Janni
Trådstartare
För två år sen lämnade jag mitt ex, pappan till mina barn. Efter ett väldigt destruktivt förhållande (super matcho kille med missbruksproblem och våldstendenser, orkarintedrastoryn) så lämnade jag allt. Jag ställde mig upp och kände mig starkare än någonsin, jag fixade jobb, lägenhet, lyckades lösa en totalt raserad ekonomi, tog upp min älskade hobby som jag hade tappat under vår tid tillsammans och balansera ett nyvunnet singelliv med ett liv som ensamstående småbarnsmamma och kände mig i stort sett som superwoman. Jag var hög på min nyfunna frihet och självförtroende. Jag bestämde mig för att jag skulle vara ensam. Ett bra tag. Jag skulle vara ensam länge nog för att hitta mig själv tillräckligt för att aldrig välja den typen av kille igen. Själv tillräckligt länge för att lära mig att hantera min rädsla för att vara själv och för att lära mig att hantera min ångest på egen hand. Det gick rätt bra, jag känner att jag har vuxit enormt även om det har varit väldigt mycket toppar och dalar under denna tid.
Hur som helst, jag var bekväm i min ensamhet. Jag trivdes själv hemma i soffan på kvällarna och kände att det var helt ok. I januari började jag på ett nytt jobb. Där lärde jag känna en tjej och vi började hänga väldigt intensivt. Till detta hör det att jag tidigare inte haft en enda singelkompis. Alla mina kompisar har familj/pojkvän och har inte tid att vardagshänga. Med den här tjejen började jag helt plötsligt leva singelliv på riktigt. Så som man tänker sig att det ska vara när man lever i ett långtråkigt förhållande
Vi käkade middagar tillsammans även om det var måndag, åkte och storhandlade, tränade, drack vin på balkongen och festade, vi hade det fantastiskt kul ihop. Sen träffade jag en kille. Jag blev superkär och allt var underbart i två månader tills det av olika anledningar tog slut. Jag och min nyfunna vännina fortsatte hela tiden umgås lika tight. Efter det har jag träffat en kille till en period men även det har varit lite krångligt och jag tror att det inte är rätt där heller. Nu Har även min tjejkompis träffat en kille, blivit dunderkär och flyttat hem till den nya killen på andra sidan stan. De träffades för ett par veckor sen och jag har inte sett röken av henne sen dess. Hur som helst så börjar panikkänslorna komma nu. Helt plötsligt är jag inte alls bekväm i ensamheten. Jag får sån ångest så att jag vill kräkas av tanken på att sitta ensam hemma i soffan en vinter till. Jag blir arg på mig själv över att dessa år inte gett mig något utan att jag fortfarande är livrädd för att vara ensam. Jag sörjer min vän även fast jag borde vara glad för hennes skull. Jag känner att jag inte orkar en vinter till. Jag är trött på att vara femte hjulet på alla middagar med mina vänner och på att äta yoghurt till middag själv framför TVn när barnen är hos sin pappa. Jag har funderat på att börja internet dejta men blir livrädd bara av tanken... Jag bor i Sthlm och det finns tusen roliga saker att hitta på i stort sett varenda kväll, men jag har ingen att gå med. Rastlösheten kryper i kroppen! Ville nog mest skriva av mig och se om det finns någon som känner igen sig? Vad gör man. Hur kommer man över dejtingfobin? Eller hur fan lär man sig att trivas i sin ensamhet...
Hur som helst, jag var bekväm i min ensamhet. Jag trivdes själv hemma i soffan på kvällarna och kände att det var helt ok. I januari började jag på ett nytt jobb. Där lärde jag känna en tjej och vi började hänga väldigt intensivt. Till detta hör det att jag tidigare inte haft en enda singelkompis. Alla mina kompisar har familj/pojkvän och har inte tid att vardagshänga. Med den här tjejen började jag helt plötsligt leva singelliv på riktigt. Så som man tänker sig att det ska vara när man lever i ett långtråkigt förhållande
Vi käkade middagar tillsammans även om det var måndag, åkte och storhandlade, tränade, drack vin på balkongen och festade, vi hade det fantastiskt kul ihop. Sen träffade jag en kille. Jag blev superkär och allt var underbart i två månader tills det av olika anledningar tog slut. Jag och min nyfunna vännina fortsatte hela tiden umgås lika tight. Efter det har jag träffat en kille till en period men även det har varit lite krångligt och jag tror att det inte är rätt där heller. Nu Har även min tjejkompis träffat en kille, blivit dunderkär och flyttat hem till den nya killen på andra sidan stan. De träffades för ett par veckor sen och jag har inte sett röken av henne sen dess. Hur som helst så börjar panikkänslorna komma nu. Helt plötsligt är jag inte alls bekväm i ensamheten. Jag får sån ångest så att jag vill kräkas av tanken på att sitta ensam hemma i soffan en vinter till. Jag blir arg på mig själv över att dessa år inte gett mig något utan att jag fortfarande är livrädd för att vara ensam. Jag sörjer min vän även fast jag borde vara glad för hennes skull. Jag känner att jag inte orkar en vinter till. Jag är trött på att vara femte hjulet på alla middagar med mina vänner och på att äta yoghurt till middag själv framför TVn när barnen är hos sin pappa. Jag har funderat på att börja internet dejta men blir livrädd bara av tanken... Jag bor i Sthlm och det finns tusen roliga saker att hitta på i stort sett varenda kväll, men jag har ingen att gå med. Rastlösheten kryper i kroppen! Ville nog mest skriva av mig och se om det finns någon som känner igen sig? Vad gör man. Hur kommer man över dejtingfobin? Eller hur fan lär man sig att trivas i sin ensamhet...
