Bukefalos 28 år!

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag hade ett nytt möte med fk och af igår. Det mötet var i alla fall bättre än det första. Vi kom fram till att jag inte ska börja arbetsträna just nu utan det ska göras en arbetsförmågeutredning först. Det dröjer några månader innan det kan bli av.

Men det föreslogs också jobb på samhall. Jag känner mig inte alls positivt inställd till detta. Kan de verkligen erbjuda ett stimulerande och meningsfullt arbete? Tvivlar på det. Och så kollade jag upp vad lönen ligger på för arbete inom samhall. Den är skitlåg. Inte ens 24000 i månaden. Mer än så är man inte värd där tydligen. Men å andra sidan så betalar inte parkjobbet någon bra lön heller. I somras tjänade jag 24500 per månad. Jag känner mig inte riktigt uppskattad med en så låg lön.

Men jag är inte i läget att jag kan välja jobb. Jag får ta vilket skit som helst. Och det är ju ett kul tillskott till ett redan kasst liv.
 

Jag kan inte svara dig på något bra sätt utan att det trampar på TS integritet eller utan att styra i väg tråden åt ett hål som jag inte tycker den ska ta. Det finns säkert tillfällen då man är eller upplever sig vara så styrd och låst av förutsättningar i sitt liv att man inte har några valmöjligheter. Men det är svårt att toppa styrning av myndigheter och lagstiftning i mina ögon. Du kanske har andra bra exempel?
Jag är inte riktigt om jag förstår hur du menar, men det kan vara så enkelt att en inte har råd eller möjlighet att vidareutbilda sig, att en sitter fast geografiskt av olika anledningar, att en har behov eller begränsningar som inte dokumenterats av vården men som ändå är faktum, att en har stora skulder av olika anledningar och inte möjlighet till skuldsanering och därför, igen, sitter fast i en situation som gör det svårt eller nästan omöjligt att avancera. Man kan ha barn med vårdbehov och därför inte möjlighet att gå upp i tid eller byta till ett arbete med andra arbetstider... och hundra andra skäl som helt enkelt gör att man inte är attraktiv på arbetsmarknaden. Sådant som gör det svårt eller omöjligt att avancera i karriär och/eller lönenivå.

Oavsett är det ju för att det är svårt när man är sjuk eller på något sätt oförmögen som det finns hjälp att få, även om jag helt och hållet förstår att man inte kan få bidrag som går högre än gemene låginkomst.
 
Men det är ju också poängen med samhall att de i stor utsträckning ska erbjuda jobb till personer som inte fungerar i arbetslivet av olika anledningar. Anledningen är ju inte sällan för att man inte är lika produktiv, dvs det går långsammare. Det är ju inga konstigheter, det är ju så det ska vara.
Jag passar nog inte i ett sånt gäng då jag får klåda av ineffektivitet eller av att folk inte klarar av att ta instruktioner och gör fel likförbannat.
 
Men det är ju också poängen med samhall att de i stor utsträckning ska erbjuda jobb till personer som inte fungerar i arbetslivet av olika anledningar. Anledningen är ju inte sällan för att man inte är lika produktiv, dvs det går långsammare. Det är ju inga konstigheter, det är ju så det ska vara.
Givetvis, men att kalla folk för "sega" har en väldigt negativ klang. Det är långt ifrån alla som är där av samma anledningar. Många är ju väldigt produktiva också, men kanske över färre timmar till exempel.

Min morbror lider av fysiskt funktionshinder som gjorde att han helt enkelt hade svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och att hitta rätt plats, han gick genom Samhall en tid innan han fann fast anställning. Han är inte på något vis "seg".
 
Jag passar nog inte i ett sånt gäng då jag får klåda av ineffektivitet eller av att folk inte klarar av att ta instruktioner och gör fel likförbannat.

På Samhall jobbar ju ofta personer med funktionsnedsättningar och vissa har saker som gör att det går lite mer långsamt eller tar lite mer tid att lära sig än snittet. På samma sätt som du vill att andra respekterar din funktionsnedsättning är det nog bra att du också kan tänka dig att respektera andras.
 
Jag är inte riktigt om jag förstår hur du menar, men det kan vara så enkelt att en inte har råd eller möjlighet att vidareutbilda sig, att en sitter fast geografiskt av olika anledningar, att en har behov eller begränsningar som inte dokumenterats av vården men som ändå är faktum, att en har stora skulder av olika anledningar och inte möjlighet till skuldsanering och därför, igen, sitter fast i en situation som gör det svårt eller nästan omöjligt att avancera. Man kan ha barn med vårdbehov och därför inte möjlighet att gå upp i tid eller byta till ett arbete med andra arbetstider... och hundra andra skäl som helt enkelt gör att man inte är attraktiv på arbetsmarknaden. Sådant som gör det svårt eller omöjligt att avancera i karriär och/eller lönenivå.

Oavsett är det ju för att det är svårt när man är sjuk eller på något sätt oförmögen som det finns hjälp att få, även om jag helt och hållet förstår att man inte kan få bidrag som går högre än gemene låginkomst.
Jo för att svara på ditt sista så är är glappet mellan en låg lön och den sjukersättning man får ofta ganska stort. Ofta är det en lång process innan man får sjukersättning och då hinner SGI gå ned väldigt mycket. Har en i bekantskapskretsen som hade 30 000 kr i lön innan sjukskrivningarna började och detta var ca 10 år sedan så det motsvarar väll ca 40 000 kr nu. Hen får ut i sjukersättning 15 000 kr före skatt. Hen hade 6-7 år av utredningar och försök till rehab innan man tillslut gav upp och gav sjukersättning. Så ja, inte en väg man vill gå gärna
 
Fast det där är ju något du kan jobba på :). Andra människors arbetstempo behöver ju inte du engagera dig i så länge du inte arbetsleder dem.
Det kan tyvärr påverka mig genom att det hindrar mig.

Och det påverkar mina arbetslust om en kollega sitter och fikar på arbetstid och får full lön för detta. Eller att en person inte gör sitt jobb och ökar arbetsbelastningen för andra.
 
Det kan tyvärr påverka mig genom att det hindrar mig.

Och det påverkar mina arbetslust om en kollega sitter och fikar på arbetstid och får full lön för detta. Eller att en person inte gör sitt jobb och ökar arbetsbelastningen för andra.

Nu skrev du ju dock om ineffektivitet eller av att folk inte klarar av att ta instruktioner och "gör fel likförbannat".
Det är ju lite därför dessa har en anpassad sysselsättning, för att kunna få utrymme att få lite mer tid och vägledning. Det är ju rent krasst också därför du själv har svårt att hitta ett arbete som funkar, du är också i behov av anpassningar.
 
Jo för att svara på ditt sista så är är glappet mellan en låg lön och den sjukersättning man får ofta ganska stort. Ofta är det en lång process innan man får sjukersättning och då hinner SGI gå ned väldigt mycket. Har en i bekantskapskretsen som hade 30 000 kr i lön innan sjukskrivningarna började och detta var ca 10 år sedan så det motsvarar väll ca 40 000 kr nu. Hen får ut i sjukersättning 15 000 kr före skatt. Hen hade 6-7 år av utredningar och försök till rehab innan man tillslut gav upp och gav sjukersättning. Så ja, inte en väg man vill gå gärna
Givetvis är det ingen som Vill leva på sjukersättning, det vill inte staten att vi gör heller och därför finns det hjälp att få genom olika steg så att man förhoppningsvis kan komma ut på arbetsmarknaden igen. I olika kapacitet. Sjukersättningen möts dessutom ofta upp med andra typer av bidrag som hjälp med bostad till exempel.
Varför det skulle vara omöjligt för TS att någon gång komma tillbaka till arbetsmarknaden och annat förstår jag inte. :) Det var delvis det jag reagerade på. Att situationen på något vis vore statisk.

Sedan är det är nog få arbetsföra som Väljer att leva på existensminimum i lön heller, men fortfarande finns det omständigheter som gör att vissa människor landar där.
 
Jag passar nog inte i ett sånt gäng då jag får klåda av ineffektivitet eller av att folk inte klarar av att ta instruktioner och gör fel likförbannat.

Man jobbar nödvändigtvis inte "i klump" på samma sak, samtidigt bara för att man jobbar i grupp.

Har jobbat i grupper mång gånger, ibland i chefsposition och ibland inte, men gemensamt har varit att jag hade mina uppgifter och övriga hade sina.

Sen anser jag att man iaf erbjuder sin hjälp om man blir klar med sitt före någon annan.
 
Nu skrev du ju dock om ineffektivitet eller av att folk inte klarar av att ta instruktioner och "gör fel likförbannat".
Det är ju lite därför dessa har en anpassad sysselsättning, för att kunna få utrymme att få lite mer tid och vägledning. Det är ju rent krasst också därför du själv har svårt att hitta ett arbete som funkar, du är också i behov av anpassningar.
De personer jag tänker på har inte anpassad anställning, eller möjligen en av dem som satt och fikade i flera timmar på arbetstid.

Jag presterar på jobb och är effektiv. Men orkar inte hålla igång i åtta timmar.
 
Man jobbar nödvändigtvis inte "i klump" på samma sak, samtidigt bara för att man jobbar i grupp.

Har jobbat i grupper mång gånger, ibland i chefsposition och ibland inte, men gemensamt har varit att jag hade mina uppgifter och övriga hade sina.

Sen anser jag att man iaf erbjuder sin hjälp om man blir klar med sitt före någon annan.
Ok. Det är ett boendestöd jag har som helst sitter av tiden.

Och har man kollegor som inte gör sina arbetsuppgifter så blir det klagomål till hela gruppen.
 
Jag hade den attityden när jag var yngre. Nu orkar jag inte kämpa längre. För inget blir ändå bättre på sikt.

Jag vill bara ha pengar så jag klarar mig och energi nog att orka ha ett meningsfullt liv. Utveckla min skogsträdgård. Fortsätta ha bin. Ta emot airbnb-gäster.
Nu kommer jag låta hård: nej det blir inte bättre med den inställningen.

Se arbetsförmågeutredningen som en möjlighet. Där får du svart på vitt var dina nuvarande svagheter finns och kan sedan söka hjälp med just detta om du vill eller fokusera på det som fungerar bra och utvecklas där (eller fortsätta framåt på den nivån du befinner dig). Om det sedan leder till en tjänst på Samhall, där du kan få en anpassad tjänst och möjlighet att få nya referenser och kontakter, som sedan kan leda till ett annat arbete med bättre lön, då är det väl värt att ta den vägen? Det är svårt att landa ett arbete med högre lön direkt, ibland måste man kämpa sig igenom saker man egentligen inte vill för att nå målet om att spara undan pengar och kunna lägga mer på dina fritidsaktiviteter.

Det kan tyvärr påverka mig genom att det hindrar mig.

Och det påverkar mina arbetslust om en kollega sitter och fikar på arbetstid och får full lön för detta. Eller att en person inte gör sitt jobb och ökar arbetsbelastningen för andra.
På just Samhall förekommer som sagt flera olika anledningar till varför man kan behöva anpassat arbete. Om det står i din arbetsbeskrivning att du ska göra x, y och z under dina arbetstimmar så spelar det ju egentligen ingen roll vad Person A och B gör under sina. Min uppfattning av Samhall är att dom är måna om att hitta lösningar. Jag har kontakt med din Samhall-region i mitt eget arbete (vården) och där har vi bland annat bett om just tydliga arbetsbeskrivningar, få arbeta mer ifred och annat som personerna har behövt för att deras dagar ska fungera så bra som möjligt. Du kan be din rehabkoordinator att vara med vid möte, om du vill ha med någon som kan bidra med vårdens syn på förmåga och behov av anpassningar.
 
Ok. Det är ett boendestöd jag har som helst sitter av tiden.

Och har man kollegor som inte gör sina arbetsuppgifter så blir det klagomål till hela gruppen.

Ger du människan instruktioner då, så den vet vad du vill att ni ska göra/ta tag i?

Andra stycket, det beror nog på vilken ag man har. Kollektivt gnäll uppifrån pga att en/några inte gör sitt jobb har jag aldrig varit med om.
 
Ger du människan instruktioner då, så den vet vad du vill att ni ska göra/ta tag i?

Andra stycket, det beror nog på vilken ag man har. Kollektivt gnäll uppifrån pga att en/några inte gör sitt jobb har jag aldrig varit med om.
Det är väll ioförsig det som boendestödet är där för att göra. Alltså att hjälpa till med projektledningen eftersom det är de kognitiva funktionerna man oftast har problem med när man har en npf. Om man då ska projektledare boendestödet är det ju inte direkt någon hjälp.
 
Nu kommer jag låta hård: nej det blir inte bättre med den inställningen.

Se arbetsförmågeutredningen som en möjlighet. Där får du svart på vitt var dina nuvarande svagheter finns och kan sedan söka hjälp med just detta om du vill eller fokusera på det som fungerar bra och utvecklas där (eller fortsätta framåt på den nivån du befinner dig). Om det sedan leder till en tjänst på Samhall, där du kan få en anpassad tjänst och möjlighet att få nya referenser och kontakter, som sedan kan leda till ett annat arbete med bättre lön, då är det väl värt att ta den vägen? Det är svårt att landa ett arbete med högre lön direkt, ibland måste man kämpa sig igenom saker man egentligen inte vill för att nå målet om att spara undan pengar och kunna lägga mer på dina fritidsaktiviteter.


På just Samhall förekommer som sagt flera olika anledningar till varför man kan behöva anpassat arbete. Om det står i din arbetsbeskrivning att du ska göra x, y och z under dina arbetstimmar så spelar det ju egentligen ingen roll vad Person A och B gör under sina. Min uppfattning av Samhall är att dom är måna om att hitta lösningar. Jag har kontakt med din Samhall-region i mitt eget arbete (vården) och där har vi bland annat bett om just tydliga arbetsbeskrivningar, få arbeta mer ifred och annat som personerna har behövt för att deras dagar ska fungera så bra som möjligt. Du kan be din rehabkoordinator att vara med vid möte, om du vill ha med någon som kan bidra med vårdens syn på förmåga och behov av anpassningar.
Min ångest går inte över. Min fobi går inte över. Det blir aldrig lättare att sköta hushållssysslor. Mina startsvårigheter består. Min uthållighet blir inte bättre. Hur många gånger ska man försöka innan man får konstatera att det faktiskt inte går hur gärna man än vill? Periodvis kan det gå bättre med vissa saker men sen kommer alltid bakslaget.

Ger du människan instruktioner då, så den vet vad du vill att ni ska göra/ta tag i?

Andra stycket, det beror nog på vilken ag man har. Kollektivt gnäll uppifrån pga att en/några inte gör sitt jobb har jag aldrig varit med om.
Det är inte min uppgift att arbetsleda boendestödet. De andra klarar av det utan att jag pekar och visar precis allt. Det är boendestödets uppgift att putta igång mig. Och jag har gett detta boendestöd instruktioner. Hon gjorde precis tvärt om mot vad jag sa. Och gjorde inte ens uppgiften alls egentligen. Vi skulle räfsa löv och hon stod och kammade gräsmattan där det inte fanns löv kvar. Fick hjärnsläpp faktiskt. Innan dess hade vi suttit en timme i mitt kök utan att göra något alls. Och det är inte därför jag har boendestöd. Det är inte min uppgift att driva igång boendestödet utan det är boendestödet som ska driva igång mig.

När allmänheten klagar så tar alla i gruppen åt sig av klagomålen. Oavsett om man skyldig eller inte.
 
Senast ändrad:
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Nu har jag, borträknat lite semester, jobbat i åtta veckor på mitt nya jobb. Och jag kan bara inte få mig att känna att jag trivs. :(...
Svar
16
· Visningar
2 491
Senast: cassiopeja
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Kan ni fatta? Jag har hunnit fylla 30. Det är helt galet så fort tiden går. Något annat som också är galet är att jag fortfarande inte...
2 3
Svar
49
· Visningar
11 966
Senast: Saeta
·
Skola & Jobb Hjälp och råd kära Bukeorakel! Ber om ursäkt för långt och rörigt inlägg, ska försöka reducera ner det så mycket jag kan. Jag har...
5 6 7
Svar
122
· Visningar
13 431
Senast: Lavinia
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp