Skitarg och konflikträdd / Hur stänger man av onödiga tankar?

[Flixies]

Jag sitter här och kokar av ilska. Jag gör det ibland, men vågar aldrig bli arg på personen som orsakar min känsla utan låter istället tankarna och ilskan förstöra hela min kväll, jag kan inte koncentrera mig på något annat hur mycket jag än försöker. Som nu, jag hade verkligen behövt sätta mig och jobba på en grej i ett par timmar men jag får inte gjort något för ilskan bara bubblar upp i mig hur många djupa andetag jag än tar, och hur väl medveten jag än är om att det inte hjälper att sitta här och vara arg på någon som inte ens vet att jag känner så.

Grejen är såhär. Jag får ofta höra i mitt jobb att jag är BRA på att "ta människor". Att jag kan säga till, men ändå på ett vuxet, sakligt och ganska trevligt sätt. Men det finns en viss personlighetstyp som jag inte klarar av att säga till alls. Jag menar inte att jag ska visa att jag är arg på dem, att skrika och gorma hjälper knappast mot något. Men jag klarar inte ens av att säga emot dem eller att stå för mina åsikter inför dem. De kan bryta mot hur många regler som helst och bete sig illa och jag har ändå inget att komma med, känner jag. Det är såna där egocentriska människor som kör sitt eget race. De ser bara sin egen väg framför sig, tar inte hänsyn till någon annan och förstår inte små eller stora hintar som alla andra människor fattar. Med andra ord måste man vara väldigt tydlig mot dem och säga till ordentligt om det är något man inte trivs med. Just nu finns det tre sådana personer i mitt liv, som jag måste träffa flera gånger i veckan, och det är tyvärr inget jag kan ändra på utan att ändra på väldigt mycket annat i mitt liv - som jag inte vill ändra på.

Så, med andra ord väljer jag att fortsätta "dras" med dessa personer. Därför måste jag lära mig att hantera min ilska (inombords) mot dem. Jag är väl konflikträdd eftersom jag inte vågar ställa mig öga mot öga med dem och säga vad det är jag stör mig på och varför de inte kan hålla på med diverse saker som de gör. Men på något vis känns det som att min konflikträdsla är befogad i dessa fall, någon som förstår vad jag menar? Ett fåtal gånger har jag känt "Nu får det vara nog", tagit mig i kragen och verkligen pratat ordentligt med dem om det aktuella problemet. Men de få gångerna jag har varit så modig, så har personerna kommit med svar på tal som nästan har fått mig att börja gråta inför dem. Och jag är inte så jäkla vek i vanliga fall! Sedan har det varit tjafs och jätteobehaglig stämning i flera veckor efteråt. Och när det äntligen har lagt sig så har personen varit tillbaka på ruta ett och gjort om precis det som gjorde mig arg från första början. Så därför drar jag mig verkligen för att säga åt dem, jag vet hur jobbigt det blir och hur det inte leder till någon förbättring.

Är jag ensam om att ha såna här människor omkring mig? Knappast, tänker jag. Hur hanterar alla andra det? Det är ju fler än jag som träffar just de personerna som jag ångar upp mig så över, och visst stör sig andra också på dem, men inte så att de inte kan tänka på något annat på hela kvällen. Hur stänger man av sådant som man ändå inte kan göra något åt för stunden? Jag är jättedålig på det, inte bara gällande egocentriska personer som kört över mig på ett eller annat sätt utan även när det gäller diverse orosmoment i vardagen. Jag är så medveten om att sån skit inte ska få ta min energi och förstöra min kväll, och jag är lika medveten om att det inte hjälper ett dugg att jag sitta hemma och koka av ilska eller krypa ur skinnet av oro. Ändå lyckas jag inte stänga av tankarna, eller att fokusera på något annat. Helt omöjligt. Jag skriver av mig i en anteckningsbok, det hjälper lite men inte så mycket som jag skulle vilja.

Kommentarer på det?

 

[Brandgul]

Jag sitter här och kokar av ilska. Jag gör det ibland, men vågar aldrig bli arg på personen som orsakar min känsla utan låter istället tankarna och ilskan förstöra hela min kväll, jag kan inte koncentrera mig på något annat hur mycket jag än försöker. Som nu, jag hade verkligen behövt sätta mig och jobba på en grej i ett par timmar men jag får inte gjort något för ilskan bara bubblar upp i mig hur många djupa andetag jag än tar, och hur väl medveten jag än är om att det inte hjälper att sitta här och vara arg på någon som inte ens vet att jag känner så.

Grejen är såhär. Jag får ofta höra i mitt jobb att jag är BRA på att "ta människor". Att jag kan säga till, men ändå på ett vuxet, sakligt och ganska trevligt sätt. Men det finns en viss personlighetstyp som jag inte klarar av att säga till alls. Jag menar inte att jag ska visa att jag är arg på dem, att skrika och gorma hjälper knappast mot något. Men jag klarar inte ens av att säga emot dem eller att stå för mina åsikter inför dem. De kan bryta mot hur många regler som helst och bete sig illa och jag har ändå inget att komma med, känner jag. Det är såna där egocentriska människor som kör sitt eget race. De ser bara sin egen väg framför sig, tar inte hänsyn till någon annan och förstår inte små eller stora hintar som alla andra människor fattar. Med andra ord måste man vara väldigt tydlig mot dem och säga till ordentligt om det är något man inte trivs med. Just nu finns det tre sådana personer i mitt liv, som jag måste träffa flera gånger i veckan, och det är tyvärr inget jag kan ändra på utan att ändra på väldigt mycket annat i mitt liv - som jag inte vill ändra på.

Så, med andra ord väljer jag att fortsätta "dras" med dessa personer. Därför måste jag lära mig att hantera min ilska (inombords) mot dem. Jag är väl konflikträdd eftersom jag inte vågar ställa mig öga mot öga med dem och säga vad det är jag stör mig på och varför de inte kan hålla på med diverse saker som de gör. Men på något vis känns det som att min konflikträdsla är befogad i dessa fall, någon som förstår vad jag menar? Ett fåtal gånger har jag känt "Nu får det vara nog", tagit mig i kragen och verkligen pratat ordentligt med dem om det aktuella problemet. Men de få gångerna jag har varit så modig, så har personerna kommit med svar på tal som nästan har fått mig att börja gråta inför dem. Och jag är inte så jäkla vek i vanliga fall! Sedan har det varit tjafs och jätteobehaglig stämning i flera veckor efteråt. Och när det äntligen har lagt sig så har personen varit tillbaka på ruta ett och gjort om precis det som gjorde mig arg från första början. Så därför drar jag mig verkligen för att säga åt dem, jag vet hur jobbigt det blir och hur det inte leder till någon förbättring.

Är jag ensam om att ha såna här människor omkring mig? Knappast, tänker jag. Hur hanterar alla andra det? Det är ju fler än jag som träffar just de personerna som jag ångar upp mig så över, och visst stör sig andra också på dem, men inte så att de inte kan tänka på något annat på hela kvällen. Hur stänger man av sådant som man ändå inte kan göra något åt för stunden? Jag är jättedålig på det, inte bara gällande egocentriska personer som kört över mig på ett eller annat sätt utan även när det gäller diverse orosmoment i vardagen. Jag är så medveten om att sån skit inte ska få ta min energi och förstöra min kväll, och jag är lika medveten om att det inte hjälper ett dugg att jag sitta hemma och koka av ilska eller krypa ur skinnet av oro. Ändå lyckas jag inte stänga av tankarna, eller att fokusera på något annat. Helt omöjligt. Jag skriver av mig i en anteckningsbok, det hjälper lite men inte så mycket som jag skulle vilja.

Kommentarer på det?

Typ skriv lite på Buke Ibland är det bara skönt att sätta ord på det och avreagera sig lite. Några inlägg senare känns det förhoppningsvis bättre igen!

PS. Jag avskyr också sådana människor DS.

 

[Gammeln]

Jag sitter här och kokar av ilska. Jag gör det ibland, men vågar aldrig bli arg på personen som orsakar min känsla utan låter istället tankarna och ilskan förstöra hela min kväll, jag kan inte koncentrera mig på något annat hur mycket jag än försöker. Som nu, jag hade verkligen behövt sätta mig och jobba på en grej i ett par timmar men jag får inte gjort något för ilskan bara bubblar upp i mig hur många djupa andetag jag än tar, och hur väl medveten jag än är om att det inte hjälper att sitta här och vara arg på någon som inte ens vet att jag känner så.

Grejen är såhär. Jag får ofta höra i mitt jobb att jag är BRA på att "ta människor". Att jag kan säga till, men ändå på ett vuxet, sakligt och ganska trevligt sätt. Men det finns en viss personlighetstyp som jag inte klarar av att säga till alls. Jag menar inte att jag ska visa att jag är arg på dem, att skrika och gorma hjälper knappast mot något. Men jag klarar inte ens av att säga emot dem eller att stå för mina åsikter inför dem. De kan bryta mot hur många regler som helst och bete sig illa och jag har ändå inget att komma med, känner jag. Det är såna där egocentriska människor som kör sitt eget race. De ser bara sin egen väg framför sig, tar inte hänsyn till någon annan och förstår inte små eller stora hintar som alla andra människor fattar. Med andra ord måste man vara väldigt tydlig mot dem och säga till ordentligt om det är något man inte trivs med. Just nu finns det tre sådana personer i mitt liv, som jag måste träffa flera gånger i veckan, och det är tyvärr inget jag kan ändra på utan att ändra på väldigt mycket annat i mitt liv - som jag inte vill ändra på.

