Bukefalos 28 år!

Vänta med att äta upp? Bukelena

Jag förstår inte trådstartens problem.

Var de otrevliga mot din dotter? Tvingade de henne att äta upp? Satt de och pekade och kommenterade att hon inte ätit upp än? Gick de från bordet och lämnade henne ensam?

Eller satt de kvar och pratade men utan mat på tallriken?

Om man inte orkar äta upp så är det ju så. Det är ju bara att säga att maten var väkdigt god men att man är mätt. Vad är problemet?
 
Jag förstår inte trådstartens problem.

Var de otrevliga mot din dotter? Tvingade de henne att äta upp? Satt de och pekade och kommenterade att hon inte ätit upp än? Gick de från bordet och lämnade henne ensam?

Eller satt de kvar och pratade men utan mat på tallriken?

Om man inte orkar äta upp så är det ju så. Det är ju bara att säga att maten var väkdigt god men att man är mätt. Vad är problemet?

Problemet är givetvis att tjejen upplevde det som jobbigt.
 
Själv anser jag att gemensamma måltider tjänar två syften: att ha trevligt och framförallt att göra det trevligt för människor man tycker om. Att lämna någon att äta ensam måste anses som ohyfsat och ett brott mot själva tanken på en gemensam måltid (det låter som förr i tiden när måltiden hade som syfte att uppfostra barn och folk kunde sitta där i skolbespisningen tills tallriken var tom - men inte ens då och i de kretsarna ansågs det som ett korrekt sätt mot en vuxen. Även om en vuxen som lämnade mat ansågs ohyfsad, skulle brist på hyfs inte mötas med samma mynt).

Jag bjuder ingen på mat som jag inte kan tänka mig att konversera med medans hen äter upp. Jag bjuder inte heller någon som jag skulle vara intresserad av att tvinga i mat. (Kanske är det därför jag bjuder så få :cautious:)
 
Själv anser jag att gemensamma måltider tjänar två syften: att ha trevligt och framförallt att göra det trevligt för människor man tycker om. Att lämna någon att äta ensam måste anses som ohyfsat och ett brott mot själva tanken på en gemensam måltid (det låter som förr i tiden när måltiden hade som syfte att uppfostra barn och folk kunde sitta där i skolbespisningen tills tallriken var tom - men inte ens då och i de kretsarna ansågs det som ett korrekt sätt mot en vuxen. Även om en vuxen som lämnade mat ansågs ohyfsad, skulle brist på hyfs inte mötas med samma mynt).

Jag bjuder ingen på mat som jag inte kan tänka mig att konversera med medans hen äter upp. Jag bjuder inte heller någon som jag skulle vara intresserad av att tvinga i mat. (Kanske är det därför jag bjuder så få :cautious:)

Men har man verkligen lämnat någon att äta ensam om alla som ätit upp sitter kvar och pratar och umgås?

Lämna någon att äta ensam betyder för mig att alla andra har lämnat bordet.
 
Varför det? Så länge de inte går iväg, så hade jag nog inte ens tänkt på det. Givetvis väntar man med att duka av etc tills alla är klara med måltiden, men att värden/värdinnan ska se till att ha mat kvar på sin tallrik tills alla gäster ätit upp var nytt för mig.
Varför det??? Vilken sällsynt okänslig fråga. Tänk till en gång till.
 
Jag förstår inte trådstartens problem.

Var de otrevliga mot din dotter? Tvingade de henne att äta upp? Satt de och pekade och kommenterade att hon inte ätit upp än? Gick de från bordet och lämnade henne ensam?

Eller satt de kvar och pratade men utan mat på tallriken?

Om man inte orkar äta upp så är det ju så. Det är ju bara att säga att maten var väkdigt god men att man är mätt. Vad är problemet?
Problemet? Vi är alla olika och om den 17-åriga tjejen tyckte att situationen var jobbig så ÄR det så. Om du är en tuffing som inte bryr dig så ÄR det så. Inse att alla är olika känsliga och att det är jätteOK att vara känslig och att känna att situationer är jobbiga.
 
Min dotter var på födelsedagsmiddag hemma hos pojkvännens familj. Hon äter ganska sakta och är liten i maten. Alla andra åt upp maten snabbare än henne och så fick hon kämpa vidare med en alldeles för stor portion.
Jag har lärt mig att man som värd/värdinna aldrig lämnar gästen att äta ensam utan man ser till att ha mat kvar på tallriken så att gästen inte hamnar i dotterns sits. Plus att man inte måste äta upp om man serverats maten och inte tagit själv.
Vad säjer folket?

Jag har alltid ätit långsamt. I skolan var jag oftast sist (och alla andra gick) och det är en av orsakerna till varför jag slutade äta mat i skolan. Jag tyckte det var jättejobbigt att sitta kvar själv. Hade det bara suttit kvar någon med mig så hade det inte varit jobbigt. Jag har aldrig ens tänkt tanken på att någon annan bör ha mat kvar på sin tallrik för att vänta på mig.

Äta upp behöver en inte göra oavsett om det är en själv som tagit eller om en blivit serverad. Dock blev jag tvingad flera gånger till att äta upp, i låg/mellanstadiet, även fast det inte var jag som la upp maten.

Det där med att inte ha armbågarna på bordet har jag aldrig någonsin fattat. Varför får en inte ha det? Jag har nog aldrig varit på middag någonstans där folk haft den regeln. Jisses så strikt många verkar ha det. Och ja, jag tycker det känns väldigt strikt.
 
Jag har alltid ätit långsamt. I skolan var jag oftast sist (och alla andra gick) och det är en av orsakerna till varför jag slutade äta mat i skolan. Jag tyckte det var jättejobbigt att sitta kvar själv. Hade det bara suttit kvar någon med mig så hade det inte varit jobbigt. Jag har aldrig ens tänkt tanken på att någon annan bör ha mat kvar på sin tallrik för att vänta på mig.

Äta upp behöver en inte göra oavsett om det är en själv som tagit eller om en blivit serverad. Dock blev jag tvingad flera gånger till att äta upp, i låg/mellanstadiet, även fast det inte var jag som la upp maten.

Det där med att inte ha armbågarna på bordet har jag aldrig någonsin fattat. Varför får en inte ha det? Jag har nog aldrig varit på middag någonstans där folk haft den regeln. Jisses så strikt många verkar ha det. Och ja, jag tycker det känns väldigt strikt.

När jag började i skolan fick skolbussen (en som körde hem oss små efter lunch då vi bodde utanför byn) alltid vänta på mig. En lärare var väl kvar i matsalen och sedan fick jag springa över fotbollsplanen där alla väntade på att få åka hem. Det var dock inte traumatiskt då vad jag minns.
 
De satt kvar men hon kände sig obekväm av att vara ensam kvar med mat.
Det är en del av livet, att börja äta med andra familjer/bekantskaper och ta del av deras middagskulturer. Jag kommer ihåg känslan själv av att känna mug obeväm, men att det gick över.
Vi har haft barnens kompisar på middag under många år. Jag märker direkt om någon inte tycker om maten. Då förekommer jag tidigt genom att säga; i det här huset behöver man inte äta upp. Sen brukar jag lämna köket så att personen kan gå från bordet med mat på tallriken utan att jag ser. Men det händer inte så ofta. Jag minns så väl känslan av skam när jag var liten och så vill jag inte att någon ska känna.
Spännande tråd, för övrigt.
 
Problemet? Vi är alla olika och om den 17-åriga tjejen tyckte att situationen var jobbig så ÄR det så. Om du är en tuffing som inte bryr dig så ÄR det så. Inse att alla är olika känsliga och att det är jätteOK att vara känslig och att känna att situationer är jobbiga.

Ja, men vem äger problemet?

Är det upp till alla andra att anpassa sig eller upp till den som är så väldigt känslig att lära sig vara ok med att vara den enda som fortfarande äter? Jag tycker knappast man kan kräva av alla andra att de ska äta lika långsamt eller ta en gång till bara för att en i sällskapet äter långsamt. Däremot kan man kräva att alla (iaf alla vuxna) sitter kvar och pratar och umgås vid matbordet till alla är klara med maten. Och gör de inte det så är det de som är ohövliga och borde skämmas och inte den som äter långsamt.

Så länge ingen påpekar och ifrågasätter att en inte ätit upp än.
 
Eftersom du undrar om våra erfarenheter så får du ett svar till..
Jag hade ingen aning om den regeln att jag ska ha mat kvar. Så som rakt svar hade jag alltså också gjort din dotter obekväm, omedvetet.

Jag tvingar jag ingen att äta upp hos mig heller om det ser ut som det tagit stopp. Oavsett om den tagit själv eller jag lagt upp.
Ibland beräknar man sin hunger fel själv också.

Jag kan däremot säga att, om det blev för mycket mat är det okej att lämna lite.
Men jag försöker då invänta tills jag tycker mig se att personen inte vill ha mer av det den har framför sig.
Om personen då är en riktig långsamätare och ung och osäker så kanske jag hade fått den personen att känna sig obekväm på grund av det istället.

Det känns som det här är en situation där det kan bli obekvämt hur det än görs?
Och kanske att man applicerat det som sagts i andra situationer på detta tillfälle?
Jag tyckte jag läste ovan "att kompisars familjer har den regeln att man äter upp".
Var det på något sätt uttalat från pojkvännen att detta gällde här?
Och om det i så fall var det kan jag ju tycka att han är en knöl som inte hjälpte henne ur situationen när den uppstod.
Eller var det en produkt av nervositet över att göra ett bra intryck som gjorde att hon kände sig tvungen att kämpa ensam för att få i sig portionen?

Jag hade nog däremot försökt säga till när mat lades upp att jag vill ha en lite mindre portion om det på något sätt gick att förutse problemet.

Äldre i familjerna jag umgås i, här i Sverige trugar ju gärna på en mer mat än man vill ha. Men inte är det någon som tycker "man är är dum i huvudet som lämnar mat" om man säger att man absolut inte orkar?

Eller så är det jag som inte bryr mig om deras eventuella ogillande då, jag vet inte.
Lägger till, om alla däremot gick från bordet vilket jag inte uppfattade det som är det ju en annan sak..
 
Ja, men vem äger problemet?

Är det upp till alla andra att anpassa sig eller upp till den som är så väldigt känslig att lära sig vara ok med att vara den enda som fortfarande äter? Jag tycker knappast man kan kräva av alla andra att de ska äta lika långsamt eller ta en gång till bara för att en i sällskapet äter långsamt. Däremot kan man kräva att alla (iaf alla vuxna) sitter kvar och pratar och umgås vid matbordet till alla är klara med maten. Och gör de inte det så är det de som är ohövliga och borde skämmas och inte den som äter långsamt.

Så länge ingen påpekar och ifrågasätter att en inte ätit upp än.
Det är allas ansvar att det ska bli en trevlig måltid, men man kan inte räkna med att alla uppmärksammar eller förstår hur de ska tackla om/att någon känner sig obekväm. Ju äldre man är ( tänker då på minderåriga) dess mer behöver man ta ansvar själv.
 
Det är allas ansvar att det ska bli en trevlig måltid, men man kan inte räkna med att alla uppmärksammar eller förstår hur de ska tackla om/att någon känner sig obekväm. Ju äldre man är ( tänker då på minderåriga) dess mer behöver man ta ansvar själv.

Det är ju inte säkert att någon uppfattade att 17-åringen var obekväm. Och är man 17 år tycker jag att det egna ansvaret är rätt stort i såna situationer.
 
Det är allas ansvar att det ska bli en trevlig måltid, men man kan inte räkna med att alla uppmärksammar eller förstår hur de ska tackla om/att någon känner sig obekväm. Ju äldre man är ( tänker då på minderåriga) dess mer behöver man ta ansvar själv.
Men vad är det som är jobbigt med situationen att vara ensam med mat på tallriken? Jag har verkligen jättesvårt att förstå känslan och hade omöjligt kunnat förutse att någon behövde mer stöd i just den situationen. Att hänvisa till etikettregler känns rätt märkligt, för det verkar inte vara brott mot dessa som skaver, utan just att ingen annan stoppar mat i munnen samtidigt.
 
Men vad är det som är jobbigt med situationen att vara ensam med mat på tallriken? Jag har verkligen jättesvårt att förstå känslan och hade omöjligt kunnat förutse att någon behövde mer stöd i just den situationen. Att hänvisa till etikettregler känns rätt märkligt, för det verkar inte vara brott mot dessa som skaver, utan just att ingen annan stoppar mat i munnen samtidigt.
DU har svårt att förstå, men nu handlar det här inte om dig utan om en tjej som upplevt det som obehagligt. Hur man upplever saker har inget "rätt" eller "fel".
 
DU har svårt att förstå, men nu handlar det här inte om dig utan om en tjej som upplevt det som obehagligt. Hur man upplever saker har inget "rätt" eller "fel".

Att man inte förstår betyder inte att man underkänner upplevelsen. Däremot kanske man underkänner/ogillar iden om att man via outtalade etikettsregler ska kunna förutse och förebygga varje form av obehag hos andra människor, särskilt de man ännu inte känner särskilt väl.

Jag förstår inte heller varför det skulle kännas obekvämt att vara enda person kvar med mat så länge middagen pågår och människor sitter kvar och umgås - men jag betvivlar inte att upplevelsen var den som beskrevs av att kändes obekvämt.
 
Men vad är det som är jobbigt med situationen att vara ensam med mat på tallriken? Jag har verkligen jättesvårt att förstå känslan och hade omöjligt kunnat förutse att någon behövde mer stöd i just den situationen. Att hänvisa till etikettregler känns rätt märkligt, för det verkar inte vara brott mot dessa som skaver, utan just att ingen annan stoppar mat i munnen samtidigt.
Har du inte inlevelse förmåga nog att inse att en ung tjej med problem att äta snabbt känner sig obekväm i situationen kan jag inte hjälpa och det är mycket därför (att alla inte klarar det) jag skrev mitt första svar i tråden. Jag menar att man om man har problem behöver hitta en strategi för att hantera situationen Etikett kan hjälpa att få osäkra att känna sig mer bekväma och inser man att någon har det jobbigt ska man givetvis underlätta.
 
Har du inte inlevelse förmåga nog att inse att en ung tjej med problem att äta snabbt känner sig obekväm i situationen kan jag inte hjälpa och det är mycket därför (att alla inte klarar det) jag skrev mitt första svar i tråden. Jag menar att man om man har problem behöver hitta en strategi för att hantera situationen Etikett kan hjälpa att få osäkra att känna sig mer bekväma och inser man att någon har det jobbigt ska man givetvis underlätta.
Ja alltså jag tänker också att en strategi (t ex kommunikation) kan vara bra, men att det är gästen och inte värden som bär det största ansvaret att hitta en fungerande sådan. Igen, det är ju inte brott mot etikett som är bekymret verkar det som, utan just den här specifika situationen. Så att luta sig mot ”ni gjorde mig obekväm genom att bryta mot etikettregler” är lite tokigt, snarare är det ”jag har problem med den här situationen” som är kärnan och enda möjligheten att undvika den är ju att kommunicera detta.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Skriver under anonymt inlägg för nu har jag fått nog! Jag har under lång tid dvs hela livet mått psykiskt dåligt men det har bara...
Svar
11
· Visningar
1 749
Senast: tuaphua
·
Kropp & Själ Jag är 30 år gammal, jag har så långt jag kan minnas haft en depressiv läggning. För ungefär ett halvt liv sedan hade jag min första...
3 4 5
Svar
85
· Visningar
7 792
Senast: krambanan
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • WE-tråden
  • Ridskoleryttare
  • Tungband

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp