Vad fan gör man?

[TinyWiny]

Tack, men en skrämmande tanke slår mig i bitterträsket. Tänk om det var jag som dog den där dagen? Tänk om jag inte hittar mig själv igen?

Visst kommer du att hitta dig själv igen. Den kvinnan jag träffade gick verkligen inte av för hackor och jag tror att den människan jag såg, det är du.

 

[Kiwifrukt]

Jag läste dina förra trådar, visserligen mest i det tysta, och jag beundrar verkligen dig för hur du har stått upp för dig själv och dina barn. Och precis som alla de andra redan har sagt, det är klart att du måste få sörja. Det kanske inte handlar om just den här mannen egentligen, men samtidigt har du två barn med honom och han har varit en stor del av ditt liv, när en stor del av livet visar sig inte vara den man tror, så är det klart det känns. Utöver det har du förlorat din dröm med gården och hästarna och allting, det är också en stor förlust. Tidigare kanske du var så uppe i allt det praktiska kring flytt och låna ut hästar, men nu kanske det börjar komma ikapp. Tillåt dig själv att vara ledsen, älta gärna här om du känner att det hjälper eller prata med någon som du litar på IRL. Det kommer kännas bättre, även om det inte känns så nu. Styrkekramar!

 

[Lovisaleonora]

Tyvärr är det ju också så att de där jobbiga felsatsningarna i livet gör att man måste bryta ihop och komma igen. Och komma igen i det fallet betydde för mig att plocka ihop de sorgliga resterna av det som var jag, och bygga upp en ny, förbättrad version. Inte gjort i ett nafs, och inte med lätthet. Ett livslångt projekt, faktiskt. Som pågår varje dag, med en massa val som definierar vem jag är och vem jag vill vara.

Du kommer att klara det fint, men det är inte helt lätt att både hitta vägen att börja gå, och ha ork att börja traska. Och det är helt OK, för det finns inga andra alternativ än att acceptera det livet serverar oss. Det finns vissa förutsättningar vi kan ändra, detaljer vi kan påverka. Men i det stora hela handlar det för mig om att accpetera och hantera.

 

[nyttnick]

Är du en opålitlig person som inte är kapabel att välja en bra partner och pappa, som inte kan göra kloka livsval, som hädanefter går med en stämpel i pannan "Be aware, not to be trusted"?

Eller är du som oss andra; en som fattar så bra beslut det går i stunden, med den livserfarenhet och kunskap du har tillgänglig? Som lär hela tiden, får din slev av smällarna, ramlar, reser dig och går vidare?

I förrgår kände jag mig som i ditt första stycke, men självklart är ditt andra närmare sanningen. Jag försöker så gott jag kan.

 

[nyttnick]

Visst kommer du att hitta dig själv igen. Den kvinnan jag träffade gick verkligen inte av för hackor och jag tror att den människan jag såg, det är du.

Det är helt otroligt hur du alltid finns där med varma och kloka ord. Tack för att du tog dig tiden att skriva ett så långt svar.

Idag har nog den värsta stormen bedarrat för den här gången. Kvällen igår var rätt rutten, men jag tror att dagen blir bättre. Trist nog kraschade alla mina helgplaner, men jag gjorde nya och ska åka och hälsa på min ena uppfödning vid lunch. Hoppas bara att jag inte bryter ihop, fast det gått 8 månader sen hon åkte. Ägarna blev jätteglada i alla fall, så det känns ju bra. Djupt andetag och en dusch, sen kanske jag är redo att möta världen igen.

 

[nyttnick]

Tyvärr är det ju också så att de där jobbiga felsatsningarna i livet gör att man måste bryta ihop och komma igen. Och komma igen i det fallet betydde för mig att plocka ihop de sorgliga resterna av det som var jag, och bygga upp en ny, förbättrad version. Inte gjort i ett nafs, och inte med lätthet. Ett livslångt projekt, faktiskt. Som pågår varje dag, med en massa val som definierar vem jag är och vem jag vill vara.

Du kommer att klara det fint, men det är inte helt lätt att både hitta vägen att börja gå, och ha ork att börja traska. Och det är helt OK, för det finns inga andra alternativ än att acceptera det livet serverar oss. Det finns vissa förutsättningar vi kan ändra, detaljer vi kan påverka. Men i det stora hela handlar det för mig om att accpetera och hantera.

Ah, ett byggprojekt. Så är det ju faktiskt och självklart ska version resten-av-livet bli bättre än den tidigare, men som med alla byggprojekt så finns det alltid en omgivning som har åsikter om hur man bör göra och som kommer med pekpinnar. De gångerna vill jag bara avskärma mig helt och få bygga ifred.

Det trista i promenaden är ju när man stått på toppen och insupit utsikten och sen känner glädjen i att ha nedförsbacken framför sig, så dyker en ny ännu högre topp upp framför en. Eller så går man i cirklar, till återvändsgränder eller bara baklänges.

Det känns som sagt lugnare idag igen och jag hoppas att det håller sig ett tag nu.

 

[Sleepy]

Jag försöker så gott jag kan.

Eller hur? Och det måste ju räcka. Vi föds ju inte med en karta och bruksanvisning till livet i handen, utan får hitta vägen när vi går.

 

[Sleepy]

finns det alltid en omgivning som har åsikter om hur man bör göra och som kommer med pekpinnar.

Ge dem fingret.

så dyker en ny ännu högre topp upp framför en. Eller så går man i cirklar, till återvändsgränder eller bara baklänges.

Livet är en berg-och-dalbana.

 

[Lovisaleonora]

Det är alltid lätt att råda andra. Det kommer alltid att finnas människor som tycker de ska tala om för dig vad du ska göra. Gör dig av med dem. De stjäl din dyrbara energi.

Jag försöker se det som att "nu har jag njutit av utsikten på den här toppen, nu tar jag nästa klättring, för utsikten kommer vara ännu bättre där - eller i alla fall annorlunda". Jag vet ju att det inte är kul medan man klättrar som en dåre, och ibland får man stanna och slå läger på vägen. Men det är inte målet, det är vägen dit som är trixet. Njut av den, se till att njuta av den när tillfälle ges.

Utsiktsplatsen är ofta ett antiklimax, för det motsvarar sällan våra högt ställda förväntningar. Bättre att hitta sätt att njuta av vägen dit.