Spinoff på Jobba hemifrån

[mandalaki]

Du menar att man bara kan medverkar i arbetslivet om man arbetar på en specifik arbetsplats? Det är lite så jag tolkar ditt första inlägg, att man inte "jobbar på riktigt" om man inte åker hemifrån.

Nej, så skrev jag inte. "Har man djur, som många här har, så förstår jag verkligen att det är bekvämt att jobba hemifrån. Men jag tycker nog inte att det ska vara utgångspunkten för ens medverkan i arbetslivet." - det handlar alltså om UTGÅNGSPUNKTEN för ens YRKESVAL. Alltså att man tänker Nu ska jag leta upp ett jobb som jag kan utföra hemifrån.

 

[Sleepy]

man får mer gjort om man inte kan sköta sina åtaganden vad gäller djur osv helt utan att någon har insyn det.

Varför skulle någon ha insyn i ens åtaganden vad gäller djur? På vilket sätt skulle det påverka arbetsprestationen?

 

[pollex]

Vad bör vara utgångspunkten när man väljer yrke, tycker du?

Jag kände spontant att självklart kan väl arbetstiden vara en stor faktor i att välja yrke och ser inte riktigt varför det skulle vara något dåligt?

Jag håller med. Skulle jag prata yrkesval med någon idag skulle jag absolut ta upp aspekter som egentligen inte har med yrkets innehåll som sådant att göra: vilka tider vill du jobba? Med vilken flexibilitet vad gäller tid och plats? Stillasittande eller rörligt? Osv.

 

[mandalaki]

Nja, till viss del håller jag med dig att en del arbetsplatser behöver anpassa sig till vissa tider, men långt ifrån alla. Och långt ifrån alla uppgifter på de arbetsplatserna behövs göras dessa vissa tider heller. Men vi är ofta fast i det där fyrkantiga för att det alltid har varit så, och hur ska man annars kontrollera att folk gör sitt jobb om inte chefen kan hänga över axeln? Lite tillspetsat, förstås, men jag tror det ligger mycket i det. Många uppgifter som idag utförs på kontor under kontorstid skulle (ibland med fördel) kunna göras någon annanstans vid en annan tidpunkt, men vi måste vänja oss vid tanken.

Javisst, det krävs bara att samhället organiseras om

Det där med att chefen hänger över axeln - jag ser det uttrycket så himla ofta! När jag jobbar vid datorn kan jag stundtals ha ett par tre chefer bakom ryggen. Men det beror inte på att de misstror min arbetsvilja, utan på att vi har ett kreativt samarbete.

 

[Sleepy]

jag tycker nog inte att det ska vara utgångspunkten för ens medverkan i arbetslivet." - det handlar alltså om UTGÅNGSPUNKTEN för ens YRKESVAL. Alltså att man tänker Nu ska jag leta upp ett jobb som jag kan utföra hemifrån.

Varför inte?

 

[majola]

Min man har en chef som aktivt uppmanar medarbetarna att jobba hemifrån de dagar det är "Feinstaubalarm". Naturligtvis under förutsättning att de inte har något den dagen som bara kan utföras på kontoret. Det känns mycket rimligt.

 

[kryddelydd]

Javisst, det krävs bara att samhället organiseras om

Det där med att chefen hänger över axeln - jag ser det uttrycket så himla ofta! När jag jobbar vid datorn kan jag stundtals ha ett par tre chefer bakom ryggen. Men det beror inte på att de misstror min arbetsvilja, utan på att vi har ett kreativt samarbete.

Inte svar på detta specifika inlägget, uppenbarligen.
Och en rätt rörig kommentar från min sida...

men jag tänker lite kring "vår" ökande benägenhet att ställa krav.
På det mesta.
Och framförallt på hur andra ska tillgodose våra önskemål.

Jag tror att det här med önskan att jobba hemifrån hänger ihop, attitydsmässigt, med en önskan om att vara centrum i tillvaron.
Eller förväntan, kanske är ett bättre ord.

Vi begär att hemtjänsten ska komma precis klockan 0800 om det är sagt så, för klockan 0830 hade vi tänkt oss något annat. Och vi vill inte vänta.
Vi vill ha "nätläkarbolag" där "besök" kan ske dygnet runt, när det passar oss.
Affärer ska ha jättelånga öppettider så vi kan åka och handla (exempelvis mat) när det passar oss och impulsen kommer.
Vi vill kunna jobba hemifrån, för att jobbet ska anpassas helt efter "mig".

Jag vill inte vara tillgänglig själv en viss tid, men vill att omvärlden ska vara tillgänglig till mig "on demand".

Vissa delar av det fungerar komplikationsfritt: i och med internethandeln kan jag sitta hemma och shoppa böcker på bokrean och garner för att sticka.
Trevligt, praktiskt, bekvämt. Jag behöver inte ta mig till en affär.
Det enda jag behöver göra är att sedan hämta paketet på macken eller lokala konsum, som i mitt fall ligger bekvämt ett par-tre kilometer hemifrån.

Annat - inte lika komplikationsfritt.
Om jag vill ha min bil reparerad så är det lämpligt att den fraktas till verkstaden under verkstadens öppettid. Jag kan ju knappast begära att bilmekanikern är tillgänglig en söndag klockan sju bara för att det passar mig.
Eller att min bankperson är tillgänglig en måndag kl 20 (på vintern när det ändå är mörkt...).
Om min Bankperson ville jobba hemifrån, kanske det är så att vederbörande vill jobba klockan sex på morgonen och sju timmar framåt men jag vill ha kontakt, som sagt, kl 20 på kvällen.

eller, när min luftvärmepump gick sönder.
Självklart ville jag ha ut en tekniker när det passade mig, helst efter att jag kommit hem från mitt jobb.
Men det fungerar ju inte så.

Så jo, jag kan se stora fördelar med att vissa företag/tjänster har bestämda, förutsägbara öppettider.

 

[Fruentimber]

Jag ber om ursäkt om min analys inte är djup nog. Till exempel omfattade den inte kontorslandskap, det har jag inte nämnt överhuvudtaget. Men om jag skulle nämna det så tycker jag att man är illa ute om man tänker kontorslandskap är en anledning till att få jobba hemma.

"Illa ute"? Exakt vad menar du då? Är inte ett kontorslandskap en arbetsplats?

Tillåt mig:

För mig ingår det liksom i vuxenlivet att behöva vara på en arbetsplats, att samarbeta/skava med arbetskamrater osv. Jag betraktar jobba hemifrån som något en viss arbetsgivare kan gå med på under vissa omständigheter, inget som är förknippat med vissa yrken.

Att ingår i arbetslivet:
- Befinna sig på en fysisk arbetsplats
- Skava med kollegor

Om vi då bortser från premissen att arbeta hemifrån, så är det ju fortfarande en mängd arbeten och yrken som ändå inte uppfyller ovan. Det blir i mina ögon en väldigt märklig utgångspunkt för vad som anses vara "deltagande i arbetslivet". Min sambo är egenföretagare. Den ena anställda jobbar i princip alltid på annan plats. Den andra, dvs jag, sköter jobbet hemifrån. Varför skulle det vara tvunget att behöva "skava med kollegor" fysiskt på samma ställe för att uppfylla dina kriterier om vad som anses ingå i vuxenlivet?

Jag får erkänna att trådstarten gör mig ganska provocerad, för den framstår för mig som väldigt ogenomtänkt och snarare fyllt av fördomar, än som någon egentlig analys på varför människor vill arbeta hemifrån. Framför allt ter den sig provocerande då vi lever i en tid där sjukskrivningar pga arbetsplatsmiljön är ett reellt faktum, sjukskrivningar pga att man inte får ihop livspusslet, klimathot på grund av utsläpp, landsbygd som dör ut för att människor flyttar in till städerna. Allt detta kan undvikas genom att låta människor arbeta mer hemifrån. Och så sitter du och funderar på om de som vill jobba hemifrån är "curlade" eller ej. Det blir ganska absurt.

 

[kryddelydd]

" Framför allt ter den sig provocerande då vi lever i en tid där sjukskrivningar pga arbetsplatsmiljön är ett reellt faktum, sjukskrivningar pga att man inte får ihop livspusslet, .

Just den här delen provocerar mig en del.
Att människor blir dåliga pga arbetsmiljön, ja, det är skrämmande. Och bör åtgärdas av arbetsgivaren förstås.
Tyvärr är ju just det problemet störst, faktiskt, för personal inom skola, vård, omsorg. De verksamheter där det knappast går att jobba hemifrån (försök göra det, som hemtjänstpersonal...)

Vad gäller sjukskrivningar pga inte få ihop livspusslet.
Det är helt och hållet individens ansvar. Det borde inte vara ett problem för sjukvården.
Man borde inte kunna vara sjukskriven pga detta utan man borde bli ombedd att se över hur många åtaganden man har. Hur stor arbetstid man har, vilka andra åtaganden i "livspusslet".
Faktiskt.

Men visst en del av dem som "inte får ihop livspusslet" kanske skulle lyckas bättre om de jobbade hemifrån.
En del av dem kanske skulle ägna så mycket tid åt "livspusslet" att de inte skulle jobba värst effektivt. Och det är jag inte säker på att uppdragsgivaren/arbetsgivaren skulle uppskatta så värst.

Arbetsmarknaden är ju fylld av olika förutsättningar, så någon "rättvisa" finns ju inte och är antagligen inte mycket att eftersträva.
Så de som har arbetsuppgifter som lika gärna kan göras hemifrån, får för min del förstås göra det.
Sedan att det antagligen blir krångligare att "portionera ut" arbetsuppgifterna till de olika individerna är en annan fråga.
Har dock sett något exempel på vårdadministratör (medicinsk sekreterare) som skriver "på ackord". Man får betalt för de diktat man skriver, inte tidssatt. Det fungerar. Den som jobbar mer, får mer betalt. Den som vill ha mer betalt kan åta sig fler diktat att skriva. Utmärkt så.

Men - och här undrar jag eftersom jag verkligen inte har någon koll - hur många "kontorsjobb" är så mätbara?

 

[Raderad medlem 120709]

Jag tycker att det vore jättebra om människor som i dag inte är på arbetsmarknaden skulle kunna få anpassningar för att ta sig dit. Men jag är inte säker på att jobba hemifrån är lösningen, och det var inte människor som behöver speciallösningar som jag funderade över.

Lite av min poäng var att i nuläget räknas i stort sett minsta lilla individuella anpassning som "speciallösning" på många arbetsplatser. Vore de istället mer flexibla från början så skulle betydligt färre personer bli hänvisade till daglig verksamhet och liknande för att de behöver lite nytänkande på sin arbetsplats istället för att det ska nötas på i samma gamla hjulspår för att det alltid gjorts så.

Jag förstår inte varför du ser det som ett så stort problem om vissa medvetet söker jobb de kan utföra hemifrån? Det är knappast så att majoriteten gör det pga att de är slöa och inte vill släpa sig till en arbetsplats. Jag tror snarare att de gör det för att de känner att det är vad som passar dem bäst just då, sen är det klart att faktorer i deras personliga liv väger in i det slutgiltiga beslutet, men det gäller nog alla som söker jobb oavsett arbetsplats.

Ännu en anledning till att införa mer flexibilitet i arbetsmarknaden - om folk känner att de har mer att säga till om vad gäller sitt arbete så tror jag att de också kommer att utföra bättre jobb överlag. Att gå till en arbetsplats och behöva krocka med kollegor för sakens skull för att "det hör till vuxenlivet" är en rätt dålig motivation. Folk blir ju sjuka på löpande band pga stress relaterad till arbetsmiljön, ska de då inte få möjligheten att jobba hemifrån om det låter dem utföra sitt jobb korrekt men utan den stress det innebär att vara "på kontoret"?

Den här fyrkantigheten som hänger kvar i mångt och mycket gagnar nog inte så många i slutändan. Möjligtvis arbetsgivarna, men jag vill ju någonstans tro att de också vill ha anställda som är nöjda med situationen. Vägen dit är inte att folk ska behöva tvinga sig till jobbet och slita ont tills de går in i väggen, för man ska göra si och så för att anses vara en riktig vuxen.

 

[Sleepy]

Den här tråden påminner mig om reaktionen hos somliga på en tidigare arbetsplats, då de såg mig komma tio och gå två, eller inte komma alls vissa dar. Så konstigt. Ringde de så svarade jag från solstolen. Detta var tvunget att styras upp.

Min chef gapskrattade åt dem.

 

[Fruentimber]

Just den här delen provocerar mig en del.
Att människor blir dåliga pga arbetsmiljön, ja, det är skrämmande. Och bör åtgärdas av arbetsgivaren förstås.
Tyvärr är ju just det problemet störst, faktiskt, för personal inom skola, vård, omsorg. De verksamheter där det knappast går att jobba hemifrån (försök göra det, som hemtjänstpersonal...)

Vad gäller sjukskrivningar pga inte få ihop livspusslet.
Det är helt och hållet individens ansvar. Det borde inte vara ett problem för sjukvården.
Man borde inte kunna vara sjukskriven pga detta utan man borde bli ombedd att se över hur många åtaganden man har. Hur stor arbetstid man har, vilka andra åtaganden i "livspusslet".
Faktiskt.

Men visst en del av dem som "inte får ihop livspusslet" kanske skulle lyckas bättre om de jobbade hemifrån.
En del av dem kanske skulle ägna så mycket tid åt "livspusslet" att de inte skulle jobba värst effektivt. Och det är jag inte säker på att uppdragsgivaren/arbetsgivaren skulle uppskatta så värst.

Arbetsmarknaden är ju fylld av olika förutsättningar, så någon "rättvisa" finns ju inte och är antagligen inte mycket att eftersträva.
Så de som har arbetsuppgifter som lika gärna kan göras hemifrån, får för min del förstås göra det.
Sedan att det antagligen blir krångligare att "portionera ut" arbetsuppgifterna till de olika individerna är en annan fråga.
Har dock sett något exempel på vårdadministratör (medicinsk sekreterare) som skriver "på ackord". Man får betalt för de diktat man skriver, inte tidssatt. Det fungerar. Den som jobbar mer, får mer betalt. Den som vill ha mer betalt kan åta sig fler diktat att skriva. Utmärkt så.

Men - och här undrar jag eftersom jag verkligen inte har någon koll - hur många "kontorsjobb" är så mätbara?

Men att förskolelärare och dylikt inte kan jobba hemifrån - ska då andra anses vara infantila för att de faktiskt vill det? Ska det vara en anledning till att folk inte ska jobba hemifrån? "Förskolelärare och vårdpersonal kan ju faktiskt inte jobba hemifrån, så då borde inte du heller få göra det". Där är det väl verkligen upp till individen om något, alltså kan jag inte se något som helst problem med att man faktiskt kikar efter under vilka omständigheter det är möjligt att utföra sitt arbete.

Någon som inte jobbar effektivt lär väl få höra det, oavsett om denne befinner sig på en fysisk arbetsplats eller ej, så jag ser verkligen inte vad det har med saken att göra. "Livspusslet" kan faktiskt bestå av saker som individen inte alls kan göra särskilt många val om - när dagis stänger, kollektivtrafik, pendling, etc. Någon diskussion om provision på det arbete man gör är jag inte särskilt intresserad av att föra, så du får hitta någon annan som nappar på det.

 

[Fruentimber]

Den här fyrkantigheten som hänger kvar i mångt och mycket gagnar nog inte så många i slutändan. Möjligtvis arbetsgivarna, men jag vill ju någonstans tro att de också vill ha anställda som är nöjda med situationen. Vägen dit är inte att folk ska behöva tvinga sig till jobbet och slita ont tills de går in i väggen, för man ska göra si och så för att anses vara en riktig vuxen.

Amen.

 

[mandalaki]

Varför skulle någon ha insyn i ens åtaganden vad gäller djur? På vilket sätt skulle det påverka arbetsprestationen?

Nej. Arbetsgivaren får mindre insyn i ens arbete om man jobbar hemma, menar jag givetvis.

 

[mandalaki]

Inte svar på detta specifika inlägget, uppenbarligen.
Och en rätt rörig kommentar från min sida...

men jag tänker lite kring "vår" ökande benägenhet att ställa krav.
På det mesta.
Och framförallt på hur andra ska tillgodose våra önskemål.

Jag tror att det här med önskan att jobba hemifrån hänger ihop, attitydsmässigt, med en önskan om att vara centrum i tillvaron.
Eller förväntan, kanske är ett bättre ord.

Vi begär att hemtjänsten ska komma precis klockan 0800 om det är sagt så, för klockan 0830 hade vi tänkt oss något annat. Och vi vill inte vänta.
Vi vill ha "nätläkarbolag" där "besök" kan ske dygnet runt, när det passar oss.
Affärer ska ha jättelånga öppettider så vi kan åka och handla (exempelvis mat) när det passar oss och impulsen kommer.
Vi vill kunna jobba hemifrån, för att jobbet ska anpassas helt efter "mig".

Jag vill inte vara tillgänglig själv en viss tid, men vill att omvärlden ska vara tillgänglig till mig "on demand".

Vissa delar av det fungerar komplikationsfritt: i och med internethandeln kan jag sitta hemma och shoppa böcker på bokrean och garner för att sticka.
Trevligt, praktiskt, bekvämt. Jag behöver inte ta mig till en affär.
Det enda jag behöver göra är att sedan hämta paketet på macken eller lokala konsum, som i mitt fall ligger bekvämt ett par-tre kilometer hemifrån.

Annat - inte lika komplikationsfritt.
Om jag vill ha min bil reparerad så är det lämpligt att den fraktas till verkstaden under verkstadens öppettid. Jag kan ju knappast begära att bilmekanikern är tillgänglig en söndag klockan sju bara för att det passar mig.
Eller att min bankperson är tillgänglig en måndag kl 20 (på vintern när det ändå är mörkt...).
Om min Bankperson ville jobba hemifrån, kanske det är så att vederbörande vill jobba klockan sex på morgonen och sju timmar framåt men jag vill ha kontakt, som sagt, kl 20 på kvällen.

eller, när min luftvärmepump gick sönder.
Självklart ville jag ha ut en tekniker när det passade mig, helst efter att jag kommit hem från mitt jobb.
Men det fungerar ju inte så.

Så jo, jag kan se stora fördelar med att vissa företag/tjänster har bestämda, förutsägbara öppettider.

Jag reflekterade faktiskt över liknande senast igår. Jag hade varit på återvinningscentralen och var nöjd över att den var öppen en söndag. Och när jag ändå var ute och körde tänkte jag att då kan jag åka och tvätta bilen samtidigt - och blev irriterad när biltvätten visade sig vara stängd på söndagar! Då tänkte jag faktiskt på hur öppettiderna i väldigt många fall blivit längre och längre.

 

[Petruska]

Jag är totalt kluven, eller splittrad i småbitar i den här frågan.

Ofta när frågan om jobb som kan skötas hemifrån här, tolkar jag in - med rätt eller orätt - att det handlar om någon som vill ha ett jobb som märks så lite som möjligt i livet i övrigt. Helst ska det kunna skötas med vänster armbåge, sas. Detta kan jag lätt ondgöra mig lite arbetsmoralistiskt över.

Å andra sidan har jag ju själv varit inspirerad av arbetskritiska tankegångar så länge jag kan minnas. Jag kan lätt argumentera för att det inte är arbetet som bör styra livet eller som är livets mening, och för att ett samhälle som sätter arbetet i den positionen helt enkelt är bristfällig (i det avseendet).

Och jag jobbar mycket hemifrån själv. Jag vet inte om jag är mer eller mindre effektiv då, men jag gillar att jobba hemifrån, sitta och skriva och tänka på min kammare.

Och jag ser nackdelar med att jobba hemifrån. Oftast sämre arbetsställning, social isolering, en massa annat.

Omkring mig har jag ganska många författare, frilansar och liknande, och de jobbar ju hemifrån och dessutom lite närsomhelst på dygnet. Jag gillar det på många vis - men min arbetskritiska ådra borde ju få kramp vid tanken på personer som är till den grad identifierade med sitt arbete som just de grupperna tenderar att vara.

 

[monster1]

Men att förskolelärare och dylikt inte kan jobba hemifrån - ska då andra anses vara infantila för att de faktiskt vill det? Ska det vara en anledning till att folk inte ska jobba hemifrån? "Förskolelärare och vårdpersonal kan ju faktiskt inte jobba hemifrån, så då borde inte du heller få göra det". Där är det väl verkligen upp till individen om något, alltså kan jag inte se något som helst problem med att man faktiskt kikar efter under vilka omständigheter det är möjligt att utföra sitt arbete.

Någon som inte jobbar effektivt lär väl få höra det, oavsett om denne befinner sig på en fysisk arbetsplats eller ej, så jag ser verkligen inte vad det har med saken att göra. "Livspusslet" kan faktiskt bestå av saker som individen inte alls kan göra särskilt många val om - när dagis stänger, kollektivtrafik, pendling, etc. Någon diskussion om provision på det arbete man gör är jag inte särskilt intresserad av att föra, så du får hitta någon annan som nappar på det.

Det går ju bra att vara dagmamma så visst kan man jobba hemifrån som förskollärare .

 

[Fruentimber]

Det går ju bra att vara dagmamma så visst kan man jobba hemifrån som förskollärare .

Ja just ja, det går ju faktiskt! Hade själv dagmamma som liten.

 

[Raderad medlem 120709]

Nej. Arbetsgivaren får mindre insyn i ens arbete om man jobbar hemma, menar jag givetvis.

Sånt kan lösas genom regelbundna uppföljningar, och det torde rimligtvis vara standard på arbeten där anställda får jobba hemifrån. Det är inte som att man behöver chefen, eller annan valfri överordnad, i samma byggnad för att hålla koll på hur och när man gör arbetet, så länge man får det gjort i tid och på rätt sätt. Och behöver man bolla tankar med någon annan för att komma framåt så finns det telefon eller instant messengers för just det ändamålet.

 

[mandalaki]

"Illa ute"? Exakt vad menar du då? Är inte ett kontorslandskap en arbetsplats?

Tillåt mig:



Att ingår i arbetslivet:
- Befinna sig på en fysisk arbetsplats
- Skava med kollegor

Om vi då bortser från premissen att arbeta hemifrån, så är det ju fortfarande en mängd arbeten och yrken som ändå inte uppfyller ovan. Det blir i mina ögon en väldigt märklig utgångspunkt för vad som anses vara "deltagande i arbetslivet". Min sambo är egenföretagare. Den ena anställda jobbar i princip alltid på annan plats. Den andra, dvs jag, sköter jobbet hemifrån. Varför skulle det vara tvunget att behöva "skava med kollegor" fysiskt på samma ställe för att uppfylla dina kriterier om vad som anses ingå i vuxenlivet?

Jag får erkänna att trådstarten gör mig ganska provocerad, för den framstår för mig som väldigt ogenomtänkt och snarare fyllt av fördomar, än som någon egentlig analys på varför människor vill arbeta hemifrån. Framför allt ter den sig provocerande då vi lever i en tid där sjukskrivningar pga arbetsplatsmiljön är ett reellt faktum, sjukskrivningar pga att man inte får ihop livspusslet, klimathot på grund av utsläpp, landsbygd som dör ut för att människor flyttar in till städerna. Allt detta kan undvikas genom att låta människor arbeta mer hemifrån. Och så sitter du och funderar på om de som vill jobba hemifrån är "curlade" eller ej. Det blir ganska absurt.

Du blir provocerad, tycker att mina funderingar är absurda, du tolkar allt jag skriver på hårdast möjliga vis, du halmgubbar t ex med kontorslandskapen - jag har inte nämnt dem men du slänger in dem med "Curlad för att man inte uppskattar kontorslandskap?" och du verkar känna dig påhoppad personligen eftersom du arbetar hemifrån. Jag tror inte att vi kommer så mycket längre.