Hej.
Jag har fått en whiplash skada och nervskada för några år sedan (vet inte vilket av alla fall som gav skadan) och nu är jag jättemycket sämre i en period. Vilket gör att alla tycker att jag borde minska lite på ridningen ist för öka som var min plan. Hade tänkt debutera 130 med min ena häst nu under hösten. Jag gör lätt så att för att "straffa" kroppen för att jag har ont så ökar jag nivån på allt nu, lite noggrannare i detaljerna, lite längre ridpass osv haha. Så dumt men jag hatar min kropp just nu.
Känner mig som är jorden går under om jag ska behöva minska ridningen!
Undrade mest om det finns andra här med whiplashskada? Och hur har ni gjort med ridningen under åren? Vilka behandlingsmetoder har gett resultat? Hur överlever man denna smärta??
Jag skadade mig -95, då jag var 15 år. Jag har varit väldigt dålig i perioder. Främst närmre olyckan. Jag fick även Fibromyalgi och Hortons som kvarvarande men sas utöver whiplashen.
Jag var förtjust i att hoppa på den tiden. Jag red också mer hästar med mer gång.
Men efter olyckan blev jag så dålig att jag först inte kunde rida alls. Sen kunde jag bara vissa hästar med extremt still rygg.
Så jag fick lägga ner hoppningen och dressyren, som jag var bättre i. Jag köpte mig en Islandskorsning och fick också lägga om min ridning något till att försöka få till mer lätthet i hjälperna.
I perioder har jag knappt kunnat rida.
Men nu med åren har jag lärt mig vad som funkar för mig. Jag vet vad som gör mig sämre/bättre och kan även hantera värken på lite bättre sätt.
Jag har gått på smärtklinik och där fått god hjälp av smärtpsykolog för att lära mig acceptera(har inte helt nått dit än alltid dock) och hantera värken och sömnbristen på ett sätt som inte tar så mycket energi. Att vara förbannad/ledsen etc tar så mycket energi. Tills slut krashar man annars. Men det är en förlust man går igenom. En sorgeprocess man måste gå igenom och tillåta sig att vara arg/ledsen etc innan man kan acceptera.
Jag har insett att ju starkare jag håller mig desto bättre mår min nacke. Så rätt sorts träning är viktig för mig. Men i perioder har det gjort helvetiskt ont att komma upp i den styrkan om man av olika skäl inte kunnat träna på ett tag. Man grinar och spyr om vart annat typ. Men nu mer vet jag att jag blir bättre efter några veckor/månader av sånt. Ju mer rörelse desto bättre dessutom. Men rätt sorts rörelse!
Värme hjälper mig! Att inte bli kall..
Att inte använda armarna så mycket i högre vinkel långt från kroppen, att inte riskera så mycket kraftiga ryck, undvika luta huvudet bakåt..
Så små saker som att ha för långt hår(får ont vid viss längd), ha tofs några mm snett, ha "fel" hjälm etc påverkar. Så man lär sig märka sånt och vara noga med det.
Jag har testat de flesta behandlingsmetoder som finns. För mig funkar inte mycket långsiktigt. Jag har för mycket nervskador. Så de flesta behandlingar ger lättnad för stunden(ev.. om ens det). Men när jag vaknar dagen efter brukar det mesta skiten vara tillbaks.
Däremot tycker jag kurser i kroppskunskap(finns tex ofta på smärtkliniker) eller Feldenkrais eller liknande hjälper. Ju mer man lär sig kontrollera sin kropp och lär känna den, desto bättre.
För mig har också en antideppresiv hjälpt väldigt mot smärtorna. Jag har sen jag börjat med den inte haft ett enda Hortons-anfall och iaf mindre nervsmärtor.
Den heter Cymbalta och har använts mycket till cancerpatienter med nervsmärtor.
Jag vet fler med andra typer av smärtor som hjälpts av dem.
Utöver det så tror jag sitsträning är guld. Ju bättre jag lärt mig sitta desto mindre ont får jag. Just nu är jag visserligen själv aaaasdålig efter att dummat mig och pressat min kropp för hårt med fel saker. Så jag förstår din deppiget. Jag är själv där nu..
Men annars så jobbar jag numer normalt med hästar och kan rida 5-6 halvblod/dag utan större problem, trots att jag sitter mycket(dressyrkärring).
Det finns en sjukgymnast i Västerås som är väldigt duktig och jobbar med ryttaranalys/sits. Hon är utbildad i Norge och har därför också utbildning mer åt det kiropraktiska hållet och kan och får manipulera utöver det sjukgymnastiska.
Hos henne kan man få utrett sina problem både rent kliniskt och vad de gör i sadeln. Sen kan man få övningar/behandlingstips etc utefter det.
Jag har varit där och tycker mycket om engagemanget man bjuds och uppskattar kunnigheten. Jag har varit till många behandlare genom åren och är väldigt svårbehandlad har jag förstått. Men det var inga problem där!
Även om jag just nu lite är i din sits och är förbannad iom att jag inte klarar allt jag vill så måste jag faktiskt säga att min whiplash på många vis hjälpt mig.
Jag hade förmodligen inte kunnat bli lika känslig i handen tex om jag inte visste att minsta lilla gram för mycket där leder till smärtan från helvetet.
Jag hade heller inte i så unga år tvingats lära mig så mycket om min kropp som jag idag kan ha nytta av i ridningen/jobbet.
Och förmodligen hade jag då inte kunnat ha en så känslig häst som jag har idag.
Jag hoppar inte mer iom att jag inte bör åka av. Mina ligament och ledband är så sönderslitna att jag lätt kan bryta nacken. Jag var aldrig någon hopptalang.
Så hoppa gör jag bara sparsamt på mkt låg nivå med känd häst.
Hoppning är farligare tyvärr.
Jag gör en del problemlösningar och inridningar. Men där känner jag mig tryggare än i hoppningen. Jag har inte min balans i den sitsen. Utöver att det blir andra kast, hopp, svängar, stopp etc lättare om det skiter sig i hoppningen.
Hoppas ngt av det ovan kan ge dig ngt tips! Många kramar!
Men tack så mycket för ett utförligt svar!! Du har inte lust att tala om vad sjukgymnasten heter? Bor nämligen nära Västerås så skulle ju vara värt att testa 