Så, med andra ord väljer jag att fortsätta "dras" med dessa personer. Därför måste jag lära mig att hantera min ilska (inombords) mot dem. Jag är väl konflikträdd eftersom jag inte vågar ställa mig öga mot öga med dem och säga vad det är jag stör mig på och varför de inte kan hålla på med diverse saker som de gör. Men på något vis känns det som att min konflikträdsla är befogad i dessa fall, någon som förstår vad jag menar? Ett fåtal gånger har jag känt "Nu får det vara nog", tagit mig i kragen och verkligen pratat ordentligt med dem om det aktuella problemet. Men de få gångerna jag har varit så modig, så har personerna kommit med svar på tal som nästan har fått mig att börja gråta inför dem. Och jag är inte så jäkla vek i vanliga fall! Sedan har det varit tjafs och jätteobehaglig stämning i flera veckor efteråt. Och när det äntligen har lagt sig så har personen varit tillbaka på ruta ett och gjort om precis det som gjorde mig arg från första början. Så därför drar jag mig verkligen för att säga åt dem, jag vet hur jobbigt det blir och hur det inte leder till någon förbättring.

Är jag ensam om att ha såna här människor omkring mig? Knappast, tänker jag. Hur hanterar alla andra det? Det är ju fler än jag som träffar just de personerna som jag ångar upp mig så över, och visst stör sig andra också på dem, men inte så att de inte kan tänka på något annat på hela kvällen. Hur stänger man av sådant som man ändå inte kan göra något åt för stunden? Jag är jättedålig på det, inte bara gällande egocentriska personer som kört över mig på ett eller annat sätt utan även när det gäller diverse orosmoment i vardagen. Jag är så medveten om att sån skit inte ska få ta min energi och förstöra min kväll, och jag är lika medveten om att det inte hjälper ett dugg att jag sitta hemma och koka av ilska eller krypa ur skinnet av oro. Ändå lyckas jag inte stänga av tankarna, eller att fokusera på något annat. Helt omöjligt. Jag skriver av mig i en anteckningsbok, det hjälper lite men inte så mycket som jag skulle vilja.

Kommentarer på det?

Kan ju vara bra att skriva av sig här och säga jag vet inte riktigt vad jag ville med detta

 

[sassiball]

Du är inte ensam. Skriva av sig lite är väl en jättebra grej att göra.

 

[Carand]

Skrik framför spegeln o släng äpplen i golvet

 

[Flixies]

Skrik framför spegeln o släng äpplen i golvet

Hm, det slog mig faktiskt att jag aldrig har provat att rent fysiskt göra mig av med ilskan. Sitter bara still och är arg inombords. Tack, ska prova att vråla lite.

 

[tara]

Jag sitter här och kokar av ilska. Jag gör det ibland, men vågar aldrig bli arg på personen som orsakar min känsla utan låter istället tankarna och ilskan förstöra hela min kväll, jag kan inte koncentrera mig på något annat hur mycket jag än försöker. Som nu, jag hade verkligen behövt sätta mig och jobba på en grej i ett par timmar men jag får inte gjort något för ilskan bara bubblar upp i mig hur många djupa andetag jag än tar, och hur väl medveten jag än är om att det inte hjälper att sitta här och vara arg på någon som inte ens vet att jag känner så.

Grejen är såhär. Jag får ofta höra i mitt jobb att jag är BRA på att "ta människor". Att jag kan säga till, men ändå på ett vuxet, sakligt och ganska trevligt sätt. Men det finns en viss personlighetstyp som jag inte klarar av att säga till alls. Jag menar inte att jag ska visa att jag är arg på dem, att skrika och gorma hjälper knappast mot något. Men jag klarar inte ens av att säga emot dem eller att stå för mina åsikter inför dem. De kan bryta mot hur många regler som helst och bete sig illa och jag har ändå inget att komma med, känner jag. Det är såna där egocentriska människor som kör sitt eget race. De ser bara sin egen väg framför sig, tar inte hänsyn till någon annan och förstår inte små eller stora hintar som alla andra människor fattar. Med andra ord måste man vara väldigt tydlig mot dem och säga till ordentligt om det är något man inte trivs med. Just nu finns det tre sådana personer i mitt liv, som jag måste träffa flera gånger i veckan, och det är tyvärr inget jag kan ändra på utan att ändra på väldigt mycket annat i mitt liv - som jag inte vill ändra på.

Så, med andra ord väljer jag att fortsätta "dras" med dessa personer. Därför måste jag lära mig att hantera min ilska (inombords) mot dem. Jag är väl konflikträdd eftersom jag inte vågar ställa mig öga mot öga med dem och säga vad det är jag stör mig på och varför de inte kan hålla på med diverse saker som de gör. Men på något vis känns det som att min konflikträdsla är befogad i dessa fall, någon som förstår vad jag menar? Ett fåtal gånger har jag känt "Nu får det vara nog", tagit mig i kragen och verkligen pratat ordentligt med dem om det aktuella problemet. Men de få gångerna jag har varit så modig, så har personerna kommit med svar på tal som nästan har fått mig att börja gråta inför dem. Och jag är inte så jäkla vek i vanliga fall! Sedan har det varit tjafs och jätteobehaglig stämning i flera veckor efteråt. Och när det äntligen har lagt sig så har personen varit tillbaka på ruta ett och gjort om precis det som gjorde mig arg från första början. Så därför drar jag mig verkligen för att säga åt dem, jag vet hur jobbigt det blir och hur det inte leder till någon förbättring.

Är jag ensam om att ha såna här människor omkring mig? Knappast, tänker jag. Hur hanterar alla andra det? Det är ju fler än jag som träffar just de personerna som jag ångar upp mig så över, och visst stör sig andra också på dem, men inte så att de inte kan tänka på något annat på hela kvällen. Hur stänger man av sådant som man ändå inte kan göra något åt för stunden? Jag är jättedålig på det, inte bara gällande egocentriska personer som kört över mig på ett eller annat sätt utan även när det gäller diverse orosmoment i vardagen. Jag är så medveten om att sån skit inte ska få ta min energi och förstöra min kväll, och jag är lika medveten om att det inte hjälper ett dugg att jag sitta hemma och koka av ilska eller krypa ur skinnet av oro. Ändå lyckas jag inte stänga av tankarna, eller att fokusera på något annat. Helt omöjligt. Jag skriver av mig i en anteckningsbok, det hjälper lite men inte så mycket som jag skulle vilja.

Kommentarer på det?

Ordspråk, "när en har sådana vänner behöver en inga fiender".

 

[Tigertofflan]

Usch ja, jag vet precis vad du menar! Jag har inte så många människor av den typen i min närhet men jag tycker att det brukar fungera bäst att vara extremt rak, saklig och tydlig. Inte lämna något till tolkning. Det är jobbigt eftersom man måste blotta sig själv på ett helt annat sätt än vad man kan göra med folk av den mindre egocentriska typen - och man riskerar att få det som är blottat utslitet och trampat på.

Känner igen mig i konflikträdslan och likt dig har jag normalt inga problem med att säga vad jag tycker. Det är just den efterföljande... förminskningen? som jag tycker är jobbig. Kanske en självförtroendesak i grunden?

 

[Tigertofflan]

Och angående rubriken försöker jag alltid att bestämma mig. Antingen tar jag konflikten och eventuella konsekvenser av den, är nöjd med att jag gjorde min röst hörd och stod upp för mig själv. Eller så väljer man att inte säga ifrån. Oavsett vill jag gärna lämna det beslutet i den stunden. Det tjänar inget till att gå och tänka på något man inte kan/vill/kommer göra något åt.

 

[Flixies]

Usch ja, jag vet precis vad du menar! Jag har inte så många människor av den typen i min närhet men jag tycker att det brukar fungera bäst att vara extremt rak, saklig och tydlig. Inte lämna något till tolkning. Det är jobbigt eftersom man måste blotta sig själv på ett helt annat sätt än vad man kan göra med folk av den mindre egocentriska typen - och man riskerar att få det som är blottat utslitet och trampat på.

Känner igen mig i konflikträdslan och likt dig har jag normalt inga problem med att säga vad jag tycker. Det är just den efterföljande... förminskningen? som jag tycker är jobbig. Kanske en självförtroendesak i grunden?

Precis så! Vad bra du satte ord på det!

Och angående rubriken försöker jag alltid att bestämma mig. Antingen tar jag konflikten och eventuella konsekvenser av den, är nöjd med att jag gjorde min röst hörd och stod upp för mig själv. Eller så väljer man att inte säga ifrån. Oavsett vill jag gärna lämna det beslutet i den stunden. Det tjänar inget till att gå och tänka på något man inte kan/vill/kommer göra något åt.

Låter sunt, jag tänker likadant men klarar inte av att följa mitt tänk i praktiken. Det är det där med att jag vill vara alla till lags - vill inte att någon ska behöva bli tillsagd av mig. Men det krockar stenhårt med att jag samtidigt vill att alla ska följa regler och uppföra sig. Det går liksom inte ihop. Så det du skriver behöver jag verkligen träna på - att bara bestämma mig, och sedan tro på mig själv. Kanske har jag dessa människor i mitt liv för att jag behöver träna på just det.

 

[Tigertofflan]

Låter sunt, jag tänker likadant men klarar inte av att följa mitt tänk i praktiken. Det är det där med att jag vill vara alla till lags - vill inte att någon ska behöva bli tillsagd av mig. Men det krockar stenhårt med att jag samtidigt vill att alla ska följa regler och uppföra sig. Det går liksom inte ihop. Så det du skriver behöver jag verkligen träna på - att bara bestämma mig, och sedan tro på mig själv. Kanske har jag dessa människor i mitt liv för att jag behöver träna på just det.

Nä det är ju som bekant alltid lättare att lära än att leva. Eller hur det nu var

Jag vet inte om du känner igen dig, men jag upplever ofta att jag blir nedlåtande mot folk som jag måste vara väldigt tydlig med - även om inte andra upplever det så (alltid...). Alltså lite som när man ska förklara hur någonting fungerar - man vill inte gärna stämpla personen som inkompetent genom att lägga sig på en alldeles för låg nivå. Lika lite vill man vara morsa som säger till vuxna människor hur de ska uppföra sig. Det är en fin linje många gånger, speciellt när man själv tycker att saker är självklara.

 

[Sleepy]

vill inte att någon ska behöva bli tillsagd av mig. Men det krockar stenhårt med att jag samtidigt vill att alla ska följa regler och uppföra sig.

Först får du fundera på om det är din uppgift/ditt ansvar att säga ifrån. Om det får dig att må så dåligt - behöver du ens ta i det från början?

 

[tott]

Tror du måste få bort fokus från att du borde säga till och "rätta" personen du tycker beter sig illa eller irriterande. En del människor synkar inte, helt enkelt.
Jag hade en på jobbet som jag verkligen såg svart så fort hon öppnade munnen. Hon var riktigt riktigt irriterande och, enligt sig själv, "duktig". Pratade med min coach om problemet och coachen sade "Säg någonting positivt att säga om XXX". Efter lite funderingar kom jag på en sak som XXX var bra på. Fick i uppgift att varje gång jag kände att jag blev irriterad på XXX (dvs varje gång jag träffade henne i korridoren) skulle tänka "jamen hon är ju bra på...".
Det hjälpte faktiskt. Så småningom var hon inte mera en onödig energitjuv och irritationsmoment. Jag gillar henne fortfarande inte, men jag bryr mig liksom inte.

 

[mandalaki]

Pratade med min coach om problemet och coachen sade "Säg någonting positivt att säga om XXX". Efter lite funderingar kom jag på en sak som XXX var bra på. Fick i uppgift att varje gång jag kände att jag blev irriterad på XXX (dvs varje gång jag träffade henne i korridoren) skulle tänka "jamen hon är ju bra på...".

Vilket bra råd! Har någon på jobbet som jag ska pröva det på. (Hoppas bara jag kommer något positivt om hen )

 

[TinyWiny]

Jag pratar med min dotter. Hon är en av få som verkligen kan lugna mig när jag går igång på könandet av barn, människor som verkligen inte fattar, som inte vill fatta utan drar sina fördomar om allt och är oförmögna att tänka om, om feminism eller vad det nu kan vara.

Jag kan bli så oerhört frustrerad på människor ibland att jag bara vill köra huvudet i väggen men då finns hon där, min fantastiska dotter, som känner mig utan och innan, som förstår vad jag pratar om och som kan ta min frustration och utan att jag vet ordet av är jag lugnare. Bara det att få höra; -du gör vad du kan, mer kan du inte göra, är som balsam för själen även om ilskan och frustrationen ändå finns kvar så behöver jag inte just då lägga energi på den. Bara att veta att det finns fler som jag är så skönt!

Jag kan förklara i oändlighet men ibland går saker bara inte in och alla har såklart rätt till sin åsikt men frustrationen, ilskan och knivarna i hjärtat när någon behandlar någon annan illa direkt eller indirekt gör att jag kommer fortsätta ändå. Jag kommer fortsätta vara arg sålänge människor är inbilska och tror på något de har hört/läst på avpixlat eller liknande. Visst tar det energi men jag tror att om jag slutar så kommer jag inte vara jag längre. Då kan jag inte leva med mig själv. Jag tror helt enkelt att viss ilska är bra. Den ilskan som blir av människor som bara ser till sig själva. Det är en drivkraft att fortsätta försöka förändra och det som gör att mänskligheten går framåt istället för bakåt.
Jag tror inte att man ska utestänga de som gör en arg från sitt liv och sina åsikter. En dag säger eller gör man något som får dem att tänka om även om det ofta känns helt hopplöst. Umgås man enbart med likasinnade människor så får man inga andra tankar och åsikter än de man själv redan har och då kommer man ju ingenstans. Vissa, som man verkligen mår dåligt av ska man givetvis inte låta ta sin energi men de där där det ändå finns ett visst hopp, de tror jag är bra att ha i kanske inte sin omedelbara närhet men ändå att man utbyter tankar och åsikter.

Visst får man välja sina strider och ibland orkar jag verkligen inte men att släppa det för alltid, att bara humma med, nej där går min gräns. Att hålla tyst är att hålla med.

 

[TinyWiny]

Jag pratar med min dotter. Hon är en av få som verkligen kan lugna mig när jag går igång på könandet av barn, människor som verkligen inte fattar, som inte vill fatta utan drar sina fördomar om allt och är oförmögna att tänka om, om feminism eller vad det nu kan vara.

Jag kan bli så oerhört frustrerad på människor ibland att jag bara vill köra huvudet i väggen men då finns hon där, min fantastiska dotter, som känner mig utan och innan, som förstår vad jag pratar om och som kan ta min frustration och utan att jag vet ordet av är jag lugnare. Bara det att få höra; -du gör vad du kan, mer kan du inte göra, är som balsam för själen även om ilskan och frustrationen ändå finns kvar så behöver jag inte just då lägga energi på den. Bara att veta att det finns fler som jag är så skönt!

Jag kan förklara i oändlighet men ibland går saker bara inte in och alla har såklart rätt till sin åsikt men frustrationen, ilskan och knivarna i hjärtat när någon behandlar någon annan illa direkt eller indirekt gör att jag kommer fortsätta ändå. Jag kommer fortsätta vara arg sålänge människor är inbilska och tror på något de har hört/läst på avpixlat eller liknande. Visst tar det energi men jag tror att om jag slutar så kommer jag inte vara jag längre. Då kan jag inte leva med mig själv. Jag tror helt enkelt att viss ilska är bra. Den ilskan som blir av människor som bara ser till sig själva. Det är en drivkraft att fortsätta försöka förändra och det som gör att mänskligheten går framåt istället för bakåt.
Jag tror inte att man ska utestänga de som gör en arg från sitt liv och sina åsikter. En dag säger eller gör man något som får dem att tänka om även om det ofta känns helt hopplöst. Umgås man enbart med likasinnade människor så får man inga andra tankar och åsikter än de man själv redan har och då kommer man ju ingenstans. Vissa, som man verkligen mår dåligt av ska man givetvis inte låta ta sin energi men de där där det ändå finns ett visst hopp, de tror jag är bra att ha i kanske inte sin omedelbara närhet men ändå att man utbyter tankar och åsikter.

Visst får man välja sina strider och ibland orkar jag verkligen inte men att släppa det för alltid, att bara humma med, nej där går min gräns. Att hålla tyst är att hålla med.

Tillägg. När det handlar om riktigt överjävliga människor brukar jag tänka, när hen går härifrån slipper jag henom. Hen får leva med sig själv.

 

[Flixies]

Tack för många bra svar

Nä det är ju som bekant alltid lättare att lära än att leva. Eller hur det nu var

Jag vet inte om du känner igen dig, men jag upplever ofta att jag blir nedlåtande mot folk som jag måste vara väldigt tydlig med - även om inte andra upplever det så (alltid...). Alltså lite som när man ska förklara hur någonting fungerar - man vill inte gärna stämpla personen som inkompetent genom att lägga sig på en alldeles för låg nivå. Lika lite vill man vara morsa som säger till vuxna människor hur de ska uppföra sig. Det är en fin linje många gånger, speciellt när man själv tycker att saker är självklara.

Japp, känner igen det precis! Det känns liksom som att jag får förklara på samma sätt som till små barn, och det känns verkligen nedvärderande mot den vuxna människan jag faktiskt förklarar för. Men jag börjar inse mer och mer att vissa personlighetstyper behöver precis den tydligheten som barn behöver. Kanske tycker de själva inte att jag nedvärderar dem alls.

Först får du fundera på om det är din uppgift/ditt ansvar att säga ifrån. Om det får dig att må så dåligt - behöver du ens ta i det från början?

Ja du, bra tanke! Den ena personen är det min uppgift att säga åt kan man väl säga. Sköter inte hen sig så är det mitt ansvar att ta tag i det. De två andra personerna har jag inget sådant ansvar över, men när de inte sköter sig så går det verkligen ut över mig och andra, och jag vill säga ifrån då. Fast ändå inte, för jag vet hur jobbigt det blir. Pest eller kolera liksom. Men jag ska ställa mig frågan i fortsättningen, behöver jag verkligen ta tag i det? Så kanske jag kan sålla bort några tillfällen då jag faktiskt inte behöver ta tag i det.

Tror du måste få bort fokus från att du borde säga till och "rätta" personen du tycker beter sig illa eller irriterande. En del människor synkar inte, helt enkelt.
Jag hade en på jobbet som jag verkligen såg svart så fort hon öppnade munnen. Hon var riktigt riktigt irriterande och, enligt sig själv, "duktig". Pratade med min coach om problemet och coachen sade "Säg någonting positivt att säga om XXX". Efter lite funderingar kom jag på en sak som XXX var bra på. Fick i uppgift att varje gång jag kände att jag blev irriterad på XXX (dvs varje gång jag träffade henne i korridoren) skulle tänka "jamen hon är ju bra på...".
Det hjälpte faktiskt. Så småningom var hon inte mera en onödig energitjuv och irritationsmoment. Jag gillar henne fortfarande inte, men jag bryr mig liksom inte.

Tyvärr handlar det inte bara om att rätta någon som jag irriterar mig på, utan att säga till när någon beter sig på ett sätt som går ut över mig och andra. Jag får det jobbigt om jag inte säger till - jag får det jobbigt fast på ett annat sätt om jag säger till. Jättebra tips att försöka komma på något positivt om personer man inte gillar, det har jag faktiskt provat tidigare med folk som jag "bara" stör mig på. Men när det handlar om att göra saker som förstör för andra så hjälper det inte att tänka "Jamen, det gör ingenting - hen är ju så bra på..."

Jag pratar med min dotter. Hon är en av få som verkligen kan lugna mig när jag går igång på könandet av barn, människor som verkligen inte fattar, som inte vill fatta utan drar sina fördomar om allt och är oförmögna att tänka om, om feminism eller vad det nu kan vara.

Jag kan bli så oerhört frustrerad på människor ibland att jag bara vill köra huvudet i väggen men då finns hon där, min fantastiska dotter, som känner mig utan och innan, som förstår vad jag pratar om och som kan ta min frustration och utan att jag vet ordet av är jag lugnare. Bara det att få höra; -du gör vad du kan, mer kan du inte göra, är som balsam för själen även om ilskan och frustrationen ändå finns kvar så behöver jag inte just då lägga energi på den. Bara att veta att det finns fler som jag är så skönt!

Jag kan förklara i oändlighet men ibland går saker bara inte in och alla har såklart rätt till sin åsikt men frustrationen, ilskan och knivarna i hjärtat när någon behandlar någon annan illa direkt eller indirekt gör att jag kommer fortsätta ändå. Jag kommer fortsätta vara arg sålänge människor är inbilska och tror på något de har hört/läst på avpixlat eller liknande. Visst tar det energi men jag tror att om jag slutar så kommer jag inte vara jag längre. Då kan jag inte leva med mig själv. Jag tror helt enkelt att viss ilska är bra. Den ilskan som blir av människor som bara ser till sig själva. Det är en drivkraft att fortsätta försöka förändra och det som gör att mänskligheten går framåt istället för bakåt.
Jag tror inte att man ska utestänga de som gör en arg från sitt liv och sina åsikter. En dag säger eller gör man något som får dem att tänka om även om det ofta känns helt hopplöst. Umgås man enbart med likasinnade människor så får man inga andra tankar och åsikter än de man själv redan har och då kommer man ju ingenstans. Vissa, som man verkligen mår dåligt av ska man givetvis inte låta ta sin energi men de där där det ändå finns ett visst hopp, de tror jag är bra att ha i kanske inte sin omedelbara närhet men ändå att man utbyter tankar och åsikter.

Visst får man välja sina strider och ibland orkar jag verkligen inte men att släppa det för alltid, att bara humma med, nej där går min gräns. Att hålla tyst är att hålla med.

Vilken underbar dotter du har. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver att "om jag slutar så kommer jag inte vara jag längre". Jag tror egentligen också att man måste fortsätta att säga till när det handlar om saker som förstör för andra (och en själv), för då har man i alla fall gjort vad man kunnat. Men fy vad det sliter på en att ta allt tjafs och att känna sig så arg. Jag skulle vilja lära mig att kunna stänga av ibland, typ att inte fundera över det på helgen men att ta nya tag på måndag morgon.

Tillägg. När det handlar om riktigt överjävliga människor brukar jag tänka, när hen går härifrån slipper jag henom. Hen får leva med sig själv.

Åh vilket bra tanke-tips! Det ska jag börja tänka. Haha, fy sjutton för att vara hen och leva med sig själv!

 

[tott]

Vilket bra råd! Har någon på jobbet som jag ska pröva det på. (Hoppas bara jag kommer något positivt om hen )

Något kanske du hittar. Annars fick jag också rådet att föreställa mig damen med typ rosa kaninöron på eller nåt annat galet. Det rådet behövde jag inte utöva eftersom det jag skrev om tidigare funkade.

 

[monster1]

Jag sitter här och kokar av ilska. Jag gör det ibland, men vågar aldrig bli arg på personen som orsakar min känsla utan låter istället tankarna och ilskan förstöra hela min kväll, jag kan inte koncentrera mig på något annat hur mycket jag än försöker. Som nu, jag hade verkligen behövt sätta mig och jobba på en grej i ett par timmar men jag får inte gjort något för ilskan bara bubblar upp i mig hur många djupa andetag jag än tar, och hur väl medveten jag än är om att det inte hjälper att sitta här och vara arg på någon som inte ens vet att jag känner så.

Grejen är såhär. Jag får ofta höra i mitt jobb att jag är BRA på att "ta människor". Att jag kan säga till, men ändå på ett vuxet, sakligt och ganska trevligt sätt. Men det finns en viss personlighetstyp som jag inte klarar av att säga till alls. Jag menar inte att jag ska visa att jag är arg på dem, att skrika och gorma hjälper knappast mot något. Men jag klarar inte ens av att säga emot dem eller att stå för mina åsikter inför dem. De kan bryta mot hur många regler som helst och bete sig illa och jag har ändå inget att komma med, känner jag. Det är såna där egocentriska människor som kör sitt eget race. De ser bara sin egen väg framför sig, tar inte hänsyn till någon annan och förstår inte små eller stora hintar som alla andra människor fattar. Med andra ord måste man vara väldigt tydlig mot dem och säga till ordentligt om det är något man inte trivs med. Just nu finns det tre sådana personer i mitt liv, som jag måste träffa flera gånger i veckan, och det är tyvärr inget jag kan ändra på utan att ändra på väldigt mycket annat i mitt liv - som jag inte vill ändra på.

Så, med andra ord väljer jag att fortsätta "dras" med dessa personer. Därför måste jag lära mig att hantera min ilska (inombords) mot dem. Jag är väl konflikträdd eftersom jag inte vågar ställa mig öga mot öga med dem och säga vad det är jag stör mig på och varför de inte kan hålla på med diverse saker som de gör. Men på något vis känns det som att min konflikträdsla är befogad i dessa fall, någon som förstår vad jag menar? Ett fåtal gånger har jag känt "Nu får det vara nog", tagit mig i kragen och verkligen pratat ordentligt med dem om det aktuella problemet. Men de få gångerna jag har varit så modig, så har personerna kommit med svar på tal som nästan har fått mig att börja gråta inför dem. Och jag är inte så jäkla vek i vanliga fall! Sedan har det varit tjafs och jätteobehaglig stämning i flera veckor efteråt. Och när det äntligen har lagt sig så har personen varit tillbaka på ruta ett och gjort om precis det som gjorde mig arg från första början. Så därför drar jag mig verkligen för att säga åt dem, jag vet hur jobbigt det blir och hur det inte leder till någon förbättring.

Är jag ensam om att ha såna här människor omkring mig? Knappast, tänker jag. Hur hanterar alla andra det? Det är ju fler än jag som träffar just de personerna som jag ångar upp mig så över, och visst stör sig andra också på dem, men inte så att de inte kan tänka på något annat på hela kvällen. Hur stänger man av sådant som man ändå inte kan göra något åt för stunden? Jag är jättedålig på det, inte bara gällande egocentriska personer som kört över mig på ett eller annat sätt utan även när det gäller diverse orosmoment i vardagen. Jag är så medveten om att sån skit inte ska få ta min energi och förstöra min kväll, och jag är lika medveten om att det inte hjälper ett dugg att jag sitta hemma och koka av ilska eller krypa ur skinnet av oro. Ändå lyckas jag inte stänga av tankarna, eller att fokusera på något annat. Helt omöjligt. Jag skriver av mig i en anteckningsbok, det hjälper lite men inte så mycket som jag skulle vilja.

Kommentarer på det?

Vad är det som händer om du säger ifrån (på ett sakligt och trevligt sätt)?

 

[mandalaki]

Något kanske du hittar. Annars fick jag också rådet att föreställa mig damen med typ rosa kaninöron på eller nåt annat galet. Det rådet behövde jag inte utöva eftersom det jag skrev om tidigare funkade.

Ska komma ihåg det!