Uppdelning av föräldraledighet - för vems skull?

[Sol]

Knasiga typer! Man rekommenderas ju att introducera mat vid 6 mån så det ät väl utmärkt som du tänker?

Nya rekommendationer är att låta barn från 4 månaders ålder få smaka av mat, om barnet är intresserat.

 

[Jenka]

Man har ju mer än ett års föräldradagar så "mammans halva" kan ju oavsett bli mer än ett halvår.

Jag köper inte argumentet i TS att det är mer rättvist att mamman tar hela/majoriteten än att pappan tar den "roliga" halvan. Även om man ignorerar att varje period har sina för- och nackdelar. Inte första gången jag stöter på resonemanget dock, att föräldraledigheten är mammans som "belöning" för att ha burit barnet.

Jag ammade, kommer förhoppningsvis göra det nästa gång också och kommer ta första delen av föräldraledigheten. Men det hindrar ju inte att sambon är hemma sen??
Ser bara fördelar av att dela, både för barnet, familjen och samhället.

Håller helt med ang sjukskrivning. Har aldrig hört talas om att föräldraledighet föreslås istället för sjukskrivning varken för män eller senare för kvinnan heller. Det tas väl för givet att det är planerat att mamman ska vara hemma först. (Funderade för övrigt över det även när nyheten om en kvinnlig kollegas graviditet direkt följdes upp av prat om vikarie, även om jag knappast kan klandra jobbet i sig).

 

[MiniLi]

Eftersom du frågade efter folks tankar så svarar jag att du har rätt och din kollega har fel och är dum i skallen.

??

 

[Kattennizze]

??

Jag håller alltså med dig, inget annat! Är urless på det där gaggandet om aaaaaamning och att det bara är Mamman som kan vara hemma första tiden.
Min man tog hand om mina tvillingar från dag ett med ersättning och jag pluggade. De blir nog folk av dem med skulle jag tro.

 

[Snurrfian]

Sen AMNINGEN! Att bröstmjölk är bra är ju en sak, men för vems skull blir man upprörd när någon nämner att det finns fler alternativ?

Så bara för att det inte var ett alternativ för dig så klarar du inte ens av att ta det perspektivet i en generell diskussion som inte rör ditt eget barn eller föräldraskap?

I det här fallet pratade vi liksom om fiktiva barn som inte ens är planerade.

Det finns många saker som jag själv inte känner är rätt för mig, men jag klarar ändå av att ta perspektiv när man pratar om andra människor. Känns rätt standard.

Jag tror att du går det lite lätt för dig, nu är mina barn stora men amningen var stort, med första barnen fungerade inte amningen alls, nu har det visserligen blivit bättre på den punkten men det var verkligen inte i alla sammanhang som man kunde ge flaska utan att få sig en föreläsning om amningens fördelar, lagom knäckande när man hade slitit som ett djur och det ändå inte fungerade. Men dottern vägrade samtidigt att ta ersättning från någon annan än mig, maken och en nära kompis som var väldigt närvarande under hennes första år.

Sen kom sonen, jag tänkte ge amningen en chans till men hade ersättning hemma. Då fungerade det utmärkt, så pass att jag till och med kunde pumpa ur, men sonen tvärvägrade att äta ur någon nappflaska, vi hade nog alla varianter hemma som gick att få tag på. Jag åkte hemifrån för att jag inte skulle finnas som alternativ men han bara skrek och tvärvägrade. Visst hade vi härdat ut och låtit honom vara hungrig ett dygn så hade han säkert tagit flaskan tillslut men det kändes verkligen inte humant.

Så jag anser att varje familj och barn måste få reda ut vad som passar dem bäst, med dottern jobbade jag redan när hon var 14 dagar, men då jobbade vi båda. Sonen hann nog bli två månader innan jag började jobba. Men jag hade kontoret hemma och kunde ligga och jobba samtidigt som jag höll på med barnen. Men det är inget jag förespråkar, även om det fungerar.

Oftast diskutera man ur sina egna erfarenheter, det är väldigt svårt att diskutera ur någon annans erfarenheter. Jag kan visserligen se på syrran och hennes familj där maken har varit föräldraledig mer än hälften, men jag vet inte om det har gjort dem mer jämställda. Han har visserligen full koll på barnet, men det är fortfarande syrran som har koll på hemmet. Men jag vet inte hur någon av dem känner innerst inne.

Rent teoretiskt vore det himla käckt om amningen fungerade som den skulle, alla barn accepterade nappflaska och man kunde dela föräldraledigheten rakt av från dag ett, halva dagar, varannan dag eller vad man nu vill. Men i praktiken så är det väldigt sällan såna lösningar fungerar av många olika anledningar, så det ger inte så mycket att diskutera det kan jag tycka.

Det som däremot bör diskuteras är våra attityder mot pappor som är föräldralediga, syrrans make har flera gånger fått frågan om han är gift med en man eftersom han är föräldraledig Det ska vara lika självklart om mamma är föräldraledig som pappan. Det är värt att diskutera att det finns problem med att enbart en part är föräldraledig men vara öppen för att det kan finnas helt rimliga anledningar.
Jag tror att det blir problem när man har bestämt sig för att det jag tänker är rätt och den andra är märklig som reagerar på ett annat sätt, man måste vara öppen för att kunna se saker ur flera synvinklar.

 

[MiniLi]

Jag tror att du går det lite lätt för dig, nu är mina barn stora men amningen var stort, med första barnen fungerade inte amningen alls, nu har det visserligen blivit bättre på den punkten men det var verkligen inte i alla sammanhang som man kunde ge flaska utan att få sig en föreläsning om amningens fördelar, lagom knäckande när man hade slitit som ett djur och det ändå inte fungerade. Men dottern vägrade samtidigt att ta ersättning från någon annan än mig, maken och en nära kompis som var väldigt närvarande under hennes första år.

Sen kom sonen, jag tänkte ge amningen en chans till men hade ersättning hemma. Då fungerade det utmärkt, så pass att jag till och med kunde pumpa ur, men sonen tvärvägrade att äta ur någon nappflaska, vi hade nog alla varianter hemma som gick att få tag på. Jag åkte hemifrån för att jag inte skulle finnas som alternativ men han bara skrek och tvärvägrade. Visst hade vi härdat ut och låtit honom vara hungrig ett dygn så hade han säkert tagit flaskan tillslut men det kändes verkligen inte humant.

Så jag anser att varje familj och barn måste få reda ut vad som passar dem bäst, med dottern jobbade jag redan när hon var 14 dagar, men då jobbade vi båda. Sonen hann nog bli två månader innan jag började jobba. Men jag hade kontoret hemma och kunde ligga och jobba samtidigt som jag höll på med barnen. Men det är inget jag förespråkar, även om det fungerar.

Oftast diskutera man ur sina egna erfarenheter, det är väldigt svårt att diskutera ur någon annans erfarenheter. Jag kan visserligen se på syrran och hennes familj där maken har varit föräldraledig mer än hälften, men jag vet inte om det har gjort dem mer jämställda. Han har visserligen full koll på barnet, men det är fortfarande syrran som har koll på hemmet. Men jag vet inte hur någon av dem känner innerst inne.

Rent teoretiskt vore det himla käckt om amningen fungerade som den skulle, alla barn accepterade nappflaska och man kunde dela föräldraledigheten rakt av från dag ett, halva dagar, varannan dag eller vad man nu vill. Men i praktiken så är det väldigt sällan såna lösningar fungerar av många olika anledningar, så det ger inte så mycket att diskutera det kan jag tycka.

Det som däremot bör diskuteras är våra attityder mot pappor som är föräldralediga, syrrans make har flera gånger fått frågan om han är gift med en man eftersom han är föräldraledig Det ska vara lika självklart om mamma är föräldraledig som pappan. Det är värt att diskutera att det finns problem med att enbart en part är föräldraledig men vara öppen för att det kan finnas helt rimliga anledningar.
Jag tror att det blir problem när man har bestämt sig för att det jag tänker är rätt och den andra är märklig som reagerar på ett annat sätt, man måste vara öppen för att kunna se saker ur flera synvinklar.

Jag tycker också att alla måste hitta det som passar bra i resp familj.

Men jag tycker det är stor skillnad på att säga tex:
"För mig var det väldigt viktigt att amma på heltid och vi valde också att jag som mamma tog första delen av FL"

Eller typ:
"Men tänk på barnets bästa!!!"

Jag har alltså inga åsikter kring hur andra människor väljer att amma eller inte. Jag har åsikter om att det vore bättre för samhället om pappor tog mer FL, men jag lägger mig inte i enskilda familjers val.
Jag har väldigt svårt att förstå hur det kan vara ok att bete sig som tex min kollega gjorde, med att skuldbelägga och nästan bli aggressiv bara för att man nämner (i ett neutralt sammanhang) alternativa val.

Mitt syfte med tråden var alltså inte att diskutera amning som sakfråga..

 

[Fille]

Jag tycker också att alla måste hitta det som passar bra i resp familj.

Men jag tycker det är stor skillnad på att säga tex:
"För mig var det väldigt viktigt att amma på heltid och vi valde också att jag som mamma tog första delen av FL"

Eller typ:
"Men tänk på barnets bästa!!!"

Jag har alltså inga åsikter kring hur andra människor väljer att amma eller inte. Jag har åsikter om att det vore bättre för samhället om pappor tog mer FL, men jag lägger mig inte i enskilda familjers val.
Jag har väldigt svårt att förstå hur det kan vara ok att bete sig som tex min kollega gjorde, med att skuldbelägga och nästan bli aggressiv bara för att man nämner (i ett neutralt sammanhang) alternativa val.

Mitt syfte med tråden var alltså inte att diskutera amning som sakfråga..

Jag tror att amningen dock många gånger blir sakfrågan eftersom det ofta är den som avgör uppdelningen av FL, upplever jag!

 

[TinyWiny]

En diskussion med en kollega har gnagt i mig sedan förra veckan.

Manlig kollega och kvinnlig kollega pratar om avtal kring ekonomi för att balansera upp pension osv efter ojämnt uttag av föräldraledighet.
Jag sitter bredvid och säger till manlig kollega "eller så ser du bara till att ni delar lika på FL". Han håller med, han vill dela lika!

Kvinnlig kollega säger då "men det blir ju orättvist mot kvinnan, då får hon bara ta den tråkiga första tiden och mannen får den roligare tiden när barnet är lite större".

Jag: "Det finns ju iofs inget som säger att man måste dela upp tiden på det sättet".

Kvinnlig kollega blir väldigt provocerad och säger på ett ganska aggressivt sätt "ja, jag tänker ju på BARNET!" Och så ngt som jag inte minns ordagrant men som syftade på att jag som feminist har löjliga ideer och tappar barnperspektivet. Hon syftar på amningen.

Jag blir rätt ställd av att hon blir så upprörd men påpekar att det inte finns något stöd för att just amning är bättre för barnet. Hon blir arg, men inser att jag syftar på att pumpa bröstmjölk. Jag säger att alternativet finns att utforska om man vill. Då suckar hon och går från fikarummet.

Det här har verkligen hängt kvar i mig. Inte bara för att min kollega betedde sig märkligt men också för att det blev så tydligt för mig hur man använder vilka argument som helst bara för att hålla kvar den traditionella uppdelningen.

Jag argumenterade inte egentligen. Sa bara några neutrala meningar som ifrågasatte det som togs för givet. När ett argument föll så kom nästa.

Det är ju en sak att göra sitt eget val, men när ska vi kunna prata om ex föräldraledighet utan att det blir så konstigt?
Och för vems skull gör man just sin egen uppdelning?

Som min vän.
Först var det ju uppenbarligen mammaperspektivet. Stackars mamma om hon bara får den första tiden, därför ska hon vara hemma längre så hon också får lite av den senare roliga delen.

Sen AMNINGEN! Att bröstmjölk är bra är ju en sak, men för vems skull blir man upprörd när någon nämner att det finns fler alternativ?

Och det hela i en diskussion där mannen i fråga ville dela lika, men knappt fick komma till tals.

Lite rörig trådstart kanske. Tankar?

Argument för hur man själv har valt/hur man själv vill göra kommer alltid att finnas och alltid att vara mer eller mindre känsliga. Jag ser inte amningen som ett argument för att vara hemma men det är för att det fungerade för mig att pumpa. Alternativet att avstå amningen som fungerade suveränt bra efter det sedvanliga tjorvet i början fanns däremot inte. Jag såg aldrig amningen som ett hinder utan som ett enkelt och smidigt sätt att ge mitt barn mat. Jag tyckte att det var asjobbigt däremot att fixa med välling efter avslutad amning (tack och lov ville inget av mina barn ha välling någon längre stund, ena en vecka, den andra spottade och fräste och vägrade totalt). Det skulle värmas, blandas, diskas flaskor och fixa och dona istället för att bara servera men det är säkerligen en vanesak. För mig hann det ju aldrig bli det.

Jag har alltid (av någon outgrundlig anledning eftersom inget sådant fanns i min omgivning när jag växte upp) sett det som självklart att båda föräldrarna ska vara lika mycket föräldrar. Jag har aldrig kunnat tänka mig att skaffa barn där den andra föräldern inte tänker sig vara lika delaktig och har liknande tankar som jag om hur vi vill guida våra barn. Många blir enormt provocerade av det och många menar att det är tur(?) att människor är olika. Hur någon kan anse att det är tur att någon skaffar barn ihop med någon men tänker sig att de själva alternativt den andre ska ta hand om barnet övergår min fattningsförmåga. Jag ser det som tragiskt att någon enda kan tänka så.

Jag tror att det som behövs är en förändring på hela grundsynen om det här med barn och den kommer inte i en handvändning. Den kommer vi få jobba länge med. Det ska vara självklart att mamman ska få återhämtningstid efter förlossningen och det ska vara självklart att det inte ska tas på föräldradagarna. Det är ju inte bara själva förlossningen som oftast tar enormt på en utan även den hormonella omställningen är mer eller mindre tuff och att ha burit ett barn ger ofta också diverse skavanker som behöver läka i lugn och ro. Helt enkelt tid för återhämtning. Samma sak med graviditetskomplikationer i slutet av graviditeten, varför ska den ledigheten ta av föräldrapenningsdagarna? Det blir dubbelmoral när man säger att dagarna är barnets men att mamman ska ta ut föräldrapenning i förtid om hon inte kan jobba fram till förlossningen.

Jag tror att det här hör ihop med synen på kvinnan. Kvinnor ser det ibland som sin rätt att få den tiden hemma som något plåster på såren för allt hon utsätts av i samhället och män känner sig ibland osäkra på om de vågar kan och vill klampa in på kvinnans område där de är osäkra på om de ens har att göra. Då nedvärderas istället graviditet (det är ingen sjukdom ) förlossning, hormoner, graviditets och förlossningskomplikationer av samhället, dvs. av patriarket och det blir rundgång igen och igen. Kvinnor antas få barn och de antas vara hemma med dem, ta huvudansvaret för dem och räknas därmed inte riktigt med i samhället. Som sagt, jag tror på att det behövs en förändring i grunden. Inte bara floskler och fina ord utan att kvinnan jämställs med mannen på riktigt. Hade männen fött barn i vårt patriarkala samhälle så hade allt det här sett så enormt annorlunda ut.

 

[kryddelydd]

Ja jag säger inget om att man tänker olika kring sig själv och tex amning. Jag har förståelse för att man väljer amning, och självklart är det upp till var och en.
Men varför bli så upprörd i en generell diskussion? Som min kollega blev?

Hon har barn och vill inte ha fler. Vi pratade inte om hennes val. Det var generellt och jag nämnde att man inte måste amma om det ställer till bekymmer på andra sätt.

Det är vad jag tycker är så märkligt. Som att en generell diskussion skulle bli som ett personligt påhopp?

Dessutom väldigt nedvärderande mot de som väljer att avstå amning. Jag kände mig rätt så dömd, det blev tydligt att min kollega alltså kommer anse att jag gör "fel" om jag skulle välja bort amning med ev framtida barn.

Jag tror att din arbetskamrat kände sig attackerad av dig när du påpekade att amning inte var ett "giltigt skäl" för att mamman är helt föräldraledig i början.

 

[Manji]

Hur mycket tror ni att föräldrarnas uppdelning av småbarnstiden spelar roll för barnet i slutändan?

Jag kommer inte ens ihåg den tiden. Jag antar att det var mamma som var föräldraledig för så var det då, men jag vet faktiskt inte. Det är inget som har påverkar min relation till pappa eller mamma, jag har en god relation med båda.

Har det påverkat min samhällssyn? Kanske, men inte på ett sätt som får mig att känna mig begränsad eller begränsande.

Jag kan som inte släppa det här med att staten anser att en jämnare fördelning av föräldraledigheten är tillför barnet. Jag kan förstå för föräldarnas skull, men när jag ser till mig själv (som barn) har det verkligen inte spelat någon roll.

 

[kryddelydd]

Samtidigt rekommenderar socialstyrelsen sjukskrivning i 1-3 veckor vid okomplicerade ingrepp där blindtarm tas bort. 2 veckor vid laparaskopi och patienten har fysiskt krävande arbete. 3 veckor vid traditionell kirurgi.

Jag har svårt att acceptera att en snittad kvinna som jobbar som städare kan anses arbetsförd direkt. Hennes arbetsförmåga bör ställas mot hennes arbete, inte förmågan att ta hand om barnet. Hon kanske planerade för att vara hemma två dagar och sen jobba? Ska hon inte få bli sjukskriven då när hennes kollega med uttagen blindtarm får bli det?

De första två veckorna är det ju vanligt att båda föräldrar är hemma med barnet.
Om man har planerat att pappan ska vara föräldraledig först, och mamman ska jobba, så jämförs mammans arbetsförmåga med hennes arbete.
Om mamman (vilket ju oftast är fallet) är föräldraledig, jämfört hennes arbetsförmåga med förmågan att ta hand om barnet, eftersom det är hennes arbetuppgifter under föräldraledigheten.

Jag har svårt att tro att man från FK sida skulle neka sjukskrivning till en icke föräldraledig nysnittad mamma.

Ett skäl till att det är svårt att bli sjukskriven under graviditet är att sjukpenning får man om arbetsförmågan är nedsatt pga sjukdom.
Graviditet anses, tack och lov, inte som en sjukdom i Sverige. Därav anses inte heller "normala" graviditetssymtom som sjukdom.

Och förlossning räknas inte heller som en sjukdom, vilket säkert är skälet till att det är svårt att bli sjukskriven efter en "normal" förlossning.

 

[Sol]

Hur mycket tror ni att föräldrarnas uppdelning av småbarnstiden spelar roll för barnet i slutändan?

Jag kommer inte ens ihåg den tiden. Jag antar att det var mamma som var föräldraledig för så var det då, men jag vet faktiskt inte. Det är inget som har påverkar min relation till pappa eller mamma, jag har en god relation med båda.

Har det påverkat min samhällssyn? Kanske, men inte på ett sätt som får mig att känna mig begränsad eller begränsande.

Jag kan som inte släppa det här med att staten anser att en jämnare fördelning av föräldraledigheten är tillför barnet. Jag kan förstå för föräldarnas skull, men när jag ser till mig själv (som barn) har det verkligen inte spelat någon roll.

Det gjordes en studie för några år sedan där man frågade barn vem de pratade med om svåra saker. Pappa kom långt ner på listan. Mamma först och både "min lärare" och ingen kom före pappa.

Jag tror absolut att föräldraledigheten spelar roll. Det är med den man befäster sina roller. Ju längre tid man är hemma med barnet ju mer engagerad blir man i allt som har med barnet att göra. Relationen till barnet påverkas med stor sannolikhet av hur mycket tid du spenderar med barnet och i

 

[Rhinos]

Jag tycker också att alla måste hitta det som passar bra i resp familj.

Men jag tycker det är stor skillnad på att säga tex:
"För mig var det väldigt viktigt att amma på heltid och vi valde också att jag som mamma tog första delen av FL"

Eller typ:
"Men tänk på barnets bästa!!!"

Jag har alltså inga åsikter kring hur andra människor väljer att amma eller inte. Jag har åsikter om att det vore bättre för samhället om pappor tog mer FL, men jag lägger mig inte i enskilda familjers val.
Jag har väldigt svårt att förstå hur det kan vara ok att bete sig som tex min kollega gjorde, med att skuldbelägga och nästan bli aggressiv bara för att man nämner (i ett neutralt sammanhang) alternativa val.

Mitt syfte med tråden var alltså inte att diskutera amning som sakfråga..

När jag tidigare skrev att man inte ska tappa barnperspektivet menade jag snarare ur ett individuellt perspektiv - alltså att man som familj inte glömmer att läsa av barnet, och att man ibland får rucka på sina planer om man märker att det hade varit bättre för barnet. Här vill jag absolut inte göra några generaliseringar om vad som är bäst för barnet, eftersom det ser så fruktansvärt olika ut. Jag skulle ALDRIG säga åt någon att just DETTA är bäst för alla barn. Däremot skulle jag kunna råda någon att inte låsa sig allt för mycket när man planerar hur man vill ha det med sina framtida barn.

Sedan tycker jag @TinyWiny formulerade det så himla bra här:

Jag har alltid (av någon outgrundlig anledning eftersom inget sådant fanns i min omgivning när jag växte upp) sett det som självklart att båda föräldrarna ska vara lika mycket föräldrar. Jag har aldrig kunnat tänka mig att skaffa barn där den andra föräldern inte tänker sig vara lika delaktig och har liknande tankar som jag om hur vi vill guida våra barn.

... och om man planerar att ha det så jämställt som möjligt inför sitt kommande barn tror jag att man har väldigt bra förutsättningar för att få det att fungera. Men jag tycker inte att man ska se det som ett misslyckande om man inte riktigt lyckas hela vägen heller.

Anledningen till att din kollega agerade som hon gjorde är antagligen för att hon tog det personligt. Ibland kan förslag som ges till föräldrar tolkas som att det skulle fungera för gemene man, och om hon inte delade den uppfattningen kände hon sig kanske påhoppad?! Självklart är det inte ok att bli nästintill aggressiv för att man ger, i hennes ögon, kontroversiella förslag.

 

[Ray]

Nu andra rundan känner jag att en viktig grej för jämställdheten är att den förälder som jobbar också lägger om fokus till barnet. Det är lätt att ha attityden att man ska jobba häcken av sig och sedan vara med barnet när man ska vara föräldraledig. Tror man vinner mycket på attityden att båda föräldrarna hela tiden får vardagstid med barnet och ändrar sitt liv så det är en möjlighet.
Ett barn bör förändra båda föräldrars liv!

Sen har jag erfarenhet av ett barn som fick mycket flaska och en som till största delen ammas. Och amningen ÄR en stor fråga. Det är enklare att få pappa att kliva fram när barnet får flaska. När man ammar blir man lätt den magiska tuttmänniskan som alltid har ett övertag när det gäller att trösta och alltid är den som är mer fysiskt låst till barnet.

En liten reflektion är VEM har störst rätt att bestämma i vilken omfattning man är hemma? Kvinnan har alltid rätt till sin kropp vilket gör att hon hela graviditeten bestämmer... När barnet är på utsidan är väl det vanliga att hennes röst väger tungt första tiden. Det känns som att det hade blivit ramaskri om pappan krävt att mamma ska börja jobba och han vara hemma första tiden? I de fall så sker så verkar mamman vara den som bestämt att hon vill jobba?
Väger bådas röst lika tungt?
Kan pappan "tvinga " mamma att börja jobba och försörja familjen?

 

[Madick]

En diskussion med en kollega har gnagt i mig sedan förra veckan.

Manlig kollega och kvinnlig kollega pratar om avtal kring ekonomi för att balansera upp pension osv efter ojämnt uttag av föräldraledighet.
Jag sitter bredvid och säger till manlig kollega "eller så ser du bara till att ni delar lika på FL". Han håller med, han vill dela lika!

Kvinnlig kollega säger då "men det blir ju orättvist mot kvinnan, då får hon bara ta den tråkiga första tiden och mannen får den roligare tiden när barnet är lite större".

Jag: "Det finns ju iofs inget som säger att man måste dela upp tiden på det sättet".

Kvinnlig kollega blir väldigt provocerad och säger på ett ganska aggressivt sätt "ja, jag tänker ju på BARNET!" Och så ngt som jag inte minns ordagrant men som syftade på att jag som feminist har löjliga ideer och tappar barnperspektivet. Hon syftar på amningen.

Jag blir rätt ställd av att hon blir så upprörd men påpekar att det inte finns något stöd för att just amning är bättre för barnet. Hon blir arg, men inser att jag syftar på att pumpa bröstmjölk. Jag säger att alternativet finns att utforska om man vill. Då suckar hon och går från fikarummet.

Det här har verkligen hängt kvar i mig. Inte bara för att min kollega betedde sig märkligt men också för att det blev så tydligt för mig hur man använder vilka argument som helst bara för att hålla kvar den traditionella uppdelningen.

Jag argumenterade inte egentligen. Sa bara några neutrala meningar som ifrågasatte det som togs för givet. När ett argument föll så kom nästa.

Det är ju en sak att göra sitt eget val, men när ska vi kunna prata om ex föräldraledighet utan att det blir så konstigt?
Och för vems skull gör man just sin egen uppdelning?

Som min vän.
Först var det ju uppenbarligen mammaperspektivet. Stackars mamma om hon bara får den första tiden, därför ska hon vara hemma längre så hon också får lite av den senare roliga delen.

Sen AMNINGEN! Att bröstmjölk är bra är ju en sak, men för vems skull blir man upprörd när någon nämner att det finns fler alternativ?

Och det hela i en diskussion där mannen i fråga ville dela lika, men knappt fick komma till tals.

Lite rörig trådstart kanske. Tankar?

Många tänker snävt och har svårt att tänka utanför sina egna uppfattade ramar.

Vi delade FL i fyra, 6 mån var i omgångar (går ju att göra kortare perioder om man inte har ekonomi att göra så). Ammade hela tiden, efter 6 månader börjar ju barnet äta annat så det finns ju ingen anledning att avsluta amningen bara för att man inte ammar hela tiden.

Med de första barnen ville jag gärna vara hemma hela tiden. Helt själviskt och det är lätt att "skylla" på amningen. Klart bättre relation mellan mig och pappan där FL delades. Klart bättre relation mellan pappa och barn där pappan tog mer och tidig FL. Win-win anser jag. Men mitt gamla jag, det unga jag, kunde inte tänka så.

 

[Manji]

Det gjordes en studie för några år sedan där man frågade barn vem de pratade med om svåra saker. Pappa kom långt ner på listan. Mamma först och både "min lärare" och ingen kom före pappa.

Jag tror absolut att föräldraledigheten spelar roll. Det är med den man befäster sina roller. Ju längre tid man är hemma med barnet ju mer engagerad blir man i allt som har med barnet att göra. Relationen till barnet påverkas med stor sannolikhet av hur mycket tid du spenderar med barnet och i

Ja det var ju bara tragiskt ... Du råkar inte veta vilken/vilka årskullar med barn det handlade om i studien?

 

[Manji]

De första två veckorna är det ju vanligt att båda föräldrar är hemma med barnet.
Om man har planerat att pappan ska vara föräldraledig först, och mamman ska jobba, så jämförs mammans arbetsförmåga med hennes arbete.
Om mamman (vilket ju oftast är fallet) är föräldraledig, jämfört hennes arbetsförmåga med förmågan att ta hand om barnet, eftersom det är hennes arbetuppgifter under föräldraledigheten.

Jag har svårt att tro att man från FK sida skulle neka sjukskrivning till en icke föräldraledig nysnittad mamma.

Ett skäl till att det är svårt att bli sjukskriven under graviditet är att sjukpenning får man om arbetsförmågan är nedsatt pga sjukdom.
Graviditet anses, tack och lov, inte som en sjukdom i Sverige. Därav anses inte heller "normala" graviditetssymtom som sjukdom.

Och förlossning räknas inte heller som en sjukdom, vilket säkert är skälet till att det är svårt att bli sjukskriven efter en "normal" förlossning.

Intressant att höra! Då kan jag tycka att det är helt i sin ordning att nyförlösta kvinnor (som planerat föräldraledighet) bedöms klara sig utan sjukskrivning, under förutsättning att hon kan ta hand om barnet såklart.

Jag hade fått för mig att det gällde oavsett om kvinnan planerat att jobba eller att vara föräldraledig. Dvs hade hon planerat jobb men inte fixar det pga förlossningsrelaterade anledningar så hänvisas hon till att istället ta föräldraledigt.

 

[Pontevecchio]

Hur mycket tror ni att föräldrarnas uppdelning av småbarnstiden spelar roll för barnet i slutändan?

Jag kommer inte ens ihåg den tiden. Jag antar att det var mamma som var föräldraledig för så var det då, men jag vet faktiskt inte. Det är inget som har påverkar min relation till pappa eller mamma, jag har en god relation med båda.

Har det påverkat min samhällssyn? Kanske, men inte på ett sätt som får mig att känna mig begränsad eller begränsande.

Jag kan som inte släppa det här med att staten anser att en jämnare fördelning av föräldraledigheten är tillför barnet. Jag kan förstå för föräldarnas skull, men när jag ser till mig själv (som barn) har det verkligen inte spelat någon roll.

Den föräldralediga mamman kommer ta ut mer VAB och FL under barnets uppväxt. Hon blir gärna familjens projektledare och den som har koll på bvc, tandläkare, skolkort, gympakläder, matlåda, fan och hans moster och det är mamman som försakas i lön, kommande pension osv. Det är också hon som bränner ut sig.

Hennes barn får ett socialt arv omedvetet så när de sen får barn, då fortsätter de den sneda fördelningen.

 

[Pontevecchio]

Väldigt få tar ut 7 dgr/veckan. I familjer där mamman är hemma all FL är det inte ovanligt att hon är hemma 1,5-2 år.

Så varför inte ta 10+10 mån var tex? Så slipper mamman ta första "tråkiga" tiden om det är där skon klämmer?

Jag tyckte första 7 mån var great, sen ville jag inte vara hemma en dag till.

 

[Sol]

Ja det var ju bara tragiskt ... Du råkar inte veta vilken/vilka årskullar med barn det handlade om i studien?

Inte exakt med det var barn födda på 2000-talet.