Jag sitter här och kokar av ilska. Jag gör det ibland, men vågar aldrig bli arg på personen som orsakar min känsla utan låter istället tankarna och ilskan förstöra hela min kväll, jag kan inte koncentrera mig på något annat hur mycket jag än försöker. Som nu, jag hade verkligen behövt sätta mig och jobba på en grej i ett par timmar men jag får inte gjort något för ilskan bara bubblar upp i mig hur många djupa andetag jag än tar, och hur väl medveten jag än är om att det inte hjälper att sitta här och vara arg på någon som inte ens vet att jag känner så.
Grejen är såhär. Jag får ofta höra i mitt jobb att jag är BRA på att "ta människor". Att jag kan säga till, men ändå på ett vuxet, sakligt och ganska trevligt sätt. Men det finns en viss personlighetstyp som jag inte klarar av att säga till alls. Jag menar inte att jag ska visa att jag är arg på dem, att skrika och gorma hjälper knappast mot något. Men jag klarar inte ens av att säga emot dem eller att stå för mina åsikter inför dem. De kan bryta mot hur många regler som helst och bete sig illa och jag har ändå inget att komma med, känner jag. Det är såna där egocentriska människor som kör sitt eget race. De ser bara sin egen väg framför sig, tar inte hänsyn till någon annan och förstår inte små eller stora hintar som alla andra människor fattar. Med andra ord måste man vara väldigt tydlig mot dem och säga till ordentligt om det är något man inte trivs med. Just nu finns det tre sådana personer i mitt liv, som jag måste träffa flera gånger i veckan, och det är tyvärr inget jag kan ändra på utan att ändra på väldigt mycket annat i mitt liv - som jag inte vill ändra på.
Så, med andra ord väljer jag att fortsätta "dras" med dessa personer. Därför måste jag lära mig att hantera min ilska (inombords) mot dem. Jag är väl konflikträdd eftersom jag inte vågar ställa mig öga mot öga med dem och säga vad det är jag stör mig på och varför de inte kan hålla på med diverse saker som de gör. Men på något vis känns det som att min konflikträdsla är befogad i dessa fall, någon som förstår vad jag menar? Ett fåtal gånger har jag känt "Nu får det vara nog", tagit mig i kragen och verkligen pratat ordentligt med dem om det aktuella problemet. Men de få gångerna jag har varit så modig, så har personerna kommit med svar på tal som nästan har fått mig att börja gråta inför dem. Och jag är inte så jäkla vek i vanliga fall! Sedan har det varit tjafs och jätteobehaglig stämning i flera veckor efteråt. Och när det äntligen har lagt sig så har personen varit tillbaka på ruta ett och gjort om precis det som gjorde mig arg från första början. Så därför drar jag mig verkligen för att säga åt dem, jag vet hur jobbigt det blir och hur det inte leder till någon förbättring.
Är jag ensam om att ha såna här människor omkring mig? Knappast, tänker jag. Hur hanterar alla andra det? Det är ju fler än jag som träffar just de personerna som jag ångar upp mig så över, och visst stör sig andra också på dem, men inte så att de inte kan tänka på något annat på hela kvällen. Hur stänger man av sådant som man ändå inte kan göra något åt för stunden? Jag är jättedålig på det, inte bara gällande egocentriska personer som kört över mig på ett eller annat sätt utan även när det gäller diverse orosmoment i vardagen. Jag är så medveten om att sån skit inte ska få ta min energi och förstöra min kväll, och jag är lika medveten om att det inte hjälper ett dugg att jag sitta hemma och koka av ilska eller krypa ur skinnet av oro. Ändå lyckas jag inte stänga av tankarna, eller att fokusera på något annat. Helt omöjligt. Jag skriver av mig i en anteckningsbok, det hjälper lite men inte så mycket som jag skulle vilja.
Kommentarer på det?
Han är borta i ett par veckor till så de kan gott få vänta. Vårt universitet beslutade dock att det inte behövdes en utredning och de är väldigt nöjda med hur vi skötte saken så för oss är det egentligen avslutat. 
