Speglar er utsida er insida?

[Nahar]

Senaste veckorna har jag hållit på med ett projekt som kretsar mycket kring identitetsmarkörer, det vill säga olika symboler och signaler vi använder för att visa vilka vi är i samhället. Det kan vara så tydligt som en flagga, men även mindre klarspråkigt, som till exempel frisyr, klädstil, kroppsform, skor, vad vi äter, etc etc. Allt som vi gör eller visar, medvetet eller omedvetet, som formar vilka vi är i andras ögon.

Så, med det i åtanke undrar jag om du tror att människor som ser dig på tåget eller som du möter på jobbet, på gymmet eller andra platser, kanske till och med i ditt hem, får en "sann" bild av vem du är? (Om det ens finns en sann bild!) Tror du att människor som möter dig t.ex. i stallet får en bättre bild av vem du är än någon som träffar dig på en fest? Är du medveten om vilka signaler du vill sända ut om vem du är, eller du kör bara på vad som känns "mest du"? Om du hade sett dig själv på tåget, tror du att du hade "läst av" dig själv korrekt, eller hade du trott att du var på ett visst sätt som du inte egentligen är? Har du förväntningar på andra människor utifrån hur de ser ut eller beter sig offentligt?

Många frågor, ni behöver inte svara på alla. Jag är mest nyfiken på hur (om) folk utanför akademiska sammanhang tänker på de här sakerna

EDIT: Förtydligande: Det handlar inte om huruvida ni tror att andra tycker om er eller inte, utan om ni känner att ni är i kongruens med era symboler, om er utsida "stämmer" med insidan. Det kan ju stämma oavsett vad andra gillar eller ogillar!

 

[SaraXX]

Jag vet att människor inte får en sann bild av vem jag är. Jag vet att de inte vet att jag i princip aldrig köper nya kläder till mig själv, inte är intresserad av sånt egentligen, har det rätt tight med pengar i perioder jämfört med andra på mitt jobb tex (pga ensamstående, inte pga låg lön), har konstant dåligt samvete för att jag inte tränar så mycket som jag vill och mår bra av. Tex.

Och jag är helt ok med att jag ger den illusionen.

 

[TheRedLightning]

Nix, min utsida speglar inte min insida.

 

[Gnist]

Senaste veckorna har jag hållit på med ett projekt som kretsar mycket kring identitetsmarkörer, det vill säga olika symboler och signaler vi använder för att visa vilka vi är i samhället. Det kan vara så tydligt som en flagga, men även mindre klarspråkigt, som till exempel frisyr, klädstil, kroppsform, skor, vad vi äter, etc etc. Allt som vi gör eller visar, medvetet eller omedvetet, som formar vilka vi är i andras ögon.

Så, med det i åtanke undrar jag om du tror att människor som ser dig på tåget eller som du möter på jobbet, på gymmet eller andra platser, kanske till och med i ditt hem, får en "sann" bild av vem du är? (Om det ens finns en sann bild!) Tror du att människor som möter dig t.ex. i stallet får en bättre bild av vem du är än någon som träffar dig på en fest? Är du medveten om vilka signaler du vill sända ut om vem du är, eller du kör bara på vad som känns "mest du"? Om du hade sett dig själv på tåget, tror du att du hade "läst av" dig själv korrekt, eller hade du trott att du var på ett visst sätt som du inte egentligen är? Har du förväntningar på andra människor utifrån hur de ser ut eller beter sig offentligt?

Många frågor, ni behöver inte svara på alla. Jag är mest nyfiken på hur (om) folk utanför akademiska sammanhang tänker på de här sakerna

EDIT: Förtydligande: Det handlar inte om huruvida ni tror att andra tycker om er eller inte, utan om ni känner att ni är i kongruens med era symboler, om er utsida "stämmer" med insidan. Det kan ju stämma oavsett vad andra gillar eller ogillar!

Jag tror att de flesta tror att jag är en mjukare och avståndstagande person än vad jag faktiskt är, baserat på hur jag ser ut, klär mig och beter mig ute bland gemene folk.
Sänder alltså medvetet ut vibbar som säger "håll er borta"

 

[pepp]

Jag har ett resting bitch face och jag gillar inte större grupper av människor så tror folk eventuellt ser mig som otillgänglig och kanske sur?
I själva verket är jag en sprallig glad person!

Ingen aning om vad mina kläder och frisyrer säger om mig, jag tycker jag ser cool ut men folk kanske tycker helt tvärtom

 

[nullo-modo]

Senaste veckorna har jag hållit på med ett projekt som kretsar mycket kring identitetsmarkörer, det vill säga olika symboler och signaler vi använder för att visa vilka vi är i samhället. Det kan vara så tydligt som en flagga, men även mindre klarspråkigt, som till exempel frisyr, klädstil, kroppsform, skor, vad vi äter, etc etc. Allt som vi gör eller visar, medvetet eller omedvetet, som formar vilka vi är i andras ögon.

Så, med det i åtanke undrar jag om du tror att människor som ser dig på tåget eller som du möter på jobbet, på gymmet eller andra platser, kanske till och med i ditt hem, får en "sann" bild av vem du är? (Om det ens finns en sann bild!) Tror du att människor som möter dig t.ex. i stallet får en bättre bild av vem du är än någon som träffar dig på en fest? Är du medveten om vilka signaler du vill sända ut om vem du är, eller du kör bara på vad som känns "mest du"? Om du hade sett dig själv på tåget, tror du att du hade "läst av" dig själv korrekt, eller hade du trott att du var på ett visst sätt som du inte egentligen är? Har du förväntningar på andra människor utifrån hur de ser ut eller beter sig offentligt?

Många frågor, ni behöver inte svara på alla. Jag är mest nyfiken på hur (om) folk utanför akademiska sammanhang tänker på de här sakerna

EDIT: Förtydligande: Det handlar inte om huruvida ni tror att andra tycker om er eller inte, utan om ni känner att ni är i kongruens med era symboler, om er utsida "stämmer" med insidan. Det kan ju stämma oavsett vad andra gillar eller ogillar!

Tänker du som person eller vilken del av samhället jag tillhör?

 

[Nahar]

Tänker du som person eller vilken del av samhället jag tillhör?

Som person. Din egen identitet så som du ser den Sen kanske du anser dig tillhöra en viss del av samhället, oavsett om andra ser det eller inte.

 

[Görel]

Nu för tiden, som medelålders tant jobbandes på en myndighet, tror jag inte det.

När jag var yngre och var punkare eller hade stort våfflat hårt, enorma mängder smink och egendesignade kläder var det definitivt så. Jag har aldrig velat gå i flock och vara som alla andra, och på den tiden syntes det på utsidan vilket det inte alls gör på samma sätt nu för tiden.

 

[Badger]

Senaste veckorna har jag hållit på med ett projekt som kretsar mycket kring identitetsmarkörer, det vill säga olika symboler och signaler vi använder för att visa vilka vi är i samhället. Det kan vara så tydligt som en flagga, men även mindre klarspråkigt, som till exempel frisyr, klädstil, kroppsform, skor, vad vi äter, etc etc. Allt som vi gör eller visar, medvetet eller omedvetet, som formar vilka vi är i andras ögon.

Så, med det i åtanke undrar jag om du tror att människor som ser dig på tåget eller som du möter på jobbet, på gymmet eller andra platser, kanske till och med i ditt hem, får en "sann" bild av vem du är? (Om det ens finns en sann bild!) Tror du att människor som möter dig t.ex. i stallet får en bättre bild av vem du är än någon som träffar dig på en fest? Är du medveten om vilka signaler du vill sända ut om vem du är, eller du kör bara på vad som känns "mest du"? Om du hade sett dig själv på tåget, tror du att du hade "läst av" dig själv korrekt, eller hade du trott att du var på ett visst sätt som du inte egentligen är? Har du förväntningar på andra människor utifrån hur de ser ut eller beter sig offentligt?

Många frågor, ni behöver inte svara på alla. Jag är mest nyfiken på hur (om) folk utanför akademiska sammanhang tänker på de här sakerna

EDIT: Förtydligande: Det handlar inte om huruvida ni tror att andra tycker om er eller inte, utan om ni känner att ni är i kongruens med era symboler, om er utsida "stämmer" med insidan. Det kan ju stämma oavsett vad andra gillar eller ogillar!

För mig personligen stämmer min utsida bra med min insida och jag tycker om att anpassa min utsida efter vad jag gör. (Dvs gillar att ha smutsiga jeans i skogen och kjol och kappa på stan istället för tvärtom.)

Jag har inte den blekaste aning om vad folk på tåget tror (varning möglig boomer till vänster (är inte boomer men allt över 40 åker väl in i kategorin.)

 

[Tuvstarr]

Nej jag tror bilden blir skev på många sätt. Man hade vissa dagar lätt kunnat missta mig för en uteliggare. Jag är skitig efter arbetsdagen, min vinterjacka är 8 år gammal, håret är ostyrligt, osminkad, en del övervikt och jag skulle stiga på bussen i industrikvarteret.

Folk som kommer hem til mig blir lätt förvirrade, eftersom jag bor i ett visserligen inte så jättestort och inte speciellt nytt, men väldigt fint hus där jag satsat på inredningen. Inte dyr eller splitterny, men fin och matchad. Väl omskött trädgård. De flesta hade väl trott att en ensamstående mamma med jobb i industrin bor i nedgången lägenhet.
En gång bjöd jag hem en dejt som förskräckt först frågade om hela huset var mitt, sedan ifall min man var bortrest.

Om min utbildning kommer på tal blir folk också förvirrade, varför jag jobbar med det jag gör och ser ut som jag gör, med universitetsexamen.

Ett flertal har också förundrat sig över min ekonomi. Att en människa som jag kan ha fonder osv och därmed ha råd att t.ex. resa någonstans ibland verkar inte falla någon in.

I de få fall då det kommit på tal vad mina föräldrar gör, eller något om min släkt, då blir förvirringen total. Samma sak men åt andra hållet då jag är i byn där jag växte upp, och folk inte får mitt jobb och mitt utseende att passa ihop med vem jag är släkt med.

Men jag har helt enkelt noll intresse för att se fin ut, är mer eller mindre utmattad så jag orkar inte heller bry mig, och pga diverse märkliga omständigheter bor jag där jag gör med det smala utbud av arbetsplatser som finns här. Mitt umgänge är också enkla jordnära människor så jag har aldrig känt behov av att framhäva varken det ena eller det andra.

Däremot vet jag ju hur man beter sig på finare middagar, kan delta i konversationer om fonder och sommarstugor i skärgården, och kan ju faktiskt sminka mig och se representabel ut, de få gånger jag är i sådana situationer.

Men visst känner jag mig ofta splittrad, över att jag inte riktigt passar in i någon mall för hur man ska vara om man har si eller så bagrund eller ett visst yrke.

 

[nullo-modo]

Som person. Din egen identitet så som du ser den Sen kanske du anser dig tillhöra en viss del av samhället, oavsett om andra ser det eller inte.

För mig är det två olika frågor.

Anser mig tillhöra, körde truck på Volvo till för 7 månader sedan och har nu liknande jobb och har en som det hette då en KY utbildning. Oavsett om jag känner mig som arbetare eller inte spelar ingen roll. Sedan om jag känner mig som en arbetare eller inte är en annan fråga.

Tillhör gruppen som till vardags inte orkar bry mig om vilka singlar jag sänder ut.

 

[karamelldrottningen]

Ja det tror jag men beror nog på vem den andra personen är och hur den tolkar utseende, attityd mm. Men ibland har nog andra tolkat in mig som någon annan person. Som när vi var på studiebesök på en stor anläggning och nya läraren tog det som självklart att jag var en i personalen så jag började bara göra lite som han sa och tänkte väl inte så mycket på det utan man hjälper väl liksom till oavsett om någon ber en om något

 

[Migo]

Folk som ser mig förstår att jag skiter i hur jag ser ut, klär mig praktiskt och bekvämt på bekostnad av typ... allt annat. Har annat att lägga pengar och energi på än kläder och yta.

 

[clusia]

Jag har vid flera tillfällen blivit antagen för att jobba i den butiken som jag vid tillfället besöker. Har varit i skoaffärer och bygghandel framförallt. Så det är väl något jag utstrålar som gör att folk tror att jag jobbar där.

I övrigt sänder jag inte ut något särskilt tror jag. Jag är nog ganska vanlig i mitt område.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har aldrig känt att jag passar in någonstans, och går inte medvetet in för att signalera någon grupptillhörighet utan kör mest på vad jag själv tycker känns bra.

Någon som ser mig som en i mängden lär i alla fall korrekt anta att jag skiter i det yttre utöver att vara hel och ren om jag måste visa mig bland folk. I övrigt så stämmer utsidan inte speciellt bra med insidan, men på sätt och vis är det bra eftersom jag hör till en del marginaliserade grupper och inte vill bli klockad hur som helst.

Jag tror att jag har en del pondus och utstrålar att jag har kontroll över situationen, för det har hänt gång på gång i alla möjliga sammanhang att människor har vänt sig till mig om de är osäkra på något. Ironiskt med tanke på att jag alltid känner mig som den mest felplacerade var jag än är...

 

[Teilani]

Verkar inte som om jag använder rätt signaler för människor blir ofta väldigt överraskade både över vad jag jobbar med och att jag har häst. Undrar vad de tänkte innan de fick veta?

Däremot har jag alltid blivit tagen för flerbarnsmamma, redan innan jag fick mitt första, enda (!) barn som 34. Så tydligen framstår jag som moderlig trots att jag är en jättedålig mamma. Eller så det min lätt utmattade blick och val av bekväma, gamla, kläder framför nytt och snyggt.

 

[Ray]

Verkar inte som om jag använder rätt signaler för människor blir ofta väldigt överraskade både över vad jag jobbar med och att jag har häst. Undrar vad de tänkte innan de fick veta?

Däremot har jag alltid blivit tagen för flerbarnsmamma, redan innan jag fick mitt första, enda (!) barn som 34. Så tydligen framstår jag som moderlig trots att jag är en jättedålig mamma. Eller så det min lätt utmattade blick och val av bekväma, gamla, kläder framför nytt och snyggt.

Läste "utmanande blick" och fattade noll...

 

[Tranan]

Ibland ja, för det mesta nej.

 

[Enya]

Bra frågor!
Jag har faktiskt ingen aning, jag har nog inte funderat på det! Kanske skulle jag behöva fråga någon som känner mig?

 

[Regnbågen]

Nej, det tror jag verkligen inte. På grund av samhällets normer om hur man ska vara och ska se ut så är jag inte för bekväm i att "vara den jag är". Tyvärr är jag bara en feg fasad av vem jag egentligen är.