Vad är viktigt i ert föräldraskap?

[Petruska]

Jag tänker nog lite så som din kompis, även om jag inte alls ser det i termer av "god uppfostran". Det blir särskilt tydligt i vissa fall, tex har jag en överklasskollega som har en social säkerhet som jag inte känner igen från de med min bakgrund och som hen uppenbarligen fått med sig hemifrån.

Men jag värjer mig väldigt mot idéer om att vissa barn (och vuxna) har vett att uppföra sig. Problemet med att se det så är ju att det blir cyklopiskt, man har en enda sorts blick och en viss förväntan och tror att den är allmängiltig, att alla ska vara stöpta i samma mall och dömas efter samma måttstock på "hur man beter sig". Det är säkert många som inte tycker att jag kan uppföra mig som folk (ffa inte som kvinna) medan de som går i mina skor begriper fullständigt vilka val och prioriteringar jag måste göra för att kunna uppföra mig på ett sätt som blir relevant utifrån mig och mitt liv.

Vissa sorters klassrelaterade egenskaper/beteenden/vanor verkar man ju ta med sig från sin bakgrund på ett väldigt tydligt sätt. Jag förstår vad du kan tänkas mena med överklassbakgrund, och den där säkerheten, till exempel. Men även om du - som jag - inte tänker på det som "god uppfostran", tänker du på det som "bra föräldraskap"? Eller mer som att barn i Frankrike växer upp med att prata franska och våra barn (antar jag) växer upp med att prata svenska? Dvs, det är olika, bara, och säger inget om "kvaliteten" i våra föräldraskap.

 

[mino]

Vissa sorters klassrelaterade egenskaper/beteenden/vanor verkar man ju ta med sig från sin bakgrund på ett väldigt tydligt sätt. Jag förstår vad du kan tänkas mena med överklassbakgrund, och den där säkerheten, till exempel. Men även om du - som jag - inte tänker på det som "god uppfostran", tänker du på det som "bra föräldraskap"? Eller mer som att barn i Frankrike växer upp med att prata franska och våra barn (antar jag) växer upp med att prata svenska? Dvs, det är olika, bara, och säger inget om "kvaliteten" i våra föräldraskap.

Det enda fallet där jag tänker att det handlar om 'gott föräldraskap' är nog kring trygghet. Jag skulle nog utgå från att en otrygg människa inte har haft jättebra föräldrar, och tvärtom. Men det stämmer förstås inte alltid.

Har en annan kollega som är lik mig till personligheten och jag har tänkt om oss två att den största skillnaden är att hen har haft väldigt bra föräldrar och jag inte har haft det. Vad nu bra föräldrar innebär. Stabila? Positiva? Kärleksfulla? God självkänsla? Någorlunda nöjda med sig själva och sina liv? Men jag inser samtidigt att det är väldigt svårt att veta vad som är hönan och ägget, likaså går det ju förstås att utveckla sidor som inte alls uppmuntrades i uppväxten i efterhand, om man har potentialen. Så kanske är det bara en dålig ursäkt på nåt sätt...

 

[Björk]

Jag säger inte att just dina barn inte har formats av arv och miljö, jag tror absolut att föräldrar i normalfallet har stor inverkan på sina barn för det ser jag ju på mina egna nu vuxna barn men jag är oändligt glad att jag inte lät mig formas av mina föräldrar vilket mina syskon gjorde. Jag fasar för att vara det minsta lik dem och föra vidare traditionen av svek, lögner, otrygghet och kärlekslöshet. Så det kan också vara så att om man har väldigt dåliga förebilder i föräldrarna som barn så hittar man andra förebilder att ta efter. Ur böcker, filmer, andras familjevardag osv. Det var iallafall så jag gjorde. Jag hittade förebilder lite varstans som berättade för mig hur en familjekonstellation kunde se ut. Det behöver inte vara bråk, skräck och elände i alla hem utan ett hem kan vara kärleksfullt och tryggt också och man kan ha meningsskiljaktigheter utan att det blir bråk. Det blev en nyhet för mig när jag började se omvärlden som liten.

Jag tänker ofta på min mor när jag läser inlägg av dig. Jag tror inte (utifrån vad jag läst du skrivit förut) att hon hade lika extrema upplevelser som dig. Men ni verkar ha valt att gå samma väg. Hon hade en extremt dålig förebild i sina föräldrar vad gäller föräldraskapet. Hon insåg tidigt att hon inte ville bli/göra som dem. Det var väl också en slags "påverkan" i och för sig. Hon såg mönster hon INTE ville upprepa. När hon fick egna barn och var i situationer som hon inte riktigt visste hur hon skulle lösa tänkte hon på hur hennes föräldrar skulle gjort/agerat och gjorde "tvärtom".

Det löste en hel del. Hon lyckades bli en bra förälder, en god förebild för mig. Som vuxen kan jag se att hon (och min far, men mest mamma) har varit och är en kärleksfull, rolig, uppmuntrande förälder. Hon gav oss respekt och tillit och det var något som fanns inom hela familjen; en respekt för varandra för att man är människor som lever tillsammans (inte för att en är förälder och en är barn). Jag tror att hon har en stor del i min goda självkänsla; att jag verkligen för det allra mesta känner att jag duger som jag är. Och jag känner (även som 45åring) att våra föräldrar verkligen älskar oss villkorslöst. Detta helt utan att hon utplånat sig själv (för hon är ingen "bullmamma" - det ska gudarna veta).

Mitt mål är att försöka i det mesta möjliga vara en så god förälder som hon varit.

 

[Björk]

Jag tror så här:
Många (obs många, inte alla!) familjer med mer eller mindre dysfunktionella föräldrar får också dysfunktionella barn, kanske för att barnen inte har tillräckligt många, tillräckligt bra förebilder.
Och tvärt om, de flesta barn som växer upp i trygga hem blir också trygga själva.
Sen finns det alltid undantag! Det finns maskrosbarn, som överlever vanvård, misshandel och övergrepp och ändå blir fullt funktionella vuxna. Och det finns barn från de allra tryggaste hem som ändå blir huliganer och dysfunktionella på olika sätt.

Det tror jag med. Tyvärr är ju det vanligast att följa samma mönster som man själv vuxit upp med.

Jag tror att det är både HUR illa det var, hur ens egen personlighet är, hur livet i övrigt slumpar sig (lyckas man få en bra partner eller inte t ex).

Min mor är delvis ett "maskrosbarn", men å andra sidan var det inte någon misshandel av barnen (det var huvudsakligen föräldrabråk; där båda slogs och skrek åt varandra och omogenhet hos föräldrarna som var problemet). Min mor brukar säga att hon dels "förlät" sina föräldrar deras otillräcklighet som ung vuxen; att hon insåg att de helt enkelt inte kunde bättre.

Det var också så att hennes mor var väldigt kärleksfull mot SMÅ barn (det såg hon själv när hennes yngsta syskon växte upp); upp till 2-3 år var hon en oerhört bra förälder till sina barn. Hon var en ovanligt engagerad mamma (på den tiden) som istället för att diska och städa hela dagarna faktiskt var ute i sandlådan med barnen. Dessutom hade min mamma en bra relation till sin pappa som större barn/ungdom; han gav dem inspiration på många sätt; diskuterade med dem, ville prata filosofi, litteratur mm. Hon fick också ofta följa med honom på sommaräventyr och han var (på den tiden) en ovanligt frisinnad man på många sätt. Det var nog mest att hennes föräldrar inte alls var kompatibla med varandra. Var och en hade nog separat varit mycket bättre föräldrar än de var tillsammans. Men på den tiden "skildes man inte"