för att strö salt i såren på TS, däremot ett inlägg från en som vet hur det känns att få höra "jag älskar dig" av en nykter pappa men som helt klart valde bort mig framför flaskan och helt klart inte brydde sig under långa perioder.

Det är nog aldrig för sent att knyta an till sin pappa. Men jag tror att om det ska ske måste pappan antingen verkligen vilja det eller så måste barnet vara stort nog och förstå och kunna hantera förtvivlan och hopp.


Ett tips till TS, lämna inte barnen till honom och förvänta dig att han lämnar tillbaka, be honom hämta hos dig så hämtar du hem dem hos honom sedan. På så vis "vet" du att du får tillbaka dem.

Släpp inte heller allt för att han plötsligt får för sig att ha barnen, det är ett sätt att kontrollera dig. Han måste lämna schema. Till min dotters pappa sa jag att senast kl 13 dagen innan han skulle ha henne så skulle han höra av sig och berätta om han skulle ha henne. Gjorde han inte det fick han inte hämta henne. Ringde han 13.10 och sa att han ville ha henne dagen efter så sa jag nej- har vi bestämt kl 13 så är det inte 13.10 som gällde. Och plötsligt så gick det lång tid emellan kontakten och den rann ut i sanden. Hans intresse fanns inte.
Nä, du strör inte alls salt i såren, kommer snarare med en väldigt god input. Att det kanske är okej för mig att faktiskt skita i att försöka. Och tips att tänka på också. För hur det än är känner jag själv att egentligen vill jag bara ha struktur på mitt liv. Jag vill ha lugn och ro efter jättemånga år av stress, ångest och problem som bara har varit en nedåtgående spiral för mig. Nu har jag ordnat upp mitt liv helt om det inte vore för just det här problemet. Hot och oförmåga från pappan att försöka lösa det här (jo, muntligt i telefon vilket slutar med tjafs och ännu mer hot och vägran att ta det skriftligt, jag vägrar ha ett schema muntligt).
Dock känns det lite som att man är en dålig mamma om man inte ens försöker få det att fungera med pappan, det känns lite som att omvärlden vill att det är mamman som ska kämpa för att barnen behöver sin rätt till pappa jada jada jada, förstår ni hur jag menar? Personligen om det är så tror jag faktiskt barnen klarar sig lika bra utan pappa (eller mamma) om det är så att de är så ointresserade av sina barn att de inte ens kan ringa regelbundet eller lämna in ett schema så båda föräldrarna kan planera.

Jag vet också att det är ett sätt att kontrolloera mig, det är i alla fall precis så det känns. Och det är ju det jag kämpar emot. Som sagt, han får gärna ha barnen, mer än gärna då jag vet att hans föräldrar finns nära och de är bra för barnen, men det ska ju givetvis vara avtalade tider.... Samtidigt som han inte ens ids lämna ett schema på förslag tjatar han till exempel om julen, mig spelar det ingen roll om han eller jag har första julen, och det har jag sagt till honom, men ändå måste han tjafsa om den bara för att liksom...

Bra tips att vi kör en väg var. Ska ta upp det med juristen idag. Som sagt, inte upp till mig att kämpa och jag blir snart less men eftersom ovissheten är så stor så känns det som att i alla fall ett brev som talar om svart på vitt vad som gäller kan vara på sin plats, då är det sedan upp till honom att rätta sig efter det men då kan ingen komma och säga att jag inte har försökt att lösa det för barnens bästa...

Han är ju så benägen att jävlas med mig så det finns inga mått och det kommer ju bli problem i framtiden, så enkelt är det ju... Till exempel har vi flyttat till en ny kommun (boendebrist i den andra och det var här jag fick boende, vi flyttade från utlandet när vi bröt upp så jag och barnen har bott hos mamma över sommaren), jag har skickat papperen om omskrivning för tre veckor sedan, tror ni han har skrivit på och skickat in? Nej, det har han "glömt". Vilket naturligtvis sätter mig på pottan då jag jobbar men även barnen då de har dagisplats här, så fort de är inskrivna i kommunen och de behöver verkligen gå på dagis... Det är tur nu att min särbo kunde flyga hit, men känner väl egentligen att det är fel mot både barnen och honom att han ska behöva ta det ansvaret så här i början av förhållandet... Han älskar mina barn, är väldigt bra med dem och vill inte ha egna så det är väl tur för mig, men som sagt, det är inte den smidigaste lösningen...
 
Jag kan ge dig ett enda råd.
Håll dig undan.

Och utveckla det litet.
Ödsla ingen tid eller energi på den mannen.
Låt honom ta det fulla ansvaret för sitt eget föräldraskap.
Så minsta möjliga kontakt.

Se till att få dina och barnets rättigheter tillgodosedda.
Underhållet t.ex. det måste in.
 
Ja, jag ska försöka ta tag i det idag. Samtidigt förstår jag ju hur honung menar, dock känns det så jäkla bittert när han beter sig som ett rövhål mot mig att sitta och försöka få barnen att måla en teckning på sin pappa. Jag tror ju de skulle göra det automatiskt om han ringer på telefontiderna han fått och pratar med dem.... Det kan ju inte vara upp till mig att han ska vara en god pappa och måla ut honom som det för han är ju inte en god pappa just nu, det ska ju låta så fint men sedan skiter han i de mest elemäntära grejerna vilket visar hans stora ointresse....
 
Jag förstår att du har svårt att låta bli att fundera över vad han gör och framför allt, varför han gör det. Han verkar ju ha manipulerat dig i så många år.

Men, jag säger som tanten: försök strunta i VARFÖR han gör som han gör, fundera inte så mycket över det. Det kan räcka att han gör det för att han är en idiot.

Försök vara stenhårt lösningsfokuserad framåt istället: hur ska jag göra det bästa för mig och barnen? Han kommer att fortsätta vara en idiot oavsett om du lägger energi på honom eller inte, du kommer aldrig att få med honom på tåget. Med sådana som han gäller bara juridikens tvångsmedel.
 
Ja, jag ska försöka ta tag i det idag. Samtidigt förstår jag ju hur honung menar, dock känns det så jäkla bittert när han beter sig som ett rövhål mot mig att sitta och försöka få barnen att måla en teckning på sin pappa. Jag tror ju de skulle göra det automatiskt om han ringer på telefontiderna han fått och pratar med dem.... Det kan ju inte vara upp till mig att han ska vara en god pappa och måla ut honom som det för han är ju inte en god pappa just nu, det ska ju låta så fint men sedan skiter han i de mest elemäntära grejerna vilket visar hans stora ointresse....
Du behöver inte utmåla honom som något alls, bara du inte tiger ihjäl hans existens och barnens eget förhållande med honom. Nu är förvisso dina barn små ännu, men tiden drar iväg väldigt fort och de blir större och hans kontakt med barnen kommer väl förhoppningsvis etableras. Att han beter sig som ett rövhål mot dig innebär inte att du har rätten att vara ett rövhål mot honom, även om det är vad man skulle vilja.

OM han fortsätter att visa ointresse och noll engagemang i barnen, då har enyas råd om att tiga ihjäl honom en viss poäng. Här har pappan uttalat vilja att själv ha barnen, och en vårdnadstvist kan vara på uppsegling - då kan jag inte se att han skiter i barnen. Även om du nu känner att detta säger/gör han för att vara ett rövhål mot dig, så innebär den faktiska situationen att du SKA underlätta hans kontakt med barnen, annat är ett big fett no-no och ett stort minus för dig vid eventuellt uppkommande vårdnadstvist.
 
@Enya - vilken bra input du kommer med. Du har varit både barnet och mamman till ett barn vars far beter sig ungefär som TS barns far.

Jag tror att en jätteviktig sak för TS är att sluta ta ansvar för pappans relation med barnen. Han kommer inte att samarbeta, han har sin egen agenda och det är kontroll av TS och han har ju ett utmärkt vapen iom barnen. Just att han vägrar ge ett schema så att TS ska kunna planera, det är ju det som är vitsen, hon SKA inte kunna planera.
 
@Minlillatos

Hela tiden utgår alla dina tankar och resonemang från honom. Sluta med det. Tänk på dig själv, tänk på barnen, han är bara ett praktiskt hinder ni måste navigera runt emellanåt. Du lägger vad det verkar massor av energi på att inte bara reagera på saker han redan gjort och sagt, utan också på vad som kommer att komma i framtiden - du lägger till och med honom över hela er omgivning, du oroar dig över att han ska manipulera andra till att vara på hans sida, osv!

Du måste sluta nu! Du har brutit dig loss från honom, låt tankarna följa med i det! Han är inte i ditt liv längre, annat än i periferin - sluta fungera som om han är centrum! Han tror säkert att det är så, men du låter honom fortsätta genom att agera som att det är sanning. Det är inte det, du måste börja se världen utan att sätta allt i relation till honom.

Terapi skulle säkert vara bra för dig, faktiskt. Men kämpa på oavsett. :up:
 
Monstermom har flera bra tankar. Oavsett om det handlar om ett rövhål till ex eller någon annan icke-fungerande relation: låt inte någon bo hyresfritt i ditt huvud. Det kostar god energi, som ersätts med dålig energi.

Enda sättet att förstå honom, är att vara som honom. Och det gissar jag att du inte vill. Släpp det. Hitta DITT relationssätt till situationen, skaffa bra stöd (jurist) och släpp sedan direktkontakten (i alla fall nu). Ni fixar inte det. Han vet vilka knappar han ska trycka på för att få igång dig, han lyckas fortfarande manipulera dig. Han vinner därmed varje gång.

Låt honom inte komma åt dig, om du vet att du inte kan stå emot. Eller rättare sagt: är du inte säker på att kunna stå emot hans manipulerande, avstå kontakten. Låt honom förhandla med juristen. Det kommer säkert att gå bra. Men inte för honom.
 
Jag håller med till 100% av att du beskriver ett Rövhål De Luxe, och har ingenting att komma med, än att [gilla] de många kloka orden som rullar in till stöd, råd och förklaringar.

Samtidigt undrar jag lite grann om det kan finnas någon substans i en tanke som börjat gro i mitt huvud att ditt ex försöker kontrollera dig, för att du är (sett från hans synvinkel, och undermedvetet) mer lättkontrollerad än alkoholen i hans liv..?
 
Väldigt bra poänger, Enya.

Jag tror också att det kan bli salt i såren, att prata om en pappa som inte vill vara en del i ett barns liv. Bättre då att pappa får ta den plats han vill ha, d v s i den omfattning han faktiskt finns i barnets liv.
Så gjorde jag och det slutade med att sonen var själv pappa innan hans pappa började förstå. Nu har de en vettig situation, men de har många förlorade år. Det var inte mig han straffade utan sonen. En rasande advokat sa åt pappan att växa upp och det tog många år.
Vill tillägga att jag gjorde allt rätt för att upprätthålla kontakten men det räckte inte.
 
Du behöver inte utmåla honom som något alls, bara du inte tiger ihjäl hans existens och barnens eget förhållande med honom. Nu är förvisso dina barn små ännu, men tiden drar iväg väldigt fort och de blir större och hans kontakt med barnen kommer väl förhoppningsvis etableras. Att han beter sig som ett rövhål mot dig innebär inte att du har rätten att vara ett rövhål mot honom, även om det är vad man skulle vilja.

OM han fortsätter att visa ointresse och noll engagemang i barnen, då har enyas råd om att tiga ihjäl honom en viss poäng. Här har pappan uttalat vilja att själv ha barnen, och en vårdnadstvist kan vara på uppsegling - då kan jag inte se att han skiter i barnen. Även om du nu känner att detta säger/gör han för att vara ett rövhål mot dig, så innebär den faktiska situationen att du SKA underlätta hans kontakt med barnen, annat är ett big fett no-no och ett stort minus för dig vid eventuellt uppkommande vårdnadstvist.
Fast jag vet inte, jag pratar aldrig skit om honom med barnen (därav spyr jag galla här :p, jag försöker helt enkelt så lite som det går att de ska höra skit, de är ju med mig 24/7 så det innebär att jag inte ens kan prata med mamma eller ens min särbo angående det här för att de kan lyssna). Jag har inte på något sätt inte underlättat kontakten med honom - jag har gett honom telefontider då han kan nå barnen, övriga tider behöver han inte prova för barnen kommer troligen ha annat för sig. Jag har bett honom skicka ett schema. Hur långt ska man gå för att underlätta? Ska jag tacka nej till jobb för att han kommer på att han vill träffa barnen? Ska jag vara hemma från jobb och sedermera hålla barnen hemma från dagis för att han bara vill ha kontakt med oss (dem) under hans arbetstid (som dessutom är min arbetstid också då jag jobbar extra inom förskolan och pluggar 200%)?
 
Du skall inte anpassa dig ett enda dugg.
Aktiva alkoholister går inte att lita på.
De går inte att komma överens med och inte att bestämma tider med.
De är kontrollerade av alkoholen och den vinner alltid.

Försök inte ens, det kommer nämligen inte att fungera ändå hur du än gör.
Även om du vänder dig både ut och in och bak ock fram så vinner ändå alltid alkoholen.

Spara på dina krafter och använd dem till något bättre.
 
Jag håller med till 100% av att du beskriver ett Rövhål De Luxe, och har ingenting att komma med, än att [gilla] de många kloka orden som rullar in till stöd, råd och förklaringar.

Samtidigt undrar jag lite grann om det kan finnas någon substans i en tanke som börjat gro i mitt huvud att ditt ex försöker kontrollera dig, för att du är (sett från hans synvinkel, och undermedvetet) mer lättkontrollerad än alkoholen i hans liv..?
Jag vet inte. Jag vet inte ens om det kan kallas för kontroll. Bara jävla trams och villjan att försvåra för mig så mycket det går. Till exempel: Papperen för en flytt till grannkommunen har han inte skrivit på och skickat in. Det gör att skattemyndigheten måste starta en utredning var barnen bor. De bor ju hos mig, såklart, och jag har svårt att se att de skulle komma fram till något annat. Men det tar tid. Vilket gör att de inte kan börja förskolan då de inte är skrivna i rätt kommun. På grund av detta ringde jag idag för att se hur det såg ut på förskolefronten. Det visade sig, naturligtvis, att han inte har skickat in de papper som han sagt att han skrivit på och skickat in. Dessa skickade jag till honom i början av augusti. Jag har för mig att jag skickade med ett kuvert med frimärke också så han bara kunde skriva på och skicka dem till rätt adress på barnomsorgen i kommunen. Det ska också påtalas att just de dagarna hade vi relativt god kommunikation, och var "vänner". Han sa att han hade skickat in papperen. Och visst, de kan ha kommit bort i posten. Meeen, vad är oddsen liksom? Så vad gör jag nu? Här sitter jag med två barn, 3 och 4 år som har skittråkigt på dagarna, pluggar 200% och har hur mycket jobb som helst om jag vill, men kan inte få dagis för att han inte skriver på papper, för att jävlas med största trolighet?

Pratat med familjerätt idag, ska testa att göra ett schema och skicka när det passar mig. Så jag gör väl det då... Igen...
 
Fast jag vet inte, jag pratar aldrig skit om honom med barnen (därav spyr jag galla här :p, jag försöker helt enkelt så lite som det går att de ska höra skit, de är ju med mig 24/7 så det innebär att jag inte ens kan prata med mamma eller ens min särbo angående det här för att de kan lyssna). Jag har inte på något sätt inte underlättat kontakten med honom - jag har gett honom telefontider då han kan nå barnen, övriga tider behöver han inte prova för barnen kommer troligen ha annat för sig. Jag har bett honom skicka ett schema. Hur långt ska man gå för att underlätta? Ska jag tacka nej till jobb för att han kommer på att han vill träffa barnen? Ska jag vara hemma från jobb och sedermera hålla barnen hemma från dagis för att han bara vill ha kontakt med oss (dem) under hans arbetstid (som dessutom är min arbetstid också då jag jobbar extra inom förskolan och pluggar 200%)?
Du ska gå så långt i ditt samarbete som det är bra för barnen att göra. För det är de som är huvudpersoner i en tvist som två vuxna inte kan lösa. Du ska ha barnens bästa, väl och ve högst upp på agendan. Det innebär att du inte ska försvåra för pappan att umgås med sina barn. Det här är en akut situation som behöver lösas, samarbetar inte han så är det hans val - det är han som försvårar umgänget och inte du och det innebär att du inte kan lastas för det. Det handlar naturligtvis inte om att du ska stanna hemma från arbetstillfällen för att han ska kunna umgås med sina barn. Det är hans korg, vill han umgås med sina barn kanske HAN behöver vara ledig från sitt jobb.
Jag menar att du ska göra allt du kan från din sida till punkt och pricka, så att inte han kan komma sen och slänga det i ansiktet på dig att DU försvårat. Du har erbjudit honom tider, han har inte nappat. Ett noll till dig, -1 för barnen. Men samtidigt 1+ för barnen som har en mamma som faktiskt försöker.
Sen kan jag tycka det är hårdnackat att erbjuda begränsad "telefontid" med barnen. Skaffa en 'barn-telefon' med ett nummer som är barnens, vill pappan eller farföräldrarna nå barnen kan de ringa på det numret, den kan vara på när det funkar att nå barnen helt enkelt, annars inte.

Jag tycker att DU ska göra ett schema som utgår från hur din och barnens vardag ser ut. Du är boförälder, det borde rimligtvis utgå från barnens vardagsliv hur det passar dem bäst att åka till pappa. Sen får man kanske samarbeta (via advokat eller familjerätt) för att det ska funka på båda håll men schemat bör som sagt utgå från barnens liv.
 
Du ska gå så långt i ditt samarbete som det är bra för barnen att göra. För det är de som är huvudpersoner i en tvist som två vuxna inte kan lösa. Du ska ha barnens bästa, väl och ve högst upp på agendan. Det innebär att du inte ska försvåra för pappan att umgås med sina barn. Det här är en akut situation som behöver lösas, samarbetar inte han så är det hans val - det är han som försvårar umgänget och inte du och det innebär att du inte kan lastas för det. Det handlar naturligtvis inte om att du ska stanna hemma från arbetstillfällen för att han ska kunna umgås med sina barn. Det är hans korg, vill han umgås med sina barn kanske HAN behöver vara ledig från sitt jobb.
Jag menar att du ska göra allt du kan från din sida till punkt och pricka, så att inte han kan komma sen och slänga det i ansiktet på dig att DU försvårat. Du har erbjudit honom tider, han har inte nappat. Ett noll till dig, -1 för barnen. Men samtidigt 1+ för barnen som har en mamma som faktiskt försöker.
Sen kan jag tycka det är hårdnackat att erbjuda begränsad "telefontid" med barnen. Skaffa en 'barn-telefon' med ett nummer som är barnens, vill pappan eller farföräldrarna nå barnen kan de ringa på det numret, den kan vara på när det funkar att nå barnen helt enkelt, annars inte.

Jag tycker att DU ska göra ett schema som utgår från hur din och barnens vardag ser ut. Du är boförälder, det borde rimligtvis utgå från barnens vardagsliv hur det passar dem bäst att åka till pappa. Sen får man kanske samarbeta (via advokat eller familjerätt) för att det ska funka på båda håll men schemat bör som sagt utgå från barnens liv.
Fast du, telefon till barnen känns inte aktuellt. Den äldsta är fyra år och har just haft sönder min ipad, jag har betydligt bättre saker att lägga pengarna på. Dessutom har jag gett honom telefontider där barnen faktiskt går att nå. Jag kommer INTE skicka med telefon till förskolan, ridningen eller gymnastiken... Finns väl för fasiken ingen som gör det?

För övrig är ju också grejen med begränsade tider att han faktiskt är väldigt, väldigt otrevlig när han ringer...
 

Liknande trådar

Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
980
Senast: Crossline
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 897
Senast: lundsbo
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 161
Senast: mars
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 604
Senast: Nixehen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp