Bukefalos 28 år!

Svartsjuka..hur sjutton kommer man över den?!

OutOfService

Trådstartare
Jag vet om mitt problem och försöker verkligen att jobba på problemet. Det har blivit bättre, men vissa saker fastnar och jag hakar upp mig på det.

Har i mitt liv blivit både lurad och bedragen ett antal ggr. Min första pojkvän bedrog mig både irl och genom snusk-sms(som jag hittade för att jag inte litade på honom och snokade) och min fd sambo hade en annan vid sidan av i ett halvår som han sedan lämnade mig för och flyttade in hos.
Min fd sambo jobbade massor(var versionen han gav mig, men övertiden han sa till mig tillbringade han hos den andra), under halvåret så misstänkte jag saker och ifrågasatte, men valde hela tiden att lita på honom. Jag älskade ju honom och vi hade varit bästa vänner i 3 år innan vi flyttade ihop.

Det är nästan 2 1/2 år sedan han lämnade mig och dom jag träffat efter har fått lida för att någon annan bedragit mig och gjort att jag inte vågar lita på någon.

Jag vet att jag har 2 val, lita på min pojkvän eller inte och litar jag inte på honom är det mest rättvisa att göra slut.

Vi har det jättebra på alla sätt och vis, ses så mycket som möjligt både på hans barnfria veckor och när han har sitt barn. Han presenterar mig för vänner och familj och jag gör detsamma. Han har verkligen inte gett mig någon anledning att inte lita på honom och jag är övertygad om att jag kan lita på honom. Men ändå är det något där som sätter käppar i hjulet för mina tankar. Vi har bara setts i drygt 3 månader och det är vid denna tidpunkt ungefär som mina senaste relationer tagit slut med orsaken att: "OutOfService du är fantastisk på alla sätt och vis och jag tycker jätte mycket om dig, men jag är inte kär", vilket självklart är en fullkomligt legitim anledning att göra slut. Men jag vet inte om rädslan att det ska ske igen spelar mig ett spratt och jag letar en anledning att fly innan han lämnar mig.
Jag har så svårt att bara vänta och se vad som händer, att inte veta om han gör slut imorgon gör mig galen!
Samtidigt som jag stundvis känner att det här är så rätt, han känner samma som mig och kommer inte lämna mig. Vi är som gjorda för varandra och jsg älskar våran relation, allt med den både det positiva och negativa. Vi kompletterar varandra så himla bra och det känns som att vi skulle kunna flytta ihop imorgon och det skulle funka.

Inser ju att det är jag och mitt huvud som är problemet, men hur sjutton kommer man över att vara så jäkla misstänksam?!
 
Man bestämmer sig för det! Man bestämmer sig för att inte tänka sådan tankar som bara tar energi - totalt onödig energi! Vill han lämna dig så lär du få märka det tids nog. Har du ingen orsak att misstänka nåt, så är det ju dessutom helt onödigt att göra det.

Lycka till!
 
Jag försöker tänka att det inte hjälper att vara svartsjuk. Jag har också blivit bedragen flera gånger, men svartsjuka hindrar ju inte någon från att bedra. Tänker de vara otrogna så är de det ändå. Man kan ju dessvärre istället stöta bort folk om man är för svartsjuk och misstänksam.
 
@tott

Jo jag vet ju att det är det enda rätta, men ibland går det bara inte. Utan då tänker jag bara: "Varför skulle jag kunna lita på honom när jag inte kunnat lita på någon annan. Och varför skulle han vilja leva med mig när ingen annan velat det".
Självklart kan ju inte jag göra något åt om han nu väljer att lämna mig. Tror väl att mitt nedtryckta självförtroende spelar in också.. :/
 
Alla har vi en historia, men vi väljer ganska långt själva hur mycket det negativa från tidigare relationer ska få spela in. Jag vet - det är inte lätt, men det går att kämpa emot de negativa tankarna och det blir lättare och lättare ju mer man tränar.
 
Jag hade kunnat skriva det där inlägget själv. Jag har blivit totallurad innan och tilliten till folk överlag har varit bottenlåg. Jag hade i princip bestämt mig för att jag skulle förbli singel och leva ensam. Jag byggde upp ett liv som jag trivdes med och accepterade, men tillslut så insåg jag att jag saknade någon ändå.
Så jag har gjort som tott skriver, bestämt mig för att lita på folk (både vänner och nu även en pojkvän (heter det pojkvän när man passerat 30-40?))
Det är inte lätt alla gånger, men jag tror att det är enda sättet. De nya personerna i mitt liv ska inte behöva sota för vad andra har gjort, det har de verkligen inte gjort sig förtjänta av. Och låter man svartsjukan ta överhand så färgar det hela ens person och stöter förmodligen också bort de personer som man tycker om.
 
Det finns jättebra behandling att få. Det finns ingen anledning att förstöra sina chanser till ett bra förhållande genom att gå och vara svartsjuk när det går att behandla. En del finns att läsa på nätet, jag tror det kan vara värt några minuter.
 
Det går att välja sina tankar, och det går alltså att välja bort tankar.
När du är där behöver du bara plocka upp det och bli medveten om var de är på väg, och sedan bestämma dig för att "Nej, det här är inte de tankarna jag vill tänka." och sedan lägga undan dem.

Om min förra bil var väldigt duktig på att få punktering så utgår jag inte från att min nya bil och alla andra bilar också är det. Däremot har jag blivit jäkligt bra på att byta däck.
 
Jag vet om mitt problem och försöker verkligen att jobba på problemet. Det har blivit bättre, men vissa saker fastnar och jag hakar upp mig på det.

Har i mitt liv blivit både lurad och bedragen ett antal ggr. Min första pojkvän bedrog mig både irl och genom snusk-sms(som jag hittade för att jag inte litade på honom och snokade) och min fd sambo hade en annan vid sidan av i ett halvår som han sedan lämnade mig för och flyttade in hos.
Min fd sambo jobbade massor(var versionen han gav mig, men övertiden han sa till mig tillbringade han hos den andra), under halvåret så misstänkte jag saker och ifrågasatte, men valde hela tiden att lita på honom. Jag älskade ju honom och vi hade varit bästa vänner i 3 år innan vi flyttade ihop.

Det är nästan 2 1/2 år sedan han lämnade mig och dom jag träffat efter har fått lida för att någon annan bedragit mig och gjort att jag inte vågar lita på någon.

Jag vet att jag har 2 val, lita på min pojkvän eller inte och litar jag inte på honom är det mest rättvisa att göra slut.

Vi har det jättebra på alla sätt och vis, ses så mycket som möjligt både på hans barnfria veckor och när han har sitt barn. Han presenterar mig för vänner och familj och jag gör detsamma. Han har verkligen inte gett mig någon anledning att inte lita på honom och jag är övertygad om att jag kan lita på honom. Men ändå är det något där som sätter käppar i hjulet för mina tankar. Vi har bara setts i drygt 3 månader och det är vid denna tidpunkt ungefär som mina senaste relationer tagit slut med orsaken att: "OutOfService du är fantastisk på alla sätt och vis och jag tycker jätte mycket om dig, men jag är inte kär", vilket självklart är en fullkomligt legitim anledning att göra slut. Men jag vet inte om rädslan att det ska ske igen spelar mig ett spratt och jag letar en anledning att fly innan han lämnar mig.
Jag har så svårt att bara vänta och se vad som händer, att inte veta om han gör slut imorgon gör mig galen!
Samtidigt som jag stundvis känner att det här är så rätt, han känner samma som mig och kommer inte lämna mig. Vi är som gjorda för varandra och jsg älskar våran relation, allt med den både det positiva och negativa. Vi kompletterar varandra så himla bra och det känns som att vi skulle kunna flytta ihop imorgon och det skulle funka.

Inser ju att det är jag och mitt huvud som är problemet, men hur sjutton kommer man över att vara så jäkla misstänksam?!
Sålänge allt känns bra och båda tar initiativ till kontakt så är nog allt bra. :)
Man brukar ju känna på sig när den andre inte är så engagerad och det har du ju gjort tidigare också så då är det nog inga problem nu. Så länge allt känns bra och ni trivs ihop så grubbla inte! Hade det varit dåligt hade du känt det, att du nojjar nu är nog bara gamla spöken.
Tre månader är förresten en berömd gräns, det är ungefär den tiden det tar innan man vet om man tröttnar eller om det blir varaktigt. Så det beror inte på dig att det tagit slut vid tre månader. Nästa sådan gräns som det pratas om är sju år. Vet inte om det finns fler kris-gränser? ;)
Men eftersom du inte märkt någon förändring finns det ingen orsak att tro att han skall tröttna nu bara för att det är tre mån?
 
Sålänge allt känns bra och båda tar initiativ till kontakt så är nog allt bra. :)
Man brukar ju känna på sig när den andre inte är så engagerad och det har du ju gjort tidigare också så då är det nog inga problem nu. Så länge allt känns bra och ni trivs ihop så grubbla inte! Hade det varit dåligt hade du känt det, att du nojjar nu är nog bara gamla spöken.
Tre månader är förresten en berömd gräns, det är ungefär den tiden det tar innan man vet om man tröttnar eller om det blir varaktigt. Så det beror inte på dig att det tagit slut vid tre månader. Nästa sådan gräns som det pratas om är sju år. Vet inte om det finns fler kris-gränser? ;)
Men eftersom du inte märkt någon förändring finns det ingen orsak att tro att han skall tröttna nu bara för att det är tre mån?

Jo men problemet har nog varit att jag fått för mig att han backat lite, vet inte riktigt vad, men nånting fick mig att få samma känsla som innan. Känslan att jag vågade inte fråga vad som var fel för jag var rädd för svaret. Men det kan lika gärna vara mina hjärnspöken som lurar mig och just det där med 3 månadersgränsen hörde jag på radion förra året nångång och det har också etsat sig fast. :p Dom sa då att det vanligaste är att relationerna tar slut efter 2-3 månader.. så snart borde jag väl kunna lugna mig då fram tills 7 årsgränsen ;)

Men nej jag har ingen anledning egentligen att tvivla och som att han läst mina tankar så frågade han nu ikväll om vi ville ha husvagnen eller husbilen till ölandsveckan i sommar. Vi har inte ens diskuterat den alls, men hos honom fanns inget "jag ska åka" utan det var "ska vi ha husvagnen, ska vi boka det". Och det är v 27, så det hade han väl knappast planerat för nu om han inte hade tänkt att det här förhållandet skulle fortgå. Det gjorde mig ganska glad :love:
 
Det går att välja sina tankar, och det går alltså att välja bort tankar.
När du är där behöver du bara plocka upp det och bli medveten om var de är på väg, och sedan bestämma dig för att "Nej, det här är inte de tankarna jag vill tänka." och sedan lägga undan dem.

Om min förra bil var väldigt duktig på att få punktering så utgår jag inte från att min nya bil och alla andra bilar också är det. Däremot har jag blivit jäkligt bra på att byta däck.

Jag vet att du har rätt, men tyvärr har jag inte lyckats få det så enkelt. För det mesta går det bra, men ibland så slår det bara slint i skallen.
 

Liknande trådar

Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
13 025
Senast: Ramona
·
Relationer Hej! Undrar om någon här varit i liknande sits och som kan dela med sig av sina erfarenheter. Jag har träffat min kille snart ett år, i...
3 4 5
Svar
80
· Visningar
5 640
Senast: cewe
·
Relationer Har hamnat i en ny och emotionellt lite svår situation. Undrar ifall det är nån här som varit med om nåt liknande och hur det...
2 3
Svar
43
· Visningar
4 656
Senast: verser
·
L
  • Artikel
Dagbok Nu är allt slut 😭 Och jag kan inte sluta gråta. Jag HAR försökt ALLT jag kan hurmycket somhelst. Men om det inte funkar så funkar det...
5 6 7
Svar
125
· Visningar
8 718
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp